A Little Bit of Burt

A Little Bit of Burt (1967 till 1977)

Han är så mjuk, den där Burt Bacharach, nästan oändligt mjuk och nästan oändligt produktiv. Hundratals hits, tusentals artister har spelat in hans kompositioner. Omfånget är så stort att jag absolut inte vågar försöka mig på någon fullständig sammanfattning denna gigant inom Easy Listening och Barock Pop (och – dare I say – hissmusik, en genre som ändå får ta oförtjänt mycket stryk).

Jag älskar att sätta på en Bacharach-platta när jag glider omkring hemma på lördagsförmiddagar. Bombastiskt, jazzigt och stundom så glättigt att det nästan är psycho.

Denna lista består av spår från Burt Bacharachs egna album från 1967 till 1977 (i kronologisk ordning), alltså de som släppts i eget namn och som inte är samlingsplattor, film- och musikalplattor, eller live-skivor. Med undantag från Woman 1979 släppte Burt Bacharach ingen skiva i eget namn förrän 2005 (At This Time). Men Woman då? Woman spelades in tillsammans med Houston symfoniorkester och i det här fallet går min gräns för storslagenhet där.

Listan: A Little Bit of Burt


Alfie (Reach Out, 1967)

Alfie skrevs till filmen med samma namn, i vilken Michel Caine spelar titelkaraktären. Burt lär ha själv ansett Alfie vara en av hans favoritkompositioner, och den har spelats in av bland annat en mycket ung Cher 1966.


What The World Needs Now Is Love (Reach Out, 1967)

Spelades först in av Jackie DeShannon 1965 med musik av Bacharach och text av Burts hitlåts-partner Hal David. Den här biten återfinns i ett antal filmer, inte minst i Austin Powers, Min Bästa Väns Bröllop, Hot Shots!, Forrest Gump och inte minst i förlängd version som soundtrack till undervattensorgien som avslutar den klassiska danska I Jungfruns Tecken från 1973.


I'll Never Fall In Love Again (Make It Easy On Yourself, 1969)

Flertalet versioner av I'll Never Fall In Love Again släpptes 1969, varav den mest populära med Dionne Warwick (som för övrigt har blivit erbjuden, och ofta nobbat, första tjing på nästan alla Burt Bacharachs och Hal Davids hits). Låten skrevs ursprungligen till musikalen Ungkarlslyan, vilken baseras på den klassiska filmen med samma namn.


This Guy's In Love With You (Make It Easy On Yourself, 1969)

Släpptes först av Herb Alpert & the Tijuana Brass, efter att Herb frågat Burt huruvida han hade några osläppta kompositioner som låg och skräpade. Det blev Herb Alperts första listetta, och tillika den första listettan på Herbs sedemera legendariska skivbolag A&M där många fler hits skulle följa.


(They Long To Be) Close To You (Burt Bacharach, 1971)

(They Long To Be) Close To You släpptes först av Richard Chamberlain men kom aldrig vidare högt upp någon lista. Istället fick låten en ny chans när The Carpenters spelade in den, och den blev både en listetta och genombrottet för The Carpenters.


Freefall (Burt Bacharach, 1971)

En gömd och glömd skatt. Enligt obekräftade uppgifter lär Freefall vara arrangerad med hela tre harpor vilket mycket väl kan vara något slags rekord.


Something Big (Living Together, 1973)

Living Together är kanske Burt Bacharachs bästa platta, och Something Big är en låt jag inte kan tröttna på. Spåret skrevs till västernkomedifilmen från 1971 med samma namn och med Dean Martin i huvudrollen. Living Together är mer tillbakahållen än Bacharachs tidigare plattor och lite stramare utan att helt tappa orkesterarrangemanget.


I Come To You (Living Together, 1973)

I Come To You skrevs till den floppande fantasymusikalen Lost Horizon från 1973 med bla Peter Finch och Liv Ullmann. Bacharach har medgett att musikalen nära nog höll på att avsluta hans musikkarriär. Burt ansåg att musiken funkade för sig själv, men inte tillsammans med musikalen. Kontroverser uppstod, och utfallet blev att Burt och Hal David avbröt sitt långa och framgångsrika partnerskap med att stämma varandra. Musiken till Lost Horizon, såsom Burt ville ha den, blev stommen till Living Together-plattan.


Where Are You? (Futures, 1977)

På Futures-plattan har Burt fått fritt spelrum att göra vad han känner för, och resultatet är lite mörkare och mer tillbakahållet än tidigare skivor. På Where Are You? hittar Bacharach också det där riktigt smöriga sax-solot som man antingen älskar eller hatar. Härligt!


No One Remembers My Name (Futures, 1977)

No One Remembers My Name är en av Burts och Hal Davids gamla skapelser som fått nytt liv, flera år efter deras uppbrott. Med den konflikten i åtanke så är låtens text passande: En smått melankolisk bit, precis lagom sentimental och sådär återhållsamt känslosam.

Bittert Bristande Hjärtan

Den bittra, brutna, listan

- Weeping Willows - Blue And Alone -

Om man kör spelet så hårt och ärligt varje gång, inte ducka för rädslan, inte backa, älska som om det vore sista gången (det kommer faktiskt en sista gång, smaka på den).
Då måste man och också vackert äta den där kakan när den kommer. Men det är en bitter, isande, själs-utslitande, brinnande, kaka.

Weeping Willows är så duktiga på att sätta ord och stämma på den.

- Elvis Costello & The Attractions - I Want You -

Allt hopp är ute men Costello vägrar acceptera att det verkligen är slut och vränger ut sitt bittra, råa, egoistiska men ärliga hjärta för alla att beskåda.
Snygg twist när han härmar antagonisten vid 3:14 och dennes sätt att säga “I want you”.

“Its the stupid details that my heart is breaking for
Its the way your shoulders shake and what theyre shaking for
Its knowing that he knows you now after only guessing
I want you
Its the thought of him undressing you or you undressing”

“Go on and hurt me then well let it drop”

- Townes van Zandt - Marie -

Den i särklass sorgligaste låt jag känner till. Townes beskriver hur han får sparken från järnvägsarbetet, blir hemlös, träffar en tjej och drömmer om att hitta en bil att flytta in i. De bor under en bro, någon snor hans munspel, sedan dör alla och Townes hoppar på ett tåg söderut.

Jag får en klump i halsen varje gång jag hör den här snutten

Marie she didn’t wake up this morning
She didn’t even try
She just rolled over and went to heaven
My little boy safe inside

Låten har knappt någon melodi, och ingen refräng. Han bara mässar likgiltigt över sitt fruktansvärda elände. Han är bitter över att han inte får jobb, att han inte ens får matkuponger och att han förlorat allt han har.

- Daniel Romano - Time Forgot (To Change My Heart) -

Liksom andra country-artister sjunger Daniel Romano mycket om brustna hjärtan. Men dimensionen han lägger till är ett fruktansvärt bittert mörker, gärna med hot om hämnd och våld.

Time Forgot lät som en rätt ordinär sliskig country-dänga första gången jag hörde den. Men texten är hotfullt bitter på gränsen till otäck. Handlingen är ungefär såhär:

1. Daniels vän snor hans blivande fru vid altaret
2. De bosätter sig på landet och får ett barn (som Daniel troligen är far till)
3. Daniel åker dit och hittar deras hus
4. Han drar till en bar och dricker tills det blir mörkt och alla sover, sen kommer han tillbaka
5. Slutet är oklart och tvetydigt.

Bara sug på den här textsnutten

He took my woman into the country and they had a baby girl
and she grew to look just like me. It’s a mean and wicked world.

So i took a train into that country
and I found their little shack.
I went to drink until the sun set
and in the darkness I came back

- American Aquarium - I Hope He Breaks Your Heart -

Dom mest brustna och bittraste hjärtana återfinner man, såklart inte helt oväntat, i country genren. American Aquarium är ett samtida alt-country band som lever upp till traditionen. Detta är kanske en av de bittraste låtarna och texterna jag hört:
“Hell I’m tired of writin’ these songs
It seems like I waste all the pretty ones on you
And I hope he breaks your heart
And I hope you cry all night”

- Evanescence - My Immortal -

Denna låten har alltid berört mig. Förlusten och smärtan som aldrig tar slut. Känslan av att kampen att läka ett söndertrasat hjärta, är bittert förlorad.

Amy Lee slår an en sweetspot här med sin vackert lidande stämma.

"These wounds won't seem to heal, this pain is just too real
There's just too much that time cannot erase"

- Albin Groomer - Här inne hos mig -

Denne skånings något veka stämma bidrar till känslan av svek och miserabelt tillstånd i hans egenkomponerade, ödesmättade, deppiga ballad som knocked me off my feet när den kom för några år sedan. Plattan har mer att önska men tycker att han träffar rätt på detta spår i alla fall.

- Juan D'Arienzo y su Orquesta Tipica - Humillación -

Tangon är full av bitterhet, tårar, svek, krossade hjärtan och ond bråd död. Man hör det i musiken och det är tydligt i många texter. Om man lyckas förstå dem.

Många tangotexter är skrivna i början av 1900-talet och inkorpererar ålderdomlig “Lunfardo”, en dialekt av spanska som talades i Buenos Aires på 1800-1900-talet. Lunfardo började som ett förbrytarspråk så att fångar kunde prata utan att vakterna förstod vad de sa. Typiskt i Lunfardo är att byta ordning på stavelser “Tango”→“Gotan”, “cafe con leche” blir “feca con chele”. Ett annat typiskt drag är omskrivningar av saker: (Corazon)Hjärta => Dum person som jobbar utan att få betalt=> “Bobo”, osv.

Så det är inte helt lätt ens för spansktalande att förstå texterna i tango. Texterna handlar ofta om att vara utstött och kär utan möjlighet att få den man trånar efter, samt brutna löften och svek, Man tror att detta tema är kopplat till saknad till hemlandet och de man lämnade efter sig, för ett tufft och ofta farligt liv i Buenos Aires. Buenos Aires i början av 1900-talet var fullt av emigranter, mestadels italienska och tyska, som aldrig skulle återvända hem.

Orquesta Juan D’Arienzo med Hector Mauré (sång) - Humillación
En klassisk tango där jag föredrar D’Arienzos tolkning framför andra. Man känner huvudpersonens smärta när Mauré skriker “Odio este amor!” - Jag hatar denna kärlek!
Texten, så som jag hittat den översatt, handlar om en man som känner sig förnedrad av sin ensidiga förälskelse i en kvinna som leker med honom. Inte så go stämning i det förhållandet alltså.

- Osvaldo Ramos - Mi Dolor -

Vi kör en D’Arienzo till, nu i lite mer modern inspelning. Gissar att den är inspelad på 50-talet.
“Mi Dolor” är en annan favorit från dansgolvet. Det finns som vanligt flera versioner med olika orkestrar, men åter igen är det D’Arienzo som illustrerar känslan av svek, bitterhet och brustet hjärta bäst.
Texten handlar om huvudpersonen som (surprise, surprise) blir sviken av sin älskade och som reser utomlands för att hela sitt hjärta. Han kommer tillbaka vid god vigör och redo för ny förälskelse. Och allt är frid och fröjd tills han ser henne på gatan och han är tillbaka till ruta ett, förtvivlad och förälskad. Good times.

- Led Zeppelin - D'yer Mak'er -

En ganska märklig blandning mellan reggie och hårdrock men jag har alltid gillat den. Den brukar dela Zeppelin fans i två läger där den ena sidan knappt vill erkänna den som en zeppelin låt och menar att det är oseriöst flum, medans den andra älskar den som en av bandets främsta.

Titlen är en parodi på hur britter uttalar landet Jamaica. Titeln ska därför uttalas typ "Djermaker" och int Dire Maker som många tror. Och Jamaica har inget med låten att göra förutom att Reggie kommer där ifrån.

Den handlar kort om att en tjej har lämnat honom och han är både ledsen och bitter. Klockren inom temat med andra ord, och det är ingen ballad och den går i dur. Så jävla många plusspoäng asså. En annan låt på temat som också går i dur och är upptempo är ju Jackson 5 med "I want you back". Så om någon har valt den så borde jag ju få lite cred för det också.

- Dillard & Clark - Through The Morning, Through The Night -

Hörde den först framföras av Alison Krauss och Robert Plant men originalet är några snäpp vassare enligt mig. Från en fantastiskt bra skiva med samma namn också som jag varmt rekomenderar. Håller sig till temat relativt väl skulle jag vilja påstå.

- Rob Dougan - Left Me for Dead -

Ett brustet hjärta kan vara sorgligt och för stunden tragiskt. Man tänker sig att på sikt läker det och blir starkare, och på det viset är det också något vackert. Men ett _bittert_ brustet hjärta. Det skaver och läker aldrig. Jag tycker att Robban lyckas fånga den där framspottade självömkande och bortskyllande bitterheten på ett bra sätt. Jag väljer att tolka texten som ett olustigt efterspel av en kärlekshistoria.

- Kenny Rogers - Ruby Don't Take Your Love To Town -

I Ruby Don’t Take Your Love to Town får man berättelsen om en veteran som kommit hem efter kriget med förlamade ben. Hans käresta Ruby, “springer på stan” medans han sitter hemma, bitter och gråter. Vädjande ber han henne stanna hemma, men erkänner också, om han hade nått sin revolver, hade han skjutit henne – i klassisk country anda. Både text är i sig är grym (i dubbel bemärkelse) och har spelats in av många artister, men jag föredrar Kenny’s version.

Ryska Röda Tårar

Listan


Laibach - Rossiya

Ryssland för mig är ett jytter av tsarer, bönder, bolsjeviker, frihetskämpar, förtryckare, punkare och poeter. Vad kan bättre illustrera denna härliga kavalkad än Laibach - konceptbandens konceptband. Med ohärliga inslag av facism och med en oklar ironi har de levererat den i mitt tycke mest rättvisa nationalromantiska avhandlingen I VÄRLDEN. Själva låtvalet gav sig själv såklart.

Kedr Liviansky - Ariadna

Från en kall övergiven och fabrikslokal bidrar Kedr Livanskiy med sina ödesmättade post-CCCP-tårar i sann Aphex Twin anda.

Sergei Prokofiev - Lieutenant Kijé, Op. 60: II. Romance

Prokofiev känns nog som något av det mest überrüska jag kan komma på.. För att spexa till med lite quizvibb ger jag poäng till de som kan identifiera vilken artist som snott huvudtemat i detta stycke till vilken låt?

Basil Poledouris - Hymn to Red October

Strax norr om Murmansk

Första Kapten Marko Ramius tittar ut över vattnet från tornet på Sovjetunionens modernaste, största och farligaste strategiska kärnvapenubåt.

- "Det är en kall morgon", säger andrekapten Vasily Borodin.
- "Kall", svarar Ramius. "Kall och hård".

Så börjar en av världens bästa ubåtsfilmer. Marko Ramius har tappat tron på imperiet han tjänat i hela sitt liv och tänker dessertera. Han har förlorat allt i tjänsten. Man kan skära genom stämningen med kniv. Ingen CGI, ingen färgkorrigering, ingen action, inga känslor, bara två bistra ryska kaptener, en gigantisk ubåt, en gråtung fjord och en blytung matta av körsång. Jag gråter en liten skvätt varje gång jag ser detta.

Sail on fearlessly,
Pride of the Northern Seas.
Hope of the Revolution, you are the burst of faith of the people.

Dmitri Shostakovich - Cello Concerto No. 1 in E-Flat Major, Op. 107: I. Allegretto

Shostakovich är i brytpunkten: “Modern / Allt För Modern” klassisk musik. På rätt sida av brytpunkten då alltså. Mitt favoritstycke med Shosta är hans första Cellokonsert där första stycket blir mitt bidrag.
Tydligen anses Shostakovich första cellokonsert vara en av de svåraste cellokonserter att spela, som cellist då alltså. Jag rekommenderar att man lyssnar på hela konserten som håller ihop bra.
En ytterligare trivia kring första cellokonserten är att det inte är vanliga Pöbel-pukor som används utan “Timpani”. Jag har ingen aning om vad som skiljer dem från vanliga pukor, men på wikipedia är det en big deal.

Antonio Pinto - Little Odessa

Little Odessa, är ett litet område i Brighton Beach, New York, som i mitten av 70-talet tog emot en rejäl våg av Sovjetiska immigranter. Stadsdelen är även ibland kallad Little Russia. Numera komplett med sina egna högtider och familje-styrda lagar. Egentligen ville jag få med ett av de utmärkta spåren av mustiga ryska körer från filmen Little Odessa (1984) med Tim Roth och Edward Furlong (rekommenderas varmt om man vill få bukt med sitt glada humör). Här istället (pga att inget av det finns på Spotify), Antonio Pinto, från Lord of War (2005).

Pyotr Ilyich Tchaikovsky - The Seasons, Op. 37b: X. October: Autumn Song

Tchaikovsky är känd för att snabbt gå från sorligt till muntert i sina stycken, framför allt i sina kända baletter, svanskön och nötknäpparen, som båda är känslomessiga berg och dalbanor. Det finns en del stycken dock som börjar sogligt och fortsätter så tills slutet, och det här är ett av dem. October: Autumn song, från piano-samlingen Seasons. Seasons är en samling av 12 pianostycken där vart ett av dem musikaliskt speglar var sin månad ur ett känsloperspektiv. Samlingen som helhet är inte så mycket att hurra över men just denna fastnade jag för direkt.

Esbjörn Svenssons Trio - From Gagarin's Point of View

Från Gagarins Point of view är en jazzballad från Esbjörns Svenssons Trios skiva med samma namn.
Även om låten till synes bara associerar med temat i titeln så är faktiskt historien om den ryska folkhjälten Yuri Gagarin är rätt sorglig. Han är sedd som den första mannen i rymden – men sannningen är ju egentligen att han är den första mannen som kom tillbaka vid liv. Strax innan sin egen rymdfärd såg Gagarin sin kamrat Vladimir Kamarov skickas upp mot sin oundvikliga död. 203 Fel hade redan identifierats på den farkosten innan uppskjutning, men det genomfördes ändå av politiska skäl. Man kan föreställa sig vad Gagarin kände själv när det blev hans tur. Väl uppe i rymden kan man bara spekulera vad som pågick i Yuris huvud, men han var sannolikt vid det tillfället den mest ensamma personen som levat. Tycker att E.S.T låt fångar den känslan på ett väldigt vackert sätt.

Mer Hippetihopp

Mannen på bilden kan vara ett montage och har lite med listan eller texten att göra.

Veckans tema är något jag tänker på som borgarvänster-hiphop. Alltså hiphop producerad av och för typ-30-något-medelklass-förskolebarns-pappa som vurmar för välfärd och jämnlikhet men som gärna frammanar en känsla av vara lite fötryckt och orättvist behandlad av överklassen lite på skoj då och då.
Jag är principiellt emot att kategorisera musik (eller något) efter etnicitet, men jag har svårt att sätta undertiteln till något annat än "arga/besvikna vita män". Nu stämmer det visserligen inte helt, dels eftersom jag inte vet vilka etniciteter artisterna eventuellt identifiterar sig med dels för att jag undrar hur arga/besvikna de egentligen är. Oavsett vilket är det en helt klart till synes en överrepresentad grupp i veckans lista. Alltså dags att uppmärksamma en annars så underrepresenterad demografi! </ironi>

Flertalet av låtarna är utgivna på labeln Anticon, vilket också bidrar till att artister förekommer i olika konstelationer i olika låtar.

Förhoppningen är att bjuda på hyffsat ny hiphop utan att blanda in för mycket trap och annan sunkig drogromantik.

Hoppas att det ska smaka!

Listan!