Pontus’ Prophylactic Progrock Panacea

Glad Lucia och ond Fredag den 13:e. Men håll i hatten nu blir det prog med bara ett G. 

Jag kände att det behövdes en motvikt till den epidemi av slätstruken julmusik man exponeras för så här års.  Tanken är alltså att listan den ska fungera som lite fiber i dieten, ett musikalisk vaccin så att säga.

Jag har därför grävt lite i arkiven och plockat fram några av mina absoluta favoriter från den ”klassiska” progrock-eran. Giganterna Pink Floyd, Genesis, Rush och ELP fick dock inget utrymme på listan. Detta är för finsmakare.

Pontus' Prophylactic Progrock Panacea

Om låtarna

Med en glansig cod-piece är man alltid fin för alla tillfällen.

Jethro Tull – (Thick as a Brick) Really Don't Mind / See There a Son Is Born [1972]

Thick as a Brick är egentligen ett enda kontinuerlig 40+ minuters-epos, fördelat på 2 LP-sidor…Vilket hade kanske hade varit lite i mastigaste laget i en playlist. Det finns visserligen en singel-edit på ca 3 minuter, men den gör inte verket rättvisa heller. Jag har därför valt att ta första stycket från 40-års jubileum utgåvan av skivan. Därav är slutet lite abrupt. Jag rekommenderar dock alla att någon gång lyssna på skivan i sin helhet. Den är episk. 

Grundpelaren i Soft Machine Mike "Råttan" Ratledge. Var även Kentas stunt double i 'Dom kallar oss mods'

Soft Machine – Nettle Bed [1973]

Kanske den udda fågeln i listan. Från Soft Machines sjunde platta, Seven. Soft Machine tillhör den sk. Canterbury Scenen (tillsammans med bla. Caravan) som är progrock som kännetecknas av att ha element av jazz och psykedelisk rock. Den instrumentala Nettle bed har klara kraut-kvalitér med sin repetitiva, mäktiga synth. Lite svårplacerad låt, men visst är den fet?

Jätte-komplexa arrangemang kräver ett band där alla är multi-instrumentalister. 

Gentle Giant – Peel the Paint [1972]

Gentle Giant är hands down ett av mina favoritband. Dom förkroppsligar allt det göttiga med progrock - men också det som gör genren nördig och introvert. Haters gonna hate. Kanske inte det mest tillgängliga bandet, men väldigt unikt. Bara en sån sak att man väljer att lägga ett 2 minuters gitarrsolo med inget annat än ett trumsolo som bakgrund. I en annan låt gör man samma sak men kombinerar trumsolo med klassiskt piano.

En bild på bandet Caravan som lär få den uppmärksamma läsaren att säga, "vänta detta är ju inte alls en bild på bandet Caravan, detta är ju en Caravan"  

Caravan – In The Land Of Grey & Pink [1971]

Kanske ett av de mer lättsmälta banden och ett som jag upptäckt relativt nyligen. Skivan med samma namn som låten har verkligen blivit en favorit på senare år. Den är quirky, flummig. Ackordföljden låter enkel, men är riktigt intrikat och rätt udda. Genialt. 

Jag föreställer mig att denna poster på Strawb har prytt mången hormonstint tonårstjejs vägg. 

Strawbs – Heavy Disguise [1972]

Strawbs är ett lite bortglömt band. Särskilt skivan Grave New World har riktigt många starka spår! Heavy Disguise är ett i sammanhanget avskalat alster i 6/8, med en fantastisk blåsparti. Egentligen är det bara basisten John Ford som hörs på låten utvöver blåssektionen. Engelsk progrock är sällan politisk, men denna låten handlar tydligen om situationen i Nord-Irland och IRA.  

Rick Wakeman melotron-entusiast samt Level 22 wizard.

Rick Wakeman – Anne Of Cleves  [1973]

Rick Wakeman är en tung lirare. Kanske mest känd som keybordist-magiker i Yes, men även en av originalmedlemmarna i Strawbs. Utöver detta spelade han melotronen på Space Oddity, och har bidragit på inspelningar med bla. Black Sabbath, Elton John och Cat Stevens. 1973 var han extra buissy, Yes’ släppte skivan Tales from Topographic Oceans och Rick den mästerliga instrumentala konceptplattan The Six Wives of Henry VIII. En låt per hustru. Sicket gött koncept änna!

Renaissance förtjänar en renässans. Det skålar vi på. 

Renaissance – Can You Understand [1973]

Annie Haslam i Renaissance har en av de bästa rösterna i branchen. 5 oktaver ska hon ha behärskat när hon var på topp. Vet att Renaissance har förekommit tidigare i listar men är lite osäker på vilken låt, hoppas att det inte är ett duplikat! Vid sidan om Annies magiska stämma så gillar jag speciellt de episka introt och outrot till denna låten. Snyggt. 

Kansas kan lätt få en att tappa greppet. Och gravitationen.

Kansas – The Pinnacle [1975]

Den enda Amerikanska bandet på listan. Jag blev tidigt exponerad för Kansas då flera skivor fanns i brorsans vinylsamling. Och apropå duktiga sångare, shit sicken röst. Förutom att dom är ett av de mer samspelta lirarna på planeten, är det stämsången och bruket av fiol som jag förknippar med bandet och jag vill att ni lyssnar extra noga på.
Lite mer svulstigt än de Engelska motsvarigheterna, men jäklars vad bra.

Chris Squire är en av mina favoritbassister. Varför? Se ovan. Eller som Yngwe sa, "more is more".

Yes – Starship Trooper: Life Seeker / Disillusion / Würm [1971]

En annat band jag växt upp med och ofta lyssnar på fortfarande. Jag minns dom fantasy-inspirerande skivomslagen som extremt fantasieggande. De uppmärksamma har kanske uppmärksammat att en viss Steven Wilson har mixat många av låtarna, inklusive denna. Steven, är även mannen bakom det moderna progbandet Porcupine Tree, och han har som någon form av mission att damma av gamla progrockplattor. Hatten av säger jag. Starship Trooper består ju egentligen flera delar och för mig är det instrumentala delen efter 5:40 som är the sweet spot.  Är det Rick Wakeman på keyboard? Nä det är Tony Kaye.

Plattan i mattan. En seriös herre herr Fripp. 

King Crimson – Starless [1974]

King Crimson är väl kanske en av de mer creddiga progrockbanden, med gitarr-innovatören Robert Fripp som den drivande motorn bakom. (Killen som spelade på Bowies Heroes bla.)  Starless är enligt mig en av världens bästa låtar. Det är som gör den så cool är mellandelen som går i en ovanlig 13/4-takt. Men det som är riktigt genialt är hur Fripp, spelar en extremt enkel stigande gitarrmelodi bestående av samma ton på 2 olika strängar, som sakta blir mer distad och intensiv samtidigt som trummorna blir mer och mer kaotiska. Både enkelt och komplicerat och sjukt dynamik! 

Bonusvideos:

Ett klipp från den animerade TV-serien Venture Bros som visar hur en ung mans sinne kan bli påverkat att kraften i äkta progrock.

En hel koncert med det fantastiska Gentle Giant kan vara svårtsmält, men scrobbla gärna igenom och notera alla instrumentbyten. Imponerande som fan!

 

En grym live-version av Tull's Locomotive Breath. Ian Anderson rockar verkligen den "hemlös-dåre-stilen" som ingen annan.