Jag har aldrig varit hiphoppare.
Inte i närheten. Inte ens en liten period "när det begav sig" och det var lite viktigt att ens klädstil, umgänge och framförallt musiklyssnande tillhörde en tydlig identitet. Min nivå av cool var inte ens i närheten för att passera de mest grundläggande intagningskraven.Men som tidig med att ta till mig många olika musikstilar och konstnärligt drivna kulturer och uttryck så har detta alltid funnits där.
En dag, med många dagar i ryggsäcken bakom sig av intryck från hiphopkulturen och dess flora av stilar, uttryck, experimenterande och yadayada så dök tanken upp i huvudet på mig.
Hur fan hamnade vi här?
Dagens lista är första delen i en liten "serie" om hiphopens utveckling. Ett litet destillat av vad jag lär mig under ett långvarit och fortfarande pågående gräv (snyggt där, Anders!).
Inte komplett på något vis, och överlappar så klart eventuellt lite med andra fina posts som figurerat här under åren. Men förhoppningsvis intressant och trevlig lyssning.
DA LIST
--
Man kan konstatera att det inte finns någon enkel "bas" när det kommer till hiphopen. Det är snarare en kollision mellan flera traditioner. Bl.a Jamaicansk soundsystem-kultur. DJs spelade musik på stora sound systems och pratade/sjöng över musiken. Så kallad "toasting", som blev en viktig föregångare och influens till vad vi känner som MC/Rap-traditionen. Flera andra influenser så som funk och soul har också ett finger med i spelet. James Brown, 70-tals disco, osv. På det stora hela en kreativ smältdegel helt enkelt.
DJs blev mer än bara folk som spelar musik, utan använde musiken i sig mer som "råvara" för ett framträdande.
Några ord om dagens spelare
Mr. Green, DJ Kool Herc - Better Future
DJ Kool Herc (Clive Campbell) är en Jamaicansk immigrant och tog med sig soundsystem-idéer till Bronx 1973, tydligen med omtalade (läs: galna) fester för att stoppa flaggan i jorden. Av den inspelade musik man hör så är det tydligt att mycket var tänkt som material för användning, snarare än färdiga låtar.
Andra betydande artister här var U-Roy och Count Machuki. Mer typiskt Jamaicanskt reggae-doftande stuk, men där vocals blev mer improviserade.
Grandmaster Flash - The Adventures of Grandmaster Flash on the Wheels of Steel
Enligt en rolig sägen: Theodore Livingston (a.k.a. "Grand Wizzard Theodore") gjorde konstiga saker med vinylskivorna. Hans mor ska ha slängt upp dörren till hans rum titt som tätt när han spelade för hög musik och började skälla ut honom. Då satte han bara ner fingret på vinylskivan för att stoppa musiken tillfälligt, tills hon var färdig. Och eftersom det är lätt att bli lite skakig i det läget så uppfanns scratch.
Denna nya galenskap till vinyl-behandling blev ju som bekant lite populärt. Bl.a väl använt av Grandmaster Flash (Joseph Robert Saddler). Saddler började vidareutveckla koncepet med att ha två skivspelare som man switchar och loopar smabbare mellan för att skapa nya grooves och breaks. Men han tog det "arguably" till en ny nivå. Här med en 7 minuter turntablism-kavalkad av återbesök till allt möjligt.
Afrika Bambaataa, The Soulsonic Force - Planet Rock
Afrika Bambaataa (Lance Taylor) gick bort tidigare i år, 68 år gammal. Han kom in på scenen senare på 70-talet med elektroniskt, electro och diverse europeiska influencer och visade lite grann att hiphopen kunde absorbera precis allt, inte bara soul/funk och disco. Man hittar inte riktigt gammalt, så här får det bli klassikern in memoriam, som alla hört en mlijon gånger.
Treacherous Three - The Body Rock
Dessa "tre" är DJ Easy Lee, Kool Moe Dee, L.A. Sunshine, Special K.
Tre? Ja, DJ Easy Lee var liksom inte med i framtoningen av gruppen. MC/rap-biten började här gå från att vara en del av DJing till att bli mer huvudattraktionen.
Snabba rim, tre växlande MCs, en DJ för musikalisk grundmatta och puls. Påminner om någon vi känner som blivit gigantiska?
Jepp, och Beastie Boys älskar även att använda denna biten live som nod till sina rötter.
The Sugarhill Gang - Rapper's Delight
Den välkända kommersiella brytpunkten för Bronx-soundet 1979, som nu började nå långt utanför scenen den startade på.
Rapper’s Delight bygger på Chic/“Good Times”-groovet. Fast här är det inte längre DJ:n på en fest som återanvänder ett break. Man har använt det som en del av inspelningen.
Run-D.M.C. - Rock Box
Nä jag ska inte säga att dom inte behöver någon introduktion. Och sen köra en introduktion.
Vi visste att vi skulle hamna här förr eller senare. Första hiphop-gruppen som sålde guld på ett album (debuten, 500000 stycken) och som pionjerade så kallad New school hiphop.
It's Like That kanske hade varit given här eftersom vi fortfarande är på 80-talet. Men den "förstördes" nog enligt mig personligen av Jason Nevins senare remake (2002), som för övrigt är en briljant pånyttfödelse för låten.
Det får bli Rock Box, en personlig favvo, där dom lyssnar på Bambaataa's ord om att man kan använda vad man vill att basera en hiphop-låt på, och valde rock. Något som ju senare upprepats med ett tokigt framgångsrikt samarbete med Aerosmith på Walk This Way.
Rock and Roll Hall of Fame 2016..
Grammy Lifetime Achievement Award 2018..
Nä ska sluta. Carry on.
Public Enemy - Louder Than A Bomb
Hela Produktionen är nästan ett eget kaosinstrument. Täta lager av samplingar, ljudfragment, röster och rytmer snarare än en traditionell bakgrund till rap.
Chuck D med sin "sätt dig ner"-pondus har alltid legat mig varmt om hjärtat. Perfekt i ett kontext som tidigt blev synonymt med hiphopens take på "fuck the system".
Här med en gungig remix av Jam Master Jay från Run DMC.
Queen Latifah - Ladies First
Hade aldrig hört något på denna nivån från Latifah tidigare. Dana Elaine Owens, som hon egentligen heter blev tydligen en betydande röst för kvinnors plats inom hiphopen. Verkar inte ha rört sig i de hårdare miljöerna, men tar verkligen plats med en viss kreativitet som påminner mig lite om De la Soul.
EPMD - You Gots To Chill
Fun fact: EPMD står för Erick and Parrish Making Dollars (Erick Sermon och Parrish Smith).
Tung bling-faktor redan där.
Funkiga samplingar, tunga basgångar och ett avslappnat gung. Det är dit vi är på väg för att dra hem degen.
Viktiga dock musikhistoriskt eftersom dom här i slutet av 80-eran verkar vara lite grann en del av att etablera den lite hårdare "east coast" hiphopen.
De La Soul - Eye Know
Vi avslutar med lite lugnare vibbar.
De La Soul var med i Native Tongues, ett löst hiphopkollektiv som växte fram i New York under slutet av 80-talet. De ville bredda hiphopens uttryck med mer lekfullhet, jazz, soul, alternativa samplingar och ofta mer positiva eller samhällsmedvetna budskap.
De var en motvikt till den hårdare, mer konfrontativa hiphopen som samtidigt växte fram under perioden. VIlle visa att hiphop kunde vara intellektuell, humoristisk, varm och musikaliskt experimentell på samma gång.
Även Queen Latifah var nära förknippad. Och en av mina favoriter A Tribe Called Quest, som vi kommer att besöka.
För nu kommer lilla hiphop att explodera när 90-talet sparkar igång. Inte minst med tanke på fortsatt assistans från en så pass välkomnande plattform som MTV, men även eftersom stilen nu börjar rota sig ordentligt och attrahera tyngre produktionsbudgetar.
Peace out tills dess!
