Denna här gången handlar listan om banden Faces och Small Faces uppgång och fall, och två av de främsta och raspigaste rocksångarna i hela rockhistorien. Det blir alltså skitig men själfull rock'n'roll, band-innavel och en hel del dekadens. Skruva upp volymen och håll i hatten.
här är listan:
https://open.spotify.com/user/malignatius/playlist/7teLAlsr9XesKpadUlNoTn
Om låtarna:
Prolog:
Under första halvan av 60-talet i England rådde den sk. mods eran. Och vid sidan om giganter Beatles och Stones (som egentligen mest lånade mods-attribut) så var det band som the Kinks, the Who och just the Small Faces som representerade sub-kulturen. Small Faces bildades i London 1965 av Steve Marriott (Sång/gitarr) och Ronnie "Plonk" Lane (Bas/Sång) som förutom att de båda var kortväxta hade de kärleken till soul, rock och skräddarsydda kostymer gemensamt. Dom rekryterade Ian MacLagan (Orgel) och Kenny Jones (trummor) och tillsammans hade de fyra en ungefärlig medellängd på ca 165 cm. Därav ”Small”. Ordet Face, kom från The Who’s låt ”I’m the Face” som kanske kan översättas med ”Jag är hip”? D.v.s. jag är ett mods. |
Steve, Kenny, Ronnie och Ian. Söta små dandys en gång i tiden. |
Small Faces - All or Nothing - 1966
Bandet fick till en början en del låtar skriva åt sig från skivbolaget, men både Marriott och Lane hade ambitioner som låtskrivare och började snart skriva egna låtar.
All or Nothing var bandets 5:e singel och toppade Engelska singellistan.Det sägs att Steve Marriott skrev låten åt sin blivande fru Jenny, efter denne hade brutit upp med ingen mindre än Rod Stewart - En kille som återkommer ett par gånger i denna playlist. Låten, som de flesta av Small Faces tidiga alster, är rätt rå och opolerad, men den har en äkta energi och soulig känsla. Framförallt är det Marriotts röst, som enligt mig var en av de bästa i hela rock-genren, som är grejen.
 |
| Bort med 3-piece kostymerna. Anno '67 var det mer löst å lekfull stil som gällde. Tänk vad lite LSD kan göra. |
Small Faces - Tin Soldier - 1967
'67 var det inte längre hippt att va mod, utan nu var det snarare att vara hippie som var mode.
Small Faces lyckades utan problem anamma den nya trenden och soundet, men tappade aldrig sina rötter. Tin Soldier är ett bra exempel på detta. Kanske deras mest lyckade inspelning i karriären? Låten lutar åt psykedelisk-rock men är också väldigt soul-svängig. Kanske tack vare amerikanska soulsångerskan P.P Arnold som körar.
Året därpå släpptes det överambitiösa konceptalbumet Ogdens Nut Gone Flake, vars ena sida bildar en komplett musikalisk saga i Lewis Carol anda. Bandets "Sgt. Pepper". Samma år deklarerade Steve Marriott att han ville gå vidare i en ny riktning och lämnade bandet.Small Faces lyckades utan problem anamma den nya trenden och soundet, men tappade aldrig sina rötter. Tin Soldier är ett bra exempel på detta. Kanske deras mest lyckade inspelning i karriären? Låten lutar åt psykedelisk-rock men är också väldigt soul-svängig. Kanske tack vare amerikanska soulsångerskan P.P Arnold som körar.
 |
| Jeff Beck Group. Ronnie Wood till Vänster. Rod Stewart i väktarskägg till höger…han hade inte riktigt hittat glamour-looken ännu |
Jeff Beck Group - Spanish Boots - 1969
Bandet Yardbirds har inkluderat 3 av Englads främsta gitarrister Clapton, Jimmy Page och Jeff Beck. Den senare bildade sedermera the Jeff Beck Group med den då rätt gröna Rod Stewart på sång och en basist/gitarrist vid namn Ronnie Wood. Spanish Boots från den andra och sista skivan är en underbart slamrig blues-jam-rocklåt - som faktiskt påminner om hårdrocken som Zeppelin och Sabbath precis hade börjat utforska. Ron Wood gör ett gött litet bassolo mot slutet. Beck var dock en rätt knepig snubbe att jobba med och bandet upplöstes (o)lämpligt strax innan den planerade Woodstock-spelningen ’69. Ron och Rod skulle däremot fortsätta hänga. |
| Nu börjar det arta sig. Festen som bara hade börjat, skulle hålla på i 5 år. |
Faces - Flying - 1970
I och med att Steve Marriott hade lämnat Small Faces blev bandet både av med gitarrist och lead-vocals. Lämpligt nog så var ju nu Ronnie Wood och Rod Stewart lediga.I och med att de nya medlemmarna båda var över 180 cm, droppade man Small från namnet. Flying är bandets enda singel från debutplattan First Step, en skiva som tyvärr inte blev någon större kommersiell succé. Jag tycker Flying är en grym låt. Jag gillar dynamiken och framförallt det episka kör/solopartiet. Det som jag tycker är signifikant med Faces är den råa live känslan som kommer av avsaknaden av "onödiga" studio-pålägg och omtagningar. Vad man hör är 5 killar i ett rum, no more, no less. Det finns en story om hur Don Felder från The Eagles sprang på bandet utanför studion. Han frågade hur det hade gått under dagen - "Bra, vi la ner 3 låtar". Felder var väldigt imponerad. "Både trummor och bas?!" varvid Faces svarade "Nej, 3 låtar"…
 |
| Mannen, myten, kostymen. Rovdjuret Rod, tillsynes bakis, men i sina glansdagar. |
Rod Stewart - (I Know I’m) Losing you - 1971
Parallellt med jobbet som leadsångare i the Faces körde Rod på med en egen solokarriär. Lustigt nog, och lite förvirrande, så var det allt som oftast, de andra fyra Faces-medlemmarna som var Rod’s backing-band på de tidiga skivorna (och ibland live). (I Know I’m) Losing you är en ösig Temptations-cover från tredje soloskivan som var en mycket större succé än någon av Faces egna skivor. Den är ofta med på listor över de bästa Engelska plattorna genom tiderna. Utöver Rods strålande insats tycker jag framförallt Kenny Jones briljerar på trummorna. |
| Röjargänget Ian, Ron och Rod, påkomna med "något" på toan. Ian skulle vid ett tillfälle hugga sönder ett Steinway-piano med yxa på scen. Släng dig i väggen Pete Townsend. |
Faces - Debris - 1971
Trots at Rod kom in som frontfigur, delade han ofta sångbördan med basisten och originalmedlemmen Ronnie Lane. Som i låten Debris en liten melankolisk, men fin kärlekssång med referenser till det bombade London under WWII. Trots nytt namn och blod i bandet hade aldrig Faces några större skivframgångar. Däremot turnerade dom flitigt. Mellan 70-75 var dom ett av de största live-banden och konkurrerade närmast med Stones och Zeppelin vad det gällde scenshow och publikdrag. Dom gick dom dessutom in 100% för sex, drugs och rock 'n'roll livet och de lär varit en av de mer dekadenta akterna på 70 talet, vilket inte säger så lite, med tanke på konkurrensen under tidseran. Dom var notoriska för att vara redlösa och i sina glansdagar hade dom tex. en egen bar inkl. bartender på scen. Perfekt för att ta sig en drink när någon hade ett solo. |
| Sa någon bredbent rock? A small step for Marriott, but a giant leap for rock'n'roll. Eller tvärt om? |
Humble Pie - 30 Days in a hole - 1972
Efter att han hade lämnat Small Faces bildade Steve Marriott en ny grupp med bl.a Pete "Baby I love your way" Frampton på gitarr. Debutskivan As Safe as Yesterdays Is, var faktiskt en av de första som omnämndes i media som Heavy Metal. Men framförallt var det mycket soul i Humble Pie's sound. Mycket tack att man engagerade tre välmeriterade tjejer som kallade sig the Blackberries på körsång. Som i den svängiga 30 Days in a hole, vars sound skulle bli mallen för Black Crowes' sound många år senare. Låten som handlar om att hamna i finkan efter droginnehav, omnämner olika sorter av Steve's favoriter: Chicago Green och Durban Poison (Gräs) Red Lebanese och Black Nepalese (Hash) samt New Castle Brown (Heroin). Rock n roll är farliga grejer. |
| "Never been a millionaire-Rod" - Jag skulle då inte lita på den killen. Och inte släppa honom i närheten av min dotter heller. |
Rod Stewart - True Blue - 1972
Till en början funkade uppdelningen mellan Faces och Rods solokarriär hyggligt. Men i bland hamnade t.o.m. låtar avsedda för Faces på Rods soloskivor. Som True Blue, en låt Rod skrev tillsammans med Ronnie Wood och spelade in med samtliga Faces-medlemmar. Texten kan kännas lite ironisk med tanke på hur Rods liv skulle utvecklas – men runt '72 så var han fortfarande lite mer lager än champagne. Det är hursomhelst en solid rock/poplåt med en solid insats på gura av Ronnie Wood och ett gött röjigt jam-outro. |
| Hem till byn. Ronnie "Plonk" Lane övergav glamouren i förmån för gödsel. |
Faces - Ooh La La - 1973
Rod Stewarts soloframgångar hade skapat friktion i bandet (Man fick allt oftare uppträda som Rod Stewart och the Faces. Ronnie Lane började tröttna på att stå i skuggan och det allt mer dekadenta rockstjärnelivet. Han ville hellre leva som en zigenare och spela folkmusik. Han blev den första att hoppa av strax efter inspelningen av deras 4:e och sista studioplatta. Man hittade en visserligen en ersättare till turnén, en japansk kille vid namn Tetsu som kunde dricka 2 flaskor Teacher's om dagen. Det blev dock aldrig samma grej utan Ronnie Lane som hade varit själen i bandet och dess främsta låtskrivare. En av hans sista storverk i Faces blev den i närmst klassiska låten Ooh la la. Men är det faktiskt Ron Wood som står för sången, eftersom varken Rod eller Ronnie Lane’s röster passade. (Båda har dock spelat in den senare som soloartister). |
| Humble Pie. Män gör saker tillsammans. Själva definitionen av Rock? Live gav dom både Zep' och Who en match. |
Humble Pie - I don’t need no doctor - 1973
Humble Pie's studioalbum är rätt ojämna men liveversionen av I don’t need no doctor, en Ray Charles cover, ljudkvalitén till trots, är hur jävla ösigt som helst…Kan faktiskt inte komma på en annan liveinspelning som fångar känslan av rock ’n roll så bra som denna. Världsklass helt enkelt. Tyvärr behövde nog Steve Marriott en doktor trots allt. Med det intensiva turnélivet hade han hamnat i missbruk, började visade tecken på schizofreni och blev mer och mer knepig att jobba med.Epilog:
Dom flesta hade nog trott att det skulle bli Rod Stewart som splittrade Faces. Men det blev Ron Wood som stod för nådastöten. 1975 hade Stones andre-gitartist Mick Taylor precis hoppat av och Wood, som var polare med Keith Richards passade perfekt.
…Han kunde ju nästan mäta sig i dekadent leverne med Keef. (Man hade övervägt även både Pete Frampton och Steve Marriott, men det sägs att Mick Jagger var rädd att Marriott skulle att överglänsa honom på scen)
Även Ian McLagan blev kontrakterad av Stones som turné och studiomusiker. Han lirade även med artister som Dylan, Springsteen och Billy Bragg.
Vad som hände med Rod Stewart vet nog de flesta. Han blev superstjärna sålde en jäkla massa plattor, låg med alla snygga brudar inkl. Britt Ekland och tappade successivt allt den coolhet han en gång hade.
Ronnie Lane hade några mindre hits med sitt "gypsy-band" Slim chance och gjorde även en platta med Pete Townsend. Han diagnostiserades tyvärr med MS och gick bort ’97.
Kenny Jones tog efter Keith Moons roll i the Who’s när denne gick bort. Ett par väldigt stora skor att fylla.
Small Faces försökte sig på en återförening '78, men den resulterade i ett mediokert album, som ingen behöver höra.
Även Marriott och Lane återförenades på en duo-platta, inte heller den nått vidare.
Humble Pie håll på fram till 83, men de sista åren gick det trögt. Steve Marriott lyckade aldrig riktigt ta sig tillbaka ur missbruket och in i rampljuset igen. Han omkom '91 i en eldsvåda orsakad av han hade rökt i sängen…
Bonusvideos:
Faces - Maybe I'm Amazed
Har kanske haft med den förut men denna Paul McCartney cover är en av mina favoritlåtar.
