Tales From Canterbury

Det finns en tid i varje vit medelålders mans liv när han ställer sig frågan: Är jag en Canterbury-kille? * Grattis till dig om du redan vet svaret på den frågan. Men för er andra hoppas jag kunna hjälpa till att komma ut ur Canterbury-garderoben eller åtminstone plantera ett litet Canterbury-frö inombords. Just därför har jag sammanställt veckans lista som en liten introduktion. 

* cred till podcasten Vaxkabinettet som myntat begreppet

Men vad är egentligen Canterbury-scenen? 

Flera av er har nog stött på genren i skrift någon gång och smakat på ordet; Canterbury: mystisk, fantasieggande, anglosaxisk … lite förbjudet? 

Det är ju, som ni vet, en tabubelad musikgenre i dagens samhälle - något som PK-media vägrar prata om och ett ämne som är mer avskräckande för det motsatta könet än modelljärnvägar. Det kan såklart kännas både skrämmande och svårt att förstå, men var inte rädda. Jag ska hjälpa er att reda ut det hela. Låt oss börja med själva defintionen:

Canterbury-Scenen är en subgenre av den progressiva rocken. Eller kanske t.o.m. en parallell genre? De uppkom samtidigt i slutet av 60-talet och frodades under 70-talet. 

För att ett band ska klassas som del av Canterbury-scenen krävs att åtminstone två av nedanstående kriterier uppfylls: 

1. Geografisk placering:
Bandet bör såklart ha rötterna i staden Canterbury eller dess omnejd. 

Canterbury är en stad i grevskapet Kent, cirka 88 kilometer sydost om London. Kanske mest känt för sin katedral och som säte för ärkebiskopen av Canterbury.

Man skulle kunna tro att vara från Canterbury skulle vara ett givet kriterium för att få räknas som Canterbury-band (Och de flesta inom scenen är kanske det), men det finns vissa undantag. Bl.a. brukar t.ex. Den holländska gruppen Supersister och den italienska Picchio Dal Pozzo räknas ibland till genren – på rena musikaliska meriter. (Man ska vara medveten om att vissa Canterbury-puritaner kan bli väldigt aggressiva om man tar upp detta) Bandet Gong är ett annat exempel som är ett mer internationellt fenomen.

Flera av Canterbury-scenens mest framträdande figurer har motsatt sig namnet och den geografiska kopplingen. Precis som med t.ex. grungen är det egentligen en rätt artificiell benämning skapad av musikpressen.
 

2. Canterbury-Soundet

Det är lite svårt att naila vad som egentligen är Canterbury-soundet och hur detta skiljer sig från den samtida proggresiva rocken. Men det är som sagt en progressiv rock, men med mer jazzinfluenser, och generellt mer improvisation än den lite mer uppstyrda progrocken. Solona har dock oftast mindre fokus på individuell show-off och skicklighet än hos jazzen och progrocken.

Vissa band som Soft Machine tangerar fusion; andra är mer folkiga. Den psykedeliska rockens avtryck är också mer tydligt. Många band är lite flummiga: “Quirky” eller “Whimsical” är två ganska bra beskrivningar (Jag kämpar med att hitta bra svenska synonymer till dessa). Något som ofta återspeglas i texterna och låtteman. Kanske tar sig Canterbury-banden på lite mindre allvar än pretantiösa band som ELP och Genesis? 

Musiken är oftast klaviaturbaserad snarare än gitarrbaserad och det mest typiska instrumentet för genren är nog den fuzziga orgeln som oftast nyttjades av genrens mest framstående keyboardister, David Sinclair, Mike Ratlige och Dave Stewart (En annan än han i Eurythmics). En hel del tidiga synthar och Mellotron också. Blåsinstrument är rätt vanligt förekommande: saxofoner, tvärflöjter etc. 

Canterbury-soundet känns också mindre symfoniskt än mycket annan prog. 

3. Medlemmar ur Canterbury-Familjen

Canterbury-scenen består av en inavlad och komplex familj.

När man pratar om Canterbury-scenen bör man känna till bandet Wylde Flowers, ett obskyrt psykedeliskt 60-talsband från just Canterbury som aldrig släppte en officiell skiva. Men likt en vildvuxen blomma fröade Wylde Flowers av sig och ur myllan grodde först Canterbury-banden Soft Machine och Caravan.

Robert Wyatt, Kevin Ayers, Hugh Hopper, Pye Hastings, Richard Coughlan samt kusinerna Richard och David Sinclair var alla medlemmar i Wyld Flowers, och just dessa herrarna (och några till) är själva kärnan kring vilken Canterbury-scenen har vuxit ifrån. Tre andra viktiga namn är Steve Hillage, Mike Ratlige och Andrew Latimer. Det är en jäkla korsbefruktning mellan banden – och de olika musikerna spelade ofta på varandras soloplattor. 

Med ovan färskt i minnet är ni nu redo att ta er an:

 Tales From Canterbury

Om låtarna & Banden i Listan: 

Caravan står stadigt på grenen av progrock som kallas Canterbury

Caravan – Golf Girl [In the Land of Grey and Pink, 1971]

Caravan är en av de mest signifikanta banden på Canterbury-scenen och kanske det vars sound jag mest förknippar med den. För ett tag sedan plockade jag ner statistik från Spotify för att se vilka som var mina mest spelade låtar sedan jag skaffade det. Döm av min förvåning när Caravans epos Nine Feet Underground på nästan 23 minuter toppade listan! Jag besparar den från er den här gången (även om den är fantastisk) och ger er istället den betydligt kortare och charmiga "hitten" ‘Golf Girl’. 

Aldeles för sällan hör man trombon i rockmusik! Här hörs också den typiska distade orgeln i en passage som så ofta förekommer i Canterbury-prog.  Låten har dessutom ett litet mellotron-solo, vilket är rätt ovanligt, då det instrumentet gör sig bäst att spela långa ackord. 

Fyra kameler. Underligt lika alla fyra.

Camel – Another Night [Moonmadness, 1976] 

En av giganterna på scenen och initialt även dom ett instrumentalt band. På den här skivan hade dom börjat experimentera med sång. Another Night har ett jäkligt episkt och catchy riff och bandledaren Andrew Latimer skiner verkligen på gitarren. Skivan är baserad på de olika bandmedlemmarnas personlighet och denna låter representerar tydligen basisten Doug Ferguson.

Hasch-tomtarna i Gong: – Okej nu försöker vi öppna portalen till det kosmiska ägget: alla på en gång

Gong – In Never Glid Before [Angel’s Egg, 1973]

Gong är ett band som räknas till Canterbury-scenen men som faktiskt bildades i Paris. Bandet är närmast ett kollektiv och har haft över 50 medlemmar däribland flera Canterbury-familjemedlemmar, bl.a. grundaren David Allean (Soft Machine) och Steven Hillage (Khan mfl.) Dessutom finns det ett gäng spin-offgrupper t.ex. Planet Gong, Mother Gong, New York Gong och Gongmaison… 

Gongs musik är både psykedelisk, jazzig och proggig och väldigt ofta rätt “whimsical”. Det finns en hel mytologi runt bandet med konceptskivor med återkommande karaktärer och teman, ofta gnomer och te (vilket förmodligen är narkotikaallegorier). Ett udda men klart kul band. 

Till vänster Dave Stewart (Eurythmics) Till höger också Dave Stewart (Inte Eurythmics)

Egg – I Will Be Absorbed [Egg, 1970]

Vi fortsätter på Ägg-tema, det är ju ändå snart påsk! Egg var en halvobskyr power-trio med Dave Stewart (Han som altså inte var medlem i Eurythmics) på orgel. Dave hade tidigare lirat med Steve Hillage som även var medlem i Gong och som återkommer tillsammans med Steve i Khan och som solo-artist lite senare i playlisten. Egg är väl ingen gigant på scenen precis, men jag diggar den här låten som är lite laid-back och jazzig.  

Jag har inga konkreta bevis men Kevin lär ha gått estetisk linje på gymnasiet

Kevin Ayers – Song for Insane Times [Joy for a Toy 1969]

Kevin lämnade Soft Machine tidigt för en solokarriär. Det här är en låt från hans debutskiva som han gjorde med sina gamla polare Robert Wyatt och Mike Ratledge från Soft Machine på trummor och keyboards. Det är flummigt, lite folkigt och rätt charmigt, tycker jag. Kevin har en nästan Syd Barrett-liknande kult-following (Syd gästar förresten skivan och Robert och Mike lirade på Syd’s debutskiva). 

Gitarr-trollkarlen Hillage framanar här ett episkt luftgitarr-solo som bara han k(h)an

Khan – Stranded [Space Shanty 1972]

Khan släppte bara en skiva, men den går å andra sidan inte av för hackor. I bandet återfinner man gitarr-virtousen Steve Hillage, som även lirade med Gong,och Dave Stewart (Inte han i Eurythmics), som bl.a. var med i Canterbury-supergruppen Hatfield and the North. Skön dynamik i denna låten och sicket jäkla göttigt gitarrlir.  

Rutinerade bänkvärmare: Canterbury's egen supergrupp. Bla. i bild Dave Stewart andre f.v. (Fortfarande inte medlem i Eurythmics)

Hatfield & The North – Share It [Rotters Club 1975]

Hatfield & the North var ett rätt kortlivat band med bara 2 studioalbum. Utöver tidigare nämnda Dave Stewart (Fortfarande inte han i Eurythmics - Hur många gånger ska jag behöva påpeka det?) hör man Richard Sinclairs karakteristiska sång – han var även sångaren och basisten i Caravan - och sjöng dessutom under en period i Camel (!). Trummisen och textförfattaren Pip Pyle, lirade även han med Khan och Gong, samt i National Health. Strålande synth-solo på denna låten!

Kanske att Camel syftade på Andrew Latimers taskiga hållning/begynnande puckelrygg?

Camel – Nimrodel [Mirage 1974]

Jag var tvungen att plocka en till Camel-låt. Här rör det sig om en episk sångsvit som handlar om Gandalfs förvandling från grå till vit. Härligt nördigt tema! Förutom att Latimer sjunger och lirar gitarren plockar han även fram flöjten till allas stora glädje. Låtens sista parti “The White Rider” har en helt underbar Moogbas. 

Canterbury-Jesus-Hillage, som nedstigen från himlen för att frälsa oss med utomjordiska gitarrmantran!

Steve Hillage – The Glorious Om Riff [Green 1978]

Steve Hillage har ju redan nämnts i listan flera gånger, men detta är i min mening hans mästerverk. Låten spelades även in under hans tid med Gong – men då under namnet Master Builder. Den versionen är också bra, men den här är vassare. Här omvandlad till en futurisk space-rock-dänga med ett övermäktigt hypnotiskt riff. Hillage lirar en brutal gitarr-synth och trummorna är bland de tyngsta jag hört på en 70-talsinspelning. Proto-djent? Hillage har även lirat med The Orb.  

Full rulle på Robban. Say Wyatt?  

Robert Wyatt – Sea Song [Rock Bottom 1974]

Robert är lite av en kultfigur. Han var Soft Machines originaltrummis (och sångare tillsammans med Kevin). När han ramlade ut från ett fönster (Under en fest för en av Gongs medlemmar) och blev förlamad från midjan och neråt, började han lira in soloskivor och experimentera med andra instrument. Jag tycker att hans röst är lite av en acquired taste, precis som den här låten - som jag verkligen gillar, men som det tog ett tag innan polleten trillade ner. 

Robert Wyatt har gästat en massa framstående artisters skivor, däribland Björk, Hot Chip, John Cage, Brian Eno och Max Richter. Han har även ett eget verb: "Wyatting", som betyder att man spelar obskyra låtar, helst från Wyatts skiva Dondestan, på en jukebox för att irritera pubgästerna. Inte illa. 

Bonusvideo

 

Soft Machine – Live 1971

Soft Machine var ett av banden som kom från Wylde Flowers (tillsammans med Caravan). Första skivan är någon form av spretig och rätt skränig psykedelisk rock, men när sångaren Kevin Ayers hoppade av utvecklades bandet till att lira någon form av instrumental progressiv rock-jazz. 

Soft Machine är, ärligt talat, ett stundtals hemskt och svårlyssnat band. Musiken präglas av långa instrumentala låtar med utdragna solon och skrikiga saxofoner och många av skivorna är liveinspelningar eller har låtar som går in i varandra och gör sig liksom inget vidare i en playlist. Samtidigt anses dom som ett av de fundamentala banden, så jag kunde liksom inte utelämna dom. 

Till sist beslöt jag mig för att ta lägga till den här live-videon som ett appendix. Jag förväntar mig inte att någon ska orka lyssna mer än typ 10 sekunder på detta, men klicka lite på måfå i videon så får ni en uppfattning om vad ni går miste om! 

Är man intresserad av library music och/eller tidig elektronisk musik – kolla istället upp Soft Machine-killarna Karl Jenkins och Mike Ratledge's platta "Push Button" från 1979! Det kan även vara ett tips om man samlar på obskyra vinyler. Mycket Kraftwerk, Moroder-feeling på den.  

Lost & Found

Veckans lista fokuserar på kvinnliga artister som när de spelade in / gav ut sin musik inte fick någon uppmärksamhet men som på senare tid grävts upp och fått den kärlek de förtjänade. Hela idén till listan fick jag när jag råkade stöta på den fantastiska Rainy Day med Susan Christie. Naturligtvis valde spotify att plocka bort denna låt lagom tills det var min tur att publicera listan så innan ni lyssnar på listan se till att lyssna på den här på youtube

Ok, nu har ni tillåtelse att lyssna på resten av  listan

1. Susan Christie - Paint a Lady

När amerikanska Susans Christies album Paint a Lady som skulle släppas 1970 drogs skivbolaget in den och kvar blev endast tre privatpressade skivor som Susan och hennes låtskrivarpartner Joh Hill sparade i sitt hem. Krossad av nederlaget gav Susan upp artistdrömmarna och började jobba som jingel-sångerska och sjöng bland annat om "bladder control", diskmedel och diet pepsi. Först 30 år senare tog en  skivbolagsägare specialiserad på gömda skatter kontakt med paret och gav ut skivan 2006. Som tidigare nämnt togs låten Rainy Day bort av spotify så det får bli Paint A Lady som representerar Susan här.

Susan arbetade även ett kort tag med att ta fram camouflagedräkter till amerikanska armén

2. Bonnie Dobson - Winter's Going

Kanadensiska Bonnie Dobson spelade flitigt på kaféer och barer i Toronto men slog aldrig riktigt igenom. Hennes postapokalyptiska sång "Morning Dew" har dock spelats av över 70 artister, bland annat Greatful Dead, DEVO &  Einstürzende Neubauten. Bonnie slåss tydligen fortfarande för rättigheterna. Här får hon dock representeras av den bäcksvarta Winter's Going. Riktigt snyggt med de indiska influenserna här. 

Bonnie Dobson leker arga leken med Shelagh McDonald 

3. Shelagh Mcdonald - Stargazer

Skotska Shelagh Mcdonald släppte två album 1970 och försvann sedan helt från jorden yta tills hon 2005 hörde av sig till en tidning som hade skrivit om hennes musik. Tydligen hade hon under inspelningen av sitt 3e album efter en dålig LSD-trip fått paranoia och förlorat sin röst. Därefter hade hon levt ett nomandliv, flyttande från hus till hus och tält till tält endast med socialbidrag som inkomst. Här hör vi hennes Stargazer och det är svårt att inte tänka på Nick Drake när det kommer till melankolin, stråkarrangemanget och melodierna. Men hade herr Drake operakörer, knappast!

 

Shelagh McDonald leker arga leken med Bonnie Dobson 

4. Judee Sill - The Kiss

Judee Sill från LA hade ett tuff liv. Hon hade våldsamma föräldrar, och som tonåring rånade hon och hennes partner bensinstationer och liquor stores. Hon var dock klassiskt skolad och älskade att spela Bach på pianot. Hennes två skivor fick bra recensioner men sålde dåligt. Under inspelningen av hennes tredje dog hon, endast 35 år gammal, av en kokain & kodein överdos. Sill var även inresserad av den ockulta / kristna rörelsen Theosophy och många av hennes låtar handlar om döden och om att uptagas till ett liv efter detta. The Kiss här på listan är ingen undantag med sina smäktande ljuva stråkar och sin melankoliska underton.

Det är inte bara katter som gillar Sill

5. Joyce Heath - I Wouldn't Dream of It

Jag hittar inte mycket info om Joyce Heath. Hon verkar ha släppt några doo-wop låtar men sen fallit i glömska för att i år återupptäckts av franska DJs i år. Jag föll pladask för "I Wouldn't Dream of it" med Joyce's grymma röst och den charmig lunkande ljudbilden.
   

Joyce hade för vana att smuggla smörgåsar i ärmarna. Perfekt om man blir hungrig på bussen!

6. Molly Drake - Poor Mum

Nick Drakes mamma hade inga planer på att ge ut musik, hon spelade bara in lite kompositioner hemma vid sitt piano. När världen sent om sidor upptäckte hennes geni till son upptäcktes också modern och hennes inspelningar. Såklart är det omöjligt att inte jämföra med Nicks låtar men jag tycker definitivt hon kan stå på egna ben. Jag valde här Poor Mum som spelades in innan Nicks självmord men som med facit i hand känns kusligt träffande. Molly själv överlevde sin son med många år och dog 1993, 78 år gammal. Jag vet inte om det är den raspiga inspelningen som lurar mig men låter hon inte lite som Billie Holiday här?

Molly Drake var en pionjär inom stenkaksscratching

7. Mellow Candle - Silver Song

Irlänska Mellow Candle bildas 1968 av tonåringarna Clodagh Simonds, Alison Bools and Maria White. Innan debutalbumet släpptes kompletterades de av  Dave Williams, Frank Boylan och William Murray. Skivan sålde väldigt dåligt och banded splittrades inte långt därefter.  Albumet finns nu att köpa för runt 60000 kr på discogs. Sucker som jag är för fallande basgångar och snygg stämsång så var låtvalet inte svårt, tycker det låter betydligt modernare än 1972. 

Mellow Candles grundare eller ett skolfoto från elevrådet 1997?

8. Sibylle Baier - Tonight

Kalenderbitarna i gruppen kanske minns tyska Sibylle Baier från Roberts lista förra året med den ljuvliga I Lost Something In The Hills. Här får ni höra henne igen med i den enkelt sorgsna Tonight. Likt Molly Drake spelade Sibylle in sina låtar på en rullbandspelare i början av 70talet och det var först 30 år senare som hennes son Robby brände en CD med låtarna som en födelsedags-present till Sibylle. Han gav också en kopia till J Mascis i Dinosaur Jr som gav dem vidare till ett skivbolag.

Sibylle på väg att komma med i guinness rekordbok med den längsta ofimpade cigaretten någonsin

9. Suzanne Menzel - I Feel It Starts Again

Tro det eller ej men nu blir det Danskt!
Suzanne sparade i flera år för att själv kunna spela in och släppa sitt album Goodbyes and Beginnings 1981.  Och naturligtvis brydde sig ingen, nu är skivan den dyraste danska skivan på discogs. Låtarna gjorde hon tillsammans med new-age artisten Klaus Schønning och just kombinationen av folk och elektronik gör musiken oerhört svårplacerad, både i genre och tid. Personligen tycker jag det är en av årets bästa upptäckter och antagligen världens bästa danska låt. Tyvärr dog Suzanne 2001 så detta blev hennes enda album.

O nej! Suzanne har råkat limma fast sina fingrar på gitarrhalsen igen!

10. Vashti Bunyan - Diamond Day

Vashni har florerat på flera listor tidigare och det är inte svårt att förstå varför. Den fjärilslätta Diamond Day tror jag inte har figurerat i någon lista än dock. Vashni levde ett riktigt hippieliv i England där hon bland annat reste 1000 km med häst och vagn, från London till skotska ön Skye, för att stråla samman med ett kollektiv (som vid ankomst redan hade splittrats upp). Under resan skrev hon bland annat Diamond Day. Hennes skivor fick bra kritik men sålde dåligt och när hon hörde Joni Michell sjunga i tv tappade hon all tro på sig själv och slutade med musiken helt. Under de kommande 30 åren skulle hennes skivor dock växa till de kultklassiker de är idag.

Alla dessa gitarrtjuvar skriker Vashti och håller hårt i sin gura. 

Japan igen

Här kommer en samling med några av de låtar som jag sållade bort inför vårt japanfokus och några nya som jag letat fram i efterhand.

Det är mest japansk indie folk och pop, men det är svårt att sätta en etikett på listan som helhet.

Jag tänker inte lägga någon möda på att introducera artisterna, för jag vet inte något om dem. Jag vet inte heller om det är bra. Ganska bra är det nog iaf. Hur bra får ni avgöra.

Hoppas det smakar ändå.

Listan

Spännande spår

Förra helgen var det exakt 40 år sedan Olof Palme sköts på öppen gata i centrala Stockholm.

Sedan dess har enorma mängder resurser lagts på att hitta mördaren/mördarna utan resultat. Vi vet i princip lika lite om mordet idag som man visste två veckor efter mordet.

Men vi har i alla fall lyckats hitta på en mängd mer eller mindre fantastiska spår. Denna spellista går igenom 10 olika spår (de 10 minst galna ?) - alla med ett vagt relaterat skivspår. Lista här!

Vilket är ditt favoritspår?

1. PKK-spåret - Dew Dew / Demir Demirkan, Aynur Dogan
   Hans Holmérs favoritspår. Enligt vissa tidiga tips planerade den terrorklassade kurdiska gruppen PKK att mörda Palme för att han vägrade ge deras ledare asyl i Sverige. Spåret ledde ingenstans och Holmér fick avgå efter att ha slösat nästan hela första året på att jaga kurder. Några år smugglade Holmérs fd livvakt in illegal avlyssningsutrustning och togs på bar gärning i Helsingborg.

   

   Ebbe och Hasse när de var unga och alerta

   
   Det visade sig att det i hemlighet pågick en parallellutredning mot PKK och Ebbe Carlsson-affären var ett faktum.
   Spåret får representeras av kurdiska sångerskan Aynur Dogan. Jag kan eg inget om det här men det skall vara kurdisk sång. Låter bra ihop med rocken kan jag tycka.

2. Sydafrikaspåret - Nomalizo / Letta Mbulu
   Palme var en av Apartheid-regimens största kritiker och därför var ett tidigt spår att sydafrikanska agenter (från deras underättelsetjänst BOS)) låg bakom mordet. Bara en vecka innan mordet hade Palme medverkat på ett ANC-möte i Stockholm och det skulle ha bevakats av BOS agenter.

   

   Craig W med en balja lut

   Dessutom fanns en koppling till en fd svensk FN-soldat, boende i Turkiska Cypern som jobbat åt BOS, som var en uttalad Palmekritiker på högerkanten. 1996, efter Apartheids fall, påstod Eugen De Kock, en tidigare officer inom BOS, att superspionen Craig Williamson organiserat mordet på Palme.
   Detta spåret får representeras av den Sydafrikanska sångerskan Letta Mbulu.

3. Stig Engström - India / Gal Costa
   Om ni inte bott under en sten sista 5 åren har ni säkert hört talas om Skandiamannen, Stig Engström, mannen som inte gick att komma runt. Var han ett vittne eller en kallsinnig mördare?

   

   Stickan sticker

   
   Var han i så fall en del av en större komplott? Vart fick han sitt vapen ifrån? En sak vet vi: Stig föddes och växte upp i Indien så detta spåret får bli Gal Costa - India.

4. Christer A - Ghost on the Highway / The Gun Club
   Det trendigaste spåret just nu är Christer A. Christer var en underlig enstöring som vunnit storvinsten på V65 och köpt en lägenhet i Vasastan i närheten av mordplatsen. Somliga säger att han hatade Palme och tom skjutit sönder sin TV när Palme var i bild. Han ägde en .357 Magnum, just den modellen som man tror Palme sköts med, som han vägrade lämna in för provskjutning. Dessutom skall han ha haft tillgång till samma udda ammunitionstyp som användes vid mordet.

   

   En av många Christrar i Palmeutredningen

   
   Eftersom Christer var en väldigt duktig skytt och aktiv medlem i en skytteförening får hans spår bli The Gun Club - Ghost on the highway.

5. Christer Pettersson - Sky Pilot / Eric Burdon & the Animal
   Rotebros stolthet. Den mest klassiske Palmemördarn. Dömd och frikänd. Känd från TV3, ingen närmre förklaring behövs.

   

   En annan Christer

   Christer har ju faktiskt dödat åtminstone en man, med en bajonett och därför finns Eric Burdon & the Animals med med sin Sky Pilot, en av få låtar som nämner just bajonetter.

6. Alf Enerström - Kattorna (soundtrack) / Krzysztof Komeda
   Frågan är om någon hatade Palme mer än Dr Alf Enerström. Enerström startade tom ett eget parti som bara hade som idé att störta Palme. Alf hade en tragisk bakgrund där han förlorat två döttrar i en mer eller mindre självförvållad flygplanskrasch med ett privatplan. Från att ha varit en trogen sosse utvecklade Alf ett enormt hat mot Palme och la i princip all sin vakna tid på att försöka förgöra honom, åtminstone politiskt. Han var i många år ihop med Gio Petré som han tvingade delta i hans Palmehat. Hon var en av Sveriges mest lovande skådespelerskor på 50 och 60-talet, som bland annat var med i Bergmans “Smultronstället”. Tyvärr hade två av hennes barn omkommit tragiskt i en brand - vilket förde henne samman med Alf.

   

   Gio Petré med klassisk svensk filmstjärnelook

   På senare år bröt hon med Alf och uppgav att hon ljugit om hans alibi för mordnatten. Hur som helst, en av Gio Petrés filmer var “Kattorna” var soundtrack får bli detta spårets soundtrack.

7. Polisspåret - Police Oppression / Angelic Upstairs
   Vad sysslade polisen med egentligen i samband med mordet? Skötte larmcentralen sina uppgifter eller fördröjde de medvetet larmet? Har de manipulerat inspelade band med kommunikation under mordnatten för att manipulera utryckningstider?

   

   Baseballkepsen, typisk huvudbonad hos våldsamma poliser i Stockholm på 80-talet

   
   Och varför deltog högerextrema poliser i anti-palme-möten strax innan mordet och hur kom det sig att den specifika ammunitionen som användes i mordet hittades hos just de poliserna? Polisspåret blev aldrig grundligt utrett och det representeras i spellistan av spåret Police Oppression med Angelic Upstairs. 

8. Stay Behind - Il Giorno Che Il Cielo Cadde Su Bologna / Modena City Ramblers
   På 90-talet avslöjades den svenska Stay Behind-rörelsen, en superhemlig organisation inom militären som tränades för att aktiveras som en motståndsrörelse vid ett sovjetiskt militärt övertagande. Organisationen hade sina spretiga rötter i bland annat antikommunistiska/nazistiska svenska enheter som stridit mot ryssarna i finska vinterkriget men även inom näringslivet, exempelvis Skandia. Hade Stay Behind sett Palme som en Sovjetisk agent?

   

   Bolognas tågstation, sprängd 1980

   Han hade ett statsbesök i Moskva planerat under våren -86 och kunde en paranoid cell inom Stay Behind se det som ett sista steg i Palmes plan att göra Sverige till en sovjetisk lydstat? Motsvarande rörelser i andra länder har bevisligen sysslat med extremt politiskt våld för att förhindra ett steg till vänster. Mest känt är bombningen av Bolognas tågstation 1980 som var en false-flag operation utfört av Italienska Stay Behind för att ge vänstern skulden. Låten Il Giorno Che Il Cielo Cadde Su Bologna handlar om just den händelsen och får därför representera detta spåret.

9. Boforsspåret - Lawyers, Guns and Money / Warren Zevon
   Ingen hatade krig och förtryck mer än Palme, kan man lätt tro. Men det är komplicerat att vara statsminister i ett land med en enorm vapenindustri. Palme hjälpte bland annat Bofors ro i hamn en miljardaffär med Indien. En affär som visade sig vara full av korruption och mutade mellanhänder. Dessutom smugglade Bofors vapen till krigförande länder, och på något sätt hamnade krut från Bofors i Iran, vilket var lite kymigt för Palme eftersom han medlade i kriget mellan Iran och Irak.

   

   Carl-Fredrik Algernon hamnade mystiskt nog under ett tåg

   Allt det där uppdagades efter Palme mördats, och det finns dem som kopplar ihop Palmes död med Carl-Fredrik Algernons mystiska självmord. Algernon var en vapeninspektör utsedd att utreda Bofors smutsiga affärer som efter ett möte med Bofors högsta höns slängde sig framför ett tåg, 1987. Warren Zevons klassiska Lawyers, Guns and Money passar bra för detta spår. “Send Lawyers, Guns and Money - the shit has hit the fan!”

10. Victor Gunnarsson - CIA Man / The Fugs
    Den första som häktades för mordet var “33-åringen”, en översocial, udda typ som snackat skit om Palme med två brudar på caféet Mon Cherie samma kväll som mordet. Mycket pekade på att han bara var kuf, men på något sätt innehöll hans adressbok numret till diverse personer som förekommit i utredningen av Palmemordet - bland annat till Ivan von Birchan - en halvgalen fd legosoldat från Balkan som påstår sig fått frågan från CIA om han var villig att mörda Palme.

    

    "Vic Gunnerson"

    Han lämnade faktiskt in tipset innan mordet, vilket såklart är intressant. Victor “Vic” Gunnarsson var en stor amerikofil och flyttade till USA efter mordet, där han så småningom mördades av en fd polis 1993. Var han möjligen en CIA-agent? Mördades Palme för att han drev på sin “kärnvapenfria zon” i Europa, något som skulle tillåta Sovjet andas ut lite i kapprustningen som till slut gjorde att landet kollapsade? Förmodligen inte, men CIA har gjort konstigare saker än att fimpa en obekväm politiker. Detta spåret får givetvis representeras av “CIA Man”.  “Who can squash republics like bananas? Simply if they do not like their social manners? Fucking-a man! CIA Man!”

 Låt höra! Vem mördade Palme enligt er, och till vilket soundtrack?