Så har vi då samlats kring den virtuella lägereld som Moody Blues första åtta skivor utgör. Varför? Jo, för att efter de tog de några sabbatsår, och efter det var det inte riktigt samma bandmedlemmar längre. Åtta skivor är också lite mer hanterbart.
Vi har lyssnat på två skivor i veckan, och har med hjälp av AI tagit fram den tio objektivt bästa låtarna. En från varje skiva, plus två bonusspår. I listan kommer de kronologiskt pga någon bokstavskombination som jag ännu inte är diagnostiserad med.
Deltagarlistan: Robert, Anders J, Anders L, Rikard, Pontus, Jonas. Gugge hoppade av halvvägs av familjeskäl. Här kommer lite kommentarer från våra diskussioner.
Till stora delar en coverskiva. Lät rätt mycket Beatles.
Rikard: RnB var inte direkt vad jag väntade mig dock, men jag måste säga att de gör det bra.
Jonas: Påminner om Bowies första på det sättet att det de börjat spela utan att först komma p åvad deras grej är.
Anders L: känns som sämre versioner av vad andra redan gör
Världens första konceptalbum enligt vissa källor på internet. (källa: internet) Ypperligt pretentiöst, klassisk musik, diktuppläsning och flum. Monsterhitten Nights in White Satin ligger här. Skivan utspelar sig över ett dygn, börjar med morgonen och slutar med natt. Gruppen var ganska överens om att detta var den bästa skivan. Men bara ganska.
Robert: kan själv inte vänta tills jag ska lägga mig i soffan med
mina nya gun metal status bt transfer lurar och flyta igenom hela den
plattan
Jonas: Jag kommer att lägga mig naken på en ryamatta,
med ett glas rödvin i dricksglas, och lyssna på min gamla skrapiga vinyl
från 1967 i en kedja av skivspelare, förstärkare och högtalare alla
tillverkade innan 1972. Full tema!
Pontus: I sin helhet en rätt trevlig och väldigt ambitiös skiva. Varför görs nästan aldrig sånt här nuförtiden?! Måste nästan lyssnas på i sin helhet.
Här var det spridda åsikter, men vi var rörande överens om att skivan inte var dålig.
Anders J: Men jäklar vilken bra musiksmak de har, nu kom Four Tops rökare A Simple Game som cover. Hade jag letat efter en northern soul DJ 1967 hade jag ju direkt gett jobbet till Moody Blues!
Anders L: fan vad jag diggar “in search of the lost chord”
On the Threshold of a Dream (1969) - till och med Have You Heard Pt 2
Knep nästan andraplatsen bland skivorna!
Pontus: En Psykedelisk klassiker. Många snygga melodier, kör-arren är top-notch och melotronen nyttjas på rätt sätt. Väldigt smooth sound.
Anders L: Lazy Day gillar jag skarpt dock på Threshold, de där spökkörerna kombinerat med den fjantiga melodin är guld
Anders J: Jag tror jag tycker det är en helt ok skiva men jag glömmer hela tiden att jag lyssnar på den, den smälter så väl in i bakgrunden!
Anders L: Jag dubbar en ny genre som Moody Blues representerar: Smooth Progg. To our childrens^3 är ett bra exempel. Det är proggigt men skaver väldigt lite. Vilket jag uppskattar
Pontus: Det sagt det är ingen dålig platta, men jag är inte speciellt förtjust i produktionen, den är som inlindad i bomull, och den har för få starka låtar.
Robert: Här börjar det bli mörka fläckar för mig. Dom verkar älska bombastiska och prettiga intron (för att inte snacka om album-titeln)
Den här skivan röstades fram som näst bäst. Alla utom Anders L gillade den. Anders L tyckte inte alls som vi andra om de flesta skivorna.
Anders L: gött tvärflöjtssolo i “Don’t you feel small”
Robert: Ja faktiskt. Jag tenderar att lite respektlöst missa tvärflöjts-prylarna i denna eran. Tror för många timmar med Jethro Tull sabbade det.
Anders L: jag börjar komma till insikten att jag nog inte gillar Moody Blues efter lost chord. det är liksom för mjäkigt
“Dawning is the day” bra exempel
låter som något som spelas på en skolavslutning, skrivet av musikgruppen
visst, fint spelat, men helt menlöst
Anders L: Question är ett annat exempel. Låter som något Tommy Körberg sjöng i Schlagerfestivalen 1987. Inget fel med det, men det är inget jag lyssnar på i egen fri vilja
Rikard: Sjukt nöjd överlag med A question of balance. Fightas om att vara näst bästa skivan
Ingen favorit i gruppen. Särskilt Robert hatade på denna.
Jonas: Den känns härligt pretentiös och intensiv, men lite svårt att hitta de bra låtarna tycker jag. Men den inleder fint stökigt och sen kommer plattans bästa låt The story in your eyes direkt.
Robert: Så himla lam platta.
Seventh Sojourn (1972) - till och med I'm Just a Singer (In a Rock and Roll Band)
Anders L: Im just a singer in a rock'nroll band ger mig lite Dschingis Kahn-vibbar
Pontus: Lite mer direkt och ‘punchig’ än tidigare skivor. Mindre sammanhängande med, på gott och ont.
