Ecstatically Squeezing Nonstop Smart-pop: XTC VS Squeeze

För ett tag sedan gjorde jag en spelista där jag ställde banden 10cc och Supertramp mot varandra, och nu är det dags för en ny episk brittisk battle. Den här gången zoomar vi in på XTC och Squeeze. Två rätt snarlika band som båda debuterade 1978 och har haft liknande karriärer och popularitet. Båda har ett högt anseende, åtminstone i sitt hemland och av musikpressen, men deras popularitet nådde aldrig riktigt samma kommersiella höjder som t.ex. Duran Duran, The Cure eller Tears for Fears, för att nämna några samtida artister.

Förra gången nosade vi på den diffusa genren art-rock, och även den här gången tangerar vi den, men med lite mer new wave, post-punk och powerpop i grytan. Oavsett vilken etikett man väljer för att beskriva musiken kan man konstatera att det är rätt “smart” popmusik i Lennon/McCartney-tradition. Båda banden kan anses vara föregångare till britpop. T.ex. har Blur citerat båda banden som tvåa av sina stora influenser. 



En sak som banden har gemensamt är att båda har starka låtskrivarpar. I Squeeze är det gitarristerna Chris Difford och Glenn Tilbrook, och i XTC är det gitarristen Andy Partridge och basisten Colin Moulding. Båda har såklart jämförts med Lennon/McCartney av engelsk musikpress, men vilken engelsk låtskrivarduo post-1970 har å andra sidan inte det?

Kollar man på bandets legacy och popularitet har Squeeze ca 1 miljon lyssnare på Spotify, medan XTC har ca 700 000. Å andra sidan har Squeeze nyligen släppt en platta, medan XTC:s sista fullängdare kom 2000 och de slutade turnera 1982. Squeeze har fler listplaceringar på de engelska singellistorna, men XTC har haft ett bättre genombrott i USA.

XTC har klart en större kult-following och är lite mer “creddiga”, vilket avspeglas på bandens respektive subreddits, där XTC’s fan är aktiva med ca 2000 besökare per månad medan Squeeze knappt har 100. Inget av bandets singlar har haft någon placering på de svenska toplistorna.


Jag har själv svårt att välja en favorit, men kan konstatera att de funkar bra tillsammans i en playlist. Eftersom detta är band som har långa karriärer och en massa skivor blir fokus ”the prime years”, sent 70-tal – mitten av 80-talet.


Vad säger ni? I vilket camp huserar ni? Eller suger dom helt enkelt båda två?

Hur som helst, håll till godo: 

Ecstatically Squeezing Nonstop Smart-pop: XTC VS Squeeze

Generalmajor Colin Moulding lär ha tackat nej till att spela bas med Pink Floyd. Vill man ha en analys av hans prima baslir finns det en Beato-video på låten Mayor of Simpleton a kolla in på Youtube. 


XTC – Generals & Majors [1980]

Vi börjar med XTC:s disco-stompiga Generals & Majors, första singeln från deras fjärde album, Black Sea. En stutsig, catchy uptempo-dänga med visslingar och lite lagoma Beatles-flörtar. Skriven av basisten Colin Moulding som ofta står lite i skymundan för den ofta geniförklarade Andy Partridge. I videon syns Richard Branson, som enligt bandet själv insisterade på att vara med, mer eller mindre trots bandets vilja. 

Knö er in gubbar. Det var lurigt att få med bandmedlemmarna på samma bild. 

Squeeze – Pulling Mussels (From The Shell) [1980]

Från Squeezes tredje skiva, en jäkla solid powerpop-hit och en av deras mest populära låtar. Den uppmärksamma lyssnaren kanske blir förvirrad över att det är William Tell och Lady Marion som nämns i refrängen (och alltså inte Robin Hood) – men det hela handlar egentligen inte alls om medeltida båg- och armorstskyttar, utan är en serie metaforer som syftar på oralsex.  

XTC-Andy och hans polare/mobbare Sting. Kuriosa: Polis-trummisen Steve Copelands bror, Miles var manager till Squeeze. 

XTC – Statue of Liberty [1978]

XTC är klart det av de två banden som har mest edge. Särskilt de tre första albumen flörtar mycket med punk och ska, vilket var superhett vid den tiden. XTC lirade också en del med Police runt den här tiden. (Den inbitne musikveckolyssnaren kanske kan minnas XTC:s ‘When You’re Near Me I Have Difficulty’ från min gamla British Backbeat Punks-lista?)

Statue of Liberty är ett prima exempel på en pop-punklåt med lite lagom baktakt, grymt catchy och kanske inte helt olikt vissa av Elvis Costellos samtida grejer. Man blir ju glad av de där Who-ho-skriken och den finurliga texten.

När inte Jools leder TV-program eller kör dyra jet-drivna veteranbilar, spelar han in jazz-plattor med den här killen. Hur tror ni Rod Steward luktar föresten? 

Squeeze – Take Me I’m Yours [1978] 

En kanonlåt från bandets debutskiva, producerad av John Cale. En låt som nästan skulle kunna klassas som tidig synthpop? (den var före t.ex. Human League, Tubeway Army och YMO:s debut) Och den lär, enligt bandets eget utsago, vara inspirerad av Kraftwerk. Tilbrook och Difford sjunger parallellt i olika oktaver, vilket är lite deras signatur-sound.

Bandets keyboardist Jools Holland är kanske numera mest känd som programledare för “Later… with Jools Holland”, ett musikprogram på BBC med livemusik som har sänds sedan 1992. Det finns många bra framträdanden därifrån. Tror ni att Eurythmics lånade “Dreams are made of this” -delen? - Inte osannolikt om ni frågar mig. 

Klämmiga XTC ! Hur räknar man till Klarinett? Klari-tre, klari-två, klarinett.

XTC – Ten Feet Tall [1979]

XTC:s tredje platta, Drums and Wires, blev bandets kommersiella genombrott och tog ett steg från det punkiga soundet på de två första skivorna mot new wave och art-rock/pop. Favoriten på den plattan är egentligen den strålande new wave-klassikern "Making Plans for Nigel", men den har jag redan haft med i en tidigare lista.

Den här dängan är skriven av Colin Moulding och skulle väl lätt kunna avskrivas som en bagatell i sammanhanget, men då missar man vilken snygg komposition det är: vackra harmonier, snyggt gitarrplock och sofistikerade ackordval som är till synes enkla, men egentligen rätt udda. Man kan gissa att The Smiths lär ha sneglat på det här. 

Squeeze i extas. Förvånansvärt snygga tandrader för att vara britter. 

Squeeze – Up the Junction [1979]

Mitt intro till bandet och en av mina personliga favoriter! I den här låten är det kanske den briljanta texten som står mest i fokus. En komplett pop-novell på tre minuter om en ung kille som gör en tjej gravid och sedan fuckar upp förhållandet på grund av sitt dåliga leverne. Trots att låten saknar en regelrätt refräng lyckades den knipa andra platsen på Englands singellista, inte illa pinkat för torr brittisk socialrealism. 

OBS! Står bågskytten bakom murkrönet får han +1 modifier för cover på sin D8. Min anti-rock-hjälte Andy. 

XTC – Senses Working Overtime [1982]

Från den femte skivan, av många ansedd som deras starkaste. Bandets ledfigur, Andy Partridge, var vid tidpunkten utbränd, vilket är precis vad den här låten handlar om. Han ville heller inte turnera mer och bestämde sig därför för att göra en platta med fler akustiska instrument –  som avsiktligt skulle vara svår att framföra live. Andy var enligt utsago mer intresserad av att måla tennsoldater, läsa serietidningar och designa brädspel (sympatisk nördig snubbe detta!). Att han fick diagnosen ADHD och att han är på autismspektrumet är kanske föga förvånande.

Senses Working Overtime är en rätt udda låt, De olika delarna passar liksom inte ihop, ändå blir slutresultatet en solid låt med en riktigt catchy refräng.

Otippat att de här två söta svärmorsdrömmarna skulle brottas med heroin respektive kokainmissbruk i mitten av 80-talet. Don't do drugs kids.

Squeeze - The Elephant Ride [1982]

En deep cut från bandets femte album, som också skulle bli deras sista innan de splittrades. Sjukt snygga harmonier, med lite Beach Boys-psykedelisk vibb. Difford & Tilbrook skulle släppa ett album redan 1984, vilket numera räknas som en Squeeze-platta i allt utom namnet, och Squeeze återförenades redan 1985.
Jag har dock hittat rätt få intressanta låtar på skivorna efter ’84. Det ska dock sägas att jag knappast har hunnit lyssna på allt – det är minst 10 stycken, varav den senaste släpptes i mars i år! 

Andy går under pseudonymen "Sir John Johns" och  Colin "The Red Curtain" i XTC's psykedeliska-LARP-projekt The Dukes of Stratosphear. 

XTC - Dear God  [1986]

XTC har, till skillnad från Squeeze, bättre output från den andra halvan av 80-talet och även från 90-talet. Ett fint exempel på detta är den här singeln från 1986 som åtminstone jag tycker har åldrats väl. Ett ateistiskt manifest som delvis sjungs av 8-åriga Jasmine Veillette.

Runt samma tid började XTC även släppa psykedelisk 60-talsrock under pseudonymen The Dukes of Stratosphear (initialt anonymt). Det skulle dock visa sig att deras sidoprojekt nästan var mer poppis än deras “vanliga plattor” och idag räknas även de plattorna som XTC-skivor av de flesta. Någon kanske minns deras låt What in the world från min Beatlesqua Bitar lista?

Visst ser dom lite kinky ut? Särskilt killen längst till vänster, garanterat pervers.

Squeeze – Slap & Tickle [1979]

Vi avslutar med den här charmiga disco-pop-bangern! På sätt och vis en uppföljare till Take Me I’m Yours, men ännu mer dansant. Låten ska vara inspirerad av Moroder och Ian Dury. Tycker att den ger skäl för namnet: It Slaps! …och kittlar lite gött med.

Bonusvideos:

Difford and Tilbrook – Love's Crashing Waves 

En kanonlåt från den inofficiella Squeezeplattan, lite gött 80-talsglättig pop.

Dukes of Stratosphear – Mole from the Ministry

XTC's psykedeliska sidoprojekt som låter mer Beatles anno '67 än vad Beatles själva gjorde.

Squeeze – Cool For Cats

En av Squeeze bästa och mest kända låtar som tyvärr inte fick plats i listan. Fin video och en go blandning av disco och punk?

XTC – This is Pop

Om man diggar XTCs tidiga lite punkigare sound är detta en pärla. Titeln ska tydligen vara kritik mot alla genres som musikpressen uppfinner (New Wave).

Soda Stereo

Fotbolls VM är på allas läppar och när ni läser detta har Sverige antingen floppat igen mot Japan, eller visat att vi fortfarande kan. Vid varje kaffeautomat på alla kontor diskuteras allt ifrån Kap Verdes frisparksvarianter till det uteblivna gula kortet i andra halvlek mellan Iran och Spanien. Argentina är som bekant ganska hajja på fotboll och är regerande mästare. Den här listan handlar om Argentinas och kanske Sydamerikas största rockband - Soda Stereo. 

 ====L=I=S=T=A====> https://open.spotify.com/playlist/06VWwsLa2cpxjPnUmC47C9?si=4c521a62ca3c44c7

Så när du väntar på att kaffet håller på att rinna ner och kollegan frågar om du skall se Argentinas match kan du tvinga in ämnet på Argentinsk musik och namedroppa dina favoritalbum från Soda Stereo.

Själva historien kring bandet är egentligen inte jätteintressant. Ett gäng pojkar från Buenos Aires börjar spela New Wave/Post Punk-inspirerad rock i mitten av 80-talet. För varje skiva blir de bättre låtskrivare, hittar mer och mer sitt eget sound, fyller större och större arenor, i fler och fler länder. Till slut hamnar de på amerikanska MTV. De krisar lite och "vill göra sin nya grej" och tappar lite kommersiell framgång men avslutar det hela på topp med en legendarisk sista turné i mitten av 90-talet - 7 album efter de startat.

Musiken är inte heller något som sticker ut något enormt men i mitt tycke väldigt habil gitarrdriven pop/rock som lätt sätter sig på hjärnan.

Vi går igenom diskografin kronologiskt, där flest låtar kommer ifrån de mest populära plattorna.

1. Sobredosis de T.V. (1984)

Från deras självbetitlade första album. Här är det tydligt att bandet är ett New Wave-band med stark inspiration från Engelska band som Echo & The Bunnymen och The Cure.

2. Cuando Pase El Temblor (1985)

Från andra albumet "Nada Personal". Här hör man tydlig inspiration från Duran Duran och liknande gitarrdriven popmusik som var stort på den tiden. Just denna låten är dock lite mer Tears for Fearsig kanske?

3. Persiana Americana (1986)

Nu snackar vi dunderhit och skivan "Signos" kan väl anses som bandets stora genombrottskiva.

4. Prófugos (1986)

Även denna från "Signos".  Får lite U2-vibbar på denna.

5. En La Ciudade De La Furia (1988)

Från skivan "Dobla Vida" som anses vara lite av en mellanskiva. Dock börjar Soda Stereos egna sound sätta sig här.

6. Lo Que Sangra (La Cupola) (1988)

Tidstypiska trummor. Kunde legat etta på trackslistan om den släppts i Sverige! 

7. Un Millión De Años Luz (1990)

Detta är från skivan "Cancíon Animal", bandets absolut största album. Hade platsat på vilken Tears for Fears-skiva som helst!

8. De Música Ligera (1990)

Förmodligen bandets största hit. Här lajvar de lite alternativrock/pop punk.

9. Luna Roja (1992)

Från det utskällda men faktiskt rätt bra albumet "Dynamo". På albumet gick bandet mer mot Shoegaze vilket förargade hit-suktande fans.

10. Disco Eterno (1995)

Från sista skivan, "Sueño Stereo", kommer denna, nog min favoritlåt från Soda Stereo.

Avslutningsvis, om detta smakade rekommenderar jag att man lyssnar in sig på diverse live / MTV-unplugged-album som innehåll fullt med fina (bästa?) versioner av dessa och andra låtar.

Knaster

Nu ska jag bjuda på något riktigt lyxigt. Något som spotifys smutsiga algoritmer och AI-genererade spellistor aldrig kommer att mata er med. Något som ChatGPT aldrig har hört talas om och som de digitala musikdirektörerna med näbbar och klor försöker komma över för att lägga i sin aldrig sinande databas med digitalt internetskval. Kanske internets just nu mest eftertraktade samling av ljud, så unikt att det knappt finns.

Här är en lista på 10 låtar, hantverksmässigt inspelade från min vinylsamling, som inte finns på spotify!

Av förklarliga skäl måste jag här bryta mot huvudregeln att posta just en spotify-lista, men jag hoppas på förståelse. 

Listan

Paul Kelly - Funny

Obefintlig känsla för kontrastinställningar

Paul Kelly har varit med förr, jag är svag för hans sammetslena kåtsoul. Den här låten är från hans skiva Stealing in the name of the lord. Det mesta av den skivan finns på hans skiva Dirt, men inte den här lilla pärlan som jag tycker sparkar igång den här listan så oerhört fint.  

Jerry Butler - Where are you going

MAGA innan det var coolt

Från soundtracket till den mustiga sjuttiotalsfilmen Joe med kanske den sjuttiotaligaste skådespelaren av dem alla: Peter Boyle. Mysig typisk känslosam filmlåt.

Michael Parks - Sally

Sängkammarblicken skiljer sig helt från hans senare filmroller

Michael Parks känner ni kanske igen från ett oväntat håll. Han har spelat hårdkokt snut i några Tarantinofilmer, tex Kill Bill. Men innan dess hade han en halvdan karriär som country-sångare. Knäppt nog kände jag igen hans namn i femkronorsbacken och plockade upp den för många år sedan. Skivan är inte direkt topplistematerial, men den här låten har jag alltid gillat. Okomplicerad melodiös country.

Ry Cooder - El Scorcho 

Baksidan, framsidan var så tråkig

Från soundtracket till mustaschfilmen The Border (1982) med Jack Nicholson. Man känner igen Ry Cooders karaktäristiska gitarplinkande, som ärligt talat gör sig bättre i såna här små smakbitar än i hela låtar. Detta är bara ett kort litet mellanspel, så den räknas inte in i den totala låtmängden.

Christine McVie - Wait and See

Laxrosa ram med korgstol? Där satt den

Rikard har postat en utmärkt lista om Fleetwood Mac-medlemmen Christine McVie som jag rekommenderar. När jag fick reda på att hennes debutsoloskiva var svårfångad och otillgänglig på spotify behövde jag ju ha den. Det känns stort att kunna bidra med den här sista pusselbiten till dig Rikard. Vachego.

Supertramp - Aries

Det här omslaget lämnar jag helt utan kommentar

Samma sak här, jag började plocka upp skivor med Supertramp efter Pontus lista Artrock for Artrocks sake. De är inte bara bra utan också väldigt billiga. Det här omslaget går ju inte av för hackor, och att den inte finns på spotify var en oväntad bonus. Ett betydligt flummigare album än deras andra ganska poppiga skivor.

Osibisa - Beautiful Seven

Flygande elefanter, som i Afrika

Detta ghanesisk-brittiska bandet har jag haft med förut när jag köpte en skiva med dem. Den följde med av bara farten när jag köpte något annat online av samma säljare pga sitt balla omslag. Jag tyckte det var rätt bra, så jag köpte några fler lite senare. Någon sorts korsning av afrikanska rytmer och gubbrock med hammond.

LTG Exchange - Susie Heartbreaker

Bara en av alla serier i min samling

Den här skivan chansade jag på för länge sedan i en back. Jag tycker nog att bara omslaget är värt pengarna, även om skivan kanske inte är fantastisk rakt igenom. Men helt dum är den inte, och några bra låtar finns där. Den här till exempel.

Brewer and Shipley - Fair Play

Jag behöver det här typsnittet i word

Duon Brewer & Shipley har jag också haft med förr. I min pappas skivsamling fanns deras största framgång, vilket fortfarande inte var en särskilt stor framgång. Denna måste ha varit en ännu mindre framgång. Men det är rätt härlig americana-stämsång. Omslaget är så fult att det är snyggt.

Turley Richards - Nightmare

Vad vill man egentligen säga med det här omslaget?

Den här skivan köpte jag under musikveckors vinylutmaning för nåt år sedan. Vi skulle köpa några chansningar och ett slitet ex av den här följde med hem. Här fanns ganska exakt en bra låt, så den får ni höra. 

Bryan Ferry - The Night Operator

Åttiotalet var bättre än nu på samtliga plan

Bryan Ferry behöver ingen närmare introduktion. I en back utanför doolittle i Lund stod några billiga Ferry-skivor och väntade på mig. Två skivor var enbart covers, och inte så himla bra, men den här skönheten blev jag glad för. 

Late Night Meta

 

Många har säkert hört talas om mix-/samlingsseriernas mix-/samlingsserie -
  Late Night Tales.
En kulturskatt jag gick helt upp i när jag fick nys om dess existens en gång i tiden. För den oinvigde handlar det om en serie mixar/samlingar, var och en sammanställda av en kändis, typ artist/grupp. T.ex har Fatboy Slim en Late Night Tales utgåva (2007), likaså Hot Chip (2020) osv. Och det är sällan artistens egen utövade stil är genomgående representerad i mixen, vilket gör upplägget extra intressant. 

Många av titlarna avslutas också med en liten "tale"/historia av någon profil. Ibland dunder-kändisar, som t.ex Benedict Cumberbatch eller Cillian Murphy. 

Wikipedia har hela listningen. Första utgåvan kom 2001 och den senaste (52:a!) kom nu i Mars 2026.

(Obs, de första kallades Another Late Night)

Jag tänkte att det kunde vara en kul grej att sätta ihop en egen liten "Late Night Tales"-session. lite som hyllning. Fast med skamlöst stulna urval från tio existerande Late Night Tales-sessioner. Och försöka göra det med samma ingång som jag tror många av kandidaterna har tagit fotfäste i. Dvs vad en DJ gärna vill höra - "bara kör din grej, tänk inte så mycket". Och sen bli känd på det sättet. För att jag också tycker om vad dom tycker om.

"Kanske hur kvällen färdas genom natten in i dagen"

Känner ni pretto-tempen stiga?

Nåja. Skämt åsido, jag blev själv hyfsat nöjd med resultatet i alla fall. Men låt oss konstatera den lilla elefanten i rummet, detta är ett mixtape förpackat så stiligt som möjligt. Hävdar dock konceptuell vilja. Den som känner mig vet att jag inte är glad för genre-indelningar och kategorisering. Försöker dock sällan evangelisera min syn på detta i något allvarligt påträngande beteende, mest för att behålla kompisar. Men, som i detta fallet, kan jag tillåta mig själv att leka lite med avmytifiering av genre-identitet.

Så denna korta lilla Spotify-resa limmar sig inte till en specifik genre eller stil, utan precis som de flesta LNT-titlar man stöter på så handlar det tematiskt i sann meta-anda mer om en liten studie i hur känsla, humör och inkännande av andras kreativitet i flera led krockar ihop till någon form av egen skapelse. Ungefär vad vi här outtröttligt håller på med varje vecka. Sådär sent en kväll (ja jag ska sluta).

Följande är urvalen, samt vilken artist som gjorde respektive Late Night Tales-utgåva.

(Notera: Alla utgåvor jag refererar till här finns på Spotify, men jag undviker att länka till dem direkt för att inte riskera att förvirra vår fina scrapin' mvcrawler om vilket som är den faktiska veckolistan. De tidigaste kallades dock 'Another Late Night').

---

Gene Autry - You're The Only Star

Late Night Tales: Nils Frahm (2015)

Gene Autry (1907-1998) är en såndär varm filt man drar på sig runt kvällskvisten. Med vinylskrap å allt. Så enkelt men oemotståndligt.

Nils Frahms LNT-utgåva är intressant. Man skulle kunna tro att det inte skulle kunna bli bättre, men för mig är den tuff att lägga på repeat. Lite oväntat "svåra" partier (hej svejs nyligen postade tema). Dock intressant att kolla in för skapelsen som sådan och kanske plocka med sig några godbitar.

Dustin O´Halloran - An Ending, a Beginning

Late Night Tales: Bonobo (2013)

O'Halloran är en amerikansk pianist som jobbat mycket med TV. Sett till stämningen blir det en fin upplockad passning från Frahm.

Simon Green (a.k.a Bonobo) är en intressant snubbe som gärna blandar lite olika jazziga/triphoppiga och elektroniska influenser i sitt eget musicerande. Hans LNT-mix är en av mina favoriter.

Django Django - Porpoise Song

Late Night Tales: Django Django (2014)

Jepp, många av artisterna som gjort en LNT-utgåva har så klart med något från sig själva. Denna verkar dessutom vara skriven för tillfället (EDIT: Detta visade sig vara felaktigt. Låten är en cover av The Monkees, från soundtracket till filmen Head).
Guilty pleasure för den hyfsat vanliga, dock oemotståndliga ackordstilen i versen. Rekommenderar Timmy Thomas-låten som också är med. 

The Shangri-Las - Remember (Walkin' In The Sand)

Late Night Tales: Trentemøller (2011)

Min favvo-LNT utan konkurrens. När det gäller Trentemøller själv hör man ofta, utöver det elektroniska, lite influenser från rockabilly, bubbelgum, alt-country och dylikt. Något som färgar hans mix genomgående. Ett av hans egna fina bidrag till denna är covern på Blue Hotel. Den låg högt som kandidat men Chris Isaaks original har redan figurerat i en tidigare lista (så meta ska vi inte ha det). Här blir det istället en väldigt trevlig bubbelgum-pärla, med fint påträngande Lynch-vibbar. Mest kända är så klart Shangri-Las för dunderhitten Leader of the pack som alla organismer på planeten hört till förbannelse.

Notera att denna inte finns med fristående i själva spotify-listningen, utan hörs enbart i det sista "continuous mix"-spåret. En del LNT-samlingar har detta tillägg, som då är hela utgåvan i mixad tappning. Rekommenderar att utgå ifrån den när det finns. Framför allt när det gäller Trentemøllers bidrag till serien.

Little River Band - Light Of Day

Late Night Tales: Röyksopp (2013)

Jättefin gammal pärla från australiensiska Little River Band. Framförallt hookig i versen, och nice vocals. Lite i överkant på låtlängd, men solon å grejer bär upp den rätt bra tycker jag.

Känns som en perfect fit rakt in i Röyksopp-handsken.

Demis Roussos - Oh My Friends You've Been Untrue to Me

Late Night Tales: Belle and Sebastian (2006)

Belle and Sebastians LNT-mix är väldigt intressant. Där finns allt från rock, mys-elektroniskt, hiphop, afrikanskt, och ja, den här skönt proggiga biten då, från 70-talet. Känner ni igen den sorgsna rösten? Jepp, den här skillade greken var även vokalist i Aphrodite's Child.

Serge Gainsbourg - Requiem pour un c...

Late Night Tales: Franz Ferdinand (2014)

Oväntad minimalism från Gainsbourg? Jag håller med. Men det är väl något med hans uttryck som väger upp för den musikaliska enkelheten. Man kan nästan leka med tanken kring hur han hade varit som rap-artist.

Mixen är bra. Med tanke på vad Franz Ferdinand är kända för (Skotskt indie-rockband döpt efter en österrikisk hertig), så var det väldigt förvånande att dels hitta Serge här, men även Disco Club Band och Boards of Canada.

Peter Bjorn and John - The Chills

Late Night Tales: Groove Armada (2008)

Sverige represents! Detta indie-rockband från Stockholm står ut från mängden i denna LNT-mix av Groove Armada, som i övrigt är en väldigt klubbi/syntpopig historia.

Sweet & Innocent - Express Your Love

Late Night Tales: Floating Points (2019)

En ganska lustig mix detta, från Floating Points. Första halvan är väldigt old school souligt, och andra är mer åt elektronisk ambient och drone-ish toner. Go figure.

Charlotte Day Wilson - Work

Late Night Tales: BADBADNOTGOOD (2017)

Denna mix från BBNG rekommenderas varmt. En av mina favoriter med perfekt lunkig stämning och högt repeat-värde. 

Här med finsjungande Charlotte Day Wilson som får runda av här innan Tompa, med finstämda toner. Låter nästan som en kvinnlig avbild av James Blake, eller tvärtom.

Tom Waits - Children's Story

Late Night Tales: (nä, inte än, men jag vill gärna om någon annan också vill)

Som sagt, alla som gör en Late Night Tales platta brukar ha en dunderkändis, eller iaf halvkändis, som läser en saga eller framför en dikt osv. Jag tänker mig att jordbävningskändisen Tompa har antingen blivit tillfrågad, men nekat. Eller så finns det den otroliga tanken att ingen frågat honom. Oavsett vad så får jag helt enkelt axla uppgiften och fixa detta problem.

Här med en lugn och fin liten godnattsaga, för era barn. Bara du och barnet. Sent på kvällen. Precis innan barnet ska försöka sova.

Kieran Hebden är toppen

Första listan! Så jag börjar på säker mark.

Kieran Hebden, en man med många namn, har funnits med mig länge nu och jag återkommer ofta till hans plattor. Hans alias Four Tet är tveklöst det han är mest känd för, men andra alias så som Percussions, ⣎⡇ꉺლ༽இ•̛)ྀ◞ ༎ຶ ༽ৣৢ؞ৢ؞ؖ ꉺლ, 00110100 01010100 och KH används ofta för dedikerade musikstilar eller olika expriment.

Det är något med hans rytm och uppbyggnad av låtar som bara klickar för mig, det är nästan beroendeframkallande. Ni kanske redan har bra koll på vem han är, men för er som inte har det, så kommer här ett litet axplock låtar jag lyssnar på regelbundet.

Listan

1. Two Thousand and Seventeen - Four Tet

Vi börjar med en av hans kändaste låtar. Osäker vad det ska likna för instrument (kanske någon form av dulcimer?), men fint är det i alla fall. Hela albumet är fantastiskt.

2. 31 Bloom - Four Tet

Hans senaste album är bland de bästa enligt mig, och denna låten är en av toppenlåtarna. Finns ingen musik jag jobbar bättre till.

3. Mango Feedback - Four Tet

En av mina favoriter med Four Tet, tror faktiskt inte jag kan tröttna på denna låten. Älskar den brusiga uppbyggnaden som sedan går över till klarhet i mitten av låten.

4. 0181 000 0010 - 00110100 01010100

Ett annat alias som tydligen är binärkod för 4T. Lyssnar inte så mycket på det, men där är några guldkorn.

5. Scythe Master - Four Tet

Lång låt, men den långsamma uppbyggnaden är magisk.

6. Only Human - KH

KH, ett alias som egentligen bara har två låtar under sig, men båda är bangers. Denna danslåt använder flitigt en sampling från Nelly Furtados “Afraid”.

7. ʅ():::()̵̳̗̊( l̡̡̡ ̡͌ Ɵʅ()vȯ)) ̷̨ʅ l̡̡̡ ̡͌ ʅ()ʃ ꐑȯ)࿃ूੂ✧⃛✧⃛) ():::() ̴̤̚ (ཀ ඊູ ఠీੂ)) ̷̨ʅ l̡̡̡ ̡͌ - ⣎⡇ꉺლ༽இ•̛)ྀ◞ ༎ຶ ༽ৣৢ؞ৢ؞ؖ ꉺლ

Detta något störiga alias kallas ofta för Wingdings och används mest till ambient/experimentell musik. Gör sig bäst med hörlurar!

8. Baby - Four Tet

Finns inte mycket jag kan säga om denna, är en grym låt på ett lika grymt album.

9. Road Of The Lonely Ones - Madlib

Känns bra att kunna skohorna in Madlib, en av skaparna från ett av mina absoluta favoritalbum, Madvillainy. Tanken var från början att jag skulle köra en tribute till albumets andre artist, MF DOOM, men det blir kanske en annan vecka.

På denna fantastiska låt är Kieran kompositör och producent.

10. Opal (Four Tet Remix) - BICEP

Avslutar med en lugnare låt som ofta går varm i bilen. Han har gjort otroligt många remixes av låtar från alla möjliga genrer, men denna är i toppskiktet. Kolla gärna in BICEP om ni blir nyfikna, de är grymma.

Svårt eller lätt?

Sedan jag gick med här och började dela spellistor har jag reflekterat mycket över min egen musiksmak och kommit till någon insikt om att jag förmodligen har en tendens att gilla musik som inte är så tillgänglig. Något som jag väljer att kalla "Svår musik". Den här listan är ett försök att utveckla begreppet lite mer och ha några konkreta exempel på vad jag anser vara fem svåra låtar och fem lätta låtar. Alltså musik som är svår eller lätt att tycka om eller uppskatta. Detta är ju såklart otroligt subjektivt så ni får min subjektiva motivering till varför en viss låt är svår eller lätt. Börjar med de fem lätta.

LISTAN

1. Polaris - Hey Sandy (LÄTT)

Hey Sandy är en introlåt till ett gammalt Nickelodeonprogram har jag för mig. Jag anser den vara lätt för att den är otroligt catchy och har väldigt positiva vibbar med högt tempo. Man vill gunga och sjunga med till den här känner jag. Den är också kort vilket kanske gör den lättare. Det som eventuellt drar ner den är det udda introt (men som jag personligen tycker om).

2. The Rural Alberta Advantage - Alright (LÄTT)

Alright har en relaterbar text och en sångare med bra röst. Jag har överlag väldigt svårt att föreställa mig någon inte gilla den här. 

3. U.N.P.O.C - Amsterdam (LÄTT)

Det här är något solo-skolprojekt. Några bra låtar på den skivan faktiskt. Är det lätt med såna typ kör-stämmor? Jag har inte läst musikkunskap så kan inga tekniska termer. 

4. Guillemots - Walk the river (LÄTT)

Alltså jag älskar den här låten. Min sambo och någon annan jag spelat den för har däremot inte tyckt om den vilket ju går emot min teori att det ska vara en lätt låt. Det kan ju bara vara så att det är de som är konstiga. Indierock är väl rätt lätt musik överlag eller? Ofta fantastiska sångröster och låttexter i den genren. Det som drar ner låten är möjligtvis att refrängen är repetetiv. Jag förstår att många har svårt för det men huruvida en låt är svår eller lätt ska inte heller falla på en enda sak.

5. Bob Dylan - Don't fall apart on me tonight (LÄTT)

Jag är inget jättestort Dylan-fan men Dire Straits hjälper att lyfta honom på den här skivan. Jag antar att Dylan överlag är ganska svår egentligen, han är ju rätt pretto.

6. Dwight Twilley Band - Looking for the magic (SVÅR)

Nu till de svåra låtarna! Där är en stökighet i den här låten. Jag vet inte om det är hur han sjunger eller hur den är producerad. Förutom det är det nog inte så mycket svårt med den men det blir ganska påtagligt eftersom det är så ovanligt.

7. Courtney Barnett - Debbie Downer (SVÅR)

Courtneys låttexter kan nog anses vara lite pretto. Hon har också lite monoton röst ibland. Är dialekter svåra kanske? 

8. KNEECAP - Guilty Conscience (SVÅR)

Att ett band är politiskt måste ju anses vara generellt svårt för många. Här är också en del utmanande teman och svordomar (!). Aldrig har ett så coolt band blivit beskrivet så här töntigt.

9. Butthole Surfers - Who was in my room last night? (SVÅR)

Redan namnet på bandet är nog svårsmält för en del. Sen är låten otroligt stökig också. Precis så som jag gillar det.

10. Children of Bodom - Children of Decadence (SVÅR)

Igen ett svårt namn - Bodom är visst en känd finsk seriemördare. Melodic deathmetal är knappast för alla. Growling måste anses svårt, väldigt stökig musik.

Vikunnar / la semaine / der Woche

 

LISTA: vikunnar / la semaine / der Woche …

Jag lyssnar sällan på låttexter, men blir väldigt färgad/påverkad av hur olika språk låter utan att fatta ett dyft om vad det handlar om. Så denna veckas lista blir 10 låtar på 10 språk.

Så vilka låtar får representera respektive språk? Otroligt svårt. Jag vill ju inte att det ska vara en hit man redan har massa känslor för, så försökte gräva lite längre bort. Började med att försöka hitta låtar i samma genre för att det skulle bli rättvist på nåt vis, men tröttnade och körde på i en jädrans blandning istället.

Men färgar inte genren låten otroligt mycket hävdar den vise? Jo heeelt säkert, men nu blev det så här. :) Spretigt blev det också med toppar och dalar, men jag tänker att den här "förundersökningen" kan locka till att gräva mer i nya språk eller diskussioner kring vad man känner inför olika språk.

LISTAN HITTAR NI HÄR

1. ISLÄNDSKA 

2. TYSKA

3. FRANSKA

4. FINLÄNDSKA

5. UKRAINSKA

6. POLSKA

7. DANSKA

8. ITALIENSKA

9. NORSKA

10. SPANSKA