Höstens vinyl-roundup

Det är dags igen! Dagens lista är en sammanfattning av mina tio-ish senaste vinylinköp. Mestadels riktigt kända namn, men kanske hittar ni ändå några nya favoriter här. Det blir en rejält spretig lista men det är inte mycket att göra åt när inköpsvanorna är som de är.

Listan

Tom Verlaine - There’s a Reason

Sångaren i Television med sin ganska säregna röst. Detta låter ganska exakt som Television. Bra köp tycker jag, härlig skiva med bra energi.

Bryan Ferry - Let’s Stick Together

På tal om säregen röst. Detta visade sig vara en samling tyvärr, men rätt bra ändå.

Arthur Conley - Put Our Love Together

Jag plockade upp ytterligare en skiva med Arthur Conley. Kanske är han lite dussin-soul, men det skiter väl jag i. Det finns ett hål i mig som jag måste fylla med skivor.

Jethro Tull - Sweet Dream

Även denna visade sig vara en samling. Konstigt, jag brukar inte köpa sådana. Men Jethro Tull är alltid bra med sin flöjtiga skogsprog.

Bob Dylan - Ballad of a Thin Man

Har ni hört talas om Bob Dylan?

Bruce Springsteen - Lost in the Flood

Jag är väl ganska ensam försvarare av Bruce här. Jag har hållit ögonen öppna efter hans första skiva rätt länge, men aldrig stött på den. Tills jag bläddrade slumpmässigt i den episkt ingrodda affären LP Möller och hittade tre ex lite här och var. Jag gillar Bruce, särskilt när han är riktigt ung som här. Hör ni så berörd han är av texten han själv framför?

The Rolling Stones - Miss You

Plockade upp på Linné skivbörs i Göteborg, otroligt bra affär. En vän rekommenderade skivan, och den har ett otroligt omslag som inte alls framgår digitalt.

Neil Young - Captain Kennedy

Egentligen köpte jag också Neil Youngs skiva Old Ways men den var verkligen jättedålig, som Anders J redan upptäckt. Denna köpte jag några månader tidigare och den är mycket bättre så vi tar en låt därifrån istället.

George Harrison - Beware of Darkness

All Things Must Pass är hett eftertraktad och går sällan för under tusingen om den är i ok skick. Det är den visserligen aldrig för den här rymliga tre-LP-boxen överlever inte ett halvt sekel i skivbackarna. Men underligt nog sprang jag på den här för några hundringar. Den är lite repig nånstans men jag har betydligt värre skivor. Detta är ett riktigt hippie-epos och vi har haft med låtar härifrån flera gånger innan. Jag älskar flummig hippiemusik, så denna är jag glad att ha i samlingen.

Miles Davis - Summertime

En Miles Davis fick följa med hem från LP Möller. Den passar inte riktigt in bland de andra låtarna, men nu är ju temat vad det är så det får ni stå ut med. Den är ju hur som helst rätt bra.

Hippedihopp, hur hamnade vi här?

 

Jag har aldrig varit hiphoppare.

Inte i närheten. Inte ens en liten period "när det begav sig" och det var lite viktigt att ens klädstil, umgänge och framförallt musiklyssnande tillhörde en tydlig identitet. Min nivå av cool var inte ens i närheten för att passera de mest grundläggande intagningskraven.

Men som tidig med att ta till mig många olika musikstilar och konstnärligt drivna kulturer och uttryck så har detta alltid funnits där.

En dag, med många dagar i ryggsäcken bakom sig av intryck från hiphopkulturen och dess flora av stilar, uttryck, experimenterande och yadayada så dök tanken upp i huvudet på mig.

Hur fan hamnade vi här? 

Dagens lista är första delen i en liten "serie" om hiphopens utveckling. Ett litet destillat av vad jag lär mig under ett långvarit och fortfarande pågående gräv (snyggt där, Anders!).

Inte komplett på något vis, och överlappar så klart eventuellt lite med andra fina posts som figurerat här under åren. Men förhoppningsvis intressant och trevlig lyssning.

DA LIST

--

Man kan konstatera att det inte finns någon enkel "bas" när det kommer till hiphopen. Det är snarare en kollision mellan flera traditioner. Bl.a Jamaicansk soundsystem-kultur. DJs spelade musik på stora sound systems och pratade/sjöng över musiken. Så kallad "toasting", som blev en viktig föregångare och influens till vad vi känner som MC/Rap-traditionen. Flera andra influenser så som funk och soul har också ett finger med i spelet. James Brown, 70-tals disco, osv. På det stora hela en kreativ smältdegel helt enkelt.

DJs blev mer än bara folk som spelar musik, utan använde musiken i sig mer som "råvara" för ett framträdande.

Några ord om dagens spelare

Mr. Green, DJ Kool Herc - Better Future

DJ Kool Herc (Clive Campbell) är en Jamaicansk immigrant och tog med sig soundsystem-idéer till Bronx 1973, tydligen med omtalade (läs: galna) fester för att stoppa flaggan i jorden. Av den inspelade musik man hör så är det tydligt att mycket var tänkt som material för användning, snarare än färdiga låtar.

Andra betydande artister här var U-Roy och Count Machuki. Mer typiskt Jamaicanskt reggae-doftande stuk, men där vocals blev mer improviserade.

Grandmaster Flash - The Adventures of Grandmaster Flash on the Wheels of Steel

Enligt en rolig sägen: Theodore Livingston (a.k.a. "Grand Wizzard Theodore") gjorde konstiga saker med vinylskivorna. Hans mor ska ha slängt upp dörren till hans rum titt som tätt när han spelade för hög musik och började skälla ut honom. Då satte han bara ner fingret på vinylskivan för att stoppa musiken tillfälligt, tills hon var färdig. Och eftersom det är lätt att bli lite skakig i det läget så uppfanns scratch.

Denna nya galenskap till vinyl-behandling blev ju som bekant lite populärt. Bl.a väl använt av Grandmaster Flash (Joseph Robert Saddler). Saddler började vidareutveckla koncepet med att ha två skivspelare som man switchar och loopar smabbare mellan för att skapa nya grooves och breaks. Men han tog det "arguably" till en ny nivå. Här med en 7 minuter turntablism-kavalkad av återbesök till allt möjligt.

Afrika Bambaataa, The Soulsonic Force - Planet Rock

Afrika Bambaataa (Lance Taylor) gick bort tidigare i år, 68 år gammal. Han kom in på scenen senare på 70-talet med elektroniskt, electro och diverse europeiska influencer och visade lite grann att hiphopen kunde absorbera precis allt, inte bara soul/funk och disco. Man hittar inte riktigt gammalt, så här får det bli klassikern in memoriam, som alla hört en mlijon gånger.

Treacherous Three - The Body Rock

Dessa "tre" är DJ Easy Lee, Kool Moe Dee, L.A. Sunshine, Special K. 

Tre? Ja, DJ Easy Lee var liksom inte med i framtoningen av gruppen. MC/rap-biten började här gå från att vara en del av DJing till att bli mer huvudattraktionen.

Snabba rim, tre växlande MCs, en DJ för musikalisk grundmatta och puls. Påminner om någon vi känner som blivit gigantiska?

Jepp, och Beastie Boys älskar även att använda denna biten live som nod till sina rötter.

The Sugarhill Gang - Rapper's Delight

Den välkända kommersiella brytpunkten för Bronx-soundet 1979, som nu började nå långt utanför scenen den startade på.

Rapper’s Delight bygger på Chic/“Good Times”-groovet. Fast här är det inte längre DJ:n på en fest som återanvänder ett break. Man har använt det som en del av inspelningen.

Run-D.M.C. - Rock Box

Nä jag ska inte säga att dom inte behöver någon introduktion. Och sen köra en introduktion.

Vi visste att vi skulle hamna här förr eller senare. Första hiphop-gruppen som sålde guld på ett album (debuten, 500000 stycken) och som pionjerade så kallad New school hiphop.

It's Like That kanske hade varit given här eftersom vi fortfarande är på 80-talet. Men den "förstördes" nog enligt mig personligen av Jason Nevins senare remake (2002), som för övrigt är en briljant pånyttfödelse för låten.

Det får bli Rock Box, en personlig favvo, där dom lyssnar på Bambaataa's ord om att man kan använda vad man vill att basera en hiphop-låt på, och valde rock. Något som ju senare upprepats med ett tokigt framgångsrikt samarbete med Aerosmith på Walk This Way.

Rock and Roll Hall of Fame 2016..

Grammy Lifetime Achievement Award 2018..

Nä ska sluta. Carry on.

Public Enemy - Louder Than A Bomb

Hela Produktionen är nästan ett eget kaosinstrument. Täta lager av samplingar, ljudfragment, röster och rytmer snarare än en traditionell bakgrund till rap.

Chuck D med sin "sätt dig ner"-pondus har alltid legat mig varmt om hjärtat. Perfekt i ett kontext som tidigt blev synonymt med hiphopens take på "fuck the system". 

Här med en gungig remix av Jam Master Jay från Run DMC.

Queen Latifah - Ladies First

Hade aldrig hört något på denna nivån från Latifah tidigare. Dana Elaine Owens, som hon egentligen heter blev tydligen en betydande röst för kvinnors plats inom hiphopen. Verkar inte ha rört sig i de hårdare miljöerna, men tar verkligen plats med en viss kreativitet som påminner mig lite om De la Soul.

EPMD - You Gots To Chill

Fun fact: EPMD står för Erick and Parrish Making Dollars (Erick Sermon och Parrish Smith).

Tung bling-faktor redan där.

Funkiga samplingar, tunga basgångar och ett avslappnat gung. Det är dit vi är på väg för att dra hem degen.

Viktiga dock musikhistoriskt eftersom dom här i slutet av 80-eran verkar vara lite grann en del av att etablera den lite hårdare "east coast" hiphopen.

De La Soul - Eye Know

Vi avslutar med lite lugnare vibbar. 

De La Soul var med i Native Tongues, ett löst hiphopkollektiv som växte fram i New York under slutet av 80-talet. De ville bredda hiphopens uttryck med mer lekfullhet, jazz, soul, alternativa samplingar och ofta mer positiva eller samhällsmedvetna budskap.

De var en motvikt till den hårdare, mer konfrontativa hiphopen som samtidigt växte fram under perioden. VIlle visa att hiphop kunde vara intellektuell, humoristisk, varm och musikaliskt experimentell på samma gång.

Även Queen Latifah var nära förknippad. Och en av mina favoriter A Tribe Called Quest, som vi kommer att besöka. 

För nu kommer lilla hiphop att explodera när 90-talet sparkar igång. Inte minst med tanke på fortsatt assistans från en så pass välkomnande plattform som MTV, men även eftersom stilen nu börjar rota sig ordentligt och attrahera tyngre produktionsbudgetar.

Tills dess, peace out!

Indiespel

Vilken lyx att få tipsa om både spel och musik i samma lista!

Spelmusik är en stor del av mitt liv, och har i många fall lyssnat mer på soundtracket än spelat spelet. Jag märkte snabbt att jag var tvungen att begränsa mig något dock, därav att jag valde att endast ta med låtar från indiespel jag älskar och har spelat genom åren. Men hade antagligen ändå kunnat göra 7-8 listor till på endast detta tema.

Listan

Downstream - Shira Kammen (Braid)

Ett fantastiskt pusselspel med lika bra musik. Många låtar från detta album skulle kunna ta plats i denna lista, men kände ändå att denna representerade spelet bäst.

Garbage Day - Daniel Koestner (Donut County)

Ännu ett pusselspel, men här är huvudpersonen ett växande hål, och allt ska ner i det. Soundtracket passar som hand i handsken till den lekfulla storyn och estetiken. 

Potential for Anything - Magnus Storm (VVVVVV)

Har försökt hålla mig från att ha för mycket blip blop i listan, men ska något in så får det bli från VVVVVV. Ett till synes simpelt spel, där man istället för att hoppa ändrar gravitationen. Även om det kommit många spel med liknande mekanik sedan det släpptes, så kan jag fortfarande varmt rekommendera detta lilla äventyr, om det så bara är för musiken.

Mr. Handagote - Tomáš Dvořák (Machinarium)

Älskar i princip alla peka-klicka-spel från Amanita Design, men detta är favoriten. Kan med säkerhet säga att denna låt hade åkt in på min topp 20 spellåtar genom tiderna. Om ni tycker låten slutar lite märkligt så är det för att det är en övergång till nästa låt på albumet, Gameboy Tune, som också är en riktig dänga.

Broken Clocks - Amos Roddy (Minecraft) 

Spelets original-soundtrack av C418 är bland mina favoriter, men tänkte att det hade varit kul att ta något av de nyare mindre lyssnade låtarna. Vi är ett gäng som typ var 3:e år startar en server, bygger upp en fin liten bas under några veckor, och sedan rinner det ut i sanden tills nästa gång. Förra gången upptäckte jag dock denna låt som jag snabbt blev besatt av, så tänker att den kan vara värd lite rampljus.

Crypteque - Danny Baranowsky (Crypt of the Necrodancer)

Sista valet i denna lista jag gjorde var vilken låt av Danny jag skulle välja. Tog emot lite att inte få med något från Super Meat Boy, men denna låt representerar nog hans musik bäst ändå. Magiskt spel som jag tyvärr spelat alldeles för lite.

The Roots Above - Trigg & Gusset (Blue Prince)

Ett pusselspel jag vill säga så lite jag kan om (pga spoilers), men har väldigt blandade känslor kring det. Soundtracket är dock utan tvekan fantastiskt rakt igenom. Denna låt är kanske i det långsammare slaget, men är en otrolig stämningssättare i spelet. Ryser till varje gång saxofonen kommer in senare i låten.

Sunny Days - Daniel Olsén (Ilomilo)

Antagligen det mysigaste pusselspelet som finns och jag har lyssnat sönder och samman detta soundtrack. Det fick mig att en gång i tiden köpa på mig ett knippe roliga instrument för att försöka göra liknande musik. För er som har hört vår musikutmaning “Barnbok” kanske kan höra var jag fått inspiration ifrån hehe :)

Whetfahrt Cheesefunk - Gaijin Games (Runner2: Future Legend of Rhythm Alien)

Ett soundtrack som dynamiskt lägger på fler lager instrument beroende på hur bra man spelar, vilket kan sätta en jäkla press på en om man klarat sig felfritt 90% in i banan. Jag har alltid varit svag för rytm-spel, och detta är precis lika kul som ettan, där Anamanaguchi var med och hjälpte till med musiken!

Hydrogen - M|O|O|N (Hotline Miami)

Kändes smått kriminellt att inte ta med någon låt från detta soundtrack, så fick bli Hydrogen. Svårt att förklara känslan, men när man är “in the zone” och denna låten pumpar i lurarna så är det få som kan stoppa en (i spelet).

Blandad Supermix

Hej!

Ursäkta förseningen. Jag har tyckt det varit kul att vara med här i gruppen/klubben eller vad vi kallar det. Det har inspirerat mig att försöka få igång liknande utbyte i mina klasser. Än så länge har det inte varit framgångsrikt. Senast jag testade var med en version av den här listan:

LISTAN

Tanken var att alla låtar skulle vara så olika varandra som möjligt. Man hade nog kunnat få in mycket mer variation i den men det säger säkert något om min musiksmak att det inte är det.

Jag skippar att berätta om samtliga låtar den här gången - jag är rädd att bli åksjuk på tåget. Sorry!

POP KREATIF & BUBBLEGUM

Det började med att jag fick två japanska vinylskivor. Rikard frågade om det var city pop. Tänkte då göra en japanskt citypop-lista från 70-80-talet men insåg snabbt att det redan var gjort både här, där och everywhere. Blev då nyfiken på andra länders motsvarighet till den japanska citypopen, från samma tidsperiod. Hittade då dessa för mig tidigare okända genrer:

 POP KREATIF  - Indonesien (pop kreatif enligt wikipedia)

 BUBBLEGUM  - Sydafrika & Nigeria* (bubblegum enligt beats beyond borders)

Båda har en del likheter med den japanska citypopen och kändes kul att utforska en stund. Jag har försökt hitta både ”stora” namn och grävt vid sidan om. Ibland sticker det kanske iväg lite från de ovan namngivna genrerna, men allt håller sig mellan 1981-1989, så det plus ursprungsländerna får vara röda tråden. Börjar med Indonesien, sedan mix av afrikanskt, ni kan ju se om ni känner övergången.

*= (Bubblegum verkar vara rätt strikt kopplad till Sydafrika. I Nigeria är kallas liknande musik oftast Nigerian Disco, Boogie eller Afro-synth)

LISTAN

1. Waktu Kian Berarti – Chaseiro - 1981 🇮🇩

2. Cermin Noda – Fariz RM - 1989 🇮🇩

3. Musik Kami – Gito Rollies - 1982 🇮🇩

4. Jumpa Ceria - Instrumental – Utha Likumahuwa - 1983 🇮🇩

5. Kenangan Asmara – Grace Simon - 1985 🇮🇩

6. 707 – 'Om' Alec Khaoli and Umoja - 1988 🇿🇦

7. I Wanna Be Myself – Don Laka - 1984 🇿🇦

8. Only You – Steve Monite - 1984 🇳🇬

9. Enjoy Your Life – Oby Onyioha - 1981 🇳🇬

10. Flash a Flashlight – Benjamin Ball - 1983 🇿🇦

Hmmmm... man kanske skulle snöa in på Indonesisk Pop Kreatif en stund för att vara en unik snöflinga?

Mix Megalomani

Ibland när jag dricker kaffe får jag en släng av megalomani, eller i alla fall känslan av att allt är möjligt. Jag gör klart den här listan under stark påverkan av koffein och alla låtarna låter riktigt bra just nu. Några timmar senare kan allt vara helt annorlunda. Här får ni en koffeinstinn blandning av någorlunda ny musik.

Mix Megalomani

Shabazz Palaces: Gunboat Falls

En gång var Ishmael Butler den fantastiska Butterfly i Digable Planets och sen dök han upp igen under nytt artistnamn 2009 med ett ännu bättre sound. En inledande dänga med espressostyrka

Cid Rim, Petite Noir: Swnerve

Dynamisk låt som kombinerar Cid Rims tunga trummor med svävande moment som är lika luftiga som skummet på en capuccino

anaiis, Grupo Cosmo: B.P.E

Dansant av anaiis och Grupo Cosmo där versen går i någon sorts femtakt. Rytmerna kan eventuellt ha odlats i närheten av Sydamerikas kaffeplantager

Spilly Cave: minutia

En musiker från Pensylvania. Där dricker man nog mycket americano

DOMi & JD BECK: LOVELY MASQUERADE

De här hyperaktiva supertalangerna var med på min förra lista också men nu har de släppt en ny skiva som är riktigt kul. Låter som musikhögskolegenier på Redbull 

123Mrk, Martin Mey - Gotta Choose

Skönsång från Martin Mey över en produktion av 123Mrk som påminner lite om C64-musiken till Ghosts’n Goblins. Housebeatet i slutet landar som en svalkande Jolt Cola

Matthew Herbert, Momoko Gill: Need To Run

Herberts samarbete med Momoko Gill är en fin symbios mellan lugn sång och synkoperade trummor. En aning sömnigt men ändå svagt uppiggande, dvs en caffe latte

Horsey, King Krule: Seahorse

En powerballad av Andy Marshall och kompisarna i bandet Horsey från tedrickarnas förlovade land

Open Mike Eagle, Kenny Segal, Hemlock Ernst: Unfinished Concrete Initials

Tre indierappare turas om att hålla låda över fina röstsamplingar. Lite som att tjuvlyssna på ett samtal på ett café 

Jockstrap: City Hell

Återbesök av en annan duo som bara blir bättre ju mer jag lyssnar på dem. Låten fortsätter överraskande länge och just när du tror att du kommit ut ur kafferuset så håller Jockstrap dig vaken en stund till

Malmöfestivalen 2026 - I backspegeln

 

God dag go vänner och välkommen till denna potpurri till spellista. Min förhoppning är att de flesta av er ska hitta något nytt eller gammalt som ni vill återbesöka när jag nu tar med er på denna musikaliska promenad genom Malmöfestivalen 2026, i backspegeln. Helt enkelt ett urval av artister vars spelningar jag besökte och önskar att jag besökte under Malmöfestivalen 2026. Min guidning är högst bristfällig och kort men jag har försökt visa på bredden hos Malmöfestivalen. Jag älskar bredden på musik och att där finns något för de flesta.

 

Scener som besöktes var Stora scenen på Stortorget. Malmöscenen vid Stadsbiblioteket, Gustavscenen, Rockscenen och Dansbanan! Jag kan varmt rekommendera traditionen att leta upp musiken till för er nya grupper eller bara vandra runt och lyssna in vad som kan tilltala er.

 

Vi rör oss mellan trallvänlig pop till tung industri och rock. Däremellan drabbas ni av dansband och kaxig Cockhouse. 😁

 

Till alla läsare önskat jag en god sensommar.

Tills vi möts igen, 42!

 

Listan: https://open.spotify.com/playlist/1YGJDKFJUu2dDggxd939Jj?si=cf1c5ef9976e4fe5

Musik från:

 

The Ark

Sahara Hotnights

Perikles

Cockhouse

Einstürzende neubauten

Blue Benders

Renata Flores

Agnes

Kiitos för allting

Hurula

The Late Dolly Parton

Dolly är död. Som amatörcountryentusiast och regelbunden tv-tittare när det vankas Country Music Awards så fick det bli att kasta andra pågående listor åt sidan och skänka en genomlyssning åt Dolly Parton.

För att spexa till det lite och förhoppningsvis vidga både mina och mina medlyssnares vyer så begränsade jag mig till den sena Dolly Parton, med andra ord studioalbum efter 2000. Jag har hoppat över cover- och temaalbum (ingen jul- eller barnmusik här inte.)

Listan består av låtar som föll mig lite extra i smaken av olika anledningar och följer nästan en kronologisk ordning med undantag för ett par låtar på slutet för att få ihop en helt okej dynamik i övergångarna.

Mycket nöje!

Listan

Maskeradkalas

Visst är det kul att spöka ut sig? Det tycker även veckans artister, så välkommen till maskeradkalaset!
Listan hittar du här
Betygsatta utklädningar hittar du nedan (klicka på bilden för den fulla upplevelsen):

1. The Claypool Lennon Delirium - Meat Machines
John Lennon hade nog varit stolt över sin son om han hört den här låten. Antagligen Primus-sångarens förlädrar likaså. Tycker det påminner om Tame Impala, fast i baktakt.

Utklädnad: Ett par roliga hattar och fåniga miner? Njae, bättre kan ni, betyget blir:
Tier  C 

2. Glass Beams - Mahal
Indisk-Australienske Rajan Silva kan sin exotism. Grymt gött laidback groove, snygga gitarrfigurer och läcker ljudbild.

Utklädnad: Pärldraperi framför ansiktet och kläder från filmen Dune? Tja, varför inte?
Tier:  B 

3. Goat - Let it Burn
Äntligen på Spotify! 2018 års bästa låt och ett av 2010-talets bästa svenska band. Fuzz galore, groove, kraftfull sång, tvärflöjt och ett ljuvligt outro, whats not to like?

Utklädnad: De verkar experimentera med lite variationer på samma tema med mycket välarbetade masker och dräkter, särskilt sångerskorna, top notch!
Tier:  A 

4. Angine de Poitrine - Sherpa
De här kanadensarna kanske är lite sönderspelade vid det här laget men en maskerad-lista utan kärlkramp hade ju inte varit rättvist. Och visst svänger det fortfarande!

Utklädnad: Stora papier mâché näsor och och prickigt överallt, klart det blir snyggt! Tier:  A 

5. The Mummies - The Fly
Ibland behöver det inte vara så komplicerat. Är man dessutom utklädda till mumier kan det ju inte gå fel? Jag hade dock inte velar vara deras elorgel

Utklädnad: Bra punkattityd här, varför betala en massa pengar för avancerade dräkter när det finns gasbinda alt toalettpapper?
Tier:  B 

6. Henge - Mushroom One
Ganska plojig men kul blandning av surf, rymd, knas och brittiskt dialekt.

Utklädnad: Fina "hippies i rymden kläder" och snygga masker på två av medlemmarna. Man undrar just om de varit inspirerade av bandet Gong som Pontus hade med i sin Canterbury-lista?
Tier  A 

7. Maromaro - Moonlightning
Polsk musiker som tydligen är känd för stylophone-covers men som här har plockat upp gitarren för lite shredding. Lite styltig melodi och ganska lökiga trummor men ändå riktigt charmig. Låten hade nog funkat utmärkt i guitar hero.

Utklädnad: Har tydligen lite olika masker för olika låtar/projekt men hans gubben i månen-mask är verkligen välgjort och både lite läskig och gullig på samma gång.
Tier  B 

8. The Residents - Hello Skinny
Ångestframkallande puls med olycksbådande blås och skruvad text, bra grejjer!

Utklädnad: Ett av de tidigaste banden att använda masker och definitivt listans stiligaste med sina ikoniska ögonglobshuvuden!
Tier  S 

9. Fever Ray - I'm not Done (Radical Edit)
Fever Ray har figurerat en hel del på listor redan så jag passade på att ta en trevlig remix av I'm not done, gillar verkligen kontrasten mellan Olofs lite lekfulla och lite glättiga dansmusik och Karins karga röst.

Utklädnad: Karin gillar att framträda i olika skepnader men min favorit måste varit shaman/monster-dräkten hon hade i början av Fever Rays karriär. Minns att jag såg den på ett rökigt babel och undrade vart jag hamnat.
Tier:  S 

10. The Locust - Flash's Theme
Vi avslutar med en finstämd Queen-cover av de prydliga killarna i The Locust. Perfekt längd på låten måste jag säga.

Utklädnad: Det här gänget hade lätt kunnat vara skurkar i batman-tv-serien från 60-talet.
Tier:  B 

Honorable mentions
The Knife med sina klassiska pest-masker blev utpetade av Fever Ray som ju i stort sett är samma sak. Även MF DOOM med sin snygga metallmask och Devo med knasiga hattar var med på shortlisten. GWAR var däremot inte med men vad gäller utklädnad är de lätt S-tier! Vilka andra band/artister missade jag?

Williamsburgh

Hoppas ni är redo för deppsorkens dödsmarsch så här i sommarvärmen. William Fitzsimmons är en singer/songwriter som jag haft med mig i många år. Han var en stor depp-kompanjon i min skilsmässa för 15 år sedan men har stannat kvar efter det även om mitt eget liv inte är så nedstämt som det var då. Tänk Elliot Smith från Pennsylvania.

Det är något med hans bräckliga röst, flinka plocklir och perfekta stämsång med kvinnliga vokalister som slår an något hos mig.

Listan består ev hans egna alster bortsett från "Fire and Rain" som är en James Taylor cover.

Listan här!

Var fan är Albatross!? Fleetwood Mac Chronicles vol.3

Tredje och sista delen av min listserie om Fleetwood Mac. Efter att först ha kikat in Buckingham och Nicks avtryck i bandet och sedan Christine McVie är det nu dags att utforska de tidiga skivorna mellan 68 och 74 innan den legendariska uppställningen med Buckingham, Nicks och McVie tog vid. 

Dessa år präglas av två olika uppsättningar, den tidiga bluesperioden med gitarristen Peter Green som frontfigur, och den lite senare mer melodiska rock-perioden med Bob Welch och Christine McVie. Bob Welch perioden är bra mycket intressantare enligt mig även om bandets största hits (Albatross, Black Magic Woman) under denna period är från just Peter Green eran. 

Jag har inte riktigt tid att ge detta inlägg den omskorg det förtjänar nu såhär i semestertider och sommarstugerenoveringar, men låtarna hoppas jag talar för sig själva.

LISTAN

Tillfälligt avbrott

Det är sista dagen innan semester. Säkert fler som redan gått eller är på väg, så det blir en lat och lättläst text: "Hej!"*

LISTAN

Ha EN FINFIN sommar!!!

*) Jag har i lathetens tecken inte hållit mig till kotym angående återkommande låtar så säkert några kära återseenden ❤️

Ecstatically Squeezing Nonstop Smart-pop: XTC VS Squeeze

För ett tag sedan gjorde jag en spelista där jag ställde banden 10cc och Supertramp mot varandra, och nu är det dags för en ny episk brittisk battle. Den här gången zoomar vi in på XTC och Squeeze. Två rätt snarlika band som båda debuterade 1978 och har haft liknande karriärer och popularitet. Båda har ett högt anseende, åtminstone i sitt hemland och av musikpressen, men deras popularitet nådde aldrig riktigt samma kommersiella höjder som t.ex. Duran Duran, The Cure eller Tears for Fears, för att nämna några samtida artister.

Förra gången nosade vi på den diffusa genren art-rock, och även den här gången tangerar vi den, men med lite mer new wave, post-punk och powerpop i grytan. Oavsett vilken etikett man väljer för att beskriva musiken kan man konstatera att det är rätt “smart” popmusik i Lennon/McCartney-tradition. Båda banden kan anses vara föregångare till britpop. T.ex. har Blur citerat båda banden som tvåa av sina stora influenser. 



En sak som banden har gemensamt är att båda har starka låtskrivarpar. I Squeeze är det gitarristerna Chris Difford och Glenn Tilbrook, och i XTC är det gitarristen Andy Partridge och basisten Colin Moulding. Båda har såklart jämförts med Lennon/McCartney av engelsk musikpress, men vilken engelsk låtskrivarduo post-1970 har å andra sidan inte det?

Kollar man på bandets legacy och popularitet har Squeeze ca 1 miljon lyssnare på Spotify, medan XTC har ca 700 000. Å andra sidan har Squeeze nyligen släppt en platta, medan XTC:s sista fullängdare kom 2000 och de slutade turnera 1982. Squeeze har fler listplaceringar på de engelska singellistorna, men XTC har haft ett bättre genombrott i USA.

XTC har klart en större kult-following och är lite mer “creddiga”, vilket avspeglas på bandens respektive subreddits, där XTC’s fan är aktiva med ca 2000 besökare per månad medan Squeeze knappt har 100. Inget av bandets singlar har haft någon placering på de svenska toplistorna.


Jag har själv svårt att välja en favorit, men kan konstatera att de funkar bra tillsammans i en playlist. Eftersom detta är band som har långa karriärer och en massa skivor blir fokus ”the prime years”, sent 70-tal – mitten av 80-talet.


Vad säger ni? I vilket camp huserar ni? Eller suger dom helt enkelt båda två?

Hur som helst, håll till godo: 

Ecstatically Squeezing Nonstop Smart-pop: XTC VS Squeeze

Generalmajor Colin Moulding lär ha tackat nej till att spela bas med Pink Floyd. Vill man ha en analys av hans prima baslir finns det en Beato-video på låten Mayor of Simpleton a kolla in på Youtube. 


XTC – Generals & Majors [1980]

Vi börjar med XTC:s disco-stompiga Generals & Majors, första singeln från deras fjärde album, Black Sea. En stutsig, catchy uptempo-dänga med visslingar och lite lagoma Beatles-flörtar. Skriven av basisten Colin Moulding som ofta står lite i skymundan för den ofta geniförklarade Andy Partridge. I videon syns Richard Branson, som enligt bandet själv insisterade på att vara med, mer eller mindre trots bandets vilja. 

Knö er in gubbar. Det var lurigt att få med bandmedlemmarna på samma bild. 

Squeeze – Pulling Mussels (From The Shell) [1980]

Från Squeezes tredje skiva, en jäkla solid powerpop-hit och en av deras mest populära låtar. Den uppmärksamma lyssnaren kanske blir förvirrad över att det är William Tell och Lady Marion som nämns i refrängen (och alltså inte Robin Hood) – men det hela handlar egentligen inte alls om medeltida båg- och armorstskyttar, utan är en serie metaforer som syftar på oralsex.  

XTC-Andy och hans polare/mobbare Sting. Kuriosa: Polis-trummisen Steve Copelands bror, Miles var manager till Squeeze. 

XTC – Statue of Liberty [1978]

XTC är klart det av de två banden som har mest edge. Särskilt de tre första albumen flörtar mycket med punk och ska, vilket var superhett vid den tiden. XTC lirade också en del med Police runt den här tiden. (Den inbitne musikveckolyssnaren kanske kan minnas XTC:s ‘When You’re Near Me I Have Difficulty’ från min gamla British Backbeat Punks-lista?)

Statue of Liberty är ett prima exempel på en pop-punklåt med lite lagom baktakt, grymt catchy och kanske inte helt olikt vissa av Elvis Costellos samtida grejer. Man blir ju glad av de där Who-ho-skriken och den finurliga texten.

När inte Jools leder TV-program eller kör dyra jet-drivna veteranbilar, spelar han in jazz-plattor med den här killen. Hur tror ni Rod Steward luktar föresten? 

Squeeze – Take Me I’m Yours [1978] 

En kanonlåt från bandets debutskiva, producerad av John Cale. En låt som nästan skulle kunna klassas som tidig synthpop? (den var före t.ex. Human League, Tubeway Army och YMO:s debut) Och den lär, enligt bandets eget utsago, vara inspirerad av Kraftwerk. Tilbrook och Difford sjunger parallellt i olika oktaver, vilket är lite deras signatur-sound.

Bandets keyboardist Jools Holland är kanske numera mest känd som programledare för “Later… with Jools Holland”, ett musikprogram på BBC med livemusik som har sänds sedan 1992. Det finns många bra framträdanden därifrån. Tror ni att Eurythmics lånade “Dreams are made of this” -delen? - Inte osannolikt om ni frågar mig. 

Klämmiga XTC ! Hur räknar man till Klarinett? Klari-tre, klari-två, klarinett.

XTC – Ten Feet Tall [1979]

XTC:s tredje platta, Drums and Wires, blev bandets kommersiella genombrott och tog ett steg från det punkiga soundet på de två första skivorna mot new wave och art-rock/pop. Favoriten på den plattan är egentligen den strålande new wave-klassikern "Making Plans for Nigel", men den har jag redan haft med i en tidigare lista.

Den här dängan är skriven av Colin Moulding och skulle väl lätt kunna avskrivas som en bagatell i sammanhanget, men då missar man vilken snygg komposition det är: vackra harmonier, snyggt gitarrplock och sofistikerade ackordval som är till synes enkla, men egentligen rätt udda. Man kan gissa att The Smiths lär ha sneglat på det här. 

Squeeze i extas. Förvånansvärt snygga tandrader för att vara britter. 

Squeeze – Up the Junction [1979]

Mitt intro till bandet och en av mina personliga favoriter! I den här låten är det kanske den briljanta texten som står mest i fokus. En komplett pop-novell på tre minuter om en ung kille som gör en tjej gravid och sedan fuckar upp förhållandet på grund av sitt dåliga leverne. Trots att låten saknar en regelrätt refräng lyckades den knipa andra platsen på Englands singellista, inte illa pinkat för torr brittisk socialrealism. 

OBS! Står bågskytten bakom murkrönet får han +1 modifier för cover på sin D8. Min anti-rock-hjälte Andy. 

XTC – Senses Working Overtime [1982]

Från den femte skivan, av många ansedd som deras starkaste. Bandets ledfigur, Andy Partridge, var vid tidpunkten utbränd, vilket är precis vad den här låten handlar om. Han ville heller inte turnera mer och bestämde sig därför för att göra en platta med fler akustiska instrument –  som avsiktligt skulle vara svår att framföra live. Andy var enligt utsago mer intresserad av att måla tennsoldater, läsa serietidningar och designa brädspel (sympatisk nördig snubbe detta!). Att han fick diagnosen ADHD och att han är på autismspektrumet är kanske föga förvånande.

Senses Working Overtime är en rätt udda låt, De olika delarna passar liksom inte ihop, ändå blir slutresultatet en solid låt med en riktigt catchy refräng.

Otippat att de här två söta svärmorsdrömmarna skulle brottas med heroin respektive kokainmissbruk i mitten av 80-talet. Don't do drugs kids.

Squeeze - The Elephant Ride [1982]

En deep cut från bandets femte album, som också skulle bli deras sista innan de splittrades. Sjukt snygga harmonier, med lite Beach Boys-psykedelisk vibb. Difford & Tilbrook skulle släppa ett album redan 1984, vilket numera räknas som en Squeeze-platta i allt utom namnet, och Squeeze återförenades redan 1985.
Jag har dock hittat rätt få intressanta låtar på skivorna efter ’84. Det ska dock sägas att jag knappast har hunnit lyssna på allt – det är minst 10 stycken, varav den senaste släpptes i mars i år! 

Andy går under pseudonymen "Sir John Johns" och  Colin "The Red Curtain" i XTC's psykedeliska-LARP-projekt The Dukes of Stratosphear. 

XTC - Dear God  [1986]

XTC har, till skillnad från Squeeze, bättre output från den andra halvan av 80-talet och även från 90-talet. Ett fint exempel på detta är den här singeln från 1986 som åtminstone jag tycker har åldrats väl. Ett ateistiskt manifest som delvis sjungs av 8-åriga Jasmine Veillette.

Runt samma tid började XTC även släppa psykedelisk 60-talsrock under pseudonymen The Dukes of Stratosphear (initialt anonymt). Det skulle dock visa sig att deras sidoprojekt nästan var mer poppis än deras “vanliga plattor” och idag räknas även de plattorna som XTC-skivor av de flesta. Någon kanske minns deras låt What in the world från min Beatlesqua Bitar lista?

Visst ser dom lite kinky ut? Särskilt killen längst till vänster, garanterat pervers.

Squeeze – Slap & Tickle [1979]

Vi avslutar med den här charmiga disco-pop-bangern! På sätt och vis en uppföljare till Take Me I’m Yours, men ännu mer dansant. Låten ska vara inspirerad av Moroder och Ian Dury. Tycker att den ger skäl för namnet: It Slaps! …och kittlar lite gött med.

Bonusvideos:

Difford and Tilbrook – Love's Crashing Waves 

En kanonlåt från den inofficiella Squeezeplattan, lite gött 80-talsglättig pop.

Dukes of Stratosphear – Mole from the Ministry

XTC's psykedeliska sidoprojekt som låter mer Beatles anno '67 än vad Beatles själva gjorde.

Squeeze – Cool For Cats

En av Squeeze bästa och mest kända låtar som tyvärr inte fick plats i listan. Fin video och en go blandning av disco och punk?

XTC – This is Pop

Om man diggar XTCs tidiga lite punkigare sound är detta en pärla. Titeln ska tydligen vara kritik mot alla genres som musikpressen uppfinner (New Wave).