The Band. Det kaxigaste bandnamnet genom tiderna – och tillika ett av mina absoluta favoritband blir veckans tema. Dessutom kriminellt underrepresenterade på musikveckor.
 |
| Nybyggare? Pionjärer på många sätt i alla fall. |
The Band hamnar kanske lite i kategorin “musiker-musiker” även om de har ett gäng mindre hits och klassiska låtar. Mest kända är dom nog ändå för att vara Bob Dylans kompband då han valde att elektrifiera sitt sound 1966. En turné som idag är legendarisk, men som då inte gick hem bland den mer konservativa folk-publiken. Deras impact på musikhistorien är dock odiskutabel. Bland de samtida musikerna var dom t.ex. extremt inflytelserika. Utöver Dylan-credden och det faktum att dom var grymma musiker så gick dom lite mot den dåtida strömmen. I en tid då många andra band strävade efter om att vara experimentella (alt. psykedeliska Beatles-kopior) satsade dom istället på ett mer “rootsigt” sound, med låtar som handlade om skördetider och amerikanska inbördeskriget. Både dåtida stjärnor som George Harrison och Eric Clapton lär ha omvärderat sitt eget sound efter att hört the Band. Även Pink Floyd ska ha varit stora fans. Musiken dom skapade la grunden till det som vi idag kallar Americana ett hopkok av amerikanska genrer, rock, RnB, soul, country, bluegrass, jazz mfl.
Det var svårt att göra ett urval men här är 10 av mina favoriter:
Lite om låtarna och the Band
 |
| Sjunga bakom kittet, en gren som de flesta misslyckas kapitalt med. Levon däremot tog guld, både i stil & teknik. |
Ophelia [1975]
The Band var ett femmannaband med 3 sångare som delade på bördan. Den av dom som är kändast är sannolikt Levon Helm, som sjunger lead på just denna. Levon är förmodligen, om inte den enda, så åtminstone den första trummisen som faktiskt såg cool ut sjungades bakom trumkittet. Levon var den enda i bandet som inte var Kanadensare, han var från Texas. Trots sin ganska avskalade-style som trummis hamnar Levon ofta högt på toplistor över bästa trummisar. Han har en oslagbar feeling och ett unikt sound. Utöver trummor och sång spelar han även mandolin och gitarr ibland. Vad det gäller Ophelia så är den texten till trots en “feelgood” låt från bandes 6:e album. En rätt udda komposition stilmässigt, med en särpräglad dixieland feeling på blåset.
 |
| Den plågade Richard Manuel i högform. Här rockande en tidlös hobo-look. |
The Shape I’m In [1970]
Richard Manuel var pianisten i bandet (och ibland trummis) och var den som sjöng mest lead till en början. Detta är en till synes kul låt, men är egentligen rätt tragisk och kanske självbiografisk? Richard led av en vacklande mental hälsa och missbruksproblem – vilket gjorde att Levon och Rick Danko fick större roller på senare plattor. När hans hälsa var som värst lär han, utöver heroin, druckit 8 flaskor Grand Mariner om dagen…Manuel tog tyvärr sitt liv 1986. Om man bortser från de tragiska undertonerna är detta är den en skönt funky låt som särpräglas av manuels clavinet och keybordisten Garth Hudsons svajiga Lowrey-orgel.
 |
| Här uppfinns den sk. White Stripes sättningen. "Hjärtat" och "själen" i the Band, Robbie & Levon. |
King Harvest (Has Surely Come) [1969]
Richard Manuel tar lead även på denna med Levon på backup. En låt som handlar om det hårda jordbrukarlivet i början på förra seklet - och fördelarna med att gå med i facket(!). The Bands låtar skrevs i huvudsak av gitarristen, Kanadensaren, Robbie Robertson men han använde ofta Levon som någon form av musa och inspirerades av hans historier från amerikanska södern. Utöver den fina texten diggar jag den sköna kontrasten mellan de driviga verserna och refrängen som är väldigt soft. Många bra textrader också.
 |
| Inte nog med om att dom sjöng om förr-förra seklet, dom såg även ut som hämtade ur utvandrarna. |
Acadian Driftwood [1975]
En litet men ambitiöst epos om olika händelser i Nova Scotia och Acadia i slutet av 1700-talet. Jag tycker detta är en otroligt vacker låt och verserma delas lika mellan Levon Helm, Richard Manuel och Rick Danko, som sedan sammanstrålar i refrängerna. The Band har mycket stämsång, men den är väldigt opolerad och närmast spontan i valet av harmonier. Egentligen har ingen av sångarna speciellt skolade eller vackra röster - men dom har väldigt olika karaktär som samspelar på ett väldigt unikt sätt. Bandets 'hemliga vapen' Garth spelar både piccolo och dragspel på denna.
 |
| Danko och… nä det är inte "Jack my dog" * utan hunden Hamlet. (*Se texten tilll 'The Weight') |
Stage Fright [1970]
En av de saker jag älskar med the Band och som jag tror var deras framgång var att samtliga musiker har ett väldigt särpräglade och unika utryck. Kombinationen av dom alla gör att det det är svårt att efterapa. Detta gällde även Basisten Rick Danko, som har en grym tajming och melodikänsla. Han spelade ofta bandlöst och även fiol. På Stage Fright sjunger Danko men vem låten handlar om är lite oklart. Vissa påstår att den är om Dylan som under ett par år slutade uppträda live. Grymt orgelsolo av Hudson på denna också.
 |
| Bandet hade många strängar på deras respektive metaforiska (och i bland bokstavliga) lyror. |
Rag Mama Rag [1969]
Ett lysande exempel på bandets multi-talang. Denna genreöverskridande låt hämtar inspiration från både ragtime och bluegrass. Levon Helm sjunger och spelar mandolin. Trummorna spelas av Manuel, Rick Danko spelar fiol och Garth spelar Honkey-Tonk pianot. Tyvärr är också låten ett exempel på de meningsskiljaktighet som senare skulle splittra bandet. Robbie är officiell låtskrivare, men Levon hävdar att det var en gruppinsats. Die-hard fansen diskuterar fortfarande passionerat om den något självgode Robbie tog för mycket cred, eller om den bittra Levon överskattade sin egen insats i låtskrivarprocessen. Själv bryr jag mig mer om musiken.
 |
| Är det Hemingway bakom skrivmaskinen? Det blyga geniet Garth höll sig lite i bakgrunden men bidrog mycket till the Bands karakterisktiska sound. |
It Makes no Difference [1975]
The Band har ett gäng riktigt härliga hjärtkrossare till ballader. Den här är en av favoriterna som är skönt country-soulig. Här är det Rick Danko som känsligt sjunger lead. Utöver Robbies fina gitarrsolo bidrar Garth Hudson med ett riktigt svettigt sax-solo som känns 10 år före sin tid. Han är ofta ansedd som den lite ‘kufiga snubben’ i bandet. Utöver orgel och sax lirade han även dragspel, flöjt, piano och div. keyboards på många inspelningar. Han pionjerade även kombinationen av Clavinet och Wah-Wah pedal, något som senare skulle användas friskt av funkbanden på 70-talet.
 |
| The Bands har många klassiska gig. Utöver the Last Waltz, turneér '66 och '74 med Dylan och Woodstock '69, så anses Live from Academy of Music från '71 som deras främsta livespelningar. |
Baby Don’t You Do it – live [1971]
The Band var framför allt ett fantastiskt live-band. Det hände inte helt sällan att dom gjorde en del covers som i detta fallet - en Marvin Gaye låt från ’65 som fått en mer rockig behandling. Tycker den den här versionen är fantastisk och så grymt ösig och svettig. Härligt blås. Levon Helm sjunger lead med Danko på backup. Grymt svettigt gitarrsolo med. Robbie nämns tyvärr sällan som top-kandidat bland sologitarrister, vilket sannolikt beror på att han är rätt subtil och inte “in your face”. Han är en otrolig team-player och väldigt respekterad inom sitt skrå. Om man betvivlar hans förmåga kan man kolla på ‘Farther up the road’ från Last Waltz där han sömlöst tar över Eric Claptons solo där denne får problem med axelbandet på sin strata.
 |
| Stapelvaror: På the Last Waltz bjöds artister som inspirierat the Band till att medverka. |
The Weight feat. the Staples [1976/78]
1976 beslöt sig the Band för att lägga bandet på hyllan. För att gå ut med en bang anordnade man en stor konsert med en massa gästartister. (Dylan, Neil Young, Joni Mitchel, Dr. John, Van Morrison, Clapton mfl.) Det hela dokumenterade av Martin Scorcese. Materialet varvades med intervjuer. Filmen som kom två år senare fick namnet the Last Waltz och är allmänt känd som en av de bästa konsert-flmerna och finaste live-performance som gjorts. The Weight, från debutplattan Music from Big Pink 1968, är kanske the Bands mest kända låt (den var bla. med på Easy Rider soundtracket). På the Waltz finns i min mening den bästa versionen med Gospelgruppen the Staples som gäster. Sången delas av Levon Helm, Mavis Staples, Pops Staples och Rick Danko. Mavis sång ger mig nästan gåshud. Sicken kvinna!
 |
| Parhästarna Dylan & the Band. Det blev dock bara 1 riktigt studioalbum tillsammans, (plus basement tapes) även om valda delar av the Band lirar på fler av Dylans plattor. |
I Shall Be Released [1968]
En klassisk Dylan-låt som måste spelats in i minst 1000 olika versioner. Den skrevs under de sk. Basement Tapes sessionerna med the Band redan ’67. The Bands version släpptes 3 år innan Dylans. På denna “originalet” från debutskivan sjunger Manuel en skör falsett. Låten var den sista låt som spelades på the Last Waltz konserten och med den klassiska uppsättningen av the Band.
Efter 1976, lämnade bandets primus motor Robbie. Bandet fortsatte i lite olika former, men utan sin primära låtskrivare blev det inte mycket vettigt inspelat. Tyvärr slutar historien rätt trist med Levon och Robbie som ovänner över låträttigheter och pengar. Levon dog rätt bitter 2012. Richard Manuel tog sitt liv ’86. Danko kämpade med heroinberoende och dog bara 56 år gammal. Hudson som vid sidan om Robbie höll sig från drogerna lever och lirar fortfarande, men är en rätt tillbakadragen typ. Robbie blev Scorceses go-to kompositör och gjort bl.a soundtracket till Raging Bull, Casino och The Departed.
Bonus Video
The Night they Drove 'Ol Dixie Down – från the Last Waltz [1976]
En av the Bands mest klassiska låtar. Vet inte om den är PK idag, med tanke på att denreferererar till Robert E Lee som "The Very Best". Den är hursomhelst otroligt mäktigt just i denna versionen med Levon Helm i sitt esse och en hel brassektion med tuba och allt. Sjukt fett.
No comments:
Post a Comment