Dagens lista är en samling lugna favoriter från det nutida Sverige som passerat min känsliga radar på sistone. Det blir dallriga ljudbilder med hyfsat stora mängder knasblås, så försätt dig själv i ett lugnt och meditativt tillstånd och så drar vi igång.
Vi inleder med en mustig bit av Name the Pet. Om det inte vore för det sladdrigt impotenta blåset hade detta kunnat vara soundtracket till en erotisk nittiotalsthriller. Albumnamnet Jizz Jazz antyder att kanske var det just det hon ville.
Johanna Knutsson är trots likheten i namnet inte släkt med mig. Kungsvägen 44 är en rymdig bit som kräver maximal avslappning. Kanske är den för lång, men kanske behöver du också bara sjunka in i detta. Hamna i rätt tonläge.
Sedan kommer Tonbruket och visar ungefär hur det skulle låta om man bad en jazzensemble att framföra en bilmotor. Mekaniskt och gnagande härligt. Tonbruket ingår i the Martin Hederos Expanded Universe.
Jag har ju alltid med en låt som bryter mot temat och jag antar att detta är den. Det brukar vara den minst uppskattade men nånstans tycker jag att det behövs så då får det väl vara så. Lina Koch-Emery framför en enkel och trallig indiepopdänga som luktar lite Broder Daniel.
Lost Johansson (konstigt namn, omöjligt band att googla) kommer med en oerhört monoton bit som jag bara kan anta är en pricksäker illustration av finska nätter. Men belöningen kommer ungefär halvvägs in med ytterligare sladdrigt blås och suggestiv vibb.
FILT har hajpats av allas våran Sebastian Borg känd från Bowiepodden. Det är ett Malmöband och det här stycket är ytterligare ett sånt där mekaniskt härligt enformigt framförande. Jag kan inte bestämma mig för om ljudkvalitén är dålig eller om det är en del av alla ljudeffekterna som också ligger där, eller både och. Vackert hur som helst, samtidigt som det skrapar lite obehagligt i öronen.
Klabbes Bank dök upp i mitt nyhetsflöde häromdan och är ytterligare en halvexperimentell jazzensemble från nånstans i landet, trots att namnet låter som något sorts revyband. De bjuder på lite gött hest blås som trevar fram försiktigt innan det ljuvliga temat drar igång på allvar nån minut in i låten.
Allt ledde till Hederosgruppen som sticker ut lite med sitt tydliga och kristallklara blås efter alla hesa sladdriga määsingsinstrumänt. Men oj vilket gung den här låten har. Om några veckor ska jag se dem live igen, ser fram emot det.
Vi påbörjar avslutningen av listan med en gråbrun jazzproggsörja som liksom glittrar lite åttiotalig kontors-tv-serie av bandet Hög Sjö. Fantastiskt proggigt bandnamn.
Och nej, det är inte inledningstonerna till Alfons Åberg du hör, utan vi rullar ut ur listan med en visselglad men melankolisk låt som andas optimism inför helgen som kommer. Bakom spakarna i bandet 1900 står Christian Gabel från Bob Hund.
No comments:
Post a Comment