10 years

Hittade en lista som jag gjorde för 10 år sedan. Då var man nyskild, lättad och oerhört sugen på nya äventyr. Dock med en melankolisk underton om man beaktar musikvalet.

Delar med mig av denna tidkapsel.
Summer 2011

The Softer side of the Seventies part III

 The Softer Side of the Seventies part III

Så slog den till igen… När vårvärmen äntligen anlände kom “suget”tillbaka. Ni vet - Längtan efter mjukrocken. Den där polerade 70-tals musiken; melodiös, välproducerad, laid-back och lagom lättsmält. Som mjukglass för öronen. Soft-rock är en ju tyvärr en genre som gått i graven – och som sannolikt aldrig får se någon riktig revival. För 70-talet var speciellt: inspelningskvalitén peakade, skivindustrin bokstavligt badade i pengar och kokainet var både högkvalitativt och lättillgängligt. Artisterna hade konstnärlig frihet, obegränsad studiotid och ingen brydde sig om hur man såg ut, så länge man kunde skriva och lira. Optimala förutsättningar helt enkelt.
 Var det en bättre tid?…Jag har ärligt talat ingen aning, men musiken har i alla fall en speciell lyster och kvalité: Inte opolerat naiv som 60-tals poppen och dess blommiga hippieideal, eller syntetisk och cynisk som poppen från Reagans 80-tal. Nä, mer romantiskt, svulstigt, obekymrat och alldeles lagom dekadent. Fint på nått vis.

Detta blir altså del tre i serien, hoppas det smakar. 

Listan här:

Softer Side of the Seventies part III

Vill man återhöra de 2 tidigare listorna finns dom här:

Del 1

Del 2

Lite om låtarna

Little Feet? Avgör själva. Lowell George var bara ca 163 cm lång så man kan ju anta att hans skostorlek inte var gigantisk.

Fool Yourself – Little Feat [1973]
Jo, jag vet att den varit med tidigare Rikard. Men det här är en låt man inte tröttnar på i första taget, eller hur? Låten har varit en stor inspirationskälla för mig personligen på senaste tiden. Det softa klavinettet, dom dämpade trummorna, harmonierna. Perfektion…Eller ja, faden är såklart en miss. Men det slutar ändå på 9,5 av10. Faktum är att det blir en del tråkiga fades på listan. Det var tyvärr poppis vid tidpunkten. Så nu ältar vi inte det mera. Som jag brukar säga, en kass fade gör inte låten sämre… men ett riktigt slut kan såklart göra den bättre! Lowell George inledde ju föresten min förra soft-rock lista.

Steve, 3 äkta magiker och en "idiot". Inget dåligt gäng. 

Romeo's Tune – Steve Forbert [1979]
En kille jag inte har så bra koll på. Känns som lite av en one-hit-wonder. Men Rösten är skönt distinktiv och låten är strålande. Jag gillar speciellt piano-liret och oooh-körerna. När Steve sjunger att ”Everything’s alright” känns det verkligen så. Go optimism som passar fint på så väl en regnig som solig vårdag.

Billy övervägde länge att döpa sin stora hit till Accordion-man, men den titlen hade redan Roland Cedermark trademarkat. 

Movin’ Out (Anthony’s Song) – Billy Joel [1977]
Mr. Piano-man himself. En gigant med många klassiska soft-rock hits i bagaget.
det här är nog min favvo. Effektfull stackackto-sång och missa inte de dramatiska ljudeffekterna!
Hackensack som namedroppas i texten ligger i New Jersey och är förmål för förvånansvärt många sångtexter. Kanske för att det är så praktiskt att rimma på? Back/Slack/Rack/Crack/Zodiac/Heart attack/Big Mac/Nymphomaniac/Fuck etc. You get the idea.

Man skulle lätt kunna tro att der rörde sig om ansiktsfärg, men det är bara ytterligare ett bevis på överflödet av koks på 70-talet.

Diamonds And Rust – Joan Baez [1975]
Folk-drottningen Joan Baez, Dylans gamla parhäst, här med en lätt bitter låt om deras relation, som kan sammanfattas ”It’s complicated”. En låt som Judas Priest föresten gjort en väldigt habil cover på. (Men den får vänta tills ”the harder side of the seventies”) Här kan man speciellt njuta av dom tidiga 70-tals syntharna och stråkmaskinen. En låt som växer på en.

Lille Gilbert, ensam bakom pianot. (Naturligtvis)

Alone Again (Naturally) – Gilbert O'Sullivan [1972]
Slaktarsonen Gilbert med en lite bortglömd, men likväl internationell mega-hit från Irland. En verkligen klassisk Soft-rock låt med klara Paul McCartney vibbar. Texten är inte direkt upplyftande men den känns ändå som den är gjord med glimten i ögat. Härlig melankolisk feeling och tjusigt litet nylon-strängs solo framfört av Big Jim Sullivan - en legendariskt studioräv. 

Brian Prothereo bytte musikkariären i förmån för skådespeleriet, men fortsatte med spel-temat. Här är han som rösten kill King Zebion i Dragon Quest Heroes II. 

Pinball – Brian Protheroe [1974]
Läcker build-up på denna låt som börjar med lugn akke-gura men sedan gradvis byggs på med bla. el-piano, körer trummor och bas och subtil  analog-synth. Härligt soft sax-solo. En bortglömt pärla! Brians musikkarriär blev inte så lång, men har å andra sidan gjort en del film & tv-roller. B.la. som Sauroman i musikalversionen av sagan om Ringen. 

I mitten av 70-talet blev det oskyldiga blomsterbarnet Joni lite mera paljett och glamour.

Help Me – Joni Mitchell [1974]
Joni är ju inte helt obekant i musikvecko-sammanhang, men den här låten tror jag inte har varit med tidigare.  Court and Spark är en av mina favo-album i hennes diskografi. Precis när hon börjat lämna det lite folkigare singer-songwriter-soundet i förmån för en mer slick-ljud bild – men ännu inte hamnat för långt in i fusion-träsket med Jaco Pastorius och kompani. Perfekt producerad platta om ni frågar mig. Och vilket anlsag till en låt! 

Hjäretkrossare med en ängels röst. Colin rockar Donnie Brasco looken

I Don't Believe In Miracles – Colin Blunstone [1972]
Colin Blunstone som också sjöng kultbandet The Zombies (En annan gammal favo) måste ha en av de smoothaste rösterna i rockhistorien. Balsam för trumhinnorna. Låten är skriven av Russ Ballard som även skrev ”Back in the New York Groove” mest känd i Ace Frehleys tappning, så nu vet ni det.  

 

Randy gjorde ingen vidare reklam för Baltimore – USA's svar på Borås. 

Baltimore – Randy Newman [1977]
Randy Newman är en lustig figur. Han gjorde sig först känd som någon form av quirky humor-sångare och på senare år har han blivit känd som låtskrivare åt en massa Disney och Pixar filmer med en ton awards på hyllan. Den här låten har halva Eagles som kompband och en refräng som är svår att värja sig emot. "Hooker on the corner

Waitin' for a train, Drunk lyin' on the sidewalk, Sleepin' in the rain" – Långt från Disney...

Älskar det saggiga tempot i verserna!

Så mycket sexighet på en och samma bild! BeeGees brorsan Andy Gibb flankerad av Alessi brorsorna.

Seabird – Alessi Brothers [1977]
Tvillingbröderna Billy & Bobby är lite doldisar men har agerat i bakgrunden på många kända produktioner. Den här låten fick lite av en revival när den var med på soundtracket till Hunt For the Wilderpeople. Låter nästan mer 80-tal än 77. Fin-fina flöjter, härlig tidig trummaskin och synthar! Älskar det.

BONUS VIDEO

Judas Priest gör en superb metal-cover av Diamonds & Rust. Tydligen var t.o.m. Joni ett fan av deras version.

Luft

Här hade jag tänkte skriva något poetiskt i stil med låtar högt upp i luften ovan molnen, musik som syre med en parallell till syrgasbrist i covid-tider, syre som bränsle för eld, musik som luftslott etc. etc. etc.  men det blev bara pannkaka av allt så jag lämnar er med listan så ni kan bygga egna bättre liknelser och historier. Andas in, tryck play, andas ut.

Listan:

https://open.spotify.com/playlist/7J0UUK5LsSRSW0O5P9w48c
spotify:playlist:7J0UUK5LsSRSW0O5P9w48c

Electronica babes and ladies

 Jag har inte mycket tid över numera, så detta blev lite av ett snabbt hopkok. Det finns ett gäng både nutida och historiska kvinnliga electronicaproducenter som jag tycker är intressanta. Pauline Olivieros, Susanne Ciani och Laurie Spiegel är några av de gamla tanterna i listan, och sedan har vi även ett gäng yngre talanger som nog säkert inspirerats av sina föregångare. Här en lista jag svängde ihop nu med ett par av dem:

https://open.spotify.com/playlist/09wZLrGFj0u9RNTp0jK8WP?si=7Kw5z79cSKKE_mRrpeolzg