The Paladins of Power Pop

Power pop är en genre som ligger mig varmt om hjärtat, men som jag länge inte hade ett namn för. 

En anledning till att den kanske är lite svårdefinierad är att power popbanden, till skillnad från t.ex. Hårdrocks eller punkbanden, i regel inte haft en utstuderad eller unison image. Istället är det melodi och musik som stått i centrum medan artisterna har varit rätt "plain". 

Om jag skulle ge mig på att beskriva genren så är den ”the sweet spot” mellan rock och pop.
Genren uppkom under 70-talet  i svallvågorna efter band som Beatles, Byrds och the Who, och den karakteriseras av gitarrdrivna, 3 minuters låtar med catchiga refränger och polerad stämsång (utan att för den delen sakna varken energi och attityd). Tillskillnad från den klassiska rocken stoltserar inte power pop med att vara släkt med bluesen,  typiska rockidiom som tex. långa gitarrsolon är inte vanligt förekommande. Däremot kan man höra ett tydligt släktskap med indierock och mer melodisk punk.

Genren har försvunnit och återuppstått lite genom årtiondena och även om det är tunnsått med band just nu, så finns det eldsjälar och artister som fortfarande är aktiva.

Här kommer 10 låtar som jag gillar och anser representera genren hyggligt.



Länk till Playlisten: Paladins of Power Pop

Om artister och låtar:

Experterna är fortfarande osäkra huruvida det var en frisyr eller en pälsmössa.

1. Badfinger - No Matter What [1970]

Det första bandet som kan tilldelas etiketten power pop är engelska Badfinger.
Ett band med väldigt tydlig koppling till the Beatles. 

Badfinger var signade av Beatles skivbolag Apple, deras första framgångsrika singel var skriven av Paul McCartney och vissa av  bandmedlemmarna var involverade i projekt med med både Lennon och Harrison. No Matter What från 1970 bär alla signum av en bra power poplåt: En tillsynes okomplicerad med sofistikerad melodi med snygga harmonier och en klockren refräng, förpackat på 3 minuter jämnt, inklusive ett föredömligt enkelt gitarrsolo. Arvet från Beatles är nästan övertydligt i harmonierna i ”knock down the old grey wall” partiet, men vad gör det?

Big Star, bara till namnet. Inte tillräckligt tuffa för att vara rock, inte tillräckligt välartade för att vara pop, men ack så bra.

2. Big Star - The Balad of El Goodo [1972]

Amerikanska kultbandet Big Star är enligt många det ultimata Power pop bandet. Trots en relativt kort karriär är dom närmst mytomspunna och har varit extremt inflytelserika. The Balad of El Goodo är plockad från debutplattan, med det kaxiga namnet #1 Record från 72. I likhet med många band i genren så älskade kritikerna musiken men dom fick kanske aldrig det genombrott dom förtjänade. Big Stars sångare Alex Chilton var för övrigt också sångare i 60'tals one hit wonder bandet, Box Tops - kända för hitten "The Letter". Hela  #1 Hit record är en grym skiva, där även klassiker som Thirteen finns med (som både Elliot Smith och Håkan Hellström gjort cover på).

De fyra medlemmarna i Flamingokvartetten The Raspberries.

3. The Rasberries - I Wanna Be With You [1972]

The Rasberries är ett band som känns lite bortglömt idag. Förmodligen för att dom aldrig var speciellt coola eller tillräckligt creddiga i sina fluffiga frillor och matchande dansbandskostymer, Detta till trots så levererade Rasberries ett gäng habila popdängor. Sångaren Eric Carmen blev så småningom känd för att bidragit med en monsterballad till soundtracket till Dirty Dancing några år senare.

Notera gitarristen Rick Neilsen till höger: buskis-versionen av Angus Young. 

4. Cheap Trick - Surrender [1978]

Cheap trick är ett genreöverskridande band, dom räknas definitivt som power pop med sina catchiga post-Beatles melodier, samtidigt som dom också blev förgrundsfigurer för arenarocken och mallen för både punk och hårdrocksband under 80-talet. Deras Surrender från '78 har plågat mig i flera veckor nu.

The Cars får nog jobba mer på sin sexy-look.

5. The Cars - Just What I Needed [1978]

The Cars buntas ofta ihop med New wave band som Blondie och Talking heads, men var i grund  och botten ett rätt straight-forward powerpop band, vilket demonstreras i Just what I Needed. Sångaren och gitarristen Rick Ocasek skulle senare producera en hel del band med rötter i power pop som tex. Weezer och Nada Surf.

XTC: Om inte det här bandet får er i Extas så vet jag inte.

6. XTC - Making Plans For Nigel [1979]

XTC anses ofta som ett av de mest underskattade Engelska popbanden. Men trots att kritikerna, i likhet med Big Star, hyllade dom, uteblev större kommersiella framgångar. XTC framträdde även under pseudonymen The Dukes of Stratosphear. Musiken var då snarare en psychedelisk 60-tals pastish än powerpop.  Jag har i ärlighetens namn lyssnat ganska lite på XTC, men Making Plans For Nigel är en låt jag spelar ofta och gärna.

Tydliga tecken på att du är ett 90:tals band. Mittbena. Check. Med på soundtracket till Reality Bites. Check.

7. The Posies - Solar Sister [1994]

Amerikanska The Posies anpassade och uppdaterade powerpoppen till Grunge-eran under första halvan av 90-talet. Bandet som i huvudsakligen är en duo bestående av Jon Auer och Ken Stringfellow är också numera medlemmar av Big Star, då gruppen gjort comeback-spelningar. Jag är ju egentligen för ung för att ha upplevt de tidiga power pop banden, däremot minns jag väl första gången jag hörde the Posies, och i synnerhet den fantastiska Solar Sister. En låt jag tycker blir bättre för varje gång jag hör den. Tyvärr missade jag Posies när dom spelade i Lund härom veckan, men jag såg dom i Malmö för ett par år sedan och var inte besviken.

Mathew "If you're really sick of yourself, you might considering laying of the Sweets" 

8. Mathew Sweet - Sick of Myself [1995]

Det uppstod under första halvan av 90-talet någon form av revival för power poppen efter den mest gått på sparlåga under den senare delen av 80-talet. En av pionjärerna och frontfigurerna för denna våg var Mathew Sweet som gärna tog ut svängarna med lite flörtar med klassisk rock n roll. 

Just på denna låten kan man finna spår av lite grunge, vilket kan bero på att skivan är producerad av Brendan O'Brian som även jobbade med Pearl Jam och Stone Temple Pilots under just denna perioden.   

3 av fyra jobbar  idag på som SO-lärare. Det är sannolikt få tonåringar i deras fanclub idag.

9. Teenage Fanclub - Sometimes I don't Need To Believe in Anything [2010]

Samtidigt på andra sidan atlanten var det skotska Teenage Fanclub som var Posies motsvarighet. Dom hade ett lite mjukare sound än Posies och Mathew Sweet och jag inbillar mig även att det finns ett närmare släktskap med de samtida svenska indie-popband som Wannadies och Popsicle.

Även om Teenage Fanclub slog igenom i mitten av 90 talet har jag valt mitt favoritspår från deras allra sista platta. I don't Need To Believe in Anything har ju ett sånt jäkla skön driv och snyggt arr.

Dreads. Helt oväntat. Man får anta att han är surfaren i bandet.

10. Nada Surf - You Know Who You Are [2016]

Det är lätt att avfärda Nada Surf som en one hit wonder, jag tänker närmast på deras populäraste och lätt sönderspelade prat-sångs låt, Popular från '96. Men faktum är att dom har släppt ett gäng habila plattor. Extra rolig att det kom en skiva i år som jag faktiskt har gått ganska varm i mina lurar.
Soundet på You Know Who You Are påminner mig rätt mycket på hur mitt gamla band lät sådär för ca 20 år sedan (!) vilket såklart gör mig lite glad (och ledsen på samma gång).

Även Posies laddar för en ny platta i år, så förhoppningsvis har vi en ny power pop revival att se fram emot?


That's it.
Nä. Jag slänger in 3 videor med.

BONUSVIDEOS:

En annan fantastisk klassiker av Cheap Trick, I want you to want me. Kolla in Rick Neilson på guran. Sicken hjälte/pajas.

The Knack - My Sharona. Brukar räknas som en klassiker inom genren och kanske en av världens bästa gitarr-riff.

  Fountains of Wayne, mest kända för Stacy's Mom och en lite fånig Weezer-aktig framtoning har ändå gjort en och annan grym låt, som denna "Hackensack" en riktig fin och melankolisk poplåt.