Bach On Crack – The Neo Baroque Companion

Jag har aldrig varit något jättefan av klassisk musik. Inte så att jag inte kan uppskatta det, men det kräver ofta sin kontext. En live-konsert kan vara otroligt vackert och mäktigt, men i hörlurarna…Njea, det är sällan något jag går igång på…

Däremot inser jag att jag lyssnar på en hel del musik och musiker som inspirerats av klassisk musik, Baroque-pop, Heavy-metal och Prog-rock etc. Och jag gillar ganska många moderna kompositörer och tolkningar av klassiska stycken.  

Ett exempel på musiker som jag kan uppskatta är pianisten Glenn Gould och hans väldigt personliga tolkningar av Bach. Just Bach och barock-epoken är ju just lite spännande: Barockens musik känns ju på sätt och vis väldigt närbesläktad med punk & rock, då den på sin tid blev anklagad för att vara kaotisk och dissonant och tillät mer improvisation än tidigare strömmningar.
Kanske inte därför så förvånande att många samtida artister inspireras av Bach? 


Jag har därför i veckans lista plockat ihop en samling moderna låtar, som hämtat inspiration från barocken och/eller tolkar Bach himself. Disclaimer att jag verkligen inte vet mycket om klassisk-musik överlag, så ha överseende om jag har blandat ihop någon tidsepok eller stilgrepp.

Vill man kan ju läsa på själv om J.S.B 

Johann Sebastian Bach^{[n 1]} (31 March [O.S. 21 March] 1685 – 28 July 1750) was a German composer and musician of the late Baroque period. 

 

Eftersom vissa låtar vart så väldigt korta har jag avsiktligt överskridit den rekommenderade 10-låtars gränsen. Det överlever ni.

Listan: Bach On Crack – The Neo Baroque Companion

Om låtarna & artisterna:

Till vänster franska musikern Nicolas Godin. Till höger franska upptäcksresanden Nicolas Baudin. Slående lika till namn och utseende! 

Nicolas Godin – Orca 

Vi börjar med den ena halvan av Air, som oftast nosat mer på barock-pop än klassisk barock-musik. Den här riviga och distade dängan är så vitt jag förstår en originalkomposition men från en skiva ‘Contrepoint ‘ där Bach’s musik är själva inspirationen. Kontrapunkt är just något som är signifikant för barock-musik och Bach i synnerhet, och betyder typ att det pågår fler melodier simultant utan att en är dominant. Den här låten känns som något som skulle kunna förekomma i vilken Wes Anderson film som helst. 

Kody Nielson – Ruban's Birthday

Vi förflyttar oss till det södra halvklotet och Nya Zeeland - som man kanske inte normalt förknippar med Barockmusik. Kody har spelat in 2 instrumentala barock-inspirerade skivor med “födelsedagslåtar”. Just denna biten är tillägnad hans bror till Ruban Nielson känd från bandet Unknown Mortal Orchestra. (Som är en annan favorit). Kody släpper också trevlig elektronisk musik under namnet Silicon och var tidigare frontman i Nya Zeeländska kultbandet Mint Chicks. 

Sagor & Swing – Så Har nu Denna Dag

Vi får lämna Bach i förmån för en tolkning av en svensk barock-doldis: Gustav von Dûben (1624-1690†) En gubbe som skrivit en del melodier till den svenska psalmboken. Som den här gamle godingen: Psalm 503. 

Sagor & Swing är Bo Hanssons protogé, orgel-akrobaten Eric Malmberg (som jag har haft med i tidigare listor) samt hans bror på trummor. Här gör dom alltså en en svensk homage till Wendy Carlos klassiska platta ‘Switched on Bach’ (1968) där Wendy tolkade Bach på Moog-synth precis som Eric nu gjort med Gustav D’s något mindre kända verk. 

Musica Sequenza – St. John Passion, 13. Aria, BWV 245: Ach Mein Sinn, Wo Willst Du Endlich Hin

En artsy ensemble med f.d. elever från den snobbiga kulturskolan Juliard i NY, fast numera baserade i Berlin, såklart. Dom har tydligen specialiserat sig på att framföra klassiska verk i moden tappning. Oftast i olika konst & kultursammanhang i samarbete med div. filmskapare, balettdansörer och visuella artister . När dom inte lirar Bach kan det tex. bli Händel eller Vivaldi.

Det här verket framfördes för första gången på Långfredagen 1724 men Bach lär ha skrivit om verket flera gånger och den ultimata versionen gjordes 1740. Vilken är er favorit?

Bachspace Trio - Constellation 999: 999 after BWV 999 & BWV 1018

En trio som består av Tamar Halperin på piano, Etienne Abelin - fiol och Tomek Kolczynski som står för de elektroniska elementen. Tamar är en Israelisk pianist som lirar både Jazz som klassisk musik. Hon har bland annat en PHD i musik och skrivit en avhandling om just Bach. Hon är dessutom gift med en Andreas Scholl som  är en världskänd kontratenor.

Etienne är en framstående dirigent som dirigerat några av de mest prominenta orkestrarna runt hela världen. Han har bl.a. beskrivits som “an icon of new ways in classical music” . Tomek har gjort musik till ett dataspel. 

Igorrr - Tout Petit Moineau

Spänn fast er. Franska breakcore artisten Igorrr har beskrivits som “Jean-Sébastien Bach som spelar Game Boy samtidigt som han lyssnar på Cannibal Corpse”. Släng in lite Aphex Twin och Mr. Bungle så börjar det närma sig. Låter det schizo? Ja bokstavligen. 

I just den här låten har han visserligen lånat melodi av Bethoven. Wait, wait säger ni…Bethoven är väl inte Barock? Nä, men Bethoven var å andra sidan inspirerad av Bach så det hänger ihop ändå  – och känslan i denna låten är klart närmare barock än Weinklassicism eller Romantik. Här är det sången och melodin och dom intensiva trummorna som bildar kontrapunkten i kompositionen. 

Sångerskan Laure Le Prunenec sjunger också i bandet progmetal bandet Corpo Mente om man vill ha mer av henne. Igorrr har också spelat in låtar där han låter sina höns spela melodin på leksakspiano. 

Bach Jazz – Air BMV 1068

Efter den något kaotiska biten tänkte jag att vi kunde få en välförtjänst paus med en jazzig version av Bach’s kanske största hit? Bach Jazz är inte världens bästa eller mest innovativa bandnamn, men plus i kanten för tydlighet. Man vet ju vad man ska förvänta sig liksom. Det rör sig om en svensk trio och får man lite EST-vibbar kan det bero på att Esbjörns ljudkille Åke Linton sitter bakom mixerbordet. Jag tycker killarna har blåst liv i en nästan uttjatad bit. Bra jobbat!

Paul De Jong – Number Man

Paul De Jong är ena halvan av The Books. Han är en något av en ljud-hoarder och lär ha ett bibliotek hemma AKA “The Mall of Found” med över 50.000 samplingar. Det är av dessa han sedan sätter ihop sina collage aktiga verk. Som detta stycket: Number Man, som återfinns på samlingen Red Hot + Bach. 

Skivan innehåller moderna Bach tolkningar och den lanserades tillsammans med en iPad-app med visualiseringar av olika konstnärer. Red Hot är en non-profit organisation som jobbar mycket med AIDS-frågor. Number Man samplar bla. Well-tempered Clavier Book I,  BWV 846.

Venetian Snares – Magnetian Stumble v2

Tillbaka till IDM/breakcore och den här gången Kanadensaren Venetian Snares – riktigt namn Aaron Funk. Med ett sådant ballt namn varför välja ett annat artistnamn? Nåväl, Aaron har gjort sig känd att sampla udda klassiska verk men skivan Traditional Synthesizer Music är helt komponerad på modulär-synthar. Om man inte vet vad det är kan man föreställa sig en sladdhärva stor som en vägg.

Trots att det är en originalkomposition påminner detta mycket om en uppdaterad version av Wendy Carlos Switched on Bach  

Arandel, Petra Haden – Prelude No.2 in C Minor

Arandel är en fransk anonym musiker som det elektroniska soundet till trots, inte lär använda varken MIDI eller Samplers utan framför musiken “live”. På plattan inBach tolkar han Bach med ett gäng olika gästmusiker. Många intressanta spår på den. Här i samarbete med Jazzbassisten Charlie Hadens dotter Petra som kanske är kändast för sina ackapella-covers av bla. the Who och Journey. 

Rick Wakeman – Jane Seymour

Det är väl klart att man måste få in en progg-rockare. Rick Wakeman är keyboard-trollkarlen som är mest känd för sin tid i Yes och för att spelat klav på bl.a. Space Oddity och Hunky Dory. Han gjorde också musiken till den officiella dokumentären om fotbollsVM ’86. Det ni! 

På det strålande konceptalbumet the The Six Wives of Henry VIII är Bach-influenserna inte så subtila. Särskilt på denna låt om Henrik VIII 3:e fru som lånar friskt från Bachs orgel-epos Toccata in D minor. Hon förlovade sig föresten med "Henke" dagen efter hennes företrädare halshuggits. Nice.

Bonusvideos:

Igorrr 's  Tout Petit Moineau. Framförallt coolt att se att Laure Le Prunenec kan leverera live också.

Venetian Snare's analoga sladdhärva

Gringubben Rick Beato och ett gäng musiker om deras relation till Bach

Lågprismusik från en bottentrålare

I början av oktober dök det upp en notis om att en loppis utanför Eslöv hade kommit över ett jätteparti skräpvinyl och nu ville bli av med klabbet och därför sålde skivorna för hela 1 kr styck.

Oj vad det pirrar i magen när man ser en sådan här post!

Naturligtvis kunde inte en musikalisk bottentrålare som jag hålla mig borta så jag spenderade två söndagsförmiddagar tillsammans med en skock andra gubbar bläddrandes igenom tusentals skivor tills jag var tvungen att sätta plåster på fingrarna!

Och var det mycket skräp? You bet! Oändliga upplagor av diverse dansband, tusentals Arja Saruman och minst lika många samlingsskivor med instumentala verisioner av populära 60 och 70-talshits. Jag råkade beklaga mig lite för en grann-grävare och sa "Puh, vad mycket dansband det är" och fick till svar, "Ja, det är därför vi åkte hit". Sen höll jag tyst.

Men, såklart fanns det guldkorn i denna flod av skräp, och några av dessa tänkte jag bjuda på i dagens lista. Men först lite statistik!

Antal skivor genomgångna	10000+
Antal skivor köpta	212
Antal skivor värda att spara	47
Antal sålda skivor	29
Antal osålda skivor	109
Antal skivor i denna lista	10

Vad som presenteras i denna lista är alltså ett destillat på en promille av de skivor jag gick igenom. I princip samtliga låtar på listan är nyupptäckter för mig (även om låtarna är gamla) och jag försöker fokusera på deep cuts snarare än hittar när det går.  Nog tjatat, klicka här för smågodis för 10:- (eller fortsätt läs nedan om låtarna)

Lill Lindfors - Du är den enda
Lill Lindfors är vanligt förekommande i reabackarna och är ett säkert val om man vill ha kvalitativ cocktailmusik. Här en av hennes mest smäktande låtar, tydligen en instrumental 1800-tals dänga till att börja med. Lill sjunger såklart exemplariskt som vanligt men notera även den ljuvlig djupa basen, det ödesmättade pianot och kören, vilken produktion!

Sally Oldfield - Blue Water
Mike syrra gör någon sort quirky pop med säregen sång och udda melodier, överraskande och charmigt!

Kim Carnes - Voyeur
I princip hela Carnes disografi fanns på loppisen och generellt gillar jag nog mer hennes röst än hennes låtar men i den här futuristiska elektroniska sättningen blir det ju toppen!  Naturligtvis finns det en åttiontalsosande video till låten i tuff gatumiljö. Jag vill även passa på att be om ursäkt för denna och kommande fadeouts Pontus.

Laura Branigan - Satisfaction
Laura hade en jättehit med sin cover av Italodisco-klassikern Self Control av Raf och just den här skivan ser man också överallt i reabackarna. Jag vill dock lyfta fram doldisen Satisfaction, en härligt dramatisk discodänga som inte är svår att sjung med i! 

Marianne Faithfull - Broken English
Kanske snyggaste reabacksskivan någonsin? Älskar det skoningslösa mörka knorrande synt-kompet och Mariannes trashade röst. Hela skivan är riktigt bra med hitten The Ballad of Lucy Jordan, en mörk cover av Working Class Hero och Why'd Ya Do It som lätt hade platsat på Grace Jones Warm Leatherette eller Night Clubbing.

Jermaine Jacksson - Tell Me I'm Not Dreaming 
Ljuvlig syntbas och mysig produktion i den här låten där både Jermaine och Michael sjunger som gudar.  Jag tycker den lätt hade passat som en extralåt på Thriller. Även Dynamite från samma skiva är en riktigt kul låt.

Narada Micheael Walden - The Nature of things
Jag har alltid varit svag för Gimmi Gimmi Gimmi så naturligtvis slog jag till när Narada's skiva dök upp. Men här fokuserar vi på deepcuts och den här låten fastnade direkt efter första lyssningen. Gött minimalistiskt groove men knasiga synth/scratch-effekter och en ganska tuff Narada som mässar över beatet. Kanske inte världens mest inspirerade gitarrsolo men vafan, är det 1985 så är det.

Patrice Rushen - To Each His Own
Kanske mest känd för sin Forget Me Nots (vilken jag också hittade på loppisen) som samplades av Will Smith i hitten Man in black. Patrice verkar ha koll på det mesta som  multi-instrumentalist, producent och jazz-pianist. Jag gillar verkligen den minimalistiska approachen på skivan, den här låten skulle lika gärna kunna vara släppt 2024 och inte 1984.

Zager & Evans - The Candy Machine
Ok, ok, ni har fått nog av åttiotalet nu, jag hör er. Då hoppar vi raskt bakåt i tiden till början av 70talet där Zager & Evans (mest kända för "In the year 2525") sjunger om att vara en godisautomat som täcker sina vänner i chokladglass och jelly beans för att sedan frysa ned dem.  Gillar verkligen den luftiga och lekfulla ljudeffekterna som får mig att tänka på Logan Rock Witch av Aphex Twin.

Carol Hall - Miss McKinley
Amerikanska kvinnliga folk/singersongwriters brukar även förekomma flitigt i reabackarna. Carol Hall hade jag inte hört talas om tidigare men visade sig vara en riktigt finurlig textskrivare. Snygg dynamik i den här låten och visst är vibrafon tjusig? 

Det är bra med en ordentlig kasse när man ger sig ut på bottentrålning!

Absolute Mature Female 92

 Nu är den äntligen här. Absolute Mature Female 92!

Vi tar oss en liten paus från min list-serie om de bästa backupsångarna genom tiderna.

Volym 3 ligger och marinerar, men jag kände för något lite lättsammare idag där jag inte behöver lägga lika mkt energi på text och formatering osv. Dessutom så har ju inte Pontus ens lyckas lista ut vem det är så det är ju inte direkt bråttom. lol

Jag var nyligen på en charter-semester med familjen på Gran Canaria. På kvällarna satt vi och spelade Yatzy och Uno på en bar och drack drinkar och bara hade det gött. På baren spelades mestadels hits från 80-talet fram tills idag med varierande kvalitet. 

Rätt vad det va så kom det en låt på anläggningen som fick mig att bli helt knockad av nostalgi. En sån där låt som man hade glömt bort existerade men som på mindre än 2 millisekunder tog en tillbaks till mitten av 90-talet när man dansade tryckare på lågstadiediscot. 

Låten va 'No more I love you's' med Annie Lennox och jag kunde inte hjälpa att tycka att den va lite bra också. Den har något. Det känns som att det va Annie Lennox, Enya och typ Seal som fajtades om den lite mer mogna kvinnliga publiken där på mitten av 90-talet och en ide till en 90-tals lista med fokus på lite mer mogen pop-musik föddes. Musik som 90-talets småbarns-morsor går i gång på nått så in i helvete.

Sen den dagen identifierar jag mig som en medelålders mamma på 90-talet. Jag har börjat titta på Bingolotto, köper hänt extra, kan lägga en hel kväll på att prata i telefon med mina vänninor och blir lite knäsvag när jag ser Casper Janebrink från Arvingarna. Jag kommer istället för att ha bilder på artisterna, ha bilder på fina 90-tals-mammor som jag identifierar mig med. Förutom när artisten själv är en 90-tals mamma eller har en mogen stil och framtoning. Då får artisten såklart vara med. Hade varit konstigt annars.

LISTAN

Känner en enorm samhörighet med Kevins mamma Kate MacCallister från Ensam hemma. Ibland känns det som vi är typ samma person.

1. Wilson Philips - Hold on

En trio bestående 3 unga damer med fantastiskt mkt mamma vibes. En som heter Wilson och två systrar som heter Philips. Svårt att hitta ett bättre exempel på en låt som har ena foten i 80-talet och den andra i 90-talet undantaget kanske "Chesney Hawke - The one and only" som någon länkade till för ett tag sen. Omslaget hade kunnat vara från ellos-katalogen från 92 alltså. Lättsam inledning för att värma upp er lite. Man blir inte en mogen 90-tals kvinna på en låt. Det krävs minst 2.

2. Seal - Crazy

Som jag alltid brukar säga. "Om det duger för Heidi Klum, så duger det för mig." Enjoy. Klassiker ju. Så himla mkt 90-tal men den kom redan 91. Denna låten måste varit enormt trendsättande. Trum-breaket sänder en chockvåg rakt genom venusberget och det mår man ju fan bra av.

Den mogna förebilden Heidi Klum

3. Prefab sprout - Sound of crying

Man glömmer ofta bort att Prefab va aktiva på 90-talet också. Denna låten är nog utan tvekan bäst av deras 90-tals-grejer och jag tycker den har ett härlig moget pop sound. Suverän text också, med lite konstruktiv kritik av hur gud driver sin verksamhet. Man bara älskar när Paddy McAloon tar i lite. Bra dynamik i den karln. Sen är har ju snygg också.

Den slappa basen som droppar lite då och då i låten är så djup att mina imaginära äggstockar vibrerar av välmående.

Man får samma vackra leende som min förebild Karin som är Sunes mamma när man hör låten.

4. Lindsey Buckingham - Countdown

Bra låt, Horribelt gitarr-ljud. Kunde inte låta bli att ha med låten ändå då den har ett ganska moget 90-tals sound som attraherar mogna 90-tals kvinnor som jag själv.

Från wikipedia:

"Buckingham recorded his guitar parts on a Fender Telecaster with fuzz and a variable speed oscillator (VSO). He used the VSO to slow down the speed of the tape recorder, which in Buckingham's estimation provided a "crystalline" quality to the guitar. During the mixing process, producer Tom Lord-Alge attempted to thicken the sound of the guitar, although Buckingham convinced him to abandon the idea, insisting that the instrument should "sting like a bee."

Tom Lord-Alge verkar vara av samma åsikt som jag. Honom skulle man ju vilja ha numret till.

Edit: ...eller inte nu när jag såg en bild på honom. Den tar vi inte med. Vi tar istället den här: 

90-talets mest älskade mamma?

5. Tina Turner - I don't wanna fight 

Moget sound här. Denna låten hade varit svårplacerad tidsmässigt om det inte varit för max-martin kompet som går igenom hela låten. Gillar låten ändå. Det är inget fel på max-martin kompet alls, det är min åsikt som mogen kvinna på 90-talet. Dessutom en väldigt mogen text som jag identifierar mig mycket med. Dock så är den ju kanske 2 minuter för lång, eller iaf 1. Gillar det utdragna slutet med blåset och pianoplinkandet faktiskt.

Kul också att The Edge fick vara me på slutet i 5 sekunder.

Mamma Astrid från Mysteriet på Greveholm. Anna-Lena lär ha varit på omslaget till vecko-revyn en och annan gång på 90-talet.

6. Seal - Kiss from a Rose

Ingen Absolute Mature Female lista blir komplett utan minst 2 Seal-låtar.

ÄÄÄLSKAR den korta snutten i versen där han sjunger "...youu'll became..." och "...youuuuu'll remain..." osv. Det gör hela låten för mig. Stark röst överlag.

Alla ville vara Marie Richardsson i slutet på 90-talet, precis alla.

7. Annie Lennox - No more I love you's

Finns det en låt med mer mamma på 90-talet energi? Förmodligen inte. Lyssna bara på texten. Har redan avhandlat låten i ingressen så vi går direkt på en bild. 

En bild

8. Natalie Merchant - Carneval

Otrolig låt från en i övrigt ganska medioker artist. Hon va frontfigur för 80-90tals akten 10'000 Maniacs. Hennes sologrejer på 90-talet är aningen bättre faktiskt. Men ah. Denna låten går jag igång på något otroligt. Det är som att Natalie Imbruglia och Robert Cray har fått ett kärleksbarn. Som mogen 90-tals mamma längtar jag också till en litet kärleksbarn. Bara en parantes sådär.

Artisten själv

9. Chris Isaak - Somebody's crying

Efter filmen pretty woman (90) så fanns det ett gigantiskt sug efter en man som kunde sjunga och leverera kärlekslåtar med samma intensitet och stil som Roy Orbison (som såklart stod för soundtracket). Och hoppsan hejsan, där stod han bara, Chris Isaak, med sug i blicken och brylkräm i håret och man bara asså "är det inte lite varmt här inne eller?" 

Min soulmate

10. Dixie Chicks - Wide open spaces

Dixie Chicks tog sitt namn efter Little Feat-plattan med samma namn. Förmodligen en favorit för dessa mogna 90-tals damer precis som det är för mig. De bytte senare namn till bara The Chicks för att Dixie Chick tydligen har en negativ klang och kan anses nedlåtande. Det bryr jag mig inte alls om som 90-tals-kvinna eftersom det som jag precis skrev om inte har hänt ännu. 

Dixie Chicks är en av mitt förra framtida jag Rikard's fru Annas favoritartister, och mitt kommande tidigare manliga jag och dennes fru Anna brukar sjunga med i gruppens låtar när de åker bil osv. Lite av en guilty pleasure för mitt framtida tidigare jag definitivt.

Det finns många intressanta saker med Dixie Chicks. Som av en händelse så kom jag på att en av deras låtar går direkt in på Absolut Domestic Violence 34 som verkligen börjar ta form. Låten "Goodbye Earl" handlar om en kvinnomisshandlare som två mogna 90-tals damer tar kål på med gift för att rädda sin vännina från mer våld. Fin liten bit det. Blev rankad som 23e bästa countrylåten genom tiderna av Rolling stone magazine. Så bra är den fan INTE. Aja. Den kom tyvärr inte på 90-talet så den kvalar så klart inte in på denna listan iaf. Så det fick bli "Wide open spaces" istället. Moget och finstämt och man kan ju såklart inte låta bli att sjunga med.  

Medelmycket mogen mamma-känsla.

SLUT på ordbajset.

"Ha de gött" - Glenn Hysen

Grekiska Gudar Vol 1 - Manos Hadjidakis

 

Idag skall vi lyssna på en av Greklands mest hyllade och internationellt mest erkända kompositörer: Manos Hadjidakis.

Listan

Född i Xanthi 1925 i östra delen av Grekiska fastlandet blev han en av de ledande inom “Éntekhno”,

en musikstil som växte fram i andra halvan av 1900-talet som blandade folklig grekisk musik, ex Rebetiko,

med klassisk musik och poesi.

Hans nära vän Mikis Theodorakis (“Zorba”) var den andra centralgestalten inom genren.

Mer om honom i senare volymer av Grekiska Gudar är tanken.

Hadjidakis blev framförallt känd för sin filmmusik i utlandet - han vann en Oscar 1960

för ledmotivet till “Never on a Sunday”. I Grekland är han ansedd som en av de största och många av de mest största

evergreensen är skrivna av honom.

Street of Dreams

Spår 1 och 2 kommer från hans mästerverk “Street of Dreams” från 1962 - en helt fenomenal platta som visar Hadjidakis unika sätt att mixa klassisk musik med folkmusik

och stundtals även lite rock.

Bouzhouki-solot i andra spåret är ett exempel på hur Hadjidakis revolutionerade konstmusik

genom att lyfta in detta folkliga instrument.

Giaconda's Smile

Spår 3 och 4 kommer från den Qunicy Jones-producerade plattan “Giaconda’s Smile” från 1965. Även den ett måste i varje skivsamling. Detta är en av de mest älskade skivorna i Grekland.

Skivan kom till då Hadjidakis vandrade runt i New York under en musikfestival

och fick se en random kvinna med ett mycket obekymrat och gåtfullt leende.

Nana Mouskouri

Spår 5 är hans stora hit, ledmotivet till “Never on a Sunday”. Har tidigare haft med "originalversionen" insjungen av Melina Mercouri men denna

inspelningen är med hans parhäst Nana Mouskouri, som Hadjidakis ansåg vara den främsta uttolkaren av hans musik.

Även Spår 6, "Mr Antonis" är med Nana.

Brenda Lee

Manos bodde några år i USA under 60- och 70-talet. Spår 7 och 8 är resulatet från samarbeten med olika amerikanska artister. “Reflections” från 1970 med “barock-rockarna” New York Rock’n’Roll Orchestra

. 

Den tårdrypande “All Alone am I” skrevs för en grekisk film men Brenda Lee plockade upp den 1962 och det blev en av hennes största hits.

Spår 9 och 10 är lite random bitar jag hittat när jag lyssnat runt lite och jag är säker

på att det finns mycket mer när man gräver ännu djupare.

Enjoy!

παρακαλώ!

Lugna favoriter

Dagens lista är en samling lugna favoriter från det nutida Sverige som passerat min känsliga radar på sistone. Det blir dallriga ljudbilder med hyfsat stora mängder knasblås, så försätt dig själv i ett lugnt och meditativt tillstånd och så drar vi igång. 

--> Listan <--

Vi inleder med en mustig bit av Name the Pet. Om det inte vore för det sladdrigt impotenta blåset hade detta kunnat vara soundtracket till en erotisk nittiotalsthriller. Albumnamnet Jizz Jazz antyder att kanske var det just det hon ville. 

Johanna Knutsson är trots likheten i namnet inte släkt med mig. Kungsvägen 44 är en rymdig bit som kräver maximal avslappning. Kanske är den för lång, men kanske behöver du också bara sjunka in i detta. Hamna i rätt tonläge. 

Sedan kommer Tonbruket och visar ungefär hur det skulle låta om man bad en jazzensemble att framföra en bilmotor. Mekaniskt och gnagande härligt. Tonbruket ingår i the Martin Hederos Expanded Universe. 

Jag har ju alltid med en låt som bryter mot temat och jag antar att detta är den. Det brukar vara den minst uppskattade men nånstans tycker jag att det behövs så då får det väl vara så. Lina Koch-Emery framför en enkel och trallig indiepopdänga som luktar lite Broder Daniel. 

Lost Johansson (konstigt namn, omöjligt band att googla) kommer med en oerhört monoton bit som jag bara kan anta är en pricksäker illustration av finska nätter. Men belöningen kommer ungefär halvvägs in med ytterligare sladdrigt blås och suggestiv vibb.

FILT har hajpats av allas våran Sebastian Borg känd från Bowiepodden. Det är ett Malmöband och det här stycket är ytterligare ett sånt där mekaniskt härligt enformigt framförande. Jag kan inte bestämma mig för om ljudkvalitén är dålig eller om det är en del av alla ljudeffekterna som också ligger där, eller både och. Vackert hur som helst, samtidigt som det skrapar lite obehagligt i öronen.

Klabbes Bank dök upp i mitt nyhetsflöde häromdan och är ytterligare en halvexperimentell jazzensemble från nånstans i landet, trots att namnet låter som något sorts revyband. De bjuder på lite gött hest blås som trevar fram försiktigt innan det ljuvliga temat drar igång på allvar nån minut in i låten.

Allt ledde till Hederosgruppen som sticker ut lite med sitt tydliga och kristallklara blås efter alla hesa sladdriga määsingsinstrumänt. Men oj vilket gung den här låten har. Om några veckor ska jag se dem live igen, ser fram emot det.

Vi påbörjar avslutningen av listan med en gråbrun jazzproggsörja som liksom glittrar lite åttiotalig kontors-tv-serie av bandet Hög Sjö. Fantastiskt proggigt bandnamn. 

Och nej, det är inte inledningstonerna till Alfons Åberg du hör, utan vi rullar ut ur listan med en visselglad men melankolisk låt som andas optimism inför helgen som kommer. Bakom spakarna i bandet 1900 står Christian Gabel från Bob Hund.

Den hörselstyrda dejtfixarn #1

Två underbara musiker med något slags fint band, i samma lista.

Daniel Norgren - En av de renaste och kreativaste svenska fenomenen jag hört på länge. Countryblues, blues, på sina håll gospel. En oerhört intressant kreatör. Drar ibland iväg sina bandmedelmmar till landet för att få rätt "feeling". Uppenbart introvert men full av uttryck, som jag en gång i livet måste se live (hör bonus).

Saya Gray - (hatten av för att blivit introducerad här) En av de renaste och kreativaste fenomenen jag hört på länge. Spelat instrument sen barnsben och tids nog blivit en hyfsad bassist. Numera solo med en intressant blend av stilar. Roliga åsikter och en hel del av ovärderlig integritet.
Fun fact: Hon finns inte på wikipedia.
Måste se henne live. (Se bonus)

Två stilar med ett visst avstånd i modernitet, men ack så nära. 

Borde dom inte dejta?

Bonus:

Norgren - Music Tape (Live)

Live men inget att se här. Dock den 17 minuter långa versionen av "Music Tape", som förutom att sparka på albumversionen från alla håll å kanter resonerar i mig väldigt starkt.

Gray - Annie...

Himla fin live-upptagning. Lirar på 4-strängaren här, och background vocals yo. Får överlag känslan att hon väljer sitt company väldigt noga.

Twenty Twenty Four Hindsight

Hej god fortsättning och gott nytt år! 

Jag gör en liten repris och kuppar in en bonus-lista även i år, med ett dussin låtar från det förflutna året.

Jepp. Det är alltså 12, enligt mig, solida tracks. En låt för varje månad. Jag gör detta dels för att jag vill dela med mig av lite godbitar som inte lyckats hitta sig in in någon musikvecko-lista ännu. Men också för att påminna mig själv att det fortfarande görs en hel del bra musik!

Jag hade även i år samlat ihop en shortlist på ca 100 låtar som destillerades ner till följande lista. Har gjort mitt bästa för att matcha låt-med-månad (release datum) men fick ibland vara lite kreativ och kanske inte helt konsekvent …Det hade varit lite väl svårt annars.

Enjoy!

Listan. Twenty Twenty Four Hindsight

Om låtarna:

Läsglasögonen på. Med så avancerad lyrik är man väl ursäktad att ha texterna på ett notställ?

Januari 

LYR – A Brief Chronicle of Birds in the Autumn and Winter Months of 1886 Pt II

Vi börjar listan med ett band jag upptäckte i år och som faktiskt blev en av mina mest lyssnade artister. Kanske en av de längsta låttitlarna i år? LYR (Land Yacht Regatta - ej yacht-rock relaterat) är ett samarbete mellan sångaren Richard Walters, producenten Patrick J Pearson och Engelska hov-poeten Simon Armitage. 

Jag har verkligen fastnat för 61-åriga Simon Armitage’s fina texter. Skivan är dessutom en konceptplatta skrivet ur perspektivet av Naturhistoriska museet på Eldon Street i Barnsley. Udda, Smalt, Pretto? Kanske. Men förvånansvärt lättlyssnat. 

Om mixar bild 1 och 3 får man personen i mitten. Science bitches.

Februari

Maya Hawke – Missing Out

En genuin Nepo baby. Maya är förstås barn till Uma Thurman och Ethan Hawke och är Svenskättling på sin moders sida. Efter ha slagit igenom i Stranger Things och i Tarantinos Once Upon A Time in Hollywood har nu också lanserat en hyggligt framgångsrik musikkarriär. Hon är väl ärligt talat ingen “stor” sångerska men rösten funkar perfekt till lite nochalant och quirky indiepop. Hon är även rösten till “Ångest” i Pixars Inside Out 2. Jag tycker den här låten är en genuin ear-worm och riktigt charmig.

Daniel Romano och hans Outfit. Påpassligt i matchande outfits. 

Mars

Daniel Romano – Where’s Paradise

Kanadensaren Daniel Romano är ju ingen främling i musikvecko-sammanhang precis. Men han lyckas fan leverera bra grejer år efter år även om han hoppar mellan genre lite titt som tätt. Where’s Paradise är en högoktanig garagerock-rökare som inte ber om ursäkt. Rocken må vara död i media och allmänhetens öron men enligt mig är detta är ett vitalt livstecken. 

Den där klänningen lär kosta mer än en 3:a på Södermalm.

April

WILLOW – b i g f e e l i n g s

Man vet ju med säkerhet att det rör sig om Gen Z när dom har noll respekt för versaler och gemener. Jovisst, ytterligare en Nepo baby har nästlat sig in på listan. Den här gången är det Will Smiths yngsta dotter Willow Camille Reign Smith som trots sina 23 har släppt 6 studioalbum. (Den första när hon var blott 15!). Men låt inte hennes bakgrund skrämma er, detta är väldigt proggig neo-soul och i min mening en kul och spännande komposition. Hon är nominerad för en grammis för låten. Undrar om hon vågar ta med farsan till prisutdelningen?

Streaming-intäkterna räckte inte ens till ett frisörbesök, Men bröderna citron är inte vidare sura för det. 

Maj 

Lemon Twigs – They Don’t Know How To Fall in Place

Någon kanske minns Lemon Twigs från min Beatlesqua Bitar lista? Ja bröderna D’Addario döljer knappast att dom har lånat soundet från ett svunnet 60 och 70-tal. Samtidigt kan den vara lite svårt att veta vilket band dom emulerar, det är ett saligt hopkok. 

Oavsett om man köper deras retro-style eller ej så är den här catchy pop-pärlan hursomhelst ett exempel på brilliant låtsnickeri av en typ som är väldigt sällsynt idag. Intrikata ackordföjder och kör-arr som ekar Brian Wilson, Todd Rundgren och Lennon/McCartney. Jag älskar särskilt clavinet.

Som om 90-talet aldrig tog slut. 5 killar som skulle kunnat vara påväg till en Prodigy-konsert.

Juni

Fontaines D.C. – Starburster

Från ett favvo-instrument till ett annat - Melotronen! Post-Punkarna i Irländska Fontaines D.C. har både fått bra reviews och blivit riktigt stora …men tyvärr inte så mycket utanför UK och Irland dessvärre. Synd. Deras 2022 platta är lysande och plattan från i år är inte heller pjåkig. Lite kul låt också som kanske har mer gemensamt med Trip-hop och hip-hop än nått annat som dom kanske brukar associeras med. Bra attityd och hook, älskar den överdrivna inandningen.

Så här glad blir Michael när någon uttalar hans efternamn korrekt.

Juli

Michael Kiwanuka – Floating Parade

Vi håller oss inom the commonwealth men förflyttar oss till England och Uganda-ättade Michael som har gjort kanske årets softaste skiva. Det är ju någon form av väldigt behaglig retro-neo-soul smakfullt producerat av Danger Mouse. Väldigt lättlyssnad och välproddad platta från början till slut för den som vill slänga på något mysigt i bakgrunden på fredagen när man tillreder ryggbiffen. Superskönt bas-lir på den här låten, mumma för öronen!

Kultband med betoning på kult. Australiens största export sedan Midnight Oil? 

Augusti

King Gizzard & The Lizard Wizard – Le Risque

King Gizzards fan-base är inte långt ifrån en sekt. Det kräver viss hängivenhet att palla med att hänga med i deras takt vad det gäller output. Att dom dessutom byter genre oftare än gemene man byter underkläder underlättar inte saken! Nu råkar jag vara just en sån där “sektmedlem” och blev knappt förvånad när dom annonserade att nya plattan, den här gången skulle vara en blues-rock skiva a la Canned Heat och ZZ-top…

En annan skruvad grej med skivan är att alla 6 medlemmar turas om med sången, gärna under samma låt. Man ska inte ta KGTLW allvarligt, detta är ett band som lirar för att ha skoj och det hörs! Svårt att inte dra på mungiporna när Ambrose Kenny-Smiths over-the-top energi när han kommer in och sjunger “‘Hello Evel Kneivel” för full hals :-D

Logan, inte att förväxla med den kloförsedda superhjälten. 

September

Julia Logan – Moodswings

Ni har kanske noterat att dom svenska artisterna lyser med sin frånvaro. Det är nog dels för att jag redan har tömt den källan med in Svenska Snedsångare lista från tidigare i år. Dels för att jag faktiskt lyssnar ganska lite på svenska artister. En tjej som jag däremot har lyssnat en del på är Julia Logan som var delikata folk-pop förtjänar betydligt fler spelningar. 

Detta är en lite drömsk låt i 6/8 med otroligt snygga melodier och är tydligen är inspirerad av Italiensk 70-tals schlager. Många bra låtar i katalogen om så ett lite udda uttal. Producerat av First Aids kits producent  Daniel Bengtsson- vilket man kanske kan höra?

Den här kocken blandar de musikaliska ingredienserna till en salig, men delikat röra

Oktober

Geordie Greep – Holy, Holy

Nu till något med mer tuggmotstånd. Ett av min favoritband på senare tid har varit det superkaotiska Black Midi som tyvärr splittrades tidigare i år. Det skulle dock inte dröja många månader förrän frontmannen Geordie Greep släppte sin första solo-skiva. Och ja, tack o lov, det är fortfarande knasigt och kaotiskt. Som om någon mixat Frank Sinatra och Frank Zappa, slängt in en näve Steely Dan och Astor Piazzolla och sedan dragit i sig en massa amfetamin. Febrigt och svängigt och inte tråkigt en sekund. 

Frontmannen Michael Åkerfeldt (Längst upp till höger) lär har inspirerats av Lasse Åberg för sin image.

November

Opeth – §1

Jo en till Svensk artist blev det. Jag är normalt inte ett fan av hård modern metal, särskilt inte när dom growlar, men Opeths tillhör faktiskt undantagen. Denna har otippat seglat upp som en av mina favvo-skivor i år. Kanske för att dom har gjort resan från death-metal till klassisk 70-tals progressive-rock, för att nu på senaste skivan förenat de båda genrerna i en ohelig allians. 

Det är stundtals hårt, men Opeth har en nästan filmisk dynamik i sin musik och räds inte ett Rhodes-piano eller tvärflöjt. (Särskilt inte när det som i deras fall spelas av Jethro Tull’s Ian Anderson) Skivan är en ett konceptalbum om en familj med mörka hemligheter och ett testament som läses upp där de olika paragraferna i testamentet representeras av låtarna - därav den något kryptiska låttiteln. 

12 skivor och som bäst en 147 plats på billboard. Lika glada för det. Fortsätt jobba killarna.

December

White Denim – Light On

Det är tyvärr  rätt skralt med skivsläpp i December. Skulle gissa att detta har förändrats över tiden och man förr var mer angelägen att ha en fräsch LP ute till julhandeln? Anyhow. Till sist beslöt jag mig för en låt med en gammal favorit, Texas-bandet White Denim. Dom spelar någon form av proggresiv indie-rock med influenser från soul och southern-rock. Spretigt men en väldigt hög lägsta nivå. (Även om hitsen lyser med sin frånvaro) 

Passar bra att en låt från från deras skiva 12 får representera December månad. Dessutom är det extremt snålt med låtar i 5/4 takt vilket måste uppmuntras! Fint skivomslag också.