Stora Maskiner

 

Ibland får jag för mig att livet kunde varit annorlunda och enklare. Det händer att jag i luckorna mellan post-it tyngda videomöten och att rita färgglada rektanglar på en skärm slänger ett längtande öga mot det gröna gräset på andra sidan. Där flyttar man stora mängder grus dagarna i ända. Man sitter i en hytt i ett hydrauliskt monster, sippar kaffe och gräver diken mellan kl 07:00 och 16:00, prick. Si och så många ton av den ena eller andra fraktionen ska hyvlas till och bli kompakt, träd ska köras över "av misstag" och djupa hål ska grävas och fyllas.

Kanske fler har haft tanken?

Men vad ska man lyssna på när man sitter där i sin maskin med 800 hästkrafter och har det bra? Jo, det här, såklart.

Bill Evans - ännu en Kind-of-blueare

Jag fortsätter odyssèen som går igenom musikerna från Miles Davis Kind of Blue inspelning. Vi har redan lyssnat i andra listor på Miles själv, Coltrane, Cannonball och nu har turen kommit till Bill Evans.

Har aldrig riktigt dykt in i pianisten som jag alltid såg som en blyg, vit odd man out i det här gänget. Dock visste jag redan att han spelade en stor roll på skivan och hjälpte Miles mycket i sitt "modala" jazz projekt. Utan Bill Evans hade plattan blivit en hel annan.

Hans stil är försiktig med täta ackord och stundtals mycket rogivande minimalism. Många av hans låtar är ballader så för att inte få er att somna har jag försökt att varva ballader med lite mer tempolåtar. Hans sättning var jazztrio och vissa av hans kostellationer anses vara bland de bättre i detta format ever. Flertalet inspelningar (t.ex. Some Other Time, Waltz for Debby, My Foolish Heart) är med bassisten Scott LaFaro som han verkade trivas bra med. Tyvärr hann de bara spela ett kort antal år eftersom LaFaro dog 1961 i en bilolycka :( Dock har andra bassister som Eddie Gomez, Gary Peacock och Chuck Israel varit bra med.

Hoppas ni gillar Bill Evans gräjtest

Artrock for Artrock Sake: 10cc VS Supertramp – Or the great progressive pop showdown

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. 70-talet var the shit! Tänk bara på alla genrer som föddes och blomstrade under det decenniet! 

En av alla genrer som uppstod och som kanske är lite förbisedd – kanske för att den är lite löst definierad, är artrocken. Ibland omnämnd som "progressiv pop" eller artpop. 

I likhet med progrocken – med band som Yes, Genesis, King Crimson, Rush och ELP etc. så handlar det också om musik som försökte bryta mot det traditionella 3-minuters popformatet och de typiska blues/Rock n Roll harmonierna som präglat rocken under de sista decennierna. 

Men där de mer seriösa progrockarna typiskt försökte utmana sig själva och publiken med komplexitet, pretentiösa texter och individuella prestationer, är artrocken musikaliskt mer tillgänglig, har normala låtlängder och mer fokus på popmelodier än ekvilibristiska solon. Den är dessutom typiskt mer influerad av avant-garde musik än klassisk dito. 



Gränsen mellan genrerna är dock ibland hårfin – ibland används termerna t.o.m. synonymt. Båda genrer delar den höga musikaliska verkshöjden och konstnärliga ambitionen. (Men artrocken har nog mer självdistans.) Vissa artister och band hamnar definitivt någonstans mittemellan. Jag tänker att  Bowie, ELO och Roxy Music är bra exempel på artister som åtminstone periodvis representerar artrock-genren. 

…Men då dessa 3 redan är väldigt överrepresenterade i musikveckorsammanhang har jag valt att fokusera på 2 av mina favoriter som om definitivt inte fått det fokus dom förtjänar. Ännu.

10cc och Supertramp har rätt mycket gemensamt. Båda är Brittiska band som slog igenom ungefär samtidigt och har ett snarlikt sound. Det är i regel rätt “smarta låtar” – catchy och inte så komplicerade på ytan, men med finurliga arrangemang, underfundiga texter och väldigt kompetent framfört. 

Båda banden hade flera lead-sångare och låtskrivare, och bägge hade flera framgångsrika låtar på listorna. Supertramp peakade med  hitalbum Breakfast in America ’79 och en 6:e placering med sin ‘Logical Song’ på Billboard. 10cc var mest framgångsrika i hemlandet England men fick en megahit med ‘I’m not in Love’ som hamnade som 2:a på Billboard 1975. 10cc’s har totalt fler höga listplaceringar med sina singlar…men Supertramp har sålt betydligt fler album och är klart det mer kända bandet internationellt. Ingen av banden är med i Rock 'n' Roll hall of fame. 

För mig är det verkligen svårt att välja en favorit. Supertramp har ofta lite mer melankoliska och episka låtar och 10cc tenderar till att vara lite mer ösiga och roliga. Tänkte därför låna Rikards duo-format och kombinera dom. Enjoy!

Listan: Artrock for Artrock Sake: 10cc VS Supertramp

Om låtarna:

Ett av många artsy 10cc-skivomslag signerat Hipgnosis – designbyrån som även gjorde Dark Side of The Moon, samt logo och omslag för Led Zeppelin. (Kolla in Netflix-dokumentären!)

10cc – Art for Art’s Sake  [How Dare You! 1976]

En av 10cc mest kända låtar. Ett omdebatterat uttryck med härkomst från 1800-talet som syftar på att konst har ett självändamål och vänder sig mot att konst politiserats och skulle ha ett högre moraliskt syfte. Vad 10cc menade med frasen är lite oklart, är det kritik mot kontrollerande skivbolag eller strömningarna i konstvärlden? 

En bra beat och catchy refräng är det iallafall och är man bekant med 10cc’s stora hit 'I’m not in Love', så kan man uppfatta att dom återanvänt samma Ahha-körer. Sticket är väldigt mycket Frank Zappa och kanske är det en nickning åt the Mother’s “We’re only in it for the Money”?  Låten sjungs av Eric Steward som också producerade 10cc och ägde deras studio. More Cowbell! 

Rick Davies och Rodger Hodgson är förvillande lika Jesus, båda två. Nu skulle man kunna tro att Supertramp syftade på just "JC", men så är inte fallet, det är titeln på en icke relaterad bok. 

Supertramp – Another Man’s Woman  [Crisis? What Crisis? 1975]

Min favoritlåt från Supertramps 4:e album – vilket också är deras bästa enligt mig. Supertramp förknippas oftast med Würlitzer el-pianot och Roger Hodgsons karakteristiska sköra stämma. Men på denna låten är det ett akustisk piano som hörs och den andra lead-sångaren Rick Davies som står för sången. 

Det är en lättsam låt men ambitiös låt med många delar och en fantastiskt svängig refräng. Väldigt snyggt men subtilt blåsarrangemang och en grym dynamik. Älskar speciellt den instrumentala mellandelen och slutet som är rent utav episkt! Tycker att den påminner en del om samtida Queen (Ett annat band med tydliga Artrock kvalitéer).

Original-uppsättningen bakom skivan som inte alls är ett soundtrack namnet till trots. Här i matchande "Canadian tuxedo", från vänster: Stewart, Creme, Godley & Gouldman.

10cc – Blackmail [The Original Soundtrack, 1975]

När 10cc hade skrivit en låt gjorde dom ofta en intern “audition” för att se vem som passade bäst som leadsångare. I bland passade en del bättre för en specifik person – och detta är ett exempel när samtliga av de 4 sångarna i 10cc delar på bördan. Väldigt unik process och en stor del av deras sound. 

10cc texter är oftast väldigt humoristiska och det är tydligt att dom inte tar sig själva på stort allvar. Som denna låten: om ett utpressningsfösök ur utpressarens perspektiv. 10cc låtar är ofta rätt funky och lyssna på det stålande slide-spelet! 10cc var rätt storta innovatörer vad det gällde studioeffekter. Ett teknik som används bla. på denna låten är att dom loopar sång och pitchar ner den. Effekten blir en cello-liknande pad som man spelar genom att fada-upp/ner på mixerbordet. 

Århundrades brottslingar bakom galler. Kriminellt underskattade om ni frågar mig.

Supertramp – School [Crime of the Century, 1974]


Roger Hodgson sjunger lead på denna låt, från deras 3:e –  “genombrottskivan” (De 2 första finns inte ens på streamingplatformarna). Låten kan ses lite som en föregångare till Pink Floyds ‘Another Brick In The Wall pt. II’ som bygger lite på samma tema. En av bandets mer ansedda låtar om så inte en kommersiell jättehit. 

Det är en rätt episk komposition som börjar med ett ödsligt Ennio Morricone liknande munspel, och sedan långsamt bygger upp mot ett ösigt instrumentalt crescendo. Otroligt snygg prodd med allt från tenorsaxar till xylofon. Jag tycker mig också kunna höra blockflöjter i mixen, men det skulle kunna vara en moog? Piano-riffet som leder in till refrängen! “Chefs-kiss”. Skivan är proddat av Beatles gamla sound engineer, Ken Scott som även producerade Ziggy Stardust och Aladdin Sane. 

Gizmotronen: Som att montera en Fisher-Price leksak på sin 3000$ Les Paul.

10cc – The Wall Street Shuffle [Sheet Music, 1974]


En funky kanonlåt där alla 4 sångare får skina. Kanske skriven som kritik till skivbolaget – 10cc lär vid tiden bara fått 4% av skivintäkterna. Som med många 10cc låtar är den till synes en “vanlig pop/rock låt” men har den väldigt många olika delar som sömlöst avlöser varandra. 

Skivan Sheet Music var den första av många 10cc-album där man kan höra den nya uppfiningen ‘Gizmotronen’ som byggdes av Godley & Creme, 10cc’s trummis resp. keyboardist/2:a gitarrist. Den är en mojäng som man applicerar på gitarren med små motordrivna hjul som får strängarna att vibrera. Inte helt olikt det gamla folkinstrumentet vevlira  och en föregångare till ebow och sustainer. Gizmotronen användes även av Jimmy Page. En ny version av gizmotronen “2.0” såg ljuset 2016 och kan höras på soundracket till Dune bl.a. 

Killarna i Supertramp verkar först inte vara speciellt imponerade av frukostutbudet i USA. Men porslinstallriken skulle snart ersättas med platina. 

Supertramp – Gone Hollywood [Breakfast in America, 1979]

En låt som handlar om att vara desillusionerad över showbiz och den “Amerikanska Drömmen” – något ironiskt eftersom den inleder skivan som verkligen fick fart på Supertramps karriär. Inte mindre än 3 singlar på Billboardlistan och låtar som fortfarande spelas flitigt på classic-rock radio. 

Denna är dock lite mindre sönderspelad. Jag tycker mig ana lite BeeGees flörter på falsettkörerna, men det är verkligen ingen glättig discodänga. Snarare en rätt intrikat låt med en rätt udda struktur och ett väldigt, väldigt tjusigt saxsolo. 

Halva mängden 10cc  – Eric Stewart och Graham Gould. Den senare har skrivit hits för andra band. Bla. står han bakom Yardbirds klassiker ‘For Your Love’ och Herman Hermits 'No Milk Today'. 

10cc – Good Morning Judge [Deceptive Bends, 1977]


1976 “splittrades” 10cc, d.v.s den mer experimentella halvan av kvartetten, Godley & Creme hoppade av. Kvar blev de 2 mer poporienterade killarna, vilket kan höras lite på deras senare skivor. Pressen kallade skämtsamt bandet för 5cc. (Namnet kommer förövrigt från den genomsnittliga mängden sädesvätska en man ejakulerar.) 

Men 10cc’s karriär var inte över, denna låten blev en av deras största hits och nått år efter fick dom en hit med reggae-pastischen Dreadlock Holiday. Superbt gitarrlir på denna med country-feel och igen, sicket funky-groove! Två mycket underskattade musiker i min mening.

Håll i er Black Sabbath och Led Zeppelin, dom här högstadielärarna menar allvar. 

Supertramp – A Soapbox Opera [Crisis? What Crisis? 1975]

En till låt från Crisis? What Crisis? som verkligen är en S-Tier platta enligt mig. Detta är en melodram men dramatisk låt med några av mina all-time favorit stråkar! Låten ska tydligen handla om religion men jag har aldrig riktigt brytt mig om texten utan nöjer mig av att njuta av dom fina melodierna. 

Den börjar med ett otroligt snyggt intro med pads och sedan ensamt piano och bygger så snyggt. Snyggt med goss-körerna som kommer in också i breaket. Rodger Hodgson har en rätt speciell tunn stämma, men han är fenomenal på att utrycka känslor med rösten.



15cc? Den utökade gruppen nu med fler medlemmar än Supertramp. Dessutom betydligt tuffare! Titta bara på Rick Fenns knähöga mocka-boots. Tufft.

10cc – Welcome To The World – [Look Hear?, 1980]


10cc må ha förlorat sin "progressiva halva" på pappret, men det hindrade dom inte att skriva en del progressiva art-rock låtar – som t.ex. denna. Ett förbisett men starkt spår från en något svagare skiva. Den här låten är signerad av dom 2 “nya” bandmedlemmarna, Duncan Mackay och Rick Fenn där den förstnämnda också spelar mycket av keyboarden på en art-rock artist, Kate Bush, första 3 skivor. (Vilka är fantastiska!). 

Sången delas dock 50/50 av originalmedlemmarna Stewart och Gouldman. Den uppmärksamma lyssnaren kan höra hur 10cc refererar till sin hit Dreadlock Holiday i texten. Tycker detta är en sjukt ösig och snyggt proddad låt, med en riktig mäktig gitarrsolo-duel. 

John Helliwell förtjänar mer cred som en av rockens främsta saxofonister. Han var dessutom lika mycket frontman som de 2 leadsångarna och killen som skötte allt mellansnack.  


Supertramp – The Logical Song [Breakfast in America, 1979]


Jag övervägde att hoppa över den hör låten då den är lite överspelad. Men så såg jag att den aldrig förekommit i Musikveckolista tidigare, och efter att lyssnat till den lite mer fokuserat så går det inte frånse att det är en fantastisk låt! Här hörs den för Supertramp så karaktersitiska Wurlitzern , men det som är pricken över i:et är saxofonen spelad av bandmedlemmen John Helliwell,som är helt perfekt. Trots att den lär vara inspelad på studions toalett. 

Mycket lustig percussion och udda ljudeffekter i låten också som man inte kanske tänker på direkt, kastanjetter? Skulle man vara jättetrött på The Logical Song kan jag rekommendera tyska technobandet Scooters cover. Efter att hört den känns originalet garanterat fräscht igen. Fantastisk text föresten!

Bonusvideos:

10cc – Worst Band In the World

Enligt eget utsago var dom det sämsta bandet i världen. Jag håller inte med.

Supertramp – Dreamer

En av deras mest kända låtar i ett bra live framförande. 

Godley & Creme – Golden Boy

10cc-avhopparna gjorde mycket intressanta och artsy grejer som denna:

Halvobskyrt svenskt åttiotals-flum

Under min research för listan "Halvobskyrt svenskt sjuttiotals-flum" blev jag även nyfiken på om det fanns guldkorn att hitta från det tidiga 80talet om man letade lite. Så jag tog till verket och började söka. Mina kriterier för grävandet var:

- Plus i kanten om det musikaliskt drar åt  new wave och new romantic.   
- Det måste vara släppt mellan 1980-1985
- Sången måste vara på svenska
- Hellre nyupptäckt än något sönderspelat. 
- De måste såklart finnas på spotify

Uppdraget visade sig betydligt svårare än 70tals-listan, det var mycket Thåströms-copycats, dålig sång och trist punk men efter idogt letande lyckades jag få ihop en hyfsat lista ändå!

En besläktad lista är även Anders Larssons lista "svensk pop jag står ut med" och det skall bli spännande att se om han står ut med någon av dessa låtar.

Listan hittar ni här

Låtarna

Eldkvarn - Skepp av kärlek
Jag har bara sett Plura rossla runt i tv men inte lyssnat på hans tidigare grejer och det här är ju riktigt najs. Riktgt gött laid-back gubbagroove med assnyggt lågmält blås. Den där svävande ljudbilden för låtarna till Roxy Music. 

Mokba Music - Att ha och inte ha
Mer glassigt groove och även detta en nyupptäckt för mig. Bakom Mocka music står framför allt Tom Wolgers med ett förflutet i Lustans Lakejer vilket kan höras på den lite spelade dekadenta sångstilen. Köttig sax i den här låten. 

Reeperbahn - Marakesh
Låten som fick mig sugen på att skapa listan. En gammal favorit som får mig att tänka på The Cure. Tycker Olle Ljungström är i sitt esse här.

Trejde Mannen - Glöder Eld
Härligt åttiotalsstuttande komp. Har nog sett namnet flimmra förbi tidigare men aldrig lyssnat på dem. Trevlig tidig svensk synthpop, något som det inte finns alltför mycket av.

Ratata - Från en annan värld
För att citera klyscholizer 2000 "Första albumet är ju alltid det bästa". Fast sanningen är att jag knappt lyssnat på en enda ratata låt innan men man blir lite sugen nu. Synd bara att Mauro Scocco bestämde sig för att avsluta med en fadeout!

Adolphson & Falk - Stockholmserenad
Blinkar blå i all ära men den här pärlan med riktiga modern-talking-syntar är inte dum den heller.  

Lustans Lakejer - Begärens dunkla mål
Lätt coolaste bandet på listan och förmodligen det coolaste svenska 80tals-banded någonsin.  Roligt naiva texter om dekadens och jetsetliv sjunget av ett gäng nysnytna tonåringar. Sångaren Johan Kinde var tydligen stort Roxy Music och Joy Division fan, utomordentliga förebilder må jag säga. 

Pink Champagne - God natt lilla mamma
Kanske inte roligaste sången på listan men bra syntigt driv och backgrunds-körerna är inte dumma! Världens längsta fadeout (duckar för Pontus vrede). Det har generellt sett varit dåligt med kvinnliga sångerskor tyvärr, tips mottages gärna! 

Rasta Hunden - Rastlös
En riktig kult-klassiker och en av mina barns favoritlåtar då den gått varm i bilstereon. Härligt charmigt naiv punkig ska blandat med svensk folkmusik.  Kan även rekommendera "Mina Polare" från samma skiva.

Di Leva - Loch Ness
Di Leva har ju varit med tidigare men inte med den här märkliga skapelsen från hans ungdom. Jag gillar det dröniga och suggestiva groovet. Plus i kanten för Stylophone-solo. Det creddigaste vore såklart att ha med en låt från hans första band där jag tror han spelade bas, men det fanns bara på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=-fYx0kpgGGs 

Grace Jones in the headphones

Vi har de senaste veckorna haft nöjet att bekanta oss närmare med Grace Jones! Diskografin bestog av tio album varav ett (Bullet Proof heart) hade dålig täckning på spotify, så den ersatte vi med de två låtarna som fanns samt inröstade extralåtar som inte var med på andra album. 

Listan med de framröstade låtarna
Röstningsresultat (tier-lista i egen tabb, kolla längst ned)


Album

Portfolio (1977)
Vi var många som blev överraskade att det var slätstruken disco som gällde på albumet.

"Jävla crooner-disco. Tycker det är.rätt outhärdligt om jag skall vara ärlig" -Anders L

"Om jag hade fått klä mig i en ljusblå sammetssmoking med utsvängda ben och fått en schysst paraplydrink eller 2 under västen hade jag kanske uppskattat skivan mer." -Pontus

"Det blir lite en dragshow på en finlandsfärja över allt." -Rikard

"Tycker Grace är lite för slätstruken och tillrättalagd här och ser fram emot mer kantighet framöver!" -Anders J

"Jag vill att Sorry ska spela som soundtrack när jag i ett ett lite suddigt filmat Greenwich Village strosa nerför gatorna i mina utsvängda byxor och storblommiga skjorta och hälsar världsvant på alla cool cats jag möter." -Jonas

"Har hört Portfolio 2ggr men det får räcka." -Daniel

"Flippigt med oerhört långt instrumentalparti i mitten. Verkar som Grace gick ut på en cigg här" -Gugge (om Send in the clowns)

Vinnande låt(ar): La Vie En Rose
Medelbetyg på albument: C

Fame (1978)
Discon fortsatte och vi var överens om att det var välproducerat men kanske inte jätteintressant.

"Grym basist på hittils på fame alltså" - Anders J

"Alltså jag kan inte komma över att det känns väldigt mycket Lill-Babs mellannummer på "Vem-tar-vem" 1991" -Anders L

"Å ena sidan är jag imponerad över de extremt lyxiga och genomtänkta prodden, liret och arrangemangen och å andra sidan förvånad hur man lyckas göra så ointressant slutprodukt av det hela." -Pontus

"Ändå bättre än skiva 1 tycker jag. stark tvåa kanske? Den ger mig inte utslag, men jag vill ju inte höra den igen heller." -Rikard

"Andra skivan. Jag landar i att man måste lyssna på det här med bild för att få ut max. Har därför varvat Spotify låt med Vevo. Mycket bättre." -Daniel

"fan va bassisten lirar loss Jamie Jameson stil utan en ghost note så långt örat kan nå" -Gugge (om Pride)

"Vid andra lyssningen är kejsaren aningen naken." -Jonas

Vinnande låt(ar): Pride, Fame
Medelbetyg på albument: C

Muse (1979)
Mer disco men mest snack om islänningen med det rollspels-klingande namnet Thor Baldursson som gästade albumets andra låt. 

"SAAAAAAVED!!!! SAAAAAAAAVED!!! AAAAAHHHH" -Anders L (reagerar på Saved)

"Första genomlyssning på Muse. Det går definitivt åt rätt riktning. Mindre Broadway. Men det är fortfarande så att låtmaterialet och Grace själv är den svagaste länken i kedjan." -Pontus

"Flöjten i don't mess with the messer förtjänar nåt sorts hedersomnämnande. Men annars är det rätt tamt efter Atlantic city. " -Jonas

"Överlag är alla plattorna oerhört välproddade. Men där hennes sång kommer in faller det tyvärr." -Gugge

"Sången drunknar mer än innan i slapbasen och det är inte ett helt kasst grepp." -Daniel

"Haha, de kör verkligen tema på musiken. Piska på suffer och gospel på saved. Tror jag gillade plågorna och synden bättre än räddningen." -Anders J

"Hans Scheikes favoritinstrument." -Rikard (angående pisk-ljudet i Suffer)

Vinnande låt(ar): Suffer
Medelbetyg på albument: C

Warm Leatherette (1980)
Discon blev äntligen utbytt till reggae och dub till de flestas glädje. Dock var det ganska delade åsikter om detta album. Extra kul att albumet hade kopplingar till både Roxy Music och Blondie fokuset.

"Det är nånting jävligt nice med titelspåret måste jag säga, tacky, funky, mässande röst" -Anders L

"Bye bye Disco hello Sly & Robbie!" - Pontus

"Jag diggar denna platta skarpt - på något magiskt sätt känns hennes röst oförändrad medan kontexten bytts ut helt - och detta 100% till fördel för hennes röst som jag nu upplever positiv" - Gugge

"Lätt bästa skivan hittills i fokuset, nu börjar det likna det man hört tidigare av Grace Jones." -Anders J

"Breakdown och Private life var mest uthärdliga. Men den här skivan kommer aldrig återbesökas. Grymt omslag som vanligt." -Jonas

"Tycker att man hör en hel del Talking heads i detta. Lite charmigt produktion och artsy takes här och där, men låtarna är i ärlighetens namn inte så bra" -Rikard

"Vilket lyft!! Framförallt stark första halva." - Daniel

Vinnande låt(ar): Private Life, Breakdown
Medelbetyg på albument: B

Night Clubbing (1981)
Samma producent (Chris Blackwell ) som förra albumet och Sly & Robbie fortsätter leverera. Överlag positiva omdömen av hennes kanske mest kända album. Även här en koppling till tidigare fokus (The Police)

"Kul att varje skiva har varit ett steg upp. Denna hade t.om en originallåt som va riktigt bra" -Rikard

"Sådär, då har jag testat att träna till nightclubbing. Det var en riktigt dålig idé" -Jonas

"Fan va hett asså. utan tvekan det bästa hittills. Sicket sväng, sicken prod." - Gugge (angående Pull up to the bumper)

"Lite Talking Heads / Tom Tom Club på Feel up. Nice! Eller hur @jonas?!" -Anders L

"Kan inte lyssna mig trött på den här klassikern. Mästerverk! Enda problemet är att den inte håller på minst 4 minuter till" -Anders J (angående I've seen that face before)

"Fantastiskt prodd igen. Ännu mer tight baktakt och på liknande nivå som förra plattan kvalité och låtmässigt. Håller dock mer och mer om att bristen på originallåtar är en svaghet" -Pontus

Vinnande låt(ar): Walking in the rain, Pull up to the bumper, I've seen that face before (Libertango) 
Medelbetyg på albument: B

 

Living My Life (1982)
Sly & Robbie är kvar men nu nu börjar så smått ett mer 80tals-doftande sound smyga sig in. De flesta var överens att det var ganska stor spridning mellan de bästa och sämstalåtarna på skivan.

"Apple Stretching har samma upplägg som klassikern Sonya Hendenbratt - Torg-rapp" - Anders L

"...kanske lite mindre tråkig låt, tycker dock handclapsen är malplacé. Kan höra Midge Ure sjunga denna. Ultravox Bahamas style :)" -Gugge (om Inspiration)

"Inledningen är ok, mitten svag men sen hämtar den sig på slutet och avslutar på topp. Kul dock att det är mestadels originalkompositioner"-Pontus

"Unlimited capacity for love - Kanske den bästa låten jag hört av henne so far" -Jonas

"Helt okej tycker jag efter första varvet. Jag blev inte impad, men jag blev inte arg heller." -RIkard

"Jag lyssnade på skivan baklänges för att inte bli ofokuserad mot slutet och de tre sista låtarna tycker jag är bra!" - Anders J

Vinnande låt(ar): Unlimited Capacity For Love
Medelbetyg på albument: C

Slave To The Rythm (1985)

"Sitter med ett upphällt glas vin, tittar på sitt lugnt sovande barn, har katten under ena armen, frugan under den andra. "Ahh, gött, det är fredag, nu skall jag inte röra mig ur fläcken" . Då går operaattack igång" -Anders L

"1985 var året. Blir lite nostalgisk, det var runt denna tid jag köpte mina första LP skivor. Allt lät så här typ. Gillar sticket." - Gugge (om Slave To The Rythm)

"Full 80’s! Hejdå Sly & Robbie, hej Trevor Horn. Han sätter sin tydliga prägel på skivan och som ett fan av Yes, med en viss nostaligisk-kärlek till deras kitchiga 80-tals plattor kan jag ändå uppskatta hans rätt daterade prodd." - Pontus

"Intervjugrejen tycker jag var otroligt störig och det gör att jag inte riktigt orkar lyssna på den." -Jonas

"Supermycket ett concept-album. Men två riktigt goa låtar tycker jag. Sen diggar jag produktionen genom hela albumet. mycket snygga 80-tals pads och drömmiga gittarrer. Lätt mitt favvo-album hittils. " -RIkard

"Jag hade velat ha en collab mellan Grace Jones och DAF, hennes sång på första låten hade ju passat som handen i handsken för lite body" - Anders J

Vinnande låt(ar): Ladies And Gentlemen: Miss Grace Jones
Medelbetyg på albument: C

Inside Story (1986)
Kanske skivan med mest spridda åsikter hitils, bottennapp för vissa, toppenskiva för andra. Mycket snack om det är första eller andra delen av 80talet som låter bäst, skilda meningar i den frågan också.

"nä ett riktigt pekoral detta" -Anders L

"Jag får intrycket att skivbolaget har plockat in Nile för att skriva/prodda en  pop-hit-platta och så faller den platt och blir banal. ...Att avsluta en låt oironiskt med “Jazz” tar nog priset, då föredrar jag nästan en fade." - Pontus

"Haha jag hörde "jazzzzz" i slutet och tänkte fan vad fett. Här peakar åttiotalet. Som en guldkant på låten.. Motvalls intensifies... Jag gillar inside story so far."  -Jonas

"Håller med Jonas, tycker den va småtrevlig på sina håll." - Rikard

"Näh, det har var verkligen ingen kul skiva, kanske tråkigaste hittils? " -Anders J

Vinnande låt(ar): Party Girl
Medelbetyg på albument: C

Bullet Proof (1989)
Även delade åsikter här med, en del charmades av den daterade ljudbilen, andra förfasades.

"On my way, Someone to love, Driving satisfaction, kicked around är också jävligt bra. Snyggt omslag. Detta är min favorit nu, det är ju fan att vi inte kan rösta på låtarna" -Jonas

"Jag är försiktigt positiv till albumet måste jag säga, lätt bästa attack-låten hittils!" - Anders J

"Detta var extremt svårlyssnat för mig. Är nästan lite glad att den inte finns på Spotify" - Pontus

"haha Love on Top of Love låter som den är nån form av parodi på tidig mainstream-hiphop" - Anders L

"Jag tycker mycket av detta är ganska charmigt, kanske inte bra, men iaf charmigt" - Rikard

Vinnande låt(ar): She's lost control (extralåt då albumet inte fanns på Spotify)
Medelbetyg på albument: C

Hurricane (2008)
Graces comeback-skiva uppskattades av de flesta och alla var nog överens om att det var ett värdigt avslut på fokuset.

 "Väldigt snyggt proddat och intressanta låtar även om man saknar en solklarhit. Det är många låtar som är bra, men som kanske inte sätter sig direkt. Kul ändå att hon avslutar fokuset med flaggan i topp" -Pontus

"Williams Blood trycker jag är utomordentligt trevlig. Hurricane är en ganska najs platta." - Rikard

"måste säga att jag var sjukt positivt överraskad av den plattan - lite samma känsla som min förtjusning över Bowies Blackstar" - Gugge

"Ja fin skiva, särskillt reggae/dub-grejjerna." - Anders J

"Jag tycker det går ganska lätt nu. Alla skivor efter nightclubbing är bättre än nightclubbing." - Jonas

"Gillade sista remixen, som förmodligen inte skall rejtas. väldigt NiN-ig"- Anders L

Vinnande låt(ar): Williams' Blood, Sunset Sunrise
Medelbetyg på albument: B