In the Footsteps of Reich & Riley

Jajamensan. Buckle up, för nu är det dags för lite musikundervisning igen.

Den här gången gäller det att spetsa öronen och ha tungan rätt i mun, för det handlar om något så komplext som minimalism!

Steve Reich och Terry Riley anses vara två av de största minimalistiska kompositörerna. (vid sidan om John Cage, Monte Young och Philip Glass)

Den här playlisten handlar om låtar som inte nödvändigtvis är minimalism men är ändå direkt influerade av deras musik. 

Först lite bakrund om kompositörerna och deras mest inflytelserika verk:

1964, skrev Terry Riley den banbrytande breakthrough In C. Den består av 53 olika långa, repetitiva musikaliska figurer, i tonarten C som framförs av olika instrument (med hjälp av ganska vaga guidelines). 

En intressant detalj är att stycket inte har en definierad längd, och inte heller ett satt antal musiker. Det brukas spelas under ca 30-90 minuter  och har framförts upp till 124 musiker. Breakthrough in C anses vara en av de första minimalistiska kompositionerna. 

Noterna till de 53 olika partierna i In C

När det framfördes första gången var det faktiskt med hjälp av kollegan Steve Reich som också bidrog till kompositionen - genom att introducera Riley till en sk. "rytmisk puls" som löper genom stycket. Den rytmiska pulsen består av ett piano eller marimba som spelar samma ton i åttondelar för att hålla takten. Personligen avundas jag inte den musiker som måste repetera en och samma ton i en och en halv timme...

Lyssna på Terry Rileys In C här.

Ett annat mycket känt verk av Terry Rileys är A Rainbow in curved air från ’69 som är en hybrid av indisk raga, jazz och klassiskt komposition och har i närmast psykedeliska kvalitéer. Låten har inspirerat otaliga artister, framförallt inom den elektroniska genren.

Terry Rileys, A Rainbow in Curved Air

Reich och ett gäng skägg. Jag vill varna känsliga lyssnare för viss kromata-risk.

Steve Reich var en pionjär vad det gäller ljudloopar. Han jobbar mycket med att förskjuta sekvenser av toner eller ljud. En av hans mest kända verk är Piano Phase från ’67. Det är ett stycke som spelas av två pianon. Dom två pianisterna spelar samma figur om 12 toner, men den ena pianisten ökar hastigheten så dom kommer i otakt. Allt eftersom stycket fortlöper förskjuts melodin mer och mer tills dom två pianisterna till sist hamnar i fas igen. Stycket har även framförts på Marimba och är det instrument som jag förknippar mest med Steve Reich det återkommer i många av hans verk.

Reich's Piano Phase

Reich mästerverk i min mening är Music for 18 Musicans, från ’76  som består av en sekvens av 11 olika ackord. Vad som bl.a. gör den kompositionen unik är att varje ackord bara repeteras så länge som basklarinettisten orkar spela på ett andetag. I teorin märkligt men personligen tycker jag att låten är otrolig vacker.

Music for 18 Musicians

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Så vad ska nu allt detta vara bra för kan man undra? Elitistisk musik-onani kanske vissa tycker. Tja kanske det. Men faktum kvarstår att ovan nämnda verk och artister har varit mycket innovativa och pushat gränserna för vad som är musik, samt inspirerat väldigt många andra artister. Allt ifrån Björk, U2, The Orb och Pink Floyd, Tangerine Dream har lånat från dessa herrar.

Jag har samlat 10 låtar som man direkt kan härleda till Terry och Steve.

Playlist: In the Footsteps of Reich & Riley

Om låtarna i playlisten:

Harpa och Macbook Pro. En klassisk combo.

Ryan Teauge är en kille som blandar klassisk musik, ambient, minimalism och electronica. Resultatet blir IMHO både vackert och spännande. Plattan Block Boundries som kom förra året och var en av mina absoluta favoriter. Jag har dock plockat spåret Prime Movers från en tidigare skiva där man väldigt tydligt hör influenserna från 18 Musicians. 

Det är viktigt att kunna samsas om man har en begränsad instrumentbudget.

Dutch Uncles är ett brittisk art-pop band som använder mycket perkussiva instrument för att skapa intrikata dansanta rytmer. Dom har släppt ny platta i år, men influenserna från Reich är speciellt tydliga från skivan från 2013. På spåret Fester hör man just ett väldigt Reichianskt marimba-spel. Det här ett grymt band med helt eget sound som alla borde lyssna mer på.

Trångt på scen med Tortoise: Finns det hjärterum så finns det stjärterum.

Tortoise var pionjärer för vad som skulle bli post-rocken. (Även om dom egentligen inte själva kvalar in i genren). Dom har lyckats kombinera en skön mix av krautrock, jazz, och elektronika.
Ten-Day Interval från ’98 är för mig en låt med marimba och jag tycker mig kunna höra både herrarna Riley och Rich i låten.

Så här ser man ut är man vet att en av kablarna glappar, men inte vilken.

Nästa låt är en klassiker; The Who’s Baba O’Riley. Japp, ena halvan på låtnamnet syftar just på Terry Riley, vilken låten också delvis är tillägnad. (Baba var Pete Townsends indiska guru). Arpeggio keyboarden är omisskännligt inspirerad av Riley. Won’t get fooled again från samma skiva är ett annat exempel. 

Jaga Jazzist: Ytterligare en marimba på scen! Börjar jag ana ett tema?

Jaga Jazzist är en Norsk, jazz-elektronisk 10-manna-orkester som bl.a. citerar Tortoise som en av sina inspirationskällor. I den fantastiska låten Toccata från 2009 är referenserna till 18 musicians rätt övertydliga. Men till skillnad från Reich origianl byggs Toccata upp mer och mer och har en nästan episk känsla.

Chris Squire från Yes har många strängar, och halsar på sin lyra.

Yes är knappast det enda progg-rockbandet som lyssnat på herrarna Reich och Riley. 

90125 är skivan från 80-talet med bandets största hit “Owner of a lonely heart” vilket också är en av deras mest poppigaste kompositioner. Jag minns tydligt hur jag som liten pajk, lånade brorsans LP och spelade den plattan på repeat. Framför älskade jag låten Changes som vars intrikata intro fascinerade mig redan som barn. Det är först långt senare som jag insett att Yes lånade friskt från just Steve Reich. 

Colin Stetson jättesaxig kille: men jag är övertygad att han kompenserar för något. 

Jag har ingen större koll på Colin Stetson, vilket är namnet på saxofonisten som står bakom detta spår, men han har tydligen lirat bl.a. med Arcade Fire. Justin Vernon däremot, som gästar spåret är också känd som Bon Iver. Hursomhelst en fin om något kort låt.

Låten är från den 3:e skivan i en triologi vars influenser är väldigt tydliga. Eller vad säger ni?

Bowie & Eno. En helt vanlig dag i studion.

På plattan Low från ’77  (den första i den sk. Berlin Triologi) hade David Bowie hjälp av Brian Eno. Eno har ju själv lånat mycket av Riley genom åren  (jag fick dock inte plats med nån av hans låtar i denna playlisten) Det instrumentala spåret Weeping Wall är en homage till Reich med sina pulserande marimbas.

Jag har ingen kommentar till den här bilden.

Mike Oldfields klassiska Tubular Bells är direkt inspirerad av Riley’s A Rainbow in Curved air. 

Jag besparar er att lyssna på den nästan 50 minuter långa originalversionen, istället blev det första spåret på versionen från 2003. Det räcker faktiskt. 

Reich & Greenwood. "För i Helvete Jonny, det ska vara ett C#maj7, hur svårt ska de vara?" 

Sorry herr Larsson. Det blev en Radiohead låt även i denna playlist. Radiohead är speciellt intressanta i sammanhanget eftersom dom inte bara har inspirerats av Steve Reich, utan även tvärt om. Bl.a. i låten Everything in it’s Right Place som omarbetades om till Steve’s platta Radio Rewrite. Musiken på skivan framfördes även av Radiohead gitarristen Jonny Greenwood. 

Låten går föresten i 10/4 och i F-moll, det sista är är anmärkningsvärt eftersom ackordet aldrig spelas i låten.

BONUS VIDEO

The Orbs Little Fluffy Clouds, med sampling från Reich's Electric Counterpoint.