Precis upptäck det helt fantastiska bandet The Black Keys. Japp, jag vet, deras storhetstid ligger ett par år tillbaka i tiden, men jag har faktiskt helt missat dem.
Fullkomligt älskar deras blues rockiga sound med Dan Auerbach sköna gitarr.
Bleve en blanne lista med föga kreativ titel. Lite om låtarna/artisterna:
1. Pain - De La Soul - Ny låt med gammal grupp. Soft gästning av Snoop.
2. Raw - Smino - Ingen koll på artisten. Dock fastnade jag för det uppstyckade kompet.
3. Dear Dilla - Phife Dawg - Kanske den sista låten av A Tribe Called Quest rapparen som dog i Mars. En tribiute till J Dilla med smäktande rhodes-toner
4. How great - Change The Rapper - ja, denne herre från Chicago är kristen. Kanske första låten med gospelkör i musikveckors historia?
5. Them Changes - Thundercat - skön vibb på denna låten från en grym bassist/sångare. Han har minst 2 kanaler bas på alla sina låtar. Kolla in. För övrigt, Thundercat på Vega är den konsert som jag mest ångrar att jag missade förra året.
6. Back Pocket - Vulfpeck - även detta ett band med basen högt i mixen. Bootsy har hyllat deras bassist på fejjan. Värt att kolla upp.
7. Drive - Dornik - ingen koll på artisten. Gillar soundet på denna låten. Påminner om Mayer Hawthorne.
8. Running (Âme Remix) - Moderat, Âme - denna får inleda house-sjoket som börjar finstilt och blir alltmer knudigt
9. When A Fire Starts To Burn - Disclosure - drar upp knudigheten ett snäpp till lite mer aggro vibb
10. OKAY - Shiba San - Full gym-svett och total knudendom achieved.
Dagens spellista är tillägnad en artist jag misstänker att vissa inte alls gillar eller förstår sig på. Jag tycker hursomhelst att detta är en av vår tids coolaste och mest progressiva kvinnliga artister.
Listans huvudperson: Katarina Buske
Jag hörde Kate Bush för första gången någon gång under den första halvan av 80-talet.
Hennes skivor spelades nämligen frekvent i syrrans rum under min uppväxt. Jag minns svagt att jag tyckte det var helt ok (men inte i närheten så bra som brorsans Queen, Pink Floyd och Maiden-plattor såklart.) Av sentimentala skäl sökte jag för några år upp ”Running up that Hill” på Spotify och slogs direkt av att musiken faktiskt var mycket bättre än jag mindes. Sedan dess har jag aktivt förkovrat mig i flera av Kate Bush plattor och med tiden insett hennes genialitet. Därmed tänkte jag nu, medels följande playlist, försöka förmedla lite av hennes storhet även till er.
Vi inleder med låten Babooshka från hennes tredje (och bästa) platta Never for Ever. Det är den låt om jag mest förknippar med henne. Förmodligen för att det var den som spelades flitigast där hemma. Texten berättar om hur en listig rysk kvinna underminerar sitt eget äktenskap genom att utge sig för att vara en yngre kvinna för att testa om maken är otrogen eller ej. Knepigt.
På låten hörs en bandlös elbas, vilket är ett instrument som är väldigt karakteristiskt för henne och återkommer i många av hennes låtar. Kate har förklarat at den bandlösa basen ofta symboliserar en manlig partner i hennes kompositioner.
Kate blandade ihop begreppet Babushka mer Barbar
2. Wuthering Heights [1978]
Hennes romantiska debutsingel Wuthering Heights är en låt inspirerad av novellen och filmen med samma namn. Blott 19 år men hade, enligt eget utsago redan skrivit 200 låtar. David Gilmour från Pink Floyd hjälpte Kate få kontraktet och kanske influerades Bush av Pink Floyd och den rådande symfonirocktrenden, då refrängen växlar mellan 4/4, 2/4 och 3/4 takt. Trots, eller kanske tack vare detta udda grepp, knep den 1:a platsen på Engelska listan vilket var första gången för en kvinnlig artist med en egen låt. Inte inte illa pinkat för en debutant.
"Whoophaah Mr Heathcliff"
3. Running up that Hill [1985]
Svårt att inte ha med Running up that hill på playlisten. Det är förmodligen hennes mest kända låt och fortfarande helt grym. Kate Bush har en fenomenal röstkapacitet, vilket ofta hörs i de högre registren. I Running up that hill demonstrerar hon även att hon behärskar de lägre oktaverna, håll öronen öppna efter på frasen "I'm coming”. På slutet är det dock pitch-shiftat också. Jag trodde länge att texten handlade om att byta plats med Gud, men så är inte fallet. Den handlar egentligen om att byta plats på man/kvinna i ett förhållande.
Snurrigt värre. Keep spinning up that hill
4. Sensual World [1989]
Vi hoppar till 1989 och låten och skivan the Sensual world. Som titeln kanske avslöjar en ganska intim historia. Hon lyckas dessutom vara sexig utan att vara övertydlig eller vulgär. Låtens text är hämtad ur James Joyces epos Ulysses, men då hon vid tidpunkten inte fick tillåtelse att använda den, fick hon skriva om den något. På skivan Directors Cut som släpptes 2011, hade hon äntligen fått tillåtelse och spelade in låten på nytt, nu med originaltext och titeln Flower from a mountain. Jag föredrar dock originalinspelningen.
Lätt den sexigaste huvudbonaden. Mmmm...Yes.
5. Pi [2005]
En udda historia från skivan Aerial som kanske kan betraktas som hennes come-back efter 12 års tillbakadragenhet från rampljuset. Men vilken come-back! Man kan kanske anklaga Kate Bush för att vara konstig och pretentiös, men hon är sällan ointressant. Det är väldigt få ”mellanspår”på hennes skivor. Varje låt har en intressant text och historia eller är spännande ur ett rent musikaliskt perspektiv. Den uppmärksamme lyssnaren/matematikern kan uppmärksamma att Kate Bush Pi faktiskt bara stämmer med det verkliga Pi, upp till 78 decimaler. Jag har ingen förklaring på varför:
V.S. Kate Bush Pi: 3. 1415926535 8979323846 2643383279 5028841971 693993751058231974944 5923078164 062862088214808651 3282306647 0938446095 5058223
My pi is better than your pi
6. 50 Words for Snow [2011]
Efter ytterligare en paus på 6 år kom det så en till platta, vilken också är hennes senaste to date. Här har Kate tagit till hjälp av ingen mindre än den ultimata mysrösten Stephen Fry som just läser upp 50 olika ord för snö. Vad gillar ni t.ex. ordet: Faloop'njoompoola? Ett litet udda grepp, men jag gillar den och tycker låten har nästan hypnotiska kvaliteter - mycket tack vare ett grymt trummande signerat virtuosen Steve Gadd. Phil Collins sa en gång: How many drummers does it take to change a lightbulb?" "Ten. And then another ten to talk about how Steve Gadd would have done it.” Hela skivan är föresten på snötema. Iskallt.
2011 snöade Kate in på snö
7. Wow [1978]
Kate lyckades med konststycket att få ut en 2:a platta 1978; Lionheart. Mycket tack vare påtryckningar av skivbolaget som ville rida på succén efter hennes debutskiva. Detta reflekterar hon över i låten wow där hon sjunger om musikbranchen och show-business i allmänhet. Skivan är inte hennes bästa i karriären, men några schyssta spår finns, som detta. Efter Lionheart valde hon att helt gå sin egen väg och sket fullständigt skivbolag och medias förväntningar. Självmord för karriären (särskilt som kvinna) skulle man kunna tro, men detta bidrog istället till att bygga upp en viss "mystik" runt hennes person. Hon är numera väkänd för sin integritet och jag tycker det finns tydliga paralleller mellan henne och artister som t.ex. Bowie och Neil Young - som alltid vågat att utmana förväntningarna på dom.
Wow! Fantastic!
8. The Wedding list [1980]
Jag var bara tvungen att ha med 2 låtar från Never for Ever, men det blev ändå klurigt. Problemet är att hela skivan är så bra att det svårt att välja. Det fick till sist bli the Wedding list, en hämndhistoria om en brudgum som blir mördad och hur bruden ska hämnas. Jag gillar arrangemanget, särskilt den stillsamma bryggan med spaghetti-western munspelet som ger en härligt ödslig känsla innan refrängen plockar upp tempot igen. Dramatiskt och effektivt.
Gillar man gamla synthar är Never For Ever en extra bra platta. Här återfinns allt från mini-moogar och Prophets till Fairlights och Yamaha CS80 i en salig mix.
Inget kalas utan kras
9. Leave it Open [1982]
The Dreaming är en rätt svårtillgänglig och min mening ibland krystat teatraliskt platta: Men den har definitivt kvalitéer. Den är experimentell och progressiv som på inte minst hörs på detta spår, men sina lager av sång och baklängessång. Vad som sägs under låtens outro är fortfarande en olöst gåta som förbryllat många lyssnare. En ledande teori är "We Paint the penguins Pink"! Kopplingen till teater och i synnerhet balett är som även genomsyrade hennes liveframträdanden som gärna innehöll konstiga koreografier och utstyrslar. Man kan också förstå hur inflytelserik hon varit för andra artister. På sätt och vis en proto-Björk eller Gaga om man så vill. Tycker även kunna höra saker som påminner the Knife på många spår, speciellt på denna skiva.
The mad hattress
10. King of the Mountain [2005]
1993 släpptes skivan The Red Shoes, som bl.a. innehöll hitlåten Rubberband Girl, vilken jag ursprungligen hade tänkt ta med. Men jag valde istället en låt till från Aerial, vilket jag tycker är en bättre och mer intressant skiva. Titeln till trots handlar inte om någon bergakung utan är en spekulation huruvida Elvis lever eller ej. Något är i alla fall säkert, Kate Bush lever fortfarande. Om hon kommer släppa en ny platta eller ej är oklart - Som vanligt. Men tack och lov finns det ju en rätt gedigen back-katalog att lyssna på.
Rykten säger att nästa platta ska handla om Tupac
Bonusvideor
Army Dreamers - En personlig favorit som inte fick plats.
Sat in your lap - Bra exempel på de teatraliska koreografierna
Vi börjar med ett Intro där Daft Punk står i musikaffären och demonstrerar hur en arpeggiator fungerar.
02. Rone - Quitter la ville (feat. François Marry)
Efter denna demonstration dyker det första franskspråkiga inslaget upp. Här utökas arpeggiator-demonstrationen med cut-off och filter-svep (och en stor dos reverb, sorry Pontus)
03. Nils Frahm - Says
Sedan till en av listans absoluta höjdpunkt, jag vet att Frahm varit med tidigare, men jag tror inte det var med detta stycke? Om så var fallet tåls den att lyssnas på en gång till, fantastisk skapelse! Harmonierna i låten påminner lite om Smalltown Boy med Bronsky Beat.
04. Loney Dear - Hulls
Efter denna emotionella urladdning är det dags för kanske årets svenska låt. Håller kommande skiva samma kvalité som den här singeln bådar det gott!
05. Flatten Berger - Léviathan
Tillbaka till Frankrike, och jag stålsätter mig för ev pretto-anrop som temposkiftningar, sång på franska och en låtlängd på 15min+ kan orsaka. I låten kan även kopplingen mellan arpeggiator och sträng-plock tydligt höras för de lyhörda!
06. Floating Points - Argenté
Floating Points får här representera den mer ambienta grenen av arpeggiator-musik där man även kan hitta gamla stofiler som Tangerine Dream och Vangelis.
07. Moderat - Last Time (Remix by Jon Hopkins)
Två favoriter-artister tillsammans i en låt! Kanske inte någon av nämna artisters bästa låt men ett utmärkt exempel på gott handhavande med arpeggiator.
08. La Femme - Sphynx
Ok, sista franska bidraget! Här med det typiska tre-takts-arpeggiator-knepet.
09. Solid Gold - Who You Gonna Run To?
Fin kontrast mellan snabb arpeggiator och långsam takt i sann sid-anda! Jag ber om ursäkt om låten varit med tidigare.
10. Kraftwerk - Franz Schubert
Avslutningsvis visar Kraftwerk att gammal är äldst med arpeggiatorns förfader, den specialbeställda “Synthanorma Sequencer” från 1976. Låtens namn kan även skvallra om en koppling till arpeggiatorns ursprung, arpeggiot.
