Visst är det kul att spöka ut sig? Det tycker även veckans artister, så välkommen till maskeradkalaset! Listan hittar du här Betygsatta utklädningar hittar du nedan (klicka på bilden för den fulla upplevelsen):
1. The Claypool Lennon Delirium - Meat Machines John Lennon hade nog varit stolt över sin son om han hört den här låten. Antagligen Primus-sångarens förlädrar likaså. Tycker det påminner om Tame Impala, fast i baktakt.
Utklädnad: Ett par roliga hattar och fåniga miner? Njae, bättre kan ni, betyget blir: Tier C
2. Glass Beams - Mahal Indisk-Australienske Rajan Silva kan sin exotism. Grymt gött laidback groove, snygga gitarrfigurer och läcker ljudbild.
Utklädnad: Pärldraperi framför ansiktet och kläder från filmen Dune? Tja, varför inte? Tier: B
3. Goat - Let it Burn Äntligen på Spotify! 2018 års bästa låt och ett av 2010-talets bästa svenska band. Fuzz galore, groove, kraftfull sång, tvärflöjt och ett ljuvligt outro, whats not to like?
Utklädnad: De verkar experimentera med lite variationer på samma tema med mycket välarbetade masker och dräkter, särskilt sångerskorna, top notch! Tier: A
4. Angine de Poitrine - Sherpa De här kanadensarna kanske är lite sönderspelade vid det här laget men en maskerad-lista utan kärlkramp hade ju inte varit rättvist. Och visst svänger det fortfarande!
Utklädnad: Stora papier mâché näsor och och prickigt överallt, klart det blir snyggt! Tier: A
5. The Mummies - The Fly Ibland behöver det inte vara så komplicerat. Är man dessutom utklädda till mumier kan det ju inte gå fel? Jag hade dock inte velar vara deras elorgel
Utklädnad: Bra punkattityd här, varför betala en massa pengar för avancerade dräkter när det finns gasbinda alt toalettpapper? Tier: B
6. Henge - Mushroom One Ganska plojig men kul blandning av surf, rymd, knas och brittiskt dialekt.
Utklädnad: Fina "hippies i rymden kläder" och snygga masker på två av medlemmarna. Man undrar just om de varit inspirerade av bandet Gong som Pontus hade med i sin Canterbury-lista? Tier A
7. Maromaro - Moonlightning Polsk musiker som tydligen är känd för stylophone-covers men som här har plockat upp gitarren för lite shredding. Lite styltig melodi och ganska lökiga trummor men ändå riktigt charmig. Låten hade nog funkat utmärkt i guitar hero.
Utklädnad: Har tydligen lite olika masker för olika låtar/projekt men hans gubben i månen-mask är verkligen välgjort och både lite läskig och gullig på samma gång. Tier B
8. The Residents - Hello Skinny Ångestframkallande puls med olycksbådande blås och skruvad text, bra grejjer!
Utklädnad: Ett av de tidigaste banden att använda masker och definitivt listans stiligaste med sina ikoniska ögonglobshuvuden! Tier S
9. Fever Ray - I'm not Done (Radical Edit) Fever Ray har figurerat en hel del på listor redan så jag passade på att ta en trevlig remix av I'm not done, gillar verkligen kontrasten mellan Olofs lite lekfulla och lite glättiga dansmusik och Karins karga röst.
Utklädnad: Karin gillar att framträda i olika skepnader men min favorit måste varit shaman/monster-dräkten hon hade i början av Fever Rays karriär. Minns att jag såg den på ett rökigt babel och undrade vart jag hamnat. Tier: S
10. The Locust - Flash's Theme Vi avslutar med en finstämd Queen-cover av de prydliga killarna i The Locust. Perfekt längd på låten måste jag säga. Utklädnad: Det här gänget hade lätt kunnat vara skurkar i batman-tv-serien från 60-talet. Tier: B
Honorable mentions The Knife med sina klassiska pest-masker blev utpetade av Fever Ray som ju i stort sett är samma sak. Även MF DOOM med sin snygga metallmask och Devo med knasiga hattar var med på shortlisten. GWAR var däremot inte med men vad gäller utklädnad är de lätt S-tier! Vilka andra band/artister missade jag?
Hoppas ni är redo för deppsorkens dödsmarsch så här i sommarvärmen. William Fitzsimmons är en singer/songwriter som jag haft med mig i många år. Han var en stor depp-kompanjon i min skilsmässa för 15 år sedan men har stannat kvar efter det även om mitt eget liv inte är så nedstämt som det var då. Tänk Elliot Smith från Pennsylvania.
Det är något med hans bräckliga röst, flinka plocklir och perfekta stämsång med kvinnliga vokalister som slår an något hos mig.
Listan består ev hans egna alster bortsett från "Fire and Rain" som är en James Taylor cover.
Tredje och sista delen av min listserie om Fleetwood Mac. Efter att först ha kikat in Buckingham och Nicks avtryck i bandet och sedan Christine McVie är det nu dags att utforska de tidiga skivorna mellan 68 och 74 innan den legendariska uppställningen med Buckingham, Nicks och McVie tog vid.
Dessa år präglas av två olika uppsättningar, den tidiga bluesperioden med gitarristen Peter Green som frontfigur, och den lite senare mer melodiska rock-perioden med Bob Welch och Christine McVie. Bob Welch perioden är bra mycket intressantare enligt mig även om bandets största hits (Albatross, Black Magic Woman) under denna period är från just Peter Green eran.
Jag har inte riktigt tid att ge detta inlägg den omskorg det förtjänar nu såhär i semestertider och sommarstugerenoveringar, men låtarna hoppas jag talar för sig själva.
För ett tag sedan gjorde jag en spelista där jag ställde banden 10cc och Supertramp mot varandra, och nu är det dags för en ny episk brittisk battle. Den här gången zoomar vi in på XTC och Squeeze. Två rätt snarlika band som båda debuterade 1978 och har haft liknande karriärer och popularitet. Båda har ett högt anseende, åtminstone i sitt hemland och av musikpressen, men deras popularitet nådde aldrig riktigt samma kommersiella höjder som t.ex. Duran Duran, The Cure eller Tears for Fears, för att nämna några samtida artister.
Förra gången nosade vi på den diffusa genren art-rock, och även den här gången tangerar vi den, men med lite mer new wave, post-punk och powerpop i grytan. Oavsett vilken etikett man väljer för att beskriva musiken kan man konstatera att det är rätt “smart” popmusik i Lennon/McCartney-tradition. Båda banden kan anses vara föregångare till britpop. T.ex. har Blur citerat båda banden som tvåa av sina stora influenser.
En sak som banden har gemensamt är att båda har starka låtskrivarpar. I Squeeze är det gitarristerna Chris Difford och Glenn Tilbrook, och i XTC är det gitarristen Andy Partridge och basisten Colin Moulding. Båda har såklart jämförts med Lennon/McCartney av engelsk musikpress, men vilken engelsk låtskrivarduo post-1970 har å andra sidan inte det?
Kollar man på bandets legacy och popularitet har Squeeze ca 1 miljon lyssnare på Spotify, medan XTC har ca 700 000. Å andra sidan har Squeeze nyligen släppt en platta, medan XTC:s sista fullängdare kom 2000 och de slutade turnera 1982. Squeeze har fler listplaceringar på de engelska singellistorna, men XTC har haft ett bättre genombrott i USA.
XTC har klart en större kult-following och är lite mer “creddiga”, vilket avspeglas på bandens respektive subreddits, där XTC’s fan är aktiva med ca 2000 besökare per månad medan Squeeze knappt har 100. Inget av bandets singlar har haft någon placering på de svenska toplistorna.
Jag har själv svårt att välja en favorit, men kan konstatera att de funkar bra tillsammans i en playlist. Eftersom detta är band som har långa karriärer och en massa skivor blir fokus ”the prime years”, sent 70-tal – mitten av 80-talet.
Vad säger ni? I vilket camp huserar ni? Eller suger dom helt enkelt båda två?
Generalmajor Colin Moulding lär ha tackat nej till att spela bas med Pink Floyd. Vill man ha en analys av hans prima baslir finns det en Beato-video på låten Mayor of Simpleton a kolla in på Youtube.
XTC – Generals & Majors [1980]
Vi börjar med XTC:s disco-stompiga Generals & Majors, första singeln från deras fjärde album, Black Sea. En stutsig, catchy uptempo-dänga med visslingar och lite lagoma Beatles-flörtar. Skriven av basisten Colin Moulding som ofta står lite i skymundan för den ofta geniförklarade Andy Partridge. I videon syns Richard Branson, som enligt bandet själv insisterade på att vara med, mer eller mindre trots bandets vilja.
Knö er in gubbar. Det var lurigt att få med bandmedlemmarna på samma bild.
Squeeze – Pulling Mussels (From The Shell) [1980]
Från Squeezes tredje skiva, en jäkla solid powerpop-hit och en av deras mest populära låtar. Den uppmärksamma lyssnaren kanske blir förvirrad över att det är William Tell och Lady Marion som nämns i refrängen (och alltså inte Robin Hood) – men det hela handlar egentligen inte alls om medeltida båg- och armorstskyttar, utan är en serie metaforer som syftar på oralsex.
XTC-Andy och hans polare/mobbare Sting. Kuriosa: Polis-trummisen Steve Copelands bror, Miles var manager till Squeeze.
XTC – Statue of Liberty [1978]
XTC är klart det av de två banden som har mest edge. Särskilt de tre första albumen flörtar mycket med punk och ska, vilket var superhett vid den tiden. XTC lirade också en del med Police runt den här tiden. (Den inbitne musikveckolyssnaren kanske kan minnas XTC:s ‘When You’re Near Me I Have Difficulty’ från min gamla British Backbeat Punks-lista?)
Statue of Liberty är ett prima exempel på en pop-punklåt med lite lagom baktakt, grymt catchy och kanske inte helt olikt vissa av Elvis Costellos samtida grejer. Man blir ju glad av de där Who-ho-skriken och den finurliga texten.
När inte Jools leder TV-program eller kör dyra jet-drivna veteranbilar, spelar han in jazz-plattor med den här killen. Hur tror ni Rod Steward luktar föresten?
Squeeze – Take Me I’m Yours [1978]
En kanonlåt från bandets debutskiva, producerad av John Cale. En låt som nästan skulle kunna klassas som tidig synthpop? (den var före t.ex. Human League, Tubeway Army och YMO:s debut) Och den lär, enligt bandets eget utsago, vara inspirerad av Kraftwerk. Tilbrook och Difford sjunger parallellt i olika oktaver, vilket är lite deras signatur-sound.
Bandets keyboardist Jools Holland är kanske numera mest känd som programledare för “Later… with Jools Holland”, ett musikprogram på BBC med livemusik som har sänds sedan 1992. Det finns många bra framträdanden därifrån. Tror ni att Eurythmics lånade “Dreams are made of this” -delen? - Inte osannolikt om ni frågar mig.
Klämmiga XTC ! Hur räknar man till Klarinett? Klari-tre, klari-två, klarinett.
XTC – Ten Feet Tall [1979]
XTC:s tredje platta, Drums and Wires, blev bandets kommersiella genombrott och tog ett steg från det punkiga soundet på de två första skivorna mot new wave och art-rock/pop. Favoriten på den plattan är egentligen den strålande new wave-klassikern "Making Plans for Nigel", men den har jag redan haft med i en tidigare lista.
Den här dängan är skriven av Colin Moulding och skulle väl lätt kunna avskrivas som en bagatell i sammanhanget, men då missar man vilken snygg komposition det är: vackra harmonier, snyggt gitarrplock och sofistikerade ackordval som är till synes enkla, men egentligen rätt udda. Man kan gissa att The Smiths lär ha sneglat på det här.
Squeeze i extas. Förvånansvärt snygga tandrader för att vara britter.
Squeeze – Up the Junction [1979]
Mitt intro till bandet och en av mina personliga favoriter! I den här låten är det kanske den briljanta texten som står mest i fokus. En komplett pop-novell på tre minuter om en ung kille som gör en tjej gravid och sedan fuckar upp förhållandet på grund av sitt dåliga leverne. Trots att låten saknar en regelrätt refräng lyckades den knipa andra platsen på Englands singellista, inte illa pinkat för torr brittisk socialrealism.
OBS! Står bågskytten bakom murkrönet får han +1 modifier för cover på sin D8. Min anti-rock-hjälte Andy.
XTC – Senses Working Overtime [1982]
Från den femte skivan, av många ansedd som deras starkaste. Bandets ledfigur, Andy Partridge, var vid tidpunkten utbränd, vilket är precis vad den här låten handlar om. Han ville heller inte turnera mer och bestämde sig därför för att göra en platta med fler akustiska instrument – som avsiktligt skulle vara svår att framföra live. Andy var enligt utsago mer intresserad av att måla tennsoldater, läsa serietidningar och designa brädspel (sympatisk nördig snubbe detta!). Att han fick diagnosen ADHD och att han är på autismspektrumet är kanske föga förvånande.
Senses Working Overtime är en rätt udda låt, De olika delarna passar liksom inte ihop, ändå blir slutresultatet en solid låt med en riktigt catchy refräng.
Otippat att de här två söta svärmorsdrömmarna skulle brottas med heroin respektive kokainmissbruk i mitten av 80-talet. Don't do drugs kids.
Squeeze - The Elephant Ride [1982]
En deep cut från bandets femte album, som också skulle bli deras sista innan de splittrades. Sjukt snygga harmonier, med lite Beach Boys-psykedelisk vibb. Difford & Tilbrook skulle släppa ett album redan 1984, vilket numera räknas som en Squeeze-platta i allt utom namnet, och Squeeze återförenades redan 1985. Jag har dock hittat rätt få intressanta låtar på skivorna efter ’84. Det ska dock sägas att jag knappast har hunnit lyssna på allt – det är minst 10 stycken, varav den senaste släpptes i mars i år!
Andy går under pseudonymen "Sir John Johns" och Colin "The Red Curtain" i XTC's psykedeliska-LARP-projekt The Dukes of Stratosphear.
XTC - Dear God [1986]
XTC har, till skillnad från Squeeze, bättre output från den andra halvan av 80-talet och även från 90-talet. Ett fint exempel på detta är den här singeln från 1986 som åtminstone jag tycker har åldrats väl. Ett ateistiskt manifest som delvis sjungs av 8-åriga Jasmine Veillette.
Runt samma tid började XTC även släppa psykedelisk 60-talsrock under pseudonymen The Dukes of Stratosphear (initialt anonymt). Det skulle dock visa sig att deras sidoprojekt nästan var mer poppis än deras “vanliga plattor” och idag räknas även de plattorna som XTC-skivor av de flesta. Någon kanske minns deras låt What in the world från min Beatlesqua Bitar lista?
Visst ser dom lite kinky ut? Särskilt killen längst till vänster, garanterat pervers.
Squeeze – Slap & Tickle [1979]
Vi avslutar med den här charmiga disco-pop-bangern! På sätt och vis en uppföljare till Take Me I’m Yours, men ännu mer dansant. Låten ska vara inspirerad av Moroder och Ian Dury. Tycker att den ger skäl för namnet: It Slaps! …och kittlar lite gött med.
Bonusvideos:
Difford and Tilbrook – Love's Crashing Waves
En kanonlåt från den inofficiella Squeezeplattan, lite gött 80-talsglättig pop.
Dukes of Stratosphear – Mole from the Ministry
XTC's psykedeliska sidoprojekt som låter mer Beatles anno '67 än vad Beatles själva gjorde.
Squeeze – Cool For Cats
En av Squeeze bästa och mest kända låtar som tyvärr inte fick plats i listan. Fin video och en go blandning av disco och punk?
XTC – This is Pop
Om man diggar XTCs tidiga lite punkigare sound är detta en pärla. Titeln ska tydligen vara kritik mot alla genres som musikpressen uppfinner (New Wave).
Fotbolls VM är på allas läppar och när ni läser detta har Sverige antingen floppat igen mot Japan, eller visat att vi fortfarande kan. Vid varje kaffeautomat på alla kontor diskuteras allt ifrån Kap Verdes frisparksvarianter till det uteblivna gula kortet i andra halvlek mellan Iran och Spanien. Argentina är som bekant ganska hajja på fotboll och är regerande mästare. Den här listan handlar om Argentinas och kanske Sydamerikas största rockband - Soda Stereo.
Så när du väntar på att kaffet håller på att rinna ner och kollegan frågar om du skall se Argentinas match kan du tvinga in ämnet på Argentinsk musik och namedroppa dina favoritalbum från Soda Stereo.
Själva historien kring bandet är egentligen inte jätteintressant. Ett gäng pojkar från Buenos Aires börjar spela New Wave/Post Punk-inspirerad rock i mitten av 80-talet. För varje skiva blir de bättre låtskrivare, hittar mer och mer sitt eget sound, fyller större och större arenor, i fler och fler länder. Till slut hamnar de på amerikanska MTV. De krisar lite och "vill göra sin nya grej" och tappar lite kommersiell framgång men avslutar det hela på topp med en legendarisk sista turné i mitten av 90-talet - 7 album efter de startat.
Musiken är inte heller något som sticker ut något enormt men i mitt tycke väldigt habil gitarrdriven pop/rock som lätt sätter sig på hjärnan.
Vi går igenom diskografin kronologiskt, där flest låtar kommer ifrån de mest populära plattorna.
1. Sobredosis de T.V. (1984)
Från deras självbetitlade första album. Här är det tydligt att bandet är ett New Wave-band med stark inspiration från Engelska band som Echo & The Bunnymen och The Cure.
2. Cuando Pase El Temblor (1985)
Från andra albumet "Nada Personal". Här hör man tydlig inspiration från Duran Duran och liknande gitarrdriven popmusik som var stort på den tiden. Just denna låten är dock lite mer Tears for Fearsig kanske?
3. Persiana Americana (1986)
Nu snackar vi dunderhit och skivan "Signos" kan väl anses som bandets stora genombrottskiva.
4. Prófugos (1986)
Även denna från "Signos". Får lite U2-vibbar på denna.
5. En La Ciudade De La Furia (1988)
Från skivan "Dobla Vida" som anses vara lite av en mellanskiva. Dock börjar Soda Stereos egna sound sätta sig här.
6. Lo Que Sangra (La Cupola) (1988)
Tidstypiska trummor. Kunde legat etta på trackslistan om den släppts i Sverige!
7. Un Millión De Años Luz (1990)
Detta är från skivan "Cancíon Animal", bandets absolut största album. Hade platsat på vilken Tears for Fears-skiva som helst!
8. De Música Ligera (1990)
Förmodligen bandets största hit. Här lajvar de lite alternativrock/pop punk.
9. Luna Roja (1992)
Från det utskällda men faktiskt rätt bra albumet "Dynamo". På albumet gick bandet mer mot Shoegaze vilket förargade hit-suktande fans.
10. Disco Eterno (1995)
Från sista skivan, "Sueño Stereo", kommer denna, nog min favoritlåt från Soda Stereo.
Avslutningsvis, om detta smakade rekommenderar jag att man lyssnar in sig på diverse live / MTV-unplugged-album som innehåll fullt med fina (bästa?) versioner av dessa och andra låtar.
Nu ska jag bjuda på något riktigt lyxigt. Något som spotifys smutsiga algoritmer och AI-genererade spellistor aldrig kommer att mata er med. Något som ChatGPT aldrig har hört talas om och som de digitala musikdirektörerna med näbbar och klor försöker komma över för att lägga i sin aldrig sinande databas med digitalt internetskval. Kanske internets just nu mest eftertraktade samling av ljud, så unikt att det knappt finns.
Här är en lista på 10 låtar, hantverksmässigt inspelade från min vinylsamling, som inte finns på spotify!
Av förklarliga skäl måste jag här bryta mot huvudregeln att posta just en spotify-lista, men jag hoppas på förståelse.
Paul Kelly har varit med förr, jag är svag för hans sammetslena kåtsoul. Den här låten är från hans skiva Stealing in the name of the lord. Det mesta av den skivan finns på hans skiva Dirt, men inte den här lilla pärlan som jag tycker sparkar igång den här listan så oerhört fint.
Jerry Butler - Where are you going
MAGA innan det var coolt
Från soundtracket till den mustiga sjuttiotalsfilmen Joe med kanske den sjuttiotaligaste skådespelaren av dem alla: Peter Boyle. Mysig typisk känslosam filmlåt.
Michael Parks - Sally
Sängkammarblicken skiljer sig helt från hans senare filmroller
Michael Parks känner ni kanske igen från ett oväntat håll. Han har spelat hårdkokt snut i några Tarantinofilmer, tex Kill Bill. Men innan dess hade han en halvdan karriär som country-sångare. Knäppt nog kände jag igen hans namn i femkronorsbacken och plockade upp den för många år sedan. Skivan är inte direkt topplistematerial, men den här låten har jag alltid gillat. Okomplicerad melodiös country.
Ry Cooder - El Scorcho
Baksidan, framsidan var så tråkig
Från soundtracket till mustaschfilmen The Border (1982) med Jack Nicholson. Man känner igen Ry Cooders karaktäristiska gitarplinkande, som ärligt talat gör sig bättre i såna här små smakbitar än i hela låtar. Detta är bara ett kort litet mellanspel, så den räknas inte in i den totala låtmängden.
Christine McVie - Wait and See
Laxrosa ram med korgstol? Där satt den
Rikard har postat en utmärkt lista om Fleetwood Mac-medlemmen Christine McVie som jag rekommenderar. När jag fick reda på att hennes debutsoloskiva var svårfångad och otillgänglig på spotify behövde jag ju ha den. Det känns stort att kunna bidra med den här sista pusselbiten till dig Rikard. Vachego.
Supertramp - Aries
Det här omslaget lämnar jag helt utan kommentar
Samma sak här, jag började plocka upp skivor med Supertramp efter Pontus lista Artrock for Artrocks sake. De är inte bara bra utan också väldigt billiga. Det här omslaget går ju inte av för hackor, och att den inte finns på spotify var en oväntad bonus. Ett betydligt flummigare album än deras andra ganska poppiga skivor.
Osibisa - Beautiful Seven
Flygande elefanter, som i Afrika
Detta ghanesisk-brittiska bandet har jag haft med förut när jag köpte en skiva med dem. Den följde med av bara farten när jag köpte något annat online av samma säljare pga sitt balla omslag. Jag tyckte det var rätt bra, så jag köpte några fler lite senare. Någon sorts korsning av afrikanska rytmer och gubbrock med hammond.
LTG Exchange - Susie Heartbreaker
Bara en av alla serier i min samling
Den här skivan chansade jag på för länge sedan i en back. Jag tycker nog att bara omslaget är värt pengarna, även om skivan kanske inte är fantastisk rakt igenom. Men helt dum är den inte, och några bra låtar finns där. Den här till exempel.
Brewer and Shipley - Fair Play
Jag behöver det här typsnittet i word
Duon Brewer & Shipley har jag också haft med förr. I min pappas skivsamling fanns deras största framgång, vilket fortfarande inte var en särskilt stor framgång. Denna måste ha varit en ännu mindre framgång. Men det är rätt härlig americana-stämsång. Omslaget är så fult att det är snyggt.
Turley Richards - Nightmare
Vad vill man egentligen säga med det här omslaget?
Den här skivan köpte jag under musikveckors vinylutmaning för nåt år sedan. Vi skulle köpa några chansningar och ett slitet ex av den här följde med hem. Här fanns ganska exakt en bra låt, så den får ni höra.
Bryan Ferry - The Night Operator
Åttiotalet var bättre än nu på samtliga plan
Bryan Ferry behöver ingen närmare introduktion. I en back utanför doolittle i Lund stod några billiga Ferry-skivor och väntade på mig. Två skivor var enbart covers, och inte så himla bra, men den här skönheten blev jag glad för.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
