Bländet

Jag vill föra till protokollet att jag försökte mig på en ambitiös tematisk lista, men nu blev det inte så. Kanske lika bra det så att ribban sänks lite? :)

Istället bjuder jag på en omsorgsfullt utvald blandning. Särskilt framtagen just för dig! 

Hoppas att det smakar!

LISTAN

Här kommer en bild på en koala, se så söt den är! Och några utropstecken som blev över vid författandet av denna text: ! !!! !

Kanonkulan

Julian Edwin "Cannonball" Adderley är han den där altsaxofonisten som bidrar med det melodiska och bluesiga soundet på Miles Davis plattan "Kind of Blue".

Ända sedan jag hörde den skivan i mina tonår har jag varit svag för snubben.

Listan inleds med "All Blues" från nämnda skiva. Canonballs solo börjar 4:00 och är ett bra exempel på hur melodisk och svängig han kan vara. Oerhört gött när den ställs mot näste man Coltranes mer introverta tenor. Tillsammans blir de legendariska..

Resten av listan utgör ett axplock av hans sologrejor. På de flesta spåren har han med sin brorsa Nat Adderley på trumpet/kornett.

De första spåren är ganska typiska 50-60-tals jazzalster.
- Maffigt blås på "This Here" (hör ni piccoloflöjten?)
- "Del Sasser" med fina stämmor och jävulskt svängingt solo av Cannonball. Gjordes en rekorderlig cover på av Antonio Hart på nittytalet med lite maffigare prod (https://www.youtube.com/watch?v=oRUxTH0dBiM&ab_channel=hk613)
- "Jubilation" visar lite mer av hans virtuositet (med skönt reverb i vänsterörat)
- "Nardis" - en klassiker som jag delat av Bill Evans i en tidigare pianolista. Dock var denna versionen först, skriven av Miles Davis. Jävla geni..


Sen kommer några spår som är exempel på det lite souligare soundet som gjorde honom känd på senare dar.
- "Work song" skriven av brollan Nat som han kom på efter att ha sett ett gäng kedjade fångar sjunga under hårt arbete utanför hans hem i Florida
- "Mercy, mercy, mercy" är nog kändast, skriven av Joe Zawinul (från Weather Report) till Cannonball. Notera det oerhört sköna introsnacket.
- "Walk tall" - fin upp-tempo version även om ljudet stundtals brister med konstiga biljud i Wurlitzerpianot eller om det är basen.. svårt att säga


Slutligen lite mer elektronisk och experimentell vibb som han pysslade med på 70-talet precis innan han dog en alltför tidig död.
- Introt på "Inside straight" är som taget från en Portishead låt :) resten av låten har en guttig kontrabasgång med fina höga toner på rätt ställen . Gillar instrumentet vid 2:10 :D
- "The Black Messiah" - D'Angelo var inte först med den titeln :) Skön sjutty-vibb på denna, skriven av Zappas parhäst George Duke som även spelar grymma keys


Enjoy Kanonkulan!

The Rise & Fall of Disco Rock

Steve Dahl - Killen som drev anti-disco rörelsen.

Jag fortsätter och utforskar 70-talets och dess genrer, ett magiskt och mångsidigt decennium där inget verkade omöjligt! Efter bl.a. ha grävt lite i dom tidigare årens opolerade proto-metal och undersökt reggae-punk kopplingen, så har jag nu kommit fram till slutet av årtiondet för att gräva i fenomenet disco-rock.

Men vi tar väl det från början med en lite sammanfattning/historielektion? Om annat för att jag vill redogöra för min research.

Själva disco-soundet utvecklades främst från dansant funk och soul och blev successivt sin egen grej. Runt ’74-75 slog den riktigt igenom kommersiellt med fler och fler framgångsrika singlar på topplistorna och benämningen disco blev etablerad.


–Vad är då signatifikant för disco-genren?
Tja, det är ju dansmusik, vilket betyder att det oftast är upptempo-låtar, runt 120 BPM. Oftast four-on-the floor bas kagge. Gärna 16-delar på hi-hat (spelade med båda trumpinnar och alternerad öppen/stängd) Vanligt med inslag av sk. “disco-stråkar” och högt förekomst av det rätt nya fenomet synthersizern. Gitarren används främst som rytm-instrument. Istället är det basen som är framträdande och ofta spelas i växlande oktav. Enkla gärna repetativa texter som gärna handlar om dans, nattliv och promiskuitet. Tonen in musiken är ofta positiv samt upplyftande och uppfattades som inte sällan som ytlig i kontrast till den mer “seriösa” musiken som dominerat slutet av 60-talet/början av 70-talet.

Discon fick kanske sitt största genomslag ’77 i samband med filmen Saturday Night Fever och dess soundtrack. Soundtracket dominerades av Bee Gees ett fd. rockband, som blev synonyma med genren och bidrog till att legitimera musiken för en “vitare publik”. Från dess - fram till slutet av årtiondet dominerade discon verkligen toplistorna. Discon var fanemej överallt. 

De traditionella soulartisterna växlade snabbt om till disco: Jackson 5, Diana Ross Marvin Gaye och andra Motown artister var inte sena på bollen och hade stor framgång. T.o.m. countryartister som George Jones, Conway Twitty och Dolly plockade upp tydliga disco-element i sina låtar. I Europa dominerade samtidigt ABBA och tyska Boney M listorna.


Under själva disco-peaken 77-79 såg den traditionella rocken verkligen ut vara helt på upphällningen. Inte så konstigt så var det många av de gamla rockrävarna som försökte hänga på disco-trenden …Vilket många av “de sanna rock-fansen" såklart uppfattade som total sell-out och högförräderi. (Och delvis kan förklara den samtida punkens genomslagskraft som motrörelse till det mer ytliga och komersiella soundet)

Detta hela resulterade i en egen kortlivad sub-genre med mer eller mindre lyckade hybrider av rock och disco. Bowie var såklart tidig med att omfamna och omtolka genren men nästan alla verksamma rockartister experimenterade med soundet. Lou Reed, Eagles, Pink Floyd, Grateful Dead, Beach Boys, The Who – alla gjorde disco-influerade låtar.

Den här listan är ett axplock av just sådana låtar jag sammanställt i dagens lista.


Enjoy! 

Disco Sucks: The Rise & Fall of Disco Rock

(Epilog)

Överexponeringen av disco-musik resulterade till sist att det formades en opinion mot genren. Detta kulminerade den 12 Juli 1979: Det sk. ‘Disco Demolition upploppet’ ägde rum under en baseballmatch i Chicago. Rabiata rock-fans hade samlas och sprängde lådor med disco-skivor i protest. Matchen fick avblåsas och incidenten resulterade i 39 arresteringar. Detta anses som spiken i kistan för discon och därefter blev det nästan tabu att hålla på med disco. Knappt 3 månader samma år var det inte enda Disco-låt på billboard top 10! 

Disco-Demolition anhängare

"This is now officially the world's largest anti-disco rally! Now listen—we took all the disco records you brought tonight, we got 'em in a giant box, and we're gonna blow 'em up reeeeeeal goooood." – Steve Dahl

Om Låtarna & Artisterna

Disco-Kiss Anno '79. Fnask möter superhjälte-looken. 

Kiss – I Was Made fo Lovin’ You [1979]

Finns det ett band som har mer intigritet än Kiss? (svar: Ja dom flesta) Kiss såg naturligtvis vilka skivor som sålde bäst och var inte sena med att hoppa på Disco-tåget. Med sina platå-dojor, glitterimage och hit-refräng-känsla var det såklart en ”match made in heaven”. Kiss exemplifierar kanske bäst Disco-rocken bäst och just “I Was Made For Lovin’ You’ är den givna signaturlåten. Dessutom en av min 7-åriga sons favoriter. Man kan tycka vad man vill om Kiss image och kompetens som musiker - men dom kunde skriva hits.

Rykten säger att han har vissa moves.

Rolling Stones – Miss You [1978]

Ett band som verkligen tog Discon till sitt hjärta var de Rullande Stenarna - Som bara ett decenium tidigare varit Bluesens största förespråkare i sitt hemland.
Sannolikt var den lite mörkare hedonistiska sidan av musiken som tilltalade - och passade bandets image väl. Om någon vill gräva djupare i Stones disco-sido så har jag en annan playlist med alla deras främsta Disco-inspirerade tracks. Miss you är en lite slöare och sleeazy discolåt men ändå go. Just denna låten släpptes även i en extra lång Disco Version.

Ray Davies har alltid varit lite Kinky.

The Kinks – (Wish I Could fly like) Superman) [1979]

Precis som Rolling Stones ett band som var väldigt tongivande på 60-talet och fick kämpa för att hålla sig lika relevanta på 70-talet. Men skivan Low Budget och disco singeln Superman blev lite av deras comeback.(Superman-filmen kom föresten 1978) Ironiskt nog ska Ray Davies avskytt disco och gjort låten lite ironiskt efter påtryckningar från skivbolaget! Annars skulle man kunnat tro att Discon borde tilltalat dom: Dom hade ju redan utforskat sammhällets baksidor och sexuell frigörelse i bl.a. Lola. Bra catchy i alla fall.

Den gången en till synes blyg och star-struck Alice Cooper fick ABBAs autografer.

Alice Cooper – From the Inside [1978]

Skräck-rockaren Alice Cooper har alltid varit bra på att återspegla och parodiera sin samtid genom sin lite skeva lins. Precis som med Kiss så lirade discon med hans image: teatralt, glammigt och dekadent. Slutet av 70-talet hade varit svårt för Alice vars alkolism hade helt spårat ut. From the Inside handlar just om Alice’s tid i rehab. TIll sin hjälp hade han bla. Elton Johns textpartner Bernie Taupin som skrev texten till denna dängan. Elton gjorde även han starka Discolåtar vid tidpunkten bl.a. den fantastiska Are You Ready for Love.

En anledning till att Uriah Heep aldrig nådde några större framgångar kan bero på att dom var fula som stryk…

Uriah Heep – Whad’ya Say [1978]

Ett band som aldig riktigt fått lika mycket erkännande eller framgång som sina gelikar, trots att dom var vid sidan om Sabbath, Purple och Zeppelin var en av de främsta hårdrockspionjärerna. 1978 hade originalsångaren David Byron gått solo (Även han släppte Disco-inspirerade soloalbum) och John Lawton från Lucifers Friend rekryterades. Den studsiga basen spelas av Bowies ex-bassist (Spiders from Mars). Det mer Discoinspirerade soundet blev ingen hit för bandet, förutom i Tyskland där det sålde bra. Jag tycker detta är en liten bortglömd pärla. Goa synthar i alla fall - och tonartshöjning!

Walker Brothers? Snarare Sit-down Brothers. 

Walker Brothers – Shutout [1978]

Skriven, sjungen och proddad av fenomet Scott Walker. En personlig favoritskiva som både inspirerat - och inspirerats av Bowie. (Titelspåret på skivan gjorde Bowie cover på ’93) En sak som skiljer Shutout från många andra disco-inspirerade låtar är att den låter väldigt mycket mer mörk. Det är något med Scotts barriton den tighta sångstämman och kombon med elgitarren med mycket feedback som låter så skönt elakt.

"Glass är gott Öl är gott - Öl-glass måste vara gott!" (Fast byt ut mot hårdrock och disco) 

Nazareth – Expect No Mercy [1977]

Skottarna i Nazareth är kanske mest känt för sin episka powerballad-cover av Love Hurts. Men här lyckas dom levera den feleande länken mellan disco och metal(?) Soundmässigt finns det också vissa likheter med vad ZZ-top skulle hitta på under 80-talet. Det här är kanske mer underhållande än bra, men det är underbart “over the top”! Drakar & Demoner-omslaget går ju inte heller av för hackor! (Rolig detalj är att “demonen” på bilden inte skulle kunnat hugga svärdet förbi sina horn).

Den otippade disco-percussionisten Stephen bankar trumma med Stevie.

Stephen Stills – What’s the Game [1978]

Vem skulle kunna tro att hippie-ikonen som dryga 10 år tidigare skrev protestlåtar som ‘For What’s it Worth’ och lirade på Woodstock i smutsig poncho tillsammans med CSNY, skulle hoppa på disco-tåget? Tillsynes lite desperat, men Stills har aldrig varit rädd för att laborera med olika genrer. Faktum är att han också spelade percussion på BeeGees Disco-klassiker You Should Be Dancing! Jag tycker att Stills har lyckas få till en svängig och lite soul-bluesig discolåt.

Disco-rockens okrönta kungar ELO, regerade verkligen slutet av deceniet.

Electric Light Orchestra - Shine A Little Love [1979]

ELO stod på toppen av sin karriär 1979 när dom släppte sitt 8:e studioalbum Discovery. Titeln på skivan (Disco-very) är en klar ledtråd till hur musiken låter. ELO hade redan på skivan innan haft tydliga Disco-influenser. Med deras redan catchiga melodier och överproducerade stråk-dränkta låtar var transitionen från pop/rock till disco väldigt organisk och väldigt lyckad. ELO har ett imponerande antal hit-låtar på sitt CV, det var svårt att välja en.

Tajtaste brallorna i branchen: Bon Scott.

AC/DC – Love Hungy Man [1979]

Nä vänta lite. AC/DC har väl aldrig lirat disco? Tja, AC/DC är onekligen en av de mest konsekventa banden vad det gäller sound och låtar genom tiderna. Dom har i princip spelat samma låt 50 år i sträck! Men inte en riff-mästarna kunde låta bli att påverkas av discons kraft när den stod på topp. Lyssna noga på denna låten - det är kanske en av de mest funky-baserna som lirats. I kombo med det enkla men effektiva disco-inspirerande beatet - Visst blir man bra sugen att glida ut på dansgolvet?! Det är en bit kvar till Dancing Queen, men influenserna är tydliga och så här dansvänliga har aldrig AC/DC varir förr eller senare.

Bonusvideos

Rod Steward – Do YaThink I'm Sexy?

Man kan såklart inte utelämna Rod Steward när man snackar Disco-Rock.

En superhit tillika underbart obehaglig klassiker. Och Rod, ja. Jag erkänner, du är lite sexy, men jag tror att Carmine Appice - trummisen brädar dig med sig fina mustasch.

Kiss – Sure Know's Something

En till Disco-inspirerad låt från albumet Dynasty. Plattan innehåller även den fantastiska Disco-rock dängan Dirty Living som varit med i musikveckor tidigare. Kanske Kiss töntigaste, men svängigaste period?

BeeGees vs AC/DC – 

Australiens två största exportvaror i en oväntat lyckad disco-rock mash-up!

Vem vare som sampla!?

"Don't copy that floppy!" säger Peter Vogel & Kim Ryrie,
skaparna av den första samplern Fairlight CMI.

Quizdags!

Dagens lista innehåller 10 låtar från 70 och 80talet vars samplingar dykt upp i mer nutida populärkultur. Din uppgift är - utan hjälp av internet eller annat fusk - försöka lista ut vilken artist eller band som samplat. Kan du även låten ger det också poäng! Naturligtvis kan en sampling vara med i flera moderna låtar, här friar vi hellre än fäller såklart!

PM:a svaren till mig, deadline måndag 8:00 då vinnaren kommer annonseras!

Första pris är, förutom evig ära, en valfri öl på Pivo vid nästa sammankomst!

Listan!