Alla deltagare uppskattade kanske inte Talking Heads fokuset lika mycket, men för mig lämnade det ändå mersmak – och gjorde framförallt mig mer nyfiken på fenomenet post-punk. En genre jag upplever som ganska spretig och inte helt lätt-definerad. Mycket är ärligt talat inte heller så jäkla bra, men det är något med energin, estetiken och DIY-attityden som jag ändå går igång på.
Vad det gäller själva ”originalpunken” är det inte något jag lyssnat på i någon större utsträckning. – Jovisst, även jag jag spelat the Clash's hits till leda, och insupit Sex Pistols och Ramones i lagoma doser (Och sen fanns det en kort, mörk period då skate-punken gick varm i walkmannen under gymnasieåldern) ...Men någon äkta anarkist eller större konnässör är man ju inte.
Kanske beror det hela på att jag var för ung när det verkligen begav sig – och så att säga “missade tåget”?
Min reflektion är nämligen att både Punken och Post-Punken var lite av en färskvara. Det var en reaktion på sin samtid och rock-konventionerna, men de blev irrelevanta snabbt när musiken och artisterna själva blev mainstream. Under åren har det såklart kommit lite revivals och band som inspirerats av musiken, men det har handlat mer om att låna av soundet än att omfamna själva andan och attityden.
Vi spolar fram till nutid.
Musikklimatet ser väldigt annorlunda ut än för bara 10 år sedan. Rock är inte längre mainstream. Kombon av Covid-19, internet och streaming, samt tillgängligheten av mobila hemmastudios, har ändrat allt. Den mesta populärmusiken skapas inte längre av grabbar i replokaler eller garage…Faktum är att det är knappt en enda riktig musikgrupp på Spotify’s Global-50 lista! Producenten har de-facto blivit den nya rockstjärnan. Och resultatet är, i min mening, att musiken som görs nuförtiden ofta känns oorganisk och överproducerad :(
...Men varje trend genererar en mot-trend. Och min spaning är att både punken och post-punken håller på att bli relevant igen. Fast kanske på riktigt den här gången? Det verkar nämligen poppa upp ganska många nya post-punk och punkband. Vår samtid speglas ju av en blek framtidstro. Kärnvapenhotet och kalla kriget är bytt mot klimatkris, epidemier och alt-right rörelser. Då behövs det återigen dom som bryter normerna och visar pekfingret åt etablissemanget. Sånna som skiter i allt. Nihilism är åter igen det nya svarta. Punken är död, länge leve punken!
Spellistan finner ni här: Post(*)Post Punk(?)Punk(!)
 |
| IDLES: Mannen med mustachen är gitarrist men även tandläkare. Jag är inte säker på att jag hade låtit honom nära mina tänder. |
Vi sparkar, nästan bokstavligen, igång med IDLES. Det här är verkligen punk för 20-talet. Med sin outtömliga energi, helt lysande lyrik och självironiska hipster-estetik är det svårt att inte gilla det här bandet. Det är intellektuella och brutala på samma gång. Jag hade svårt att välja en låt, men det blev i slutändan den största hitten från förra plattan. Skivan från 2020 är bra, men inte lika. Förmodligen ett av mina mest spelade band de senaste 3 åren.
 |
| Bistra miner när man får dela hotelrum på turnén. |
Det är oförståeligt att detta är ett Amerikanskt band, men så är tydligen fallet. Känns som detta skulle platsa på vilken London-pub som helst. Hursomhelst, Parquet Courts’ skiva från 2018 rekommenderas varmt. Det är ganska stor bredd på låtarna, där en del går mer åt punk och andra åt post-punk. Det mesta är jäkligt bra.
 |
| Oi! – Piccachu är visst punk som fan. Skaru ha däng? |
Mer brittiskt blir det nog inte: Veteran-duon Sleaford Mods går i bräschen för den elektroniska Punken. Det är primitiv arbetarklassromantik för streaming-eran. En grym text och mycket humor, men samtidigt hade man inte velat möta dessa gubbar i en mörk gränd bakom pubben.
 |
| Jag är normalt sätt skeptisk till ansiktstatueringar. Men att skriva 'Lös' i pannan är i alla fall ganska originellt. |
Roligt att få att med ett modernt svenskt band. Jag snubblade över grabbarna när dom uppträdde på musikhjälpen och fastnade. Uppfriskande dekadent och rått för att vara Svenskar. Hela nya skivan är riktigt bra. Roliga texter och väldigt spretigt. Innehåller både krautrock och en John Prine Cover. Detta är den solklara singeln, älskar den entoniga saxofonen som låter som en hes gås.
 |
| The lads are just heading to the Rover for a pint and discussing Joyce. |
Namnet till trots är bandet från Irland. En lite cynisk låt inspirerad av all reklam om självförbättring. Jag går igång på den repetitiva texten och lite malande låten fastnar verkligen. Sen är det nått gött med dialekten. Man blir lite sugen på en Guiness. Bandet är nominerad till en Grammy i kategorin rock i år – vilket kanske är någon indikation på att genren ännu inte är helt död ännu.
 |
| Bläckfiskpöjkarna. Det finns väl inget mer post-punk än en rejäl gårdsloppis? |
Ytterligare ett gäng unga britter. Den här gången med en trummis på sång. Härligt vansinnig frenetisk energi som Talking heads på amfetamin. Gillar dom lite udda breaksen, den desperata sången och trumpeten. Sen måste det väl vara en Sabotage tribute på slutet? Tycker det hörs att dom har skoj, det gillar jag. Bandet är signade till klassiska Warp.
 |
| Listans musikhögskola-aspiranter. Den propra looken är lånad av Byrne. |
Nu lite mer polerat. Field Music är ett band som jag lyssnat på länge och som håller en väldigt jämn kvalitét. Många bra låtar och skivor. Innan jag påbörjade den här listan hade jag nog placerat dom mer i ett art-rock fack, och det är såklart inte mycket punk alls. Däremot hörs Talking Heads influenserna extremt tydligt. Kan inte avgöra vilken låt som är deras bästa, just nu är det denna jag fastnat för, men det finns många att välja på.
 |
| Ett sådant namn kräver såklart matchställ. Ordet "Punk" ger föresten 10 poäng i Alfapet. |
En brittisk akt. Den här är en låt som manar till allsång och får en att drömma om dansa sig svettig.
Får lite Bob Hund + Blur vibbar på vissa av deras låtar, vilket kanske är anledningen att jag gillar dom.
Rätt catchy är den i alla fall!
 |
| Om bandet Crack Cloud ser ut som ett gäng missbrukare och hippies, beror det på att dom är det. |
Ett Kanadensiskt musikkollektiv som uppenbarligen lånat en del från Talking Heads. Det här är lite studsigt och artsy. Bandet fungerar som tydligen som en sort support-grupp till missbrukare och folk med mentala hälso- problem. Sånt kan resultera i att man väljer att man lägger in ett trumsolo i en låt som bara är 2:21. Lite uppfriskande på sätt och vis.
 |
| Ginger got soul. Krule var knappt byxmyndig när han slog igenom 2013. Kolla in klippet från Letterman. |
När jag i julas gick igenom mina gamla cd-pärmar i garaget för att se om något skulle sparas så blev det en hel del nostalgiskt lyssnande! En av skivorna som var överraskande bra var drum’n’bass-mixskivan “Trance & Bass” där framförallt låten Fallin’ med Raiden fick fötterna att studsa omkring. Alltså, hög tid för för en dnb-lista!
Då mycket av det jag hittade i cd-pärmarna inte hade åldrats särskilt väl fick jag börja med de gamla godingarna för att sen fylla på med lite nyare tongångar. Listan är såklart i kronologisk ordning.
Goldie - Timeless (1994)
Den stora Posterboy:en för drum'n'bass när det begav sig. Från skivan Timeless som kanske inte riktigt lever upp till sitt namn med sin väldigt tidstypiska men göttiga trumprogrammering.
Photek - T’Raenon (1996)
Kungen av trumprogrammering och lite av en husgud när jag och en kompis försökte lära oss göra breaks i midi orchestrator plus.
Yeti -Starlightseed Citysightseeing (1996)
Kommer ni äldre i publiken ihåg den svenska nittiotalshitten “Captain Nemo” med dive? Detta är sångarens Krister Linders soloprojekt, ödsligt och vackert! Hittad i cd-pärmen tillsammans med Koop - Glömd är skogens gud. Kanske dags för en lista med skivbolaget superstudio nästa gång?
Squarepusher - Beep Street (1997)
Warps stolhet briljerar här med sitt jazziga och virveltrumsintensiva hopkok. Minns att jag spelade den här skivan så mycket att fodralet gick sönder. Musiken håller dock fortfarande.
Krust feat Saul Williams - Coded Language (1999)
Kul kombo av dnb och spoken word. Jag tycker Saul Williams malande galenskap funkar fint ihop med lite tuffa trummor.
Fallin’ - Raiden (2002)
Låten som fick mig inspirerad att göra listan. Gillar verkligen kontrasten mellan det drivande beatet och den ödsligt svävande dead can dace samplingen. Svårt att sitta still!
Noisia - The Tide (2005)
Och här ett exempel av den lite “tuffare” och hårdare skolan. Minns att jag häpnade över deras kompressor-mättade sound när det kom ut, mäktigt! Tyvärr har senare årens dub/bro-step med liknande ljudbild tyvärr fått magin att falna en del för min del. Det var även här någonstans jag tappade kontakten med genren.
Rudimental - Waiting All Night (2013)
Modernare tongångar och ett bra exempel på den souligare upplyftande skolan av drum and bass. Sprudlande glad med fina rullande basar och gött blås!
David Bowie - Blackstar (2016)
Ja, den här känner ni ju alla till nu men efter Bowies fadäser på Earthling är det inte mer än rätt att ta med en låt där hans förkärlek för drum’n’bass faktist funkar. Makalös skapelse detta.
Bias (Mayfield Depot Mix) - Floating Points (2020)
Och vi har sparat det bästa till sist! Nästan elva minuter av ren glädje, på med sockiplasten och ut på vardagsrumsgolvet! Extra kul att det är en livespelning, hade varit magiskt att uppleva på plats! Är det här framtiden för drum'n'bass är allt förlåtet och jag är med på tåget igen!
Listan:
native: spotify:playlist:6GhBRFUFbEhqAyd9FJX5gr
web: https://open.spotify.com/playlist/6GhBRFUFbEhqAyd9FJX5gr?si=t-6ezV7vRNSXPOqxvSeLyg
Honorable mentions:
Jag ville gärna haft med den här finifina remixen men den fanns tyvärr inte på spotify:
https://www.youtube.com/watch?v=iblJynuYzVU
Kul att en ny generation upptäckt stilen och gör den till sin egen!
https://www.youtube.com/watch?v=3XN3PxVS5SQ&list=RDTa-hBe5_N8g&index=17
He lets her memory go
Wiii-iiiiiii-iiiiiiiiiiiiiild
Kwesta - Ngud'
Hans röst förhäxade mig från första lyssningen, den är helt enorm. Det var Gugge som hade med honom i en lista. Sedan dess är låten en solklar ingrediens i alla bilresor, där hela familjen kan sitta och nicka coolt i takt och skråla med sådär helt fel som man gjorde som barn när man inte förstod språket. Han rappar på något coolt sydafrikanska språk, tror det är klickspråket Xhosa. Han har inte gjort så mycket mer bra tyvärr, men en lyssningvärd collab med Rick Ross. The Boss.
Pratades en del om Lynchen i chatten så jag kom att tänka på min långa Lynch-lista. Inte tvungetvis ifrån hans filmer. Men det ger mig den rätta Lynch-stämningen. Detta är ett kondeserat urval ifrån detta.
Håll till godo!
Allt ifrån Angelo Badalementi är såklar taget ifrån DL-filmer, men sen finns det även Black Lodge och lite annat från Twin Peaks soundet. Och låt oss inte glömma Ghost of Love. En av dom centrala bitarna från hans mästerverk Inland Empire (originalet finns inte på spottan, men denna är helt ok. Men David gör själv vocals på originalet så det hade varit trevligt att bjuda på).
Mycket nöje och glad Fredag!
