Lite grand som Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" så hade jag aldrig vågat ge mig på Grateful Deads skivkatalog. Jag kommer förmodligen dö utan att ha läst Proust och så kommer det säkert vara med er andra. Men Grateful Dead kommer ni klara av (iaf delvis) med min hjälp.
LISTAN: HÄR
Visst, de släppte "bara" 13 studioalbum, men det finns över 70 livealbum och de flesta "Deadheads" hävdar att det var live som det ända sättet att uppleva Grateful Dead. Grateful Dead-konserter var mycket mer än bara konserter, det var mer som en turnerande cirkus med tillhörande medresande gycklarsällskap, om man med gycklarsällskap menar hippies och fritänkare ( tillika knarkare).
Bandet föddes i Palo Alto, söder om San Francisco - mitt i 60-talets counter culture. Deras färgstarke ledare var Jerry Garcia (bland annat med svenskt påbrå!), som älskade country, folkmusik och bluegrass. Bandets andra medlemmar var dock skolade inom både jazz och klassisk musik och allt kom till användning i Grateful Deads musik. Dock skulle jag ändå klassa bandet som ett country rock-band med vissa likheter med band som The Byrds, Flying Burrito Brothers och Steppenwolf.
Hur var det med knarket då?
Jo, även om förmodligen en hel drogfruktsallad användes av Grateful Dead och deras publik så är det LSD som bandet är mest förknippat med. När drogen först kom till USA under mitten av 60-talet blev Grateful Dead "husband" på de LSD-test-fester som ordnades i Kalifornien. Detta var innan man riktigt fattat att det fanns nackdelar med drogen. Det var även innan Grateful Dead slog igenom.
Owsley Stanley och Jerry Garcia
Under ett av dessa LSD-partaj mötte de ljudingenjören Owsley Stanley som tog bandet under sina vingar och hjälpte dem med allt möjligt, bland annat med att fixa ljudet på deras spelningar. Hans revolutionerande "Wall of Sound" var något i hästväg och många anser att han egentligen borde anses som en fullvärdig medlem i bandet. Owsley kunde även kemi, satte upp ett LSD-lab och blev den största tillverkaren av LSD i Kalifornien. Somliga historiker uppskattar att hans lab stod bakom 75-80% av all LSD som såldes i Kalifornien.
FBI-Agenter?
The Grateful Dead är ett legendariskt band i ordets sanna bemärkelse - dvs det finns fullt av legender om vad som hände i och runt bandet. En av de mer utspejsade legenden/konspirationsteorin är att FBI samarbetade med Grateful Dead för att förstöra hippiekulturens rykte. FBI-chefen J Edgar Hoover var inget fan av dessa knarkande, fredsälskande, samhällsomstörtande, frihetstörstande hippies och efter den fantastiskt positiva Woodstock-festivalen var något tvunget att göras.
Samtidigt behövde The Rolling Stones bättra på sitt rykte om att vara kommersiella kapitalistsvin och de satte igång att ordna en gratiskonsert i slutet av 1969 i San Francisco som skulle bli Woodstock 2.0. Flera av de stora amerikanska psykadeliska/hippie-banden bjöds in. Dock fick konserten i allra sista stund flyttas ut i ingenstans i Altamont Speedway. Det är nu det börjar bli intressant.
The Grateful Dead var ett av banden som skulle spela (tillsammans med Santana, Flying Burrito Brothers, CSN&Y, Jefferson Airplane och Rolling Stones såklart - en ganska fet lineup). Som ni säkert vet urartar konserten och publiken och de inhyrda Hells Angels-säkerhetsvakterna börjar slåss. En person drar en pistol och sticks ihjäl av Hells Angels-vakt. Tydligen var det The Grateful Dead som rekommenderat att man hyrde in Hells Angels som ordningsvakter - och Grateful Dead vägrade till slut att spela på konserten, de påstod att de inte kunde spela när det var så våldsam stämning. Konspirationsteorin går alltså ut på att FBI betalar The Grateful Dead för att ordna så att Hells Angels tar hand om säkerheten samtidigt som FBI-agenter uppviglar publiken så att det hela skall urarta. Allt för att hippie-kulturen skall framstå i dålig dager.
Musiken
Måste ändå säga att Grateful Deads musik förtjänar att lyssnas på såhär 50 år efter sin storhetstid. Den är både traditionell och innovativ på samma gång. Mycket stämmor, goda instrumentalister, filosofiska halvflummiga texter och framförallt ett tydlig kärlek till att lira. Jerry Garcia är med rätta högt ansedd i gitarr-världen.
Dags för listan
Så till listan. Jag håller mig mestadels till "Hitsen" och mycket från deras klassiska album "Workingman's Dead" och "American Beauty".
St Stephen (1969)
Vi börjar väl med en liveinspelning, nämligen från the Fillmore West i SF, 1969. Den tar tyvärr slut lite plötsligt eftersom den klippts ut från en konsert.
Friend of the Devil (1970)
Kanske är detta den kändaste Grateful Dead-låten. Klassisk folk-country av högsta oktan. Gillar de olika solona som pågår lite över varandra. Från American Beauty-albumet.
Uncle Johns Band (1970)
Här går stämmorna på högvarv och nån halvskum taktart ger låten en härlig sävlig känsla. Vad handlar låten om? Vilka är "Uncle John's Band"? Handlar den om döden? Perfekt flumnivå. Detta var den första Grateful Dead-låten jag kom i kontakt med, nån gång på 90-talet då den låg med på soundtracket till "Great Expectations". Älskar den sedan dag 1. Från albumet "Workingman's Dead". De täta körerna är tydligen inspirerade från Bysantinska och Bulgariska damkörer.
Box of Rain (1970)
Ännu en klassiker, en finstämd country rock-dänga minst så bra som vilken The Byrd-låt som helst. Även denna från American Beauty. Tycker den halvbrutna rösten i sången ger låten en extra nerv.
New Speedway Boogie (1970)
Nu blir det country blues. Återigen, Jerry Garcias sköra röst ger låten en äkthet som inte går att förklara. Även texten är riktigt najs med många one-liners. "I don't know but I've been told, if your horse won't pull, you have to carry the load". Låten handlar om den otäcka Altamont Speedway-konserten. Hörde låten först som en cover av Courtney Barnett från en Grateful Dead-hyllning "Day of the Dead". En platta som är rätt spännande att lyssna på. "New Speedway Boogie" är från "Workingman's Dead".
Mississippi Half-Step Uptown Toodeloo (1973)
Mer country-blues. Låten innehåller en del fina solon. Från albumet "Wake of the Flood".
Unbroken Chain (1974)
En annan Dead-klassiker. Produktionen på denna skivan ("From the Mars Hotel") är lite annorlunda, lite smoothare, lite mer 70-tal. En jäkligt skön låt som tyvärr har något konstigt gnissel pålagt ovanpå.
Eyes of the World (1973)
Nu är det nästan lite yacht-rock känsla på The Grateful Dead. Smooth med fina solon. Härligt knarkig text. Från albumet "Wake of the Flood".
Scarlet Begonias (1974)
En härligt unik komposition som jag tycker visar att även om Grateful Dead är födda i folk countryn, som om man skall vara ärlig kan vara rätt enformig, så gjorde de ändå något unikt. Härligt svävande gitarrsolo i mitten av låten. Från "From the Mars Hotel").
Shakedown Street (1978)
Skall erkänna att efter 1975 fejdar bandet i mitt tycke. Men "Shakedown Street" (från albumet med samma namn) är härligt funkig och smooth. "Shakedown Street" gav även namn till det område kring Grateful Deads konserter där besökare kunde byta till sig olika saker man behövde. Hungrig? byt lite lustgas mot en burrito. Smutsig? byt en turné-tisha mot en tvål. Osv. Många "Deadheads" följde ofta bandet från konsert till konsert och det kunde nog bli lite skralt med förnödenheterna då och då.
