Jakt

Har du någonsin förlorat musik? Har du någonsin haft ett sound som stundom ringer i dina öron, år ut och år in, men där du aldrig riktigt kan komma på vad låten eller artisten heter?

Kring år 2002 fick jag en bergsprängare. Det var en sån där med rundade element – lite som en fralla – inte riktigt lika tuff som de lite äldre mer rektangulära men säkerligen något billigare. Kanske att jag köpte den för egna pengar och därmed valde en budgetvariant, mycket möjligt, men oavsett så uppfyllde den mitt främsta krav: den hade möjligheten att spela brända skivor. Otroligt.

Den som minns den minns. Och jag minns med värme när ungefär samtidigt byggde mig en stationär dator med CD-skrivare. Med värme när jag blev inbjuden till en privat torrent-tracker. Och med värme hur jag brände ut det bästa av musiken jag piratkopierat. Skrev deras namn med spritpenna på den blanka ovansidan. Vilken frihet! Både för mig med all världens musik framför mig (det här utspelade sig som sagt på tiden före Spotifys hegemoni), och för de där skivorna som tilläts fly ut från ett Winamp skinnat bortom igenkänlighet och som fick materialiseras för att spelas om och om igen. Jag skaffade mig till och med ett sånt härligt skivfodral med plats för säkert 50 skivor.

Åren gick och flyttlassen likaså. De flesta flyttlådorna blev uppackade men som bekant finns det alltid någon som liksom inte ville låta sig tömmas utan helt enkelt får stå kvar nere i källaren eller uppe på vinden eller i någon annan svårtillgänglig del av den fastigheten man för tillfället ockuperar. Och på något sätt försvann både min bergsprängare och skivfordralet. Sånt händer. Och med Spotifys intåg i mitt liv och den nya formen av oändlig tillgång var det inte riktigt något jag reflekterade över. Eller saknade.

I alla fall inte förrän jag långt senare fick nöjet att se på Dumma Mej 3. Någonstans i Pharell Williams soundtrack fanns det en stil, ett stråk, en syftning som slog an i mig. Det där bandet från den där skivan jag en gång hade, just det! Jag lyssnade på den skivan otroligt mycket, vad var det de hette? Jag kunde inte komma på det. Så jag började leta. Och leta. Och leta lite mer, över flera år. Idag får ni följa med mig på min jakt.

Listan

Prolog: Madeleinekaka

Listan utgår från Pharell Williams Dumma Mej 3-låt Fun, Fun, Fun. Det var denna låt som slog an ett minne. Eller, snarare en antydan till ett minne. För visst fanns det ett band från mitt förflutna som lät lite likt? Eller?

Första akten: Ett spår av supergrupper?

Jag hade inte mycket att gå på. Genre? Oklar. Nationalitet? Tja, de sjöng ju på engelska så det reducerar sökrymden... nästan ingenting alls.

Hade jag ett svagt minne av att det var en supergrupp? Troligen ingen känd supergrupp – då hade jag säkerligen hört låtarna igen - men kanske en lite mer okänd supergrupp. Kanske i någon obskyr genre eller med eventuellt lite mindre supergrupps-superiga medlemmar?

Jag plöjde artiklar över supergrupper på musikbloggar, lusläste wikipedias lista över supergrupper, lyssnade på allt som kanske skulle kunna passa.

Här trillade jag över A Perfect Circle, på listan med låten Judith. Jag visste att det inte var bandet jag letade efter, men kanske fanns det vissa likheter i delar av musiken? Eller? Nä, visst hade sångaren mer av en tenorstämma?

Jag halkade också över LSG, på listan med låten What About Me. Visserligen inte det minsta likt vad jag letade efter. Men hade inte mitt band också ett namn som var tre bokstäver?

Jag plöjde otaliga låtar av tvivelaktig karaktär och sökte av många grupper med oklar "super"status. Till slut fick jag ge upp: inget passade. Det var dags att gå vidare.

Andra akten: Tre små bokstäver

Jag sökte frenetiskt efter band som antingen hette eller förkortades till ett ord på tre bokstäver.

Här mötte jag ELP, på listan med låten Daddy. De måste vara för gamla för att stämma in på mitt mål: Skivan jag laddade ner måste ha kommit 2002 eller 2003, varför skulle den annars ha legat på en torrent-tracker där det framför allt dök upp nya releaser? Men nog finns det något progressivt i ELP som passar in. Mitt band hade garanterat progressiva inslag.

Kunde det ha varit Yes, på listan med Magnification? Nä, de är för stora, för kända. Och för gamla. Men ändå, det är den ljusa nästan tenor-stämman som slår an något. Och Yes är ju för bra ändå. Men inte riktigt rätt.

Det finns många band på tre bokstäver, och även om jag lyssnade av många fann jag inte riktigt vad jag letade efter. Kanske att det var dags att hitta något annat att gå på? Men vad? Jag fick släppa det hela tills vidare...

Tredje akten: Bluegrass fast... progressivt?

Det gick några... år? Jag minns inte riktigt, det var inte direkt som jag fört dagbok över denna sporadiska jakt. Hur som helst snubblade jag in på Punch Brothers efter att inte lyssnat på dem på ett ganska bra tag, och där var den: känslan av att det fanns ett element som slog an till min gamla jakt. Inte för att bandet lät exakt som Punch Brothers (på listan med Church Street Blues), men fanns det kanske något annat halvprogressivt bluegrassband med en gäll manlig sångare jag missat? Var det ett bluegrassband jag ens letade efter? Jag plöjde igenom listor av bluegrassband och lyssnade av så mycket som möjligt.

Under denna period blev jag bekant med The Avett Brothers, på listan med Ten Thousand Words. Fan vad bra det är, men absolut inte vad jag letade efter.

Eftersom jag i mitt sökande utgick från Punch Brothers sound blev jag såklart också infållad på Nickel Creek, på listan med Smoothie Song: Inte heller detta var vad jag sökte, men inte alls dumt.

Jag började få slut på spår. Och jag började ge upp hoppet. Kanske att jag skulle kunna ta ett nytt tag i att kolla i de ouppackade flyttkartongerna ännu en gång och hoppas att jag bara missat det gamla skivfordralet som jag trodde mig ha tappat bort. Kanske om ett tag, kanske till hösten.

Sista akten: Desperation, glädje och nostalgins falskhet

Jag åkte bil hem från skidsemester nu i februari. Det finns musik som bara spelas i bilar. Ni vet de där plattorna som liksom inte går i sina egna hörlurar, men som kan komma på bilstereon genom en kombination av trallvänlighet, minsta gemensamma nämnare med andra familjemedlemmar och en allmänt körvänlig ljudbild.

Således: Mika, på listan med låten Relax, Take It Easy. Ungen är glad, frugan är glad, underskriven (tillika föraren) håller sig pigg. Och visst fan fanns den där igen: strimman av likhet till mitt nu säkerligen rejält förvanskade minne av den gamla skivan.

Jag började återigen leta, läsa gamla listor, kolla igenom supergrupper, och till slut vända mig till tidens främsta avgud: ChatGPT.

Efter åtskilliga promptar över flertalet timmar fanns det helt plötsligt en rad som såg bekant ut: A.C.T. Synnerligen bekant. Och visst var det så, A.C.T, Malmöbandet med några ynka hundratusen spelningar på Spotify. Skivan: Imaginary Friends. Ingen supergrupp, ingen bluegrass, dock ett trebokstavsband och ändå lite progressivt. Otroligt mycket rockigare, och kanske lite mer oslipad (billigare?) ljudbild än jag mindes (men det är klart att allt låter billigare än Punch Brothers.) Ja, helt klart lite billigare med billig synth och med mycket mer typ power metal-stuk än jag mindes.

Kanske var det så att Punch Brothers efter alla turer tagit över för mycket av mitt minne för att göra A.C.T rättvisa. Men det var A.C.T som snurrade i min bergsprängare 2003.

Epilog

Jag känner mig glad. Och lite tom. Inte direkt snuvad på konfekten även om jag efter ett par genomlyssningar inte tror att A.C.T kommer göra come back in i min mer permanenta repertoar. Kanske var låtarna bättre i mitt minne. Men jag är tillfreds, myggbettet har blivit kliat för sista gången.

Jasså Japan?

Så var det dags för en blicka mot ett specifikts lands musik igen! Sist betade vi av Italien där det hittades många guldkorn och nya favoriter! Nu har turen kommit till öriket i öster, dvs Japan och denna gång kör vi en sammarbetslista där deltagarna efter mycket vånda valt 3 låtar att bidra med.
Deltagare denna gång var Anders L, Pontus, Rikard, Jonas och Anders J.

Listan hittar ni här och nedan kan ni läsa varje deltagares kommentar till låtarna de valt. 

 Anders L 

1. Shintaro Sakamoto - ツバメの季節に (2020)
Shintaro verkar vara en veteran på musikscenen i Japan, varit med i flera band innan han gick solo 2010. Fastnade för det otroligt läckra soundet i låten i fråga - den ûberdrömmiga gitarren, den torra trumman, den loja sången. Säkert en artist värd att gräva ner sig i.

2. Kikagaku Moyo - Nazo Nazo (2018)

Låter börjar lite psykadeliskt, lite som en the Doors eller Steppenwolf-låt, men övergår sedan i nån form av loungeflum med lätt japansk ton. Bandet är ett psykadeliskt rockband i samma serie som King Ghizzard and the Lizard Wizard.

3. Mitzuhara Hiroshi - Kuroi Hanabira (1959)
Tycks finnas hur många som helst grymma melankoliska ballader från 50- och 60-talet i Japan. Valet föll på denna för den riviga saxen i mitten av låten. Svårt att hitta något mer om artisten mer än att han var stor på 50 och 60-talet och verkar ha varit med i några filmer också när det begav sig.

 Pontus 

4. Akiko Yano – こどもたち [1978]

Akiko Yano debuterade 1976 med skivan Japanese Girl, men denna är från hennes första självproducerade platta.

Hon hamnar ibland i City Pop facket men är betydligt mer mångsidig än så. En grym pianist som lirar jazz och folk och är fortfarande är aktiv trots att hon närmar sig 70-strecket. Dessutom har hon både gjort röster och musik till Studio Ghiblis filmer, samt varit gift med Ryuichi Sakamoto från med synth-ikonerna YMO som hon också jobbade/turnerade med.

Efter att grävt lite bland skivorna var det faktiskt svårt att välja vilken låt för det fanns så många bra. Hade 6 låtar på shortlisten. Hennes tidigare grejer som den här har en hel del Kate Bush kvalitéer. Som denna låten: Ska uttalas “Kodomotachi” och betyder barn om jag fattat det rätt. Verserna går altså i 5/4 och instrumentalpartierna i 6/8 - och sånt går man ju igång på. Och vilket snyggt synthsolo sedan. Tycker verkligen detta är svinbra.

Akiko Yano är bla. en fena på piano

5. U-zhaan - Nana Youbi [2021]

U-zhaan är en tabla-spelare och kompositör. Tabla är alltså sånna där små bongoliknande trummor som ofta används i traditionell Indisk musik. Men om man tror att det är en lek har man fel. Det är en över 2000-år gammal tradition och den typen av instrument som man “måste” studerara under en guru för att bemästra. U-zhaan är väl någon form av förnyare av instrumentet och här samarbetar han med rapparna Tamaki Roy och Chinza Dopeness. Jag gissar också att dom har manipulerat instrumentet en hel del i denna låten. Jag tycker resultatet är riktigt cool, plus att japansk-rap inte tillhör något man hör så ofta. Ganska charmigt. Även U-zhaan har jobbat med Ryuichi Skamoto och ganska nyligen gjorde han musik till en animerad Star Wars serie.

–Är det svårt att spela sånna där trummor? Nä det är bara att läsa tabla-turen

6. Hiroshi Yoshimura - Green [1986]

Jag var tvungen att ha med en “gammal” favorit. Den här plattan – och speciellt den här låten är en sådan jag återkommer till. Hiroshi Yoshimura (1940-2003) var en klassisk skolad kompositör och en pionjär av japansk ambient. Han lär ha varit inspirerad av Brian Eno’s Music for Airports men även kompositörer som Satie och John Cage. Jag är normalt inget fan av ambient, men det är något i ljudvalen och framförallt att det är så vackra melodier som gör att jag älskar detta. Jag tycker också att låten/skivan påminner starkt om en annan favorit: Mort Garson’s Mother Earth's Plantasia (1976). Tycker om den organiska känslan - ingen tydlig beat precis. Och gillar hur mycket utrymme reverb och delay får i kompositionen. Fun Fact: när skivan gav ut i USA mixade man in massa fågelsång och naturljud för att tilltala en New Age publik. Tack o lov ej på Spotify versionen, det hade kanske gjort att den hamnat på fel sida spa-gränsen?

Hela skivan flyter på som ett vatten

 Rikard 

7. ROTH BART BARON - ウォーデンクリフのささやき (feat. 優河) [2019]
8. Tenniscoats -  パパイヤ / Papaya - 2022 Remaster [2012]
9. A_o, ROTH BART BARON, AINA THE END -  BLUE SOULS [2021]

Jag funderade lite över varför den japanska scenen inte är större än den är internationellt. City poppen har ju haft en viss spridning de senaste åren, men utöver det har man ju haft så otroligt dålig koll på precis allt. Det finns så otroligt mkt som är bra och det är väldigt mångsidigt, med ett ben i de flesta genrer man kan tänka sig. Otroligt kompetenta musiker och fantastiska proddar. Det är ju helt klart språket som är den stora boven i dramat insåg jag snabbt. Hade några av city poppens största hits levererats med en engelska som motsvarar den kvalitén som svenska artister lyckades med under 70 och 80 talet så hade kanske Japan varit världens största icke engelskspråkiga exportör av musik och inte Sverige. Sen har de väl ingen ABBA heller för den delen. En sån där super-grupp som banade vägen. Sen har vi ju det politiska och kulturella också. Någon har säkert bemödats sig med att skriva en avhandling om det där, så det är ingen ide att jag försöker mig på det samma.

Min första tanke med Japan va att leta efter den traditionella Japanska musiken snarare än den moderna, det som man på svenska hade kallat Japansk folkmusik. Utan att tänka mig för knapprade jag in "Japanese folk music" i sökfältet och insåg mitt misstag först några sekunder in på första låten i en playlist med Japansk indie folk.

Jag hade alltså mitt egna lilla "Lost in translation" moment då folkmusik snarare bör översättas som "traditional music" än "folk music". Såklart. Lost in translation är ju också en film som ironiskt nog utspelar sig i Japan. Det visade sig vara ett lyckligt litet misstag som Bob Ross hade uttryckt det och jag hade svårt att slita mig från den där indie folk-pop listan som hade åkt på av misstag. Rätt va det va hade jag tryckt in 15 kandidater på en lista och dessa har jag nu kokat ner till 3. Japansk indie-musik är verkligen något jag måste gräva mer i inser jag nu. Hoppas ni också gillar det."

ROTH BART BARON

Tenniscoats

AINA THE END

 Anders J 

10. Logic System - Unit (1981)

Uppväxt med dataspelet Turrican II fastnade jag förstås direkt när jag för några år sedan hörde Chris Hülsbeck ganska tydliga japanska insipiritionskälla. Kan det låta mer rymd och framtid än det här? Och är det inte härligt hur det är både stelt krafwerkfunkigt och orkestralt bombastiskt på samma gång?

Mannen bakom Logic System är  Hideki Matsutake, student till Japans kanske kändaste synthgubbe Tomita men han har även hjälpt självaste Yellow Magic Orchestra med programmeringen av deras syntar. Skivan går att hitta alldeles för billig på tradera och när du väl införskaffat den kan du njuta av texten på baksidan "If you Don't Listen This Album, you can't enjoy the Essence of computer Music", visa ord! Nu hoppas jag bara att någon annan tar med Tomita och Yellow Magic Orchestra också! 

Hideki Matsutake demonstrerar vart man absolut inte får trycka in fingret 

11. Jino Inagaki and His Soul Media -  Dōsojin = 道祖神 ～やぶにらみ民謡考～ (1972)

Saxofonisten Jino verkar figurera i många japanska jazz-listor. Här representeras han av konstellationen J. Inagaki & His Soul Media som på den här skivan mixar Jazz, Psych och traditionell japansk musik. Hela skivan kan rekommenderas och det är svårt att välja en låt men just den här くさかひ (Kusakahi) är nog favoriten just nu, snygg folkig sång, ljuvligt blås och lite tunga trummor och tjutande gitarrer på det, what's not to like?

Med starka jazzstjärnor i studion måste man bära solglasögon för att inte bli bländad.

12. みかんむくっ (Mikan Mukku) - 缶 (Kan / Can) (1986)

Min ursprungliga tanke var att både genre och årtionde skulle skilja sig mellan låtarna men när jag snubblade på den här udda och obskyra 80tals-skapelsen var jag tvungen att ta med den.  Har jag förstått det rätt släppte bara Mikan Mukku två låtar, bägge två på samlings-flexi-discar i liten upplaga. Naturligtvis skall jag hålla utkik efter dessa nästa gång jag är i Japan! Som tur är finns de dock återutgivna så vi kan njuta av dem här på spotify. Oerhört avskalad och rå musik och visst finns det något uråldrigt japanskt som spökar bakom syntarna och den stenhårda sången av Mihashi Mikako? Utan musikveckor hade jag aldrig stött på det här, så tack alla för den här upptäckten!

Mihashi Mikako verkar inte helt nöjd med Kotobuki Hikarus gitarrsolo

 Jonas 

13. Jiro Inagaki and his soul media - ファンキー・スタッフ (1975)

Självlärd saxofonist från det glada sextiotalet. Vad vet jag mer om honom? Tja i stort sett ingenting. Mysig låt som jag tycker träffar rätt läge nånstans mellan finjazz och hissjazz. Ursnyggt omslag!

14. Far East Family Band - Kokoro (1976)

Tidigt japanskt proggband, det första enligt vissa tyckare på internet. Klaus Schulze från Tangerine Dream har varit med och proddat detta och spelar synth. De var tydligen större i Europa än i Japan. Härligt flytande progglåt tycker jag, lagom knarkig.

15. Ryuichi Sakamoto & Kazumi Watanabe - Tokyo Joe (1997)

En av medlemmarna i Yellow Magic Orchestra som jag tror att Rikard haft med innan. Han verkar vara allmänt pretentiös och har gjort opera och tv-musik och grejer, och dessutom musik till en del stora filmer. Man hör tv-ådran i den här låten tycker jag, det låter som om DEVO skulle gjort vinjetten till Dallas.

Allmännyttig Undersökande verksamhet

Pro memoria nummer: SLA-250213 / Musikveckors undersökande verksamhet nr. 261.

Avdelning: Almmännyttig undersökande verksamhet (16)

Bakgrund:

Under allmän lyssningsaktivitet nr. 35 framkom att vissa alster har förmågan att frammana en känsla av välbehag förknippad med att springa i långsam sicksack med armarna rakt ut. Detta experiment avser att påvisa, alternativt avvisa denna effekt.

Metodik:

Kvalitativ utvärdering av utvalda alster (se nedan) under närbesläktade aktivtetsformer (a).

Utvärdering enligt följande attribut (utvärderingsskala 1-5):

1. Svängbarhet
2. Ut-med-armarna-barhet
3. Integration av musik i rörelsemönster

Listan av alster: Hyperlänk

(a) Primärt snowboard, alternativt skidåkning. I fall då detta inte är möjligt cykling på landsväg i solnedgång eller löpning över äng.

Peter Garbriel postGen preSo

Jag har fastnat i sjuttiåttitalet! Dessutom kunde jag inte låta bli att norpa det föreslagna Peter Gabriel fokuset.

Listan är ett kondens av hans fyra första soloplattor, range 1977-1982. Det är något med hans röst och harmonival som gör att jag fastnar för honom mer i förhållande till andra liknande artister som istället upplevs som sentimentala och ytliga. Jag hade faktiskt inte lyssnat på skivorna alls innan jag började knåpa ihop listan, visste bara att det fanns ett gäng plattor innan "So" som hette Peter Gabriel 1, 2, 3 etc. samt kände till Solsbury Hill som nog funnits med i ett dussintal filmer och tv serier.

Här finns Fripp och Levin bland andra kompetenta musiker. Dock med lite blandat låtmaterial. Största guldklimpen är dock Indigo enligt mig - sicken megalåt. Den inkapslar allt jag gillar med Peter Gabriel som artist. Får se om ni håller med.

Listan

Bach On Crack – The Neo Baroque Companion

Jag har aldrig varit något jättefan av klassisk musik. Inte så att jag inte kan uppskatta det, men det kräver ofta sin kontext. En live-konsert kan vara otroligt vackert och mäktigt, men i hörlurarna…Njea, det är sällan något jag går igång på…

Däremot inser jag att jag lyssnar på en hel del musik och musiker som inspirerats av klassisk musik, Baroque-pop, Heavy-metal och Prog-rock etc. Och jag gillar ganska många moderna kompositörer och tolkningar av klassiska stycken.  

Ett exempel på musiker som jag kan uppskatta är pianisten Glenn Gould och hans väldigt personliga tolkningar av Bach. Just Bach och barock-epoken är ju just lite spännande: Barockens musik känns ju på sätt och vis väldigt närbesläktad med punk & rock, då den på sin tid blev anklagad för att vara kaotisk och dissonant och tillät mer improvisation än tidigare strömmningar.
Kanske inte därför så förvånande att många samtida artister inspireras av Bach? 


Jag har därför i veckans lista plockat ihop en samling moderna låtar, som hämtat inspiration från barocken och/eller tolkar Bach himself. Disclaimer att jag verkligen inte vet mycket om klassisk-musik överlag, så ha överseende om jag har blandat ihop någon tidsepok eller stilgrepp.

Vill man kan ju läsa på själv om J.S.B 

Johann Sebastian Bach^{[n 1]} (31 March [O.S. 21 March] 1685 – 28 July 1750) was a German composer and musician of the late Baroque period. 

 

Eftersom vissa låtar vart så väldigt korta har jag avsiktligt överskridit den rekommenderade 10-låtars gränsen. Det överlever ni.

Listan: Bach On Crack – The Neo Baroque Companion

Om låtarna & artisterna:

Till vänster franska musikern Nicolas Godin. Till höger franska upptäcksresanden Nicolas Baudin. Slående lika till namn och utseende! 

Nicolas Godin – Orca 

Vi börjar med den ena halvan av Air, som oftast nosat mer på barock-pop än klassisk barock-musik. Den här riviga och distade dängan är så vitt jag förstår en originalkomposition men från en skiva ‘Contrepoint ‘ där Bach’s musik är själva inspirationen. Kontrapunkt är just något som är signifikant för barock-musik och Bach i synnerhet, och betyder typ att det pågår fler melodier simultant utan att en är dominant. Den här låten känns som något som skulle kunna förekomma i vilken Wes Anderson film som helst. 

Kody Nielson – Ruban's Birthday

Vi förflyttar oss till det södra halvklotet och Nya Zeeland - som man kanske inte normalt förknippar med Barockmusik. Kody har spelat in 2 instrumentala barock-inspirerade skivor med “födelsedagslåtar”. Just denna biten är tillägnad hans bror till Ruban Nielson känd från bandet Unknown Mortal Orchestra. (Som är en annan favorit). Kody släpper också trevlig elektronisk musik under namnet Silicon och var tidigare frontman i Nya Zeeländska kultbandet Mint Chicks. 

Sagor & Swing – Så Har nu Denna Dag

Vi får lämna Bach i förmån för en tolkning av en svensk barock-doldis: Gustav von Dûben (1624-1690†) En gubbe som skrivit en del melodier till den svenska psalmboken. Som den här gamle godingen: Psalm 503. 

Sagor & Swing är Bo Hanssons protogé, orgel-akrobaten Eric Malmberg (som jag har haft med i tidigare listor) samt hans bror på trummor. Här gör dom alltså en en svensk homage till Wendy Carlos klassiska platta ‘Switched on Bach’ (1968) där Wendy tolkade Bach på Moog-synth precis som Eric nu gjort med Gustav D’s något mindre kända verk. 

Musica Sequenza – St. John Passion, 13. Aria, BWV 245: Ach Mein Sinn, Wo Willst Du Endlich Hin

En artsy ensemble med f.d. elever från den snobbiga kulturskolan Juliard i NY, fast numera baserade i Berlin, såklart. Dom har tydligen specialiserat sig på att framföra klassiska verk i moden tappning. Oftast i olika konst & kultursammanhang i samarbete med div. filmskapare, balettdansörer och visuella artister . När dom inte lirar Bach kan det tex. bli Händel eller Vivaldi.

Det här verket framfördes för första gången på Långfredagen 1724 men Bach lär ha skrivit om verket flera gånger och den ultimata versionen gjordes 1740. Vilken är er favorit?

Bachspace Trio - Constellation 999: 999 after BWV 999 & BWV 1018

En trio som består av Tamar Halperin på piano, Etienne Abelin - fiol och Tomek Kolczynski som står för de elektroniska elementen. Tamar är en Israelisk pianist som lirar både Jazz som klassisk musik. Hon har bland annat en PHD i musik och skrivit en avhandling om just Bach. Hon är dessutom gift med en Andreas Scholl som  är en världskänd kontratenor.

Etienne är en framstående dirigent som dirigerat några av de mest prominenta orkestrarna runt hela världen. Han har bl.a. beskrivits som “an icon of new ways in classical music” . Tomek har gjort musik till ett dataspel. 

Igorrr - Tout Petit Moineau

Spänn fast er. Franska breakcore artisten Igorrr har beskrivits som “Jean-Sébastien Bach som spelar Game Boy samtidigt som han lyssnar på Cannibal Corpse”. Släng in lite Aphex Twin och Mr. Bungle så börjar det närma sig. Låter det schizo? Ja bokstavligen. 

I just den här låten har han visserligen lånat melodi av Bethoven. Wait, wait säger ni…Bethoven är väl inte Barock? Nä, men Bethoven var å andra sidan inspirerad av Bach så det hänger ihop ändå  – och känslan i denna låten är klart närmare barock än Weinklassicism eller Romantik. Här är det sången och melodin och dom intensiva trummorna som bildar kontrapunkten i kompositionen. 

Sångerskan Laure Le Prunenec sjunger också i bandet progmetal bandet Corpo Mente om man vill ha mer av henne. Igorrr har också spelat in låtar där han låter sina höns spela melodin på leksakspiano. 

Bach Jazz – Air BMV 1068

Efter den något kaotiska biten tänkte jag att vi kunde få en välförtjänst paus med en jazzig version av Bach’s kanske största hit? Bach Jazz är inte världens bästa eller mest innovativa bandnamn, men plus i kanten för tydlighet. Man vet ju vad man ska förvänta sig liksom. Det rör sig om en svensk trio och får man lite EST-vibbar kan det bero på att Esbjörns ljudkille Åke Linton sitter bakom mixerbordet. Jag tycker killarna har blåst liv i en nästan uttjatad bit. Bra jobbat!

Paul De Jong – Number Man

Paul De Jong är ena halvan av The Books. Han är en något av en ljud-hoarder och lär ha ett bibliotek hemma AKA “The Mall of Found” med över 50.000 samplingar. Det är av dessa han sedan sätter ihop sina collage aktiga verk. Som detta stycket: Number Man, som återfinns på samlingen Red Hot + Bach. 

Skivan innehåller moderna Bach tolkningar och den lanserades tillsammans med en iPad-app med visualiseringar av olika konstnärer. Red Hot är en non-profit organisation som jobbar mycket med AIDS-frågor. Number Man samplar bla. Well-tempered Clavier Book I,  BWV 846.

Venetian Snares – Magnetian Stumble v2

Tillbaka till IDM/breakcore och den här gången Kanadensaren Venetian Snares – riktigt namn Aaron Funk. Med ett sådant ballt namn varför välja ett annat artistnamn? Nåväl, Aaron har gjort sig känd att sampla udda klassiska verk men skivan Traditional Synthesizer Music är helt komponerad på modulär-synthar. Om man inte vet vad det är kan man föreställa sig en sladdhärva stor som en vägg.

Trots att det är en originalkomposition påminner detta mycket om en uppdaterad version av Wendy Carlos Switched on Bach  

Arandel, Petra Haden – Prelude No.2 in C Minor

Arandel är en fransk anonym musiker som det elektroniska soundet till trots, inte lär använda varken MIDI eller Samplers utan framför musiken “live”. På plattan inBach tolkar han Bach med ett gäng olika gästmusiker. Många intressanta spår på den. Här i samarbete med Jazzbassisten Charlie Hadens dotter Petra som kanske är kändast för sina ackapella-covers av bla. the Who och Journey. 

Rick Wakeman – Jane Seymour

Det är väl klart att man måste få in en progg-rockare. Rick Wakeman är keyboard-trollkarlen som är mest känd för sin tid i Yes och för att spelat klav på bl.a. Space Oddity och Hunky Dory. Han gjorde också musiken till den officiella dokumentären om fotbollsVM ’86. Det ni! 

På det strålande konceptalbumet the The Six Wives of Henry VIII är Bach-influenserna inte så subtila. Särskilt på denna låt om Henrik VIII 3:e fru som lånar friskt från Bachs orgel-epos Toccata in D minor. Hon förlovade sig föresten med "Henke" dagen efter hennes företrädare halshuggits. Nice.

Bonusvideos:

Igorrr 's  Tout Petit Moineau. Framförallt coolt att se att Laure Le Prunenec kan leverera live också.

Venetian Snare's analoga sladdhärva

Gringubben Rick Beato och ett gäng musiker om deras relation till Bach