Brittiska Punken: En ryckig transition

I början och mitten av 70-talet var rocken stor på brittiska öarna. Det både progressiv och glammig rock a-la Pink Floyd, Sweet, Slade, Thin Lizzy, etc, etc. Inget ont om den rocken (förutom Slade- fy helvete), men Englad var i allmänhet inte så himla glammigt. Gruvdöden, slutet för Englad som de-fakto stormakt, oljekris, etc, etc, det fanns mycket att vara arg över. Någonting låg och bubblade.

Vyvyan från "The Young Ones" - den mest ikoniska punkaren.

Listan!

spotify:playlist:4W6eE4XQqGmAkBgG2bUFHP

1. Dr Feelgood - Roxette (1974)

Det började kanske på ett vis med pubrock. Det är alltså inte egentlig punk ännu. Men det är skitigt, snuskigt, folkigt och ganska hårt ändå. Man ville bort från de stora arenorna och spela för fulla locals på rökiga och svettiga pubar, för det riktiga folket som bara ville dricka pilsner, käka flottig mat och höra högenergi-rock, inte något 12-minuters proggmög, gitarrorgie eller en teatralisk man i konståkningskostym.

Dr Feelgood var "the ultimate" pubrockare. Egentligen inga musikaliska ambitioner mer än att kunna rocka en pub. Men man hör fortfarande klassisk bluesrock med munspel så det är inte punk ännu. 

Sångaren Lee Brilleaux hade dock stor punkpotential. Han såg allmänt ovårdad och jävligt arg ut på scen.

Inte alla kan det här med ciggsång, men Lee kunde.

2. The Stranglers - No More Heroes (1977)

Ett annat band som föddes in i pubrockscenen var The Stranglers. De blev dock snabbt uppslukade av den exploderande punkscenen och räknas som ett av de stora brittiska punkbanden. De är dock långt ifrån ett renodlat punkband. De experimenterade med instrumentering och taktarter, och hade ofta komplicerade, tvetydiga texter. "No more heroes" släpptes mitt under punkens peak men låter allt annat än Sex Pistols. Noterbart med "No More Heroes" är också att britpopparna Elastica ansågs ha plagierat den i låten "Waking up".

Oh Happy Day!

3. The Damned - Neat, Neat, Neat (1977)

22 Okt 1976 släpptes världens första punksingel, "New Rose" med The Damned. Fem veckor innan "Anarchy in the UK" av Sex Pistols. Från samma album kommer denna låten, "Neat, Neat, Neat".

Nu är det äkta punk. Pubrocken var för komplicerad för punkarna, och för folklig. Här handlade det om att sjunga om elände, misär, politik och hur mycket man hatade överheten. The Damned var rakt igenom punkare och spelade mycket med Sex Pistols och The Clash under punkexplosionen 1977.

Någon tycks ha fått slut på Festis

4. Sham 69 - Hurry up Harry (1978)

Sham 69 var ett annat framgångsrikt punkband med flera hits, som sedan skulle underklassificeras till subgenren "Oi!". Om nu The Clash och The Stranglers var de sofistikerade, utbildade punkarna var Oi!-punk den riktigt stendumma punken som ibland mer liknade fotbolls-hymner än rockmusik. Oi!-punken var stor bland skinheads, och även om det fanns skinheads både till höger och vänster politiskt var en del Oi!-band djupt insyltade i högerextrema kretsar, men det fanns även Oi!-band med uttalad antirasistisk agenda.

Sham 69 formar en promille-gradient

5. Stiff Little Fingers - Alternative Ulster (1979)

Till skillnad från pubrocken som mestadels var ett Londonfenoment var punken utspridd över hela Storbritanien. Från Belfast kom Stiff Little Fingers som gör en klassisk punkdänga i "Alternative Ulster". Nordirland hade en rörig tid under 70-90-talet ("The Troubles") och Stiff Little Fingers var uppenbarligen inte helt till freds med det småskaliga religionskriget som pågick omkring dem.

Klassisk "händerna-i-fickorna"-bild

6. The Carpettes - Radio Wunderbar (1977)

Ett annat provinsband var The Carpettes från Houghton-le-Spring i norra England, så obetydligt att de inte ens har ett fotbollslag som varit uppe i högstaligan på 30-talet som i princip alla andra hålor i England tycks ha haft. The Carpettes var punkare men var också del i Mod-revivalen som drog igång i slutet av 70-talet. Punken imploderade ganska snabbt och blev snabbt en massa subgenrer, vilket inte var så konstigt eftersom det var en sån vild blandning av konststudernaden, rödvinsvänster, övervintrade mods, fotbollshuliganer, allmäna ligister, skinheads och nynazister. Mycket av brittiska tre-ackords-punken var också skit kan jag konstatera när jag grävt ner mig lite. Det kändes nästan som att amerikanerna klarade den bättre.

Gissningsvis såg två av The Carpettes bättre ut i profil än den tredje

7. The Jam - News of the World (1978)

Några andra ny-Moddare var Paul Weller och hans kompisar i The Jam. De är väl inte mest kända som ett punkband (Town Called Malice ~100M plays på Spotify betalar förmodligen bra pension) men jag tycker ex News of The World är en riktigt fin punklåt med ett jävla gitarrsolo i. Även The Jam var från landet, närmare bestämt Woking 

(Woking är som iofs är stort nog för att faktiskt ha slagit ut WBA ur FA-cupens fjärde omgång 90/91 och sedan bara förlorade med 1-0 mot Everton. )

"Sylten" rockar!

8. Wire - Three Girl Rumba (1977)

Sedan hände Postpunk, New Wave och hela den biten när 70-talet började ta slut. Några som hjälpte asfaltera vägen dit var Wire som tillhörde de lite mer artsy punkarna. Three Girl Rhumba har ett ikoniskt riff + trumkomp som samplats av... javisst är det Elastica, men det hade säkert alla ni Elastica-fans koll på. Jonas gillar säkert även likheterna med tidiga Talking Heads. Wire spanade också mycket på den amerikanska punken när de sökte sitt sound.

Ju svårare desto tunnare, en tumregel inom musik

Henry Rollins har Wire som sitt favoritband. Även REM skall också vara stora Wire-fans.

9. The Soft Boys - The Pigworker (1979)

The Soft Boys leddes av Roby Hitchcock som sedan haft en hyffsat fin solokarriär. En annan medlem, Kimberly Rew startade efter The Softboys Katrina and the Waves. Även detta är postpunkigt mer dragning åt artpop och låter nästan lite grungigt i omgångar.

Magnum P.I. tycks ha inspirerat både mustasch och skjortval

Kuriosa är att Softboys basist Matthew Seligman spelade senare i karriär med Bowie under live-aid,

10. Siouxsie and the Banshees - Happy House (1980)

En av de mest influensrika banden som ramlade ur på andra sidan punken var Siouxsie and the Banshees, anförda av ... Siouxsie, en Sex Pistol hangaround som plockade upp sin egen punk-identitet där hon blandade in sin S&M-peripheralia och läder som sedemera blev en del av allmäna punkmodet som senare bland annat förvandlades till Goth.

Så här coola ser inte kidsen ut idag (avd "det var bättre förr")

Siouxsie blev en kändis redan innan hennes band slog, när hon ingick som hangaround till Sex Pistols i en TV-intervju där ett tankat TV-ankare gjorde (ironiska?) verbala närmanden och blev kallad "You dirty bastard!" av gitarristen. Sex Pistols: The Grundy Show incident 1/12/1976 - YouTube Ett klipp som säger det mesta om England på den här tiden. Det hävdas att detta klippet var Sex Pistols - och punkens - stora publika genombrottt. Sex Pistols hade kommit in som ersättare till Queen som backat ur programmet i sista stund. TV-ankaret Ted Grundys karriär återhämtade sig aldrig.

Hur som helst fick Siouxie and the Banshees en egen karriär, egentligen aldrig som punkare utan som postpunkare. Bland annat var Robert Smith, senare i The Cure, gitarrist i bandet ett tag.

Skaran som håller Siouxsie and the Banshees som stora inspiratörer till sin musik, förutom The Cure då, innehåller bla Joy Division, Morrisey och Radiohead. Även triphopens Massive Attack och Tricky håller Siouxsie and the Bansees högt.

Själv tycker jag man hör mycket Björk i hennes röst.

Avslutningsvis, brittiska punken var på många sätt schleten, stökig och kortlivad men ur den kom ett helt nytt fint 80-tal full av nya musikstilar och subkulturer som inspirerat många av dagens giganter.