Microtonality

Veckans lista har tema mikrotonalitet, vilket nästan är anti-tesen till Daniels pentoniska playlist. :-)

Så, vad menas egentligen med mikrotonal?

Som ni kanske känner till består vår västerländska tonskala av 12 toner. 7 heltoner (A till G) samt 5 halvtoner. I princip all musik som man hör på radio bygger på den tonskalan, om det så är Mozart, Iron Maiden, Daft Punk eller Ed Sheeran. (På Mozarts tid var dock ännu inte A standardiserat till 440 Hz)  I många andra delar av världen har man inte begränsat sig till fjuttiga 12 tonsteg utan man har en mer ”detaljerad” tonskala, med kvarts-toner eller ännu fler intervall. 

Vi i här i väst har sedan barnsben blivit präglade på musik som nyttjar 12-tons skalan. Det är därför t.ex. indisk, arabisk, turkisk och kinesisk musik, kan upplevas som lite skev och ostämd. Mikrotonal musik, ibland kallad xenoharmonisk, betyder alltså musik som använder sig av fler toner än de vi är vana att höra. Jag har precis börjat utforska detta fenomen och hittat en del samtida "västerländska" artister som experimenterat med lite alternativa tonskalor.

Det kanske inte bara blir helt njutbar lyssning för alla, men försök släppa allt ni känner till och är vana vid. När man börjar fatta grejen är den nästan som att se en helt ny färg :-)


Microtonality - An Excursion in Xenoharmonics

Om låtvalen:

Out of Tune in, turn on, drop out?

1. Sleep Drifter - King Gizzard & the Lizard Wizard  [2017]

Vi börjar med vad som var min ”Gateway drug” - De extremt produktiva, psykedeliska, Australiensiska knasbollarna i King Gizzard' släppte tidigare i år en skiva där dom spelar på instrument med hela 24 tonsteg. Efter att helt snöat in på den ville jag helt enkelt ha mer. KGATLW är nog mitt nya favoritband och dom har utlovat ytterligare 4(?) skivor i år! Sleep drifter är föresten väldigt inspirerad av just en melodi av den turkiska poeten och musikern Aşık Veysel (1894-1973).

Micro-tonalt piano. Cage tog begreppet väldigt bildligt.

2. In a Landscape - Amy Schulman (John Cage) [1993/1948]
Det finns ett gäng experimentella kompositörer och konstmusiker som sysslat med mikrotonalitet, däribland Wendy Carlos, Terry Riley och La Monte Young. En annan filur är John Cage, kanske mest känd för sin helt tysta komposition "4,33".  In a Landscape är en av hans kompositioner från 1948, här i framförd av harpisten Amy Schulman. Låten skrevs ursprungligen som musik till en någon form av modern dans tror jag. 

Ett enkelt diagram att hålla i huvudet om man vill diskutera relationen mellan 12 och 22-tonig indisk skala, t.ex. med sin bordsdam på sin kusins bröllop. 

3. What Year is This? - Sevish [2015]
Sevish är en artist från London som gör någon form av skev chip-tune-DnB. Personligen tycker jag kombinationen är både lyckad och intressant. Sevish använder sig främst av en 22 tonig skala, vilket är vanligt även i Indisk musik. Han beskriver sin musik som "perfect music for blocking mind-altering radiation". Även Aphex Twin har experimenterat med mikrotonalitet, kolla upp Ambient Works skivorna... 

Varför lägga band på sig? Om man tycker att det är lurigt att ta ett F-moll på en vanlig gitarr...

4. Adanayi Vokhpuh - Tolgahan Çoğulu & Sinan Cem Ergoglu [2015]
Tolgahan Çoğulu är en turkisk gitarrist och musikprofessor som jag fann via en Youtube-video där han demonstrerade sin egenhändigt uppfunna mikrotonala gitarr. Han har arrangerat mycket traditionell Turkisk musik, men vad jag förstår är detta en originalkomposition(?) Vacker är den oavsett! Han spelar i en duo med Sinan Cem Ergoglu som i sin tur spelar på en bandlös gitarr - Men varför göra det lätt för sig? Tolgahan har även spelat in en cover på låten som King Gizzards Sleep drifter bygger på.

Tangerar vansinne. 

5. Fluorescent City - Brendan Byrnes [2017]
LA baserade Brendan Byrnes tycker jag har lyckats med konststycket att göra något som liknar mikrotonal modern pop. Han är tydligen utbildad pianostämmare, men frågan är vem som hade anställt honom med tanke på hur han stämmer instrumenten? ;-)  Fluorcent City använder sig av en 22 tonig skala, men Brendan använder även andra skalor på sina skivor.  

Redrick Sultan poserande med olika exemplar ur pumpasläktet. Den mest mikrotonala nyttoväxten. 

6. Batman Jesus - Redrick Sultan [2016]
Ett Kanadensiskt band som i princip ändrat hela sitt sound (förutom bruket av mikrotonala skalor) från förra plattan. Från att varit ett ploj-band med inslag av rap har man nu blivit ett semi-seriöst indierock band. Jag är imponerad av att de lyckats kombinera smäktande stämsång och jazz-känsla, med udda stämda instrument. Förvånansvärt lättlyssnat och trevligt.

Icke relaterad hästherre. Q:Why doesn't your pony neigh? A: She's a little hoarse. 

7. Truthers - Horse Lords [2016]
Horse Lords är ett experimentellt rockband från Baltimore som kombinerar intrikat polyrytmik med mikrotonalitet och vars musik är påminner lite om krautrockband som Neu! och Faust. Horse Lords stora förebild är Glenn Branca, som är en legend inom mikrotonal-rock. Han lär också varit mentor åt band som Sonic Youth och Helmet. Glenn hade hade kvalat in på sina meriter på playlisten, men t.o.m. jag tycker hans kompositioner är lite svårsmälta.

Synthen som borde finnas i var mans hem med aktning. Enkel, elegant och smidig nog att ta med på bilsemester.

8. Op.28:1 16 Notes Andantino - Easley Blackwood [1980]
Kompositören och professorn Easley's banbrytande kompositioner låter i mina öron som något från en annan dimension. Dom är spelade på en sk. Polyfusion modular synth, som inte bara låter vackert utan även är en skönhet att titta på! Namnet Easley Blackwood är ganska badass också. Skulle lätt kunna varit en karaktär i Game of Thrones.

Rocks your sock off. Stackarn måste frysa om ena foten. 

9. Thoughts in the Morning Time - MonoNeon [2017]
MonoNeon upptäckte jag via YouTube redan innan jag gav mig in i det mikrotonala universumet. Han är en rätt excentrisk och udda figur och den sista basisten som Prince jobbade med. MonoNeon, som är högerhänt spelat oftast på en en uppochnervänd vänsterbas, vilket medför en egen 'slapping-teknik' och ett unikt sound.

Här undervisar Michael i den rena läran. Ton-taliban eller not-nazist?

10. Revelation: Music in Pure Intonation - Michael Harrison [2011]
Michael Harrison spelar och undervisar i 24-tonigt piano a la La Monte Young. Han är känd för att ha kombinerat den europeiska med den nord-indiska musiktraditionen. Han nyttjar i s.k. ren stämning till skillnad från vår jämnt tempererade skala. De rena intervallen ska överensstämma med vibrationsmönster som återfinns i vanliga fysiska objekt - vilket gör att många, inklusive renässansens kompositörer och Isaac Newton, ansåg den skalan vara mer naturlig och tillfredställande för människans sinnen. Avgör själva. Michaels far var föresten matteproffessor och äpplet föll kanske inte så långt från trädet som man kan tro vid första anblicken...

Bonusvideor:

Satie Blues - Margaret Leng Tan (陈灵) 

Margaret Leng Tan, från Singapore, är av John Cage's "lärjungar" och är något så udda som en professionell leksakspianist. Ett instrument som väldigt sällan är "välstämt". Hon är även den första kvinnan som erhållit en doktorsgrad i Musical Arts vid Julliard. Satie blues är skriven och arrangerad av Toby Twining,  en annan auktoritet inom mikrotonal musik.

Glenn Branca Band - Dissonance

Tidigare nämnda Glenn Branca med en låt som gör skäl för namnet. I orkestern finns bl.a. Lee Renaldo från Sonic Youth.

MonoNeon + Sevish - Twisted Flax

En kollaboration med YouTube-fenomenet och basvirtousen MonoNeon och DnB-geniet Sevish.
Man kan lätt spendera en eftermiddag att bara kolla MonoNeon videor :-)