VODKA & Blinier

Som ättling till Donkosacher som migrerat till Sverige via Tyskland och Danmark kvarstår endast en liten del av krig, slätt, häst och klan i min genpol. Mest markant  är min förkärlek till kettlebells, slaviska takter och det ryska språket samt min förmåga att halsa vodka i dricksglasstora portioner som om det vore vatten. Idag bjuds det på just detta. "Det lilla vattnet" eller just Vodka. 

Vodkan serveras rumstempererad med blinier med klassiska tillbehör. Se upp där nere i magsäcken!  Pass på vodka sjunkbomberna som detonerar i mellangärdet!

Likt en torped från den avhoppande Röda oktober fick jag mig en jabb mot C-19 i söndags. Om detta är en känsla av att färdas mot nya mindre restriktiva tider vet jag ej men likt Marcus Ramius på däck överger jag inte mitt skepp. Om Spotify är min skuta så ska jag ladda denna med ett brett batteri av musikaliska influenser baserat på dagens tema.

Ett lätt nautiskt tema serveras här idag . Väl lämpat att dricka vodka till. Avnjut starka inslag av ryska manskörer, ubåtar, synth, allt lätt pudrad med svensk powermetal. En märklig blandning kan tyckas men sådan är jag för evigt präglad i dualism. Mellan svart och vitt. Högt och lågt. Gott och ont. Synt och Pop, Folkmusik och Opera, Metall och Jazz. Slätt och hav.

Som student och  aspirerande akademiker är vikten av och förmågan till perspektivskifte lika essentiell som vodka för en ryss. Och här i ligger väl pudelns/min kärna. Jag eftersträvar ordning och jämnvikt men trivs bäst i mitten av dragkampen mellan det kärvt kroppsliga kroppsarbetet som är mitt ursprung och det akademiska intellektuella. Jag tror på motsatsernas eviga dragkamp som en skapande kraft i motsats till en strävan efter jämvikt som för mig är beige och lätt smaklös. 

Musiken som idag serveras blir allt annat än smaklös. Den är bombastisk, präktigt smetana ljus och syrlig. Men samtidigt som belugakaviar mörk och salt. Mot slutet av listan närmar vi oss Tyskland och Skandinavien precis som mina förfäder då blir det kanske lite mer sauerkraut, lager och weiswurst.

Vi inleder med Basil Poledouris, "Hymn to Red October".

Här emellan är ett vodkatöcken!

Vi avslutar med Svenska Sabatons, Wolfpack.

Ha en fantastisk sommar och tack åter igen för att ni läst och lyssnat.

Från oss i vodka bältet bjuder jag er,

Skål, Kippis och 

Nastrovje. 

Vodka&Blinier

Domedagsjazz

Domedagen: Ständigt aktuell, alltid runt hörnet men ändå precis bortom räckhåll.

Jazz: Också ständigt aktuellt, så nära mittfåran det går att ligga utan att göra avkall på sina anlagda pretentioner.

Domedagsjazz: Inte ständigt aktuellt, eller? Jag vet inte riktigt men visst känns det inte ständigt aktuellt? I alla fall inte så ständigt aktuellt som det förtjänar – den kullen är jag ändå beredd att dö på.

Nu vet jag för det första inte om det är rimligt att översätta Doom Jazz med Domedagsjazz och för det andra har jag egentligen lite svårt att se mig själv sluta mina dagar på någon kulle över huvudtaget. Men det är inte poängen här. Poängen är att idag blir det en ny härlig lista i en smaltjock genre av tvivelaktig förankring i det kollektiva medvetandet.

Personligen börjar min relation till genren mer eller mindre på en spelning på Inkonst tjugohundra...femton? Det det tyska bandet Bohren & der Club of Gore var i stan och uppskattningsvis 200 mer eller mindre stenade entusiaster hade släpat sina tunga fötter till den veritabla folkfesten. Så fort jag och mitt entourage klev in i lokalen blev en sak omedelbart solklar: det här var inte en spelning att stå till. Snarare pressade sig tidigare nämnda 200 konsertbesökare sig ner på det allt trängre golvet, den ena sittställningen mer obekväm än den andra. Själv missade jag möjligheten till skräddarställning och fick sitta på rätt på ändan med armarna kring knäna för att hålla upp benen i en ansats att inte råka köra fötterna i ryggen på framförvarande som en understimulerad femåring på långflyg. Tre minuter gick, tre oändligt långa minuter gick. Piss också: det var redan obekvämt. På båda sidor om mig satt främlingar med ett avstånd som idag hade fått Folkhälsomyndigheten att formligen korsfästa konsertarrangören.

Jag satt en stund och bara andades och började fundera om det kanske var dags att få en smula panik när distraktionen äntligen kom! Ljuset släcktes och några svaga blå ljuskäglor punktmarkerade instrumenten framme vid scenen i markplan. Snart masade sig en handfull skäggiga karlar i övre medelåldern ut på golvet och intog sina positioner. Det var dags. Spelningen drog igång med vad som närmast kan beskrivas som motsatsen till ett startskott.

Jag har absolut ingen aning om hur länge vi satt där inne. Till ett obeskrivligt taktfast tempo av typ 15 bpm steg temperaturen långsamt och vi i publiken föll i trans när hela lokalen förvandlades till bastardbarnet av en bikramyogastudio och en opiumkällare. Hur det hela slutade är också det oklart, mina minnen från kvällen blir allt suddigare. Men sammanfattningsvis var det en fantastisk konsertupplevelse! Fem av fem – stark rekommendation.

Doom Jazz kan nog även benämnas Dark Jazz, Horror Jazz och kanske till och med Jazz Noir. Bohren & der Club of Gore har på något sätt blivit affischnamnet har sina rötter i hardcorepunken men visst finns det relationer till både David Lynch, Noir-filmer och diverse Ambient. Det viktigaste är att det finns vibrafon, saxofon och slagverk. Jag önskar att jag kunde säga något mer om andra band i genren, men helt ärligt så är den smal nog att relevant information inte är överdrivet lätt att finna. Av den anledningen har jag slängt med ett par goa jazzkatter som anknyter till mer gängse känd musik närmare bestämt Miles Davis och Tom Waits. Och för att skrämma bort el-allergier-lobbyn får lite elektronika-inslag åka med också.

Håll till godo, undergången väntar runt knuten!

Listan

My Playlist #139

Spotify gav listan det fantasieggande namnet "My Playlist #139", vilket jag ändå tycker passar ganska bra. 

Den består av en komposition låtar som man skulle kunna säga erbjuder lite tuggmotstånd. Kanske rentav river lite i halsen och lämnar lite bitter eftersmak. En tväräcklig fernet branca blir ändå god till slut. Och tycker man inte det kan man väl praktisera lite medeveten närvaro och njuta av obehaget ändå.

Många av låtarna tyckte jag först var lite banala och mest störiga, men de växer på en om man ger dem en chans!

L I S T A N