Quick & dirty

 

Någon mer som tycker de har ont om tid nuförtiden? Jag tänkte att en snabbt ihopvispad lista med korta låtar skulle passa bra så här års. Här är tio fynd som jag lyssnat mycket på de senaste månaderna. Alla låtarna är snabba och/eller smutsiga med en medellängd på drygt två minuter.

Håll tillgodo!

Joe Jonas, DOMi & JD BECK: Woven

Den unga duon DOMi & JD BECK är so hot right now. De samarbetar med Anderson .Paak och får göra små inspel på alla möjliga popartisters skivor för att ge dem ett coolare sound (jag kan dock inte rekommendera några andra låtar av Joe Jonas).

Kaicrewsade: Beeper!!!!

En låt som nog är värd sina utropstecken. Jazz och rap har blandats förr med blandad framgång men här är det riktigt kul.

Doseone, Height Keech: Harsher Words

Doseone är en veteran från indiebolaget Anticon och konstellationer som tex cLOUDDEAD. Här är en ny låt där han är ordentligt arg på sitt hemland.

DOMi & JD BECK: WHATUP

Nya kompisar som gärna får bidra med mer än en låt. Hade varit fantastiskt att få se dem live

Azealia Banks: Jumanji

Azaleas stenhårda debutskiva Fantasea har många år på nacken men låter fortfarande ny i mina öron. Jumanji är producerad av Hudson Mohawke och resten av skivan har flera andra lyckade samarbeten med Machinedrum, Diplo, Lunice mfl.

Atheletic Progression: And1

Ett danskt jazzband som jag också gärna skulle se live nångång.

Kaicrewsade: #ggs

Ännu en låt av den relativt nya rapparen Kaicrewsade. GGS betyder troligen "good game, seriously".

Machinedrum, Deem Spencer: BLESSD

En av mina favoritproducenter i ett samarbete med rapparen/sångaren Deem Spencer. Knasigt men kul att låten urartar i footwork efter en minut.

Daphni: Lucky

Dan Snaith är mest känd som Caribou, men ibland ger han ut dansmusik under sitt alias Daphni. Undrar hur det gick till när den här skruvade dubben hamnade på hans senaste skiva.

JPEGMAFIA: i recovered from this

Efter bara 20 minuter är det dags för lite exit music av den gränsöverskridande JPEGMAFIA. Funny how time flies when you're having fun.

Året är 1990

1990 skall enligt the Internets vara ett av de sämsta åren vad gäller släppt musik. Kan det verkligen stämma? I detta fokus skall vi försöka leta reda på om det verkligen kan ha varit så illa?

Uppdrag: Hitta 3 låtar som släpptes år 1990 som du gillar och vilka är nyupptäckter för dig.

Listan hittar ni här och motiveringar nedan.

Anders L

Generella kommentar om musikåret 1990. Givetvis finns några riktigt fina låtar (Nothing Compares 2 U/Sinead O'Connor) och album (Heaven or Las Vegas / Cocteau Twins) men om man letar efter deepcuts blir det svårt. Tills man letar bortom best-of-listorna. Till slut fick jag en lång lista med kandidater som jag kokade ner till dessa tre:

1. Depressione Caspica / CCCP - Fedeli Alla Linea
Italienska kommunistpunkare. Älskar den udda harmoning och slöa sången som bara maler på om något jag inte förstår.

2. Кончится лето / Kino
Lite vidare på samma tema. Malande sorgsen rock. Kino var tydligen ett av Sovjets största rockband som blomstrade under perestrojkan. Tyvärr dog sångaren Viktor Tsoi i en bilolycka i Lettland 1991. Otroligt kool låt, framförallt kool sång.

3. Just a Lifetime / The Legendary Pink Dots
Ett riktigt udda band som jag inte hört innan. Något så ovanligt som ett holländskt/engelskt band. Wikipedia skriver "Their music touches on elements of neo-psychedelia, ambient music, electronic music, tape music, psychedelic folk, synthpop, post-punk, progressive, jazz, noise, pop, and goth rock, with a distinctly experimental/avant-garde bent;" så ni kan ju själva fundera på hur det låter.

Jag tycker de passar 1990 i sin dystra ton. På många sätt och vis var 1990 ett deprimerande skitår som var börjar på en Golgatavandring fram tills IT-bubblan, Thomas Brolin och JA till EU kom och räddade oss runt sommaren -94

Dan

Jag grävde i 1990-talet och hittade lite hiphop och tidiga låtar på Warp som jag missat:

4. Brand Nubian: Concerto in X Minor

5. Nightmares on Wax: Aftermath

6. LFO: LFO

Anders J

Detta var inte lätt!
Det släpptes ju en massa bra album 1990 som jag redan lyssnat på, tex: Orbital, Ride, Cocteau Twins, KLF, Public Enemy, Mazzy Star, Spacemen 3, Saint Etienne, My bloody Valentine, The Cure, Inner City, Twin peaks, Run DMC, Paul Simon, Pixies & Sonic Youth.
Men ingen av dessa fick jag såklart inte välja så istället, efter ett långt letande och vaskande hittade jag följande tre bidrag:

7. Brian Eno & John Cale - In the Backroom
Inga okända herrar direkt men jag har inte lyssnat på deras sammarbete tidigare. Gillar den lite kärva fulsnygga produktionen med sitt forserade gung där John Cales grymma röst passar perfekt.

8. Nick Kamen - You are
B-sidan på hans stora uptempo-hit "I Promised Myself" (som inte är så dum den heller). Här är det dock mycket mer laidback och huvudpersonen är naturligtvis den bubblande bassynten Roland TB-303 Detta låter betydligt modernare än 1990 och skulle lätt kunna varit en låt på svenska Poolsides skiva som kom ut 2012.

9. The Wannadies - My Home Town
Jag har noll koll på Wannadies och hade nog bara hört deras lite enerverande "You And Me Song" tidigare men helt missat den här hiten från deras första skiva. Riktigt snygg popdänga och den där fiolen lägger till en mysig touch av folk som måste varit ganska unikt på den tiden.

Jonas

Vachego. Tyvärr vet jag inte ett smack om låtarna. Men jag gillar det supertaffliga omslaget till Geto Boys, Cure-känslan med de där nittiotaliga industritrummorna hos Chameleons och den stämningsfulla simpla synthen i For Against. Jag letade först efter hip-hop från 1990 men kom aldrig längre än till Geto Boys.

10. Geto Boys - Mind Playing Tricks on Me

11. The Chameleons - Swamp Thing

12. For Against - Amen Yves 

Pontus

13. Joko-tai – Kauko Röyhkä ja Narrtu
Jag snubblade över den här mycket charmiga och catchiga popdängan med Kauko Röyhkä och hans band Narrtu. Eftersom min finska är obefintlig har det varit lite svårt att skaka fram info om artisten i fråga, men Kauko verkar vara en produktiv och respekterad musiker och framför allt en högst ansedd lyriker som till och med vunnit Finlandspriset, ett kulturpris som tidigare tilldelats bl.a. Tove Jansson och Esa-Pekka Salonen. Detta är tydligen bandets 10:e platta och deras sista. Jag tycker att låten har lite skön sophistipop-feeling och jag diggar speciellt versens lite kluriga takt. Joko-tai ska betyda “antingen eller”.

14. Hotel of The Lake, 1990 – The Durutti Column
Hade hört någon enstaka låt med Durutti Column, eller som han egentligen heter Vini Reilly, tidigare, men bara äldre grejer. Instrumental Manchester post-punk med lite kraut-vibb. Jag får också en del Tortoise-vibbar över detta. Låten har en klart hypnotisk kvalitet och jag tycker den är riktigt fet – det fanns dessutom fler godbitar på skivan och ännu fler bra spår på andra skivor för den som diggar sånt här.

15. …And Stones - The Blue Aeroplanes
Tyvärr visade sig mitt förstahandsvals utgivningsår vara omtvistat, så jag fick byta i sista sekund. The Blue Aeroplanes är ett band från Bristol jag inte hört förut. Tycker att när man grävt i alt-rock/shoegaze-genrarna har det varit ganska trist och förutsägbart riffande. The Blue Aeroplanes gör något helt annat. Delay-guror som ger The Edge en “Run for his money”, snackig sång à la Lou Reed och dessutom licks som mest påminner om Desert Rose Band. Ingen kombo jag har hört förut och jag gillar det!

RapNCap

 

Detta kära nöje det är varje gång vi ska ses, ni och jag. Alltid så efterlängtat. Våndan att välja vad era öron kan svälja. Är jag för kontroversiell eller mellanmjölk eller värre! Minimjölk! Detta 90-talets bottennapp bland kolloidlösningar. Jag vill välja ut vårt grädde ovanpå mjölken så att säga. Listan idag innehåller de tio raplåtar som vi lyssnat mest på här hemma på sistone. Crème de la crème eller kanske till och med det kärnade smöret som vi bryner vår vokabulära och kreativa hjärnknölar i! För Rap är verkligen en oerhört konstnärlig musikform. Temat för denna gången är Rap, till stor del Gangesterrap men inte enkom. Musiken vi hör är i stark kontrast till förra listan med ett verkligen organiskt skapande trots sitt stora innehåll av elektronisk musik och samplingar och så vidare.  Denna kontroversiella musikstil kan verkligen ses som en spegling av uppväxtförhållandena för våra barn. Som ett barn av utanförskapsområden där jag redan på 80 talet - tidigt 90 tal erfor mycket skit så är det så talande att höra denna samtidsspegling även om många låtar nu har 10 år eller mer på nacken. Men även att genren idag har en satirisk sida och att rapen rör sig vidare, utvecklas och har en viss återgång till gamla stilar som exempelvis Harry Mack som är en fantastisk freestylerappare som arbetar med spontanitet och Flow. Oftast live med utgångspunkt från ett urval av slumpmässigt givna ord. Nationer som vi möter är USA, GB, och SWE med representanter som LL Cool J & Eminem, Blackalicious, Pete & Bas, Einar, K27, Hov1 och Alan Max.

 

Jag lämnat er med en rå lista utan  beskrivningar så ni bara kan följa med och lyssna.

 

Till alla er som lyssnar på listan och läser denna text önskar jag en fin och glädjefylld vår och ett stort tack för ERA fina listor.

Glöm aldrig, 42!

https://open.spotify.com/playlist/2QFp7kI9LT1BWjDee7Vrpf?si=1ce4b5c005c64cfd

Zamrock

 Fuck.

Missade mer eller mindre hela säsongen av På Spåret. Jag tycker helt enkelt inte det är så kul längre. Det hela känns lite gjort och jag stör mig för mycket på Fredrik Lindström. Dags att kasta av mig bojorna, helt enkelt.

Jag inbillade mig att det inte skulle påverka mitt liv och under en tid gjorde det inte det. Ända tills nu i veckan när snackade med en kollega om att jag filar på en lista med Zamrock: Zambiansk rock från 70-talet som blomstrade under en högkonjuktur driven av landets gruvindustri.

"Äh, det där har jag hört talas om På Spåret", sa kollegan.

Fuck. Det är garanterat därför jag snappat upp Zamrock: Någon inbiten På Spåret-tittare har snackat med någon annan som talat med någon tredje och till slut har det hamnat i mina spellistor. Aldrig ska man komma undan.

Hur som haver, välkommen att avnjuta listan.

Den märkliga skånska saloonen

Jag tjänade nyligen ca 100 softiskationspoäng genom att gå att se den märkliga filmen Värn. Visserligen inte helt nykter, så gick miste om ca 20 poäng där. (Men sen gick jag och såg utställningen på moderna också, så fick tillbaka 13 poäng) </skryt>

Hela filmen var som sagt märklig, men specifikt var det stundom en utdragen spänd känsla av att något kataklysmiskt var på väg att hända. Lite som i en western när protagonisten går in på en saloon och alla tystnar och stirrar i en utdragen sekund. Lite närbilder på farliga människor. Ska alla börja skratta, hjälten bli införlivad i gemenskapen, eller blir hen attackerad och utslängd? I filmens värld återgår alla till sitt och hjälten är ensam igen och beställer en shot fulsprit.

Men tänk om, i en avkrok på den skånska landsbyggden, det fanns en sådan saloon i en skånelänga för evigt fast i 50-talet. Den är full med folk som tystnat och glor aggressivt avvaktande. Men det konstiga är att de aldrig slutar och osäkerheten och spänningen släpper aldrig. Undrar vad de hade spelat på jukeboxen där. Kanske det här. Förutom den sista låten som bara är allmänt oemotståndligt charmig.

Tycker det kan vara dags för lite go gammal funk. Varför inte dela ett axplock av alster från The Meters. Deras söderinspirerande, Louisiana-doftande sväng kan vara ett skönt sätt att inleda helgen kanske? Det finns nog ett flertal låtar som ni hört tidigare - kanske i affären när det krävs lite sväng för att inspirera klädköp, på TV som en skön vinjett till ett hippt ZTV program eller bara i allmänhet om ni har kollat in dem tidigare?

Checkout The Meters

Det är aldrig för sent att börja lyssna på Talk Talk

Senaste månaden har fem tappra själar, Anders J, Anders L, Jonas, Rikard och Pontiac, tagit på sig ansvaret att lyssna igenom Talk Talks diskografi.

LISTA <---- 

Röstlängd <----

Lite om bandet

Talk Talk bildades 1981 i London, och var ett band i den kambriska explosionen av Post Punk/New Wave/Synth-band som bildades i början av 80-talet i England.

Bandet leddes av den lätt excentriske Mark Hollis, bandets sångare, med Lee Harris på trummor, Paul Webb på bas och Simon Brenner på keyboard. Den sistnämnde lämnade bandet -83.

Under sina ca 10 år som band gick bandet från att vara rätt så renodlad synthpop till att blir mer och mer artsy, för att med sina sista två skivor i princip uppfinna genren Postrock, och inspirera band som Radiohead, Sigur Ros och Bon Iver.

Bandet släppte sex skivor totalt och lyckades åstadkomma några halvhits, där kanske “It’s my life” är den kändaste, senare en av No Doubt’s största hit. Just när bandet började hitta sin bredare publik blev Mark Hollis och bandet mer och mer motvals och de två sista plattorna är allt annat än lättsmälta, något som deras skivbolag såklart inte var jätteförtjusta i.

Vi satte ihop en 12 låtar lång lista med våra favoriter (röstresultat här). Listan är kronologisk albumordning. Vi rankade även albumen enligt klassisk Tier-modell (S-A-B-C-D)

The Party’s Over (1982)

Albumbetyg 

Jonas: S

AndersJ, Pontus, Rikard: B

AndersL: C

Låtar som kvalificerade sig till listan

Talk Talk

Today

The Party’s Over

It’s My Life (1984)

Albumbetyg 

AndersJ, Jonas, Rikard: A

AndersL, Pontus: B

Låtar som kvalificerade sig till listan

Such a shame

It’s my life

The Colour of Spring (1986)

Albumbetyg 

AndersL, Pontus: S

AndersJ, Rikard: A

Jonas: B

Låtar som kvalificerade sig till listan

Happiness is easy

Life’s what you make it

Living in another world

Give it up

Spirit of Eden (1988)

Albumbetyg 

Rikard: A

AndersL, Pontus, AndersJ, Jonas: B

Låtar som kvalificerade sig till listan

The rainbow

Desire

Laughing Stock (1991)

Albumbetyg 

Rikard, AndersL, AndersJ, Ponuts: B

Jonas: C

Låtar som kvalificerade sig till listan

Ascension Day