Jasså Japan?

Så var det dags för en blicka mot ett specifikts lands musik igen! Sist betade vi av Italien där det hittades många guldkorn och nya favoriter! Nu har turen kommit till öriket i öster, dvs Japan och denna gång kör vi en sammarbetslista där deltagarna efter mycket vånda valt 3 låtar att bidra med.
Deltagare denna gång var Anders L, Pontus, Rikard, Jonas och Anders J.

Listan hittar ni här och nedan kan ni läsa varje deltagares kommentar till låtarna de valt. 

 Anders L 

1. Shintaro Sakamoto - ツバメの季節に (2020)
Shintaro verkar vara en veteran på musikscenen i Japan, varit med i flera band innan han gick solo 2010. Fastnade för det otroligt läckra soundet i låten i fråga - den ûberdrömmiga gitarren, den torra trumman, den loja sången. Säkert en artist värd att gräva ner sig i.

2. Kikagaku Moyo - Nazo Nazo (2018)

Låter börjar lite psykadeliskt, lite som en the Doors eller Steppenwolf-låt, men övergår sedan i nån form av loungeflum med lätt japansk ton. Bandet är ett psykadeliskt rockband i samma serie som King Ghizzard and the Lizard Wizard.

3. Mitzuhara Hiroshi - Kuroi Hanabira (1959)
Tycks finnas hur många som helst grymma melankoliska ballader från 50- och 60-talet i Japan. Valet föll på denna för den riviga saxen i mitten av låten. Svårt att hitta något mer om artisten mer än att han var stor på 50 och 60-talet och verkar ha varit med i några filmer också när det begav sig.

 Pontus 

4. Akiko Yano – こどもたち [1978]

Akiko Yano debuterade 1976 med skivan Japanese Girl, men denna är från hennes första självproducerade platta.

Hon hamnar ibland i City Pop facket men är betydligt mer mångsidig än så. En grym pianist som lirar jazz och folk och är fortfarande är aktiv trots att hon närmar sig 70-strecket. Dessutom har hon både gjort röster och musik till Studio Ghiblis filmer, samt varit gift med Ryuichi Sakamoto från med synth-ikonerna YMO som hon också jobbade/turnerade med.

Efter att grävt lite bland skivorna var det faktiskt svårt att välja vilken låt för det fanns så många bra. Hade 6 låtar på shortlisten. Hennes tidigare grejer som den här har en hel del Kate Bush kvalitéer. Som denna låten: Ska uttalas “Kodomotachi” och betyder barn om jag fattat det rätt. Verserna går altså i 5/4 och instrumentalpartierna i 6/8 - och sånt går man ju igång på. Och vilket snyggt synthsolo sedan. Tycker verkligen detta är svinbra.

Akiko Yano är bla. en fena på piano

5. U-zhaan - Nana Youbi [2021]

U-zhaan är en tabla-spelare och kompositör. Tabla är alltså sånna där små bongoliknande trummor som ofta används i traditionell Indisk musik. Men om man tror att det är en lek har man fel. Det är en över 2000-år gammal tradition och den typen av instrument som man “måste” studerara under en guru för att bemästra. U-zhaan är väl någon form av förnyare av instrumentet och här samarbetar han med rapparna Tamaki Roy och Chinza Dopeness. Jag gissar också att dom har manipulerat instrumentet en hel del i denna låten. Jag tycker resultatet är riktigt cool, plus att japansk-rap inte tillhör något man hör så ofta. Ganska charmigt. Även U-zhaan har jobbat med Ryuichi Skamoto och ganska nyligen gjorde han musik till en animerad Star Wars serie.

–Är det svårt att spela sånna där trummor? Nä det är bara att läsa tabla-turen

6. Hiroshi Yoshimura - Green [1986]

Jag var tvungen att ha med en “gammal” favorit. Den här plattan – och speciellt den här låten är en sådan jag återkommer till. Hiroshi Yoshimura (1940-2003) var en klassisk skolad kompositör och en pionjär av japansk ambient. Han lär ha varit inspirerad av Brian Eno’s Music for Airports men även kompositörer som Satie och John Cage. Jag är normalt inget fan av ambient, men det är något i ljudvalen och framförallt att det är så vackra melodier som gör att jag älskar detta. Jag tycker också att låten/skivan påminner starkt om en annan favorit: Mort Garson’s Mother Earth's Plantasia (1976). Tycker om den organiska känslan - ingen tydlig beat precis. Och gillar hur mycket utrymme reverb och delay får i kompositionen. Fun Fact: när skivan gav ut i USA mixade man in massa fågelsång och naturljud för att tilltala en New Age publik. Tack o lov ej på Spotify versionen, det hade kanske gjort att den hamnat på fel sida spa-gränsen?

Hela skivan flyter på som ett vatten

 Rikard 

7. ROTH BART BARON - ウォーデンクリフのささやき (feat. 優河) [2019]
8. Tenniscoats -  パパイヤ / Papaya - 2022 Remaster [2012]
9. A_o, ROTH BART BARON, AINA THE END -  BLUE SOULS [2021]

Jag funderade lite över varför den japanska scenen inte är större än den är internationellt. City poppen har ju haft en viss spridning de senaste åren, men utöver det har man ju haft så otroligt dålig koll på precis allt. Det finns så otroligt mkt som är bra och det är väldigt mångsidigt, med ett ben i de flesta genrer man kan tänka sig. Otroligt kompetenta musiker och fantastiska proddar. Det är ju helt klart språket som är den stora boven i dramat insåg jag snabbt. Hade några av city poppens största hits levererats med en engelska som motsvarar den kvalitén som svenska artister lyckades med under 70 och 80 talet så hade kanske Japan varit världens största icke engelskspråkiga exportör av musik och inte Sverige. Sen har de väl ingen ABBA heller för den delen. En sån där super-grupp som banade vägen. Sen har vi ju det politiska och kulturella också. Någon har säkert bemödats sig med att skriva en avhandling om det där, så det är ingen ide att jag försöker mig på det samma.

Min första tanke med Japan va att leta efter den traditionella Japanska musiken snarare än den moderna, det som man på svenska hade kallat Japansk folkmusik. Utan att tänka mig för knapprade jag in "Japanese folk music" i sökfältet och insåg mitt misstag först några sekunder in på första låten i en playlist med Japansk indie folk.

Jag hade alltså mitt egna lilla "Lost in translation" moment då folkmusik snarare bör översättas som "traditional music" än "folk music". Såklart. Lost in translation är ju också en film som ironiskt nog utspelar sig i Japan. Det visade sig vara ett lyckligt litet misstag som Bob Ross hade uttryckt det och jag hade svårt att slita mig från den där indie folk-pop listan som hade åkt på av misstag. Rätt va det va hade jag tryckt in 15 kandidater på en lista och dessa har jag nu kokat ner till 3. Japansk indie-musik är verkligen något jag måste gräva mer i inser jag nu. Hoppas ni också gillar det."

ROTH BART BARON

Tenniscoats

AINA THE END

 Anders J 

10. Logic System - Unit (1981)

Uppväxt med dataspelet Turrican II fastnade jag förstås direkt när jag för några år sedan hörde Chris Hülsbeck ganska tydliga japanska insipiritionskälla. Kan det låta mer rymd och framtid än det här? Och är det inte härligt hur det är både stelt krafwerkfunkigt och orkestralt bombastiskt på samma gång?

Mannen bakom Logic System är  Hideki Matsutake, student till Japans kanske kändaste synthgubbe Tomita men han har även hjälpt självaste Yellow Magic Orchestra med programmeringen av deras syntar. Skivan går att hitta alldeles för billig på tradera och när du väl införskaffat den kan du njuta av texten på baksidan "If you Don't Listen This Album, you can't enjoy the Essence of computer Music", visa ord! Nu hoppas jag bara att någon annan tar med Tomita och Yellow Magic Orchestra också! 

Hideki Matsutake demonstrerar vart man absolut inte får trycka in fingret 

11. Jino Inagaki and His Soul Media -  Dōsojin = 道祖神 ～やぶにらみ民謡考～ (1972)

Saxofonisten Jino verkar figurera i många japanska jazz-listor. Här representeras han av konstellationen J. Inagaki & His Soul Media som på den här skivan mixar Jazz, Psych och traditionell japansk musik. Hela skivan kan rekommenderas och det är svårt att välja en låt men just den här くさかひ (Kusakahi) är nog favoriten just nu, snygg folkig sång, ljuvligt blås och lite tunga trummor och tjutande gitarrer på det, what's not to like?

Med starka jazzstjärnor i studion måste man bära solglasögon för att inte bli bländad.

12. みかんむくっ (Mikan Mukku) - 缶 (Kan / Can) (1986)

Min ursprungliga tanke var att både genre och årtionde skulle skilja sig mellan låtarna men när jag snubblade på den här udda och obskyra 80tals-skapelsen var jag tvungen att ta med den.  Har jag förstått det rätt släppte bara Mikan Mukku två låtar, bägge två på samlings-flexi-discar i liten upplaga. Naturligtvis skall jag hålla utkik efter dessa nästa gång jag är i Japan! Som tur är finns de dock återutgivna så vi kan njuta av dem här på spotify. Oerhört avskalad och rå musik och visst finns det något uråldrigt japanskt som spökar bakom syntarna och den stenhårda sången av Mihashi Mikako? Utan musikveckor hade jag aldrig stött på det här, så tack alla för den här upptäckten!

Mihashi Mikako verkar inte helt nöjd med Kotobuki Hikarus gitarrsolo

 Jonas 

13. Jiro Inagaki and his soul media - ファンキー・スタッフ (1975)

Självlärd saxofonist från det glada sextiotalet. Vad vet jag mer om honom? Tja i stort sett ingenting. Mysig låt som jag tycker träffar rätt läge nånstans mellan finjazz och hissjazz. Ursnyggt omslag!

14. Far East Family Band - Kokoro (1976)

Tidigt japanskt proggband, det första enligt vissa tyckare på internet. Klaus Schulze från Tangerine Dream har varit med och proddat detta och spelar synth. De var tydligen större i Europa än i Japan. Härligt flytande progglåt tycker jag, lagom knarkig.

15. Ryuichi Sakamoto & Kazumi Watanabe - Tokyo Joe (1997)

En av medlemmarna i Yellow Magic Orchestra som jag tror att Rikard haft med innan. Han verkar vara allmänt pretentiös och har gjort opera och tv-musik och grejer, och dessutom musik till en del stora filmer. Man hör tv-ådran i den här låten tycker jag, det låter som om DEVO skulle gjort vinjetten till Dallas.