Lågprismusik från en bottentrålare

I början av oktober dök det upp en notis om att en loppis utanför Eslöv hade kommit över ett jätteparti skräpvinyl och nu ville bli av med klabbet och därför sålde skivorna för hela 1 kr styck.

Oj vad det pirrar i magen när man ser en sådan här post!

Naturligtvis kunde inte en musikalisk bottentrålare som jag hålla mig borta så jag spenderade två söndagsförmiddagar tillsammans med en skock andra gubbar bläddrandes igenom tusentals skivor tills jag var tvungen att sätta plåster på fingrarna!

Och var det mycket skräp? You bet! Oändliga upplagor av diverse dansband, tusentals Arja Saruman och minst lika många samlingsskivor med instumentala verisioner av populära 60 och 70-talshits. Jag råkade beklaga mig lite för en grann-grävare och sa "Puh, vad mycket dansband det är" och fick till svar, "Ja, det är därför vi åkte hit". Sen höll jag tyst.

Men, såklart fanns det guldkorn i denna flod av skräp, och några av dessa tänkte jag bjuda på i dagens lista. Men först lite statistik!

Antal skivor genomgångna	10000+
Antal skivor köpta	212
Antal skivor värda att spara	47
Antal sålda skivor	29
Antal osålda skivor	109
Antal skivor i denna lista	10

Vad som presenteras i denna lista är alltså ett destillat på en promille av de skivor jag gick igenom. I princip samtliga låtar på listan är nyupptäckter för mig (även om låtarna är gamla) och jag försöker fokusera på deep cuts snarare än hittar när det går.  Nog tjatat, klicka här för smågodis för 10:- (eller fortsätt läs nedan om låtarna)

Lill Lindfors - Du är den enda
Lill Lindfors är vanligt förekommande i reabackarna och är ett säkert val om man vill ha kvalitativ cocktailmusik. Här en av hennes mest smäktande låtar, tydligen en instrumental 1800-tals dänga till att börja med. Lill sjunger såklart exemplariskt som vanligt men notera även den ljuvlig djupa basen, det ödesmättade pianot och kören, vilken produktion!

Sally Oldfield - Blue Water
Mike syrra gör någon sort quirky pop med säregen sång och udda melodier, överraskande och charmigt!

Kim Carnes - Voyeur
I princip hela Carnes disografi fanns på loppisen och generellt gillar jag nog mer hennes röst än hennes låtar men i den här futuristiska elektroniska sättningen blir det ju toppen!  Naturligtvis finns det en åttiontalsosande video till låten i tuff gatumiljö. Jag vill även passa på att be om ursäkt för denna och kommande fadeouts Pontus.

Laura Branigan - Satisfaction
Laura hade en jättehit med sin cover av Italodisco-klassikern Self Control av Raf och just den här skivan ser man också överallt i reabackarna. Jag vill dock lyfta fram doldisen Satisfaction, en härligt dramatisk discodänga som inte är svår att sjung med i! 

Marianne Faithfull - Broken English
Kanske snyggaste reabacksskivan någonsin? Älskar det skoningslösa mörka knorrande synt-kompet och Mariannes trashade röst. Hela skivan är riktigt bra med hitten The Ballad of Lucy Jordan, en mörk cover av Working Class Hero och Why'd Ya Do It som lätt hade platsat på Grace Jones Warm Leatherette eller Night Clubbing.

Jermaine Jacksson - Tell Me I'm Not Dreaming 
Ljuvlig syntbas och mysig produktion i den här låten där både Jermaine och Michael sjunger som gudar.  Jag tycker den lätt hade passat som en extralåt på Thriller. Även Dynamite från samma skiva är en riktigt kul låt.

Narada Micheael Walden - The Nature of things
Jag har alltid varit svag för Gimmi Gimmi Gimmi så naturligtvis slog jag till när Narada's skiva dök upp. Men här fokuserar vi på deepcuts och den här låten fastnade direkt efter första lyssningen. Gött minimalistiskt groove men knasiga synth/scratch-effekter och en ganska tuff Narada som mässar över beatet. Kanske inte världens mest inspirerade gitarrsolo men vafan, är det 1985 så är det.

Patrice Rushen - To Each His Own
Kanske mest känd för sin Forget Me Nots (vilken jag också hittade på loppisen) som samplades av Will Smith i hitten Man in black. Patrice verkar ha koll på det mesta som  multi-instrumentalist, producent och jazz-pianist. Jag gillar verkligen den minimalistiska approachen på skivan, den här låten skulle lika gärna kunna vara släppt 2024 och inte 1984.

Zager & Evans - The Candy Machine
Ok, ok, ni har fått nog av åttiotalet nu, jag hör er. Då hoppar vi raskt bakåt i tiden till början av 70talet där Zager & Evans (mest kända för "In the year 2525") sjunger om att vara en godisautomat som täcker sina vänner i chokladglass och jelly beans för att sedan frysa ned dem.  Gillar verkligen den luftiga och lekfulla ljudeffekterna som får mig att tänka på Logan Rock Witch av Aphex Twin.

Carol Hall - Miss McKinley
Amerikanska kvinnliga folk/singersongwriters brukar även förekomma flitigt i reabackarna. Carol Hall hade jag inte hört talas om tidigare men visade sig vara en riktigt finurlig textskrivare. Snygg dynamik i den här låten och visst är vibrafon tjusig? 

Det är bra med en ordentlig kasse när man ger sig ut på bottentrålning!

Absolute Mature Female 92

 Nu är den äntligen här. Absolute Mature Female 92!

Vi tar oss en liten paus från min list-serie om de bästa backupsångarna genom tiderna.

Volym 3 ligger och marinerar, men jag kände för något lite lättsammare idag där jag inte behöver lägga lika mkt energi på text och formatering osv. Dessutom så har ju inte Pontus ens lyckas lista ut vem det är så det är ju inte direkt bråttom. lol

Jag var nyligen på en charter-semester med familjen på Gran Canaria. På kvällarna satt vi och spelade Yatzy och Uno på en bar och drack drinkar och bara hade det gött. På baren spelades mestadels hits från 80-talet fram tills idag med varierande kvalitet. 

Rätt vad det va så kom det en låt på anläggningen som fick mig att bli helt knockad av nostalgi. En sån där låt som man hade glömt bort existerade men som på mindre än 2 millisekunder tog en tillbaks till mitten av 90-talet när man dansade tryckare på lågstadiediscot. 

Låten va 'No more I love you's' med Annie Lennox och jag kunde inte hjälpa att tycka att den va lite bra också. Den har något. Det känns som att det va Annie Lennox, Enya och typ Seal som fajtades om den lite mer mogna kvinnliga publiken där på mitten av 90-talet och en ide till en 90-tals lista med fokus på lite mer mogen pop-musik föddes. Musik som 90-talets småbarns-morsor går i gång på nått så in i helvete.

Sen den dagen identifierar jag mig som en medelålders mamma på 90-talet. Jag har börjat titta på Bingolotto, köper hänt extra, kan lägga en hel kväll på att prata i telefon med mina vänninor och blir lite knäsvag när jag ser Casper Janebrink från Arvingarna. Jag kommer istället för att ha bilder på artisterna, ha bilder på fina 90-tals-mammor som jag identifierar mig med. Förutom när artisten själv är en 90-tals mamma eller har en mogen stil och framtoning. Då får artisten såklart vara med. Hade varit konstigt annars.

LISTAN

Känner en enorm samhörighet med Kevins mamma Kate MacCallister från Ensam hemma. Ibland känns det som vi är typ samma person.

1. Wilson Philips - Hold on

En trio bestående 3 unga damer med fantastiskt mkt mamma vibes. En som heter Wilson och två systrar som heter Philips. Svårt att hitta ett bättre exempel på en låt som har ena foten i 80-talet och den andra i 90-talet undantaget kanske "Chesney Hawke - The one and only" som någon länkade till för ett tag sen. Omslaget hade kunnat vara från ellos-katalogen från 92 alltså. Lättsam inledning för att värma upp er lite. Man blir inte en mogen 90-tals kvinna på en låt. Det krävs minst 2.

2. Seal - Crazy

Som jag alltid brukar säga. "Om det duger för Heidi Klum, så duger det för mig." Enjoy. Klassiker ju. Så himla mkt 90-tal men den kom redan 91. Denna låten måste varit enormt trendsättande. Trum-breaket sänder en chockvåg rakt genom venusberget och det mår man ju fan bra av.

Den mogna förebilden Heidi Klum

3. Prefab sprout - Sound of crying

Man glömmer ofta bort att Prefab va aktiva på 90-talet också. Denna låten är nog utan tvekan bäst av deras 90-tals-grejer och jag tycker den har ett härlig moget pop sound. Suverän text också, med lite konstruktiv kritik av hur gud driver sin verksamhet. Man bara älskar när Paddy McAloon tar i lite. Bra dynamik i den karln. Sen är har ju snygg också.

Den slappa basen som droppar lite då och då i låten är så djup att mina imaginära äggstockar vibrerar av välmående.

Man får samma vackra leende som min förebild Karin som är Sunes mamma när man hör låten.

4. Lindsey Buckingham - Countdown

Bra låt, Horribelt gitarr-ljud. Kunde inte låta bli att ha med låten ändå då den har ett ganska moget 90-tals sound som attraherar mogna 90-tals kvinnor som jag själv.

Från wikipedia:

"Buckingham recorded his guitar parts on a Fender Telecaster with fuzz and a variable speed oscillator (VSO). He used the VSO to slow down the speed of the tape recorder, which in Buckingham's estimation provided a "crystalline" quality to the guitar. During the mixing process, producer Tom Lord-Alge attempted to thicken the sound of the guitar, although Buckingham convinced him to abandon the idea, insisting that the instrument should "sting like a bee."

Tom Lord-Alge verkar vara av samma åsikt som jag. Honom skulle man ju vilja ha numret till.

Edit: ...eller inte nu när jag såg en bild på honom. Den tar vi inte med. Vi tar istället den här: 

90-talets mest älskade mamma?

5. Tina Turner - I don't wanna fight 

Moget sound här. Denna låten hade varit svårplacerad tidsmässigt om det inte varit för max-martin kompet som går igenom hela låten. Gillar låten ändå. Det är inget fel på max-martin kompet alls, det är min åsikt som mogen kvinna på 90-talet. Dessutom en väldigt mogen text som jag identifierar mig mycket med. Dock så är den ju kanske 2 minuter för lång, eller iaf 1. Gillar det utdragna slutet med blåset och pianoplinkandet faktiskt.

Kul också att The Edge fick vara me på slutet i 5 sekunder.

Mamma Astrid från Mysteriet på Greveholm. Anna-Lena lär ha varit på omslaget till vecko-revyn en och annan gång på 90-talet.

6. Seal - Kiss from a Rose

Ingen Absolute Mature Female lista blir komplett utan minst 2 Seal-låtar.

ÄÄÄLSKAR den korta snutten i versen där han sjunger "...youu'll became..." och "...youuuuu'll remain..." osv. Det gör hela låten för mig. Stark röst överlag.

Alla ville vara Marie Richardsson i slutet på 90-talet, precis alla.

7. Annie Lennox - No more I love you's

Finns det en låt med mer mamma på 90-talet energi? Förmodligen inte. Lyssna bara på texten. Har redan avhandlat låten i ingressen så vi går direkt på en bild. 

En bild

8. Natalie Merchant - Carneval

Otrolig låt från en i övrigt ganska medioker artist. Hon va frontfigur för 80-90tals akten 10'000 Maniacs. Hennes sologrejer på 90-talet är aningen bättre faktiskt. Men ah. Denna låten går jag igång på något otroligt. Det är som att Natalie Imbruglia och Robert Cray har fått ett kärleksbarn. Som mogen 90-tals mamma längtar jag också till en litet kärleksbarn. Bara en parantes sådär.

Artisten själv

9. Chris Isaak - Somebody's crying

Efter filmen pretty woman (90) så fanns det ett gigantiskt sug efter en man som kunde sjunga och leverera kärlekslåtar med samma intensitet och stil som Roy Orbison (som såklart stod för soundtracket). Och hoppsan hejsan, där stod han bara, Chris Isaak, med sug i blicken och brylkräm i håret och man bara asså "är det inte lite varmt här inne eller?" 

Min soulmate

10. Dixie Chicks - Wide open spaces

Dixie Chicks tog sitt namn efter Little Feat-plattan med samma namn. Förmodligen en favorit för dessa mogna 90-tals damer precis som det är för mig. De bytte senare namn till bara The Chicks för att Dixie Chick tydligen har en negativ klang och kan anses nedlåtande. Det bryr jag mig inte alls om som 90-tals-kvinna eftersom det som jag precis skrev om inte har hänt ännu. 

Dixie Chicks är en av mitt förra framtida jag Rikard's fru Annas favoritartister, och mitt kommande tidigare manliga jag och dennes fru Anna brukar sjunga med i gruppens låtar när de åker bil osv. Lite av en guilty pleasure för mitt framtida tidigare jag definitivt.

Det finns många intressanta saker med Dixie Chicks. Som av en händelse så kom jag på att en av deras låtar går direkt in på Absolut Domestic Violence 34 som verkligen börjar ta form. Låten "Goodbye Earl" handlar om en kvinnomisshandlare som två mogna 90-tals damer tar kål på med gift för att rädda sin vännina från mer våld. Fin liten bit det. Blev rankad som 23e bästa countrylåten genom tiderna av Rolling stone magazine. Så bra är den fan INTE. Aja. Den kom tyvärr inte på 90-talet så den kvalar så klart inte in på denna listan iaf. Så det fick bli "Wide open spaces" istället. Moget och finstämt och man kan ju såklart inte låta bli att sjunga med.  

Medelmycket mogen mamma-känsla.

SLUT på ordbajset.

"Ha de gött" - Glenn Hysen

Grekiska Gudar Vol 1 - Manos Hadjidakis

 

Idag skall vi lyssna på en av Greklands mest hyllade och internationellt mest erkända kompositörer: Manos Hadjidakis.

Listan

Född i Xanthi 1925 i östra delen av Grekiska fastlandet blev han en av de ledande inom “Éntekhno”,

en musikstil som växte fram i andra halvan av 1900-talet som blandade folklig grekisk musik, ex Rebetiko,

med klassisk musik och poesi.

Hans nära vän Mikis Theodorakis (“Zorba”) var den andra centralgestalten inom genren.

Mer om honom i senare volymer av Grekiska Gudar är tanken.

Hadjidakis blev framförallt känd för sin filmmusik i utlandet - han vann en Oscar 1960

för ledmotivet till “Never on a Sunday”. I Grekland är han ansedd som en av de största och många av de mest största

evergreensen är skrivna av honom.

Street of Dreams

Spår 1 och 2 kommer från hans mästerverk “Street of Dreams” från 1962 - en helt fenomenal platta som visar Hadjidakis unika sätt att mixa klassisk musik med folkmusik

och stundtals även lite rock.

Bouzhouki-solot i andra spåret är ett exempel på hur Hadjidakis revolutionerade konstmusik

genom att lyfta in detta folkliga instrument.

Giaconda's Smile

Spår 3 och 4 kommer från den Qunicy Jones-producerade plattan “Giaconda’s Smile” från 1965. Även den ett måste i varje skivsamling. Detta är en av de mest älskade skivorna i Grekland.

Skivan kom till då Hadjidakis vandrade runt i New York under en musikfestival

och fick se en random kvinna med ett mycket obekymrat och gåtfullt leende.

Nana Mouskouri

Spår 5 är hans stora hit, ledmotivet till “Never on a Sunday”. Har tidigare haft med "originalversionen" insjungen av Melina Mercouri men denna

inspelningen är med hans parhäst Nana Mouskouri, som Hadjidakis ansåg vara den främsta uttolkaren av hans musik.

Även Spår 6, "Mr Antonis" är med Nana.

Brenda Lee

Manos bodde några år i USA under 60- och 70-talet. Spår 7 och 8 är resulatet från samarbeten med olika amerikanska artister. “Reflections” från 1970 med “barock-rockarna” New York Rock’n’Roll Orchestra

. 

Den tårdrypande “All Alone am I” skrevs för en grekisk film men Brenda Lee plockade upp den 1962 och det blev en av hennes största hits.

Spår 9 och 10 är lite random bitar jag hittat när jag lyssnat runt lite och jag är säker

på att det finns mycket mer när man gräver ännu djupare.

Enjoy!

παρακαλώ!

Lugna favoriter

Dagens lista är en samling lugna favoriter från det nutida Sverige som passerat min känsliga radar på sistone. Det blir dallriga ljudbilder med hyfsat stora mängder knasblås, så försätt dig själv i ett lugnt och meditativt tillstånd och så drar vi igång. 

--> Listan <--

Vi inleder med en mustig bit av Name the Pet. Om det inte vore för det sladdrigt impotenta blåset hade detta kunnat vara soundtracket till en erotisk nittiotalsthriller. Albumnamnet Jizz Jazz antyder att kanske var det just det hon ville. 

Johanna Knutsson är trots likheten i namnet inte släkt med mig. Kungsvägen 44 är en rymdig bit som kräver maximal avslappning. Kanske är den för lång, men kanske behöver du också bara sjunka in i detta. Hamna i rätt tonläge. 

Sedan kommer Tonbruket och visar ungefär hur det skulle låta om man bad en jazzensemble att framföra en bilmotor. Mekaniskt och gnagande härligt. Tonbruket ingår i the Martin Hederos Expanded Universe. 

Jag har ju alltid med en låt som bryter mot temat och jag antar att detta är den. Det brukar vara den minst uppskattade men nånstans tycker jag att det behövs så då får det väl vara så. Lina Koch-Emery framför en enkel och trallig indiepopdänga som luktar lite Broder Daniel. 

Lost Johansson (konstigt namn, omöjligt band att googla) kommer med en oerhört monoton bit som jag bara kan anta är en pricksäker illustration av finska nätter. Men belöningen kommer ungefär halvvägs in med ytterligare sladdrigt blås och suggestiv vibb.

FILT har hajpats av allas våran Sebastian Borg känd från Bowiepodden. Det är ett Malmöband och det här stycket är ytterligare ett sånt där mekaniskt härligt enformigt framförande. Jag kan inte bestämma mig för om ljudkvalitén är dålig eller om det är en del av alla ljudeffekterna som också ligger där, eller både och. Vackert hur som helst, samtidigt som det skrapar lite obehagligt i öronen.

Klabbes Bank dök upp i mitt nyhetsflöde häromdan och är ytterligare en halvexperimentell jazzensemble från nånstans i landet, trots att namnet låter som något sorts revyband. De bjuder på lite gött hest blås som trevar fram försiktigt innan det ljuvliga temat drar igång på allvar nån minut in i låten.

Allt ledde till Hederosgruppen som sticker ut lite med sitt tydliga och kristallklara blås efter alla hesa sladdriga määsingsinstrumänt. Men oj vilket gung den här låten har. Om några veckor ska jag se dem live igen, ser fram emot det.

Vi påbörjar avslutningen av listan med en gråbrun jazzproggsörja som liksom glittrar lite åttiotalig kontors-tv-serie av bandet Hög Sjö. Fantastiskt proggigt bandnamn. 

Och nej, det är inte inledningstonerna till Alfons Åberg du hör, utan vi rullar ut ur listan med en visselglad men melankolisk låt som andas optimism inför helgen som kommer. Bakom spakarna i bandet 1900 står Christian Gabel från Bob Hund.

Den hörselstyrda dejtfixarn #1

Två underbara musiker med något slags fint band, i samma lista.

Daniel Norgren - En av de renaste och kreativaste svenska fenomenen jag hört på länge. Countryblues, blues, på sina håll gospel. En oerhört intressant kreatör. Drar ibland iväg sina bandmedelmmar till landet för att få rätt "feeling". Uppenbart introvert men full av uttryck, som jag en gång i livet måste se live (hör bonus).

Saya Gray - (hatten av för att blivit introducerad här) En av de renaste och kreativaste fenomenen jag hört på länge. Spelat instrument sen barnsben och tids nog blivit en hyfsad bassist. Numera solo med en intressant blend av stilar. Roliga åsikter och en hel del av ovärderlig integritet.
Fun fact: Hon finns inte på wikipedia.
Måste se henne live. (Se bonus)

Två stilar med ett visst avstånd i modernitet, men ack så nära. 

Borde dom inte dejta?

Bonus:

Norgren - Music Tape (Live)

Live men inget att se här. Dock den 17 minuter långa versionen av "Music Tape", som förutom att sparka på albumversionen från alla håll å kanter resonerar i mig väldigt starkt.

Gray - Annie...

Himla fin live-upptagning. Lirar på 4-strängaren här, och background vocals yo. Får överlag känslan att hon väljer sitt company väldigt noga.