Domedagen: Ständigt aktuell, alltid runt hörnet men ändå precis bortom räckhåll.
Jazz: Också ständigt aktuellt, så nära mittfåran det går att ligga utan att göra avkall på sina anlagda pretentioner.
Domedagsjazz: Inte ständigt aktuellt, eller? Jag vet inte riktigt men visst känns det inte ständigt aktuellt? I alla fall inte så ständigt aktuellt som det förtjänar – den kullen är jag ändå beredd att dö på.
Nu vet jag för det första inte om det är rimligt att översätta Doom Jazz med Domedagsjazz och för det andra har jag egentligen lite svårt att se mig själv sluta mina dagar på någon kulle över huvudtaget. Men det är inte poängen här. Poängen är att idag blir det en ny härlig lista i en smaltjock genre av tvivelaktig förankring i det kollektiva medvetandet.
Personligen börjar min relation till genren mer eller mindre på en spelning på Inkonst tjugohundra...femton? Det det tyska bandet Bohren & der Club of Gore var i stan och uppskattningsvis 200 mer eller mindre stenade entusiaster hade släpat sina tunga fötter till den veritabla folkfesten. Så fort jag och mitt entourage klev in i lokalen blev en sak omedelbart solklar: det här var inte en spelning att stå till. Snarare pressade sig tidigare nämnda 200 konsertbesökare sig ner på det allt trängre golvet, den ena sittställningen mer obekväm än den andra. Själv missade jag möjligheten till skräddarställning och fick sitta på rätt på ändan med armarna kring knäna för att hålla upp benen i en ansats att inte råka köra fötterna i ryggen på framförvarande som en understimulerad femåring på långflyg. Tre minuter gick, tre oändligt långa minuter gick. Piss också: det var redan obekvämt. På båda sidor om mig satt främlingar med ett avstånd som idag hade fått Folkhälsomyndigheten att formligen korsfästa konsertarrangören.
Jag satt en stund och bara andades och började fundera om det kanske var dags att få en smula panik när distraktionen äntligen kom! Ljuset släcktes och några svaga blå ljuskäglor punktmarkerade instrumenten framme vid scenen i markplan. Snart masade sig en handfull skäggiga karlar i övre medelåldern ut på golvet och intog sina positioner. Det var dags. Spelningen drog igång med vad som närmast kan beskrivas som motsatsen till ett startskott.
Jag har absolut ingen aning om hur länge vi satt där inne. Till ett obeskrivligt taktfast tempo av typ 15 bpm steg temperaturen långsamt och vi i publiken föll i trans när hela lokalen förvandlades till bastardbarnet av en bikramyogastudio och en opiumkällare. Hur det hela slutade är också det oklart, mina minnen från kvällen blir allt suddigare. Men sammanfattningsvis var det en fantastisk konsertupplevelse! Fem av fem – stark rekommendation.
Doom Jazz kan nog även benämnas Dark Jazz, Horror Jazz och kanske till och med Jazz Noir. Bohren & der Club of Gore har på något sätt blivit affischnamnet har sina rötter i hardcorepunken men visst finns det relationer till både David Lynch, Noir-filmer och diverse Ambient. Det viktigaste är att det finns vibrafon, saxofon och slagverk. Jag önskar att jag kunde säga något mer om andra band i genren, men helt ärligt så är den smal nog att relevant information inte är överdrivet lätt att finna. Av den anledningen har jag slängt med ett par goa jazzkatter som anknyter till mer gängse känd musik närmare bestämt Miles Davis och Tom Waits. Och för att skrämma bort el-allergier-lobbyn får lite elektronika-inslag åka med också.
Håll till godo, undergången väntar runt knuten!
No comments:
Post a Comment