Electrofunk

”Var är din 80-tals lista?” frågade Emil på tågfärden häromdagen. Jo du, Emil, här är den :)
…Jag har dock valt att koncentrera mig på de första åren av deceniet och ett speciellt sound.

Åttiotalet är ett årtionde som jag har en komplicerad relation till. Som något av en 60-70 tals-konnässör kan jag tycka, att under decenniet utvattnades många av ens favoritgenrer, samt att många av de forna hjältarna sålde ut sig eller bleknade.
Men alla genrer blev inte nödvändigtvis sämre. 


Som en annan vän uttryckte det ”På 80-talet mognade funken”. 

Vet inte om det är helt sant, men den blev definitivt mer tillgänglig och i min mening betydligt roligare. Funken närmade sig poppen och tog intryck av discovågen som härjat i slutet av 70-talet. Men det var kanske framförallt introduktionen av nya instrument i musiken, i synnerhet synthbasen och talkbox som "elektrifierade" soundet och pånyttfödde genren... ’Nuff said. Lets dance like it’s 1981.

Playlisten

Låtarna:

Cowboyhatt är bland de top tre funkigaste huvudbonaderna. Kan ni gissa de andra två?

The Gap Band - You Dropped the Bomb on me [1982]

Dom 3 bröderna Wilson och vänner, levererar en stenhård inledning på playlisten med ett visslande-bombsynth som kronan på verket. Charlie Wilson bandets sångare och frontman, ska haft stort inflytande på artister som Justin Timberlake och Kanye West och Snoop Dogg. 

Zapp!! 14 ungdomar fick åka till akuten efter en Zapp-konsert pga. permanenta ögonskador som en följd av glitteröverdos.

Zapp - More Bounce to the ounce [1980]

Ytterligare ett gäng brorsor. De fyra bröderna Troutman i Zapp, i synnerhet frontmannen Roger, är förmodligen de viktigaste snubbarna för Electro-funken. Zapp var inte först med Talk-box, men tog den helt klart till nya höjder. Bandets influens för hela West-coast hipp hoppen kan inte heller underskattas. Man hör också såklart var Chromeo har lånat soundet ifrån. Producerat av funklegenden Bootsy Collins, såklart.

Say What?! Om James Brown är the grandfather of Funk, är nog George Clinton the odd uncle of Funk. 

George Clinton – Atomic Dog [1982]

Kanske inte den bästa låten man hört, men ett spår med många ikoniska delar. Och va fan, ingen funkplaylist kan väl vara komplett utan George Clinton? Det galna geniet bakom Funkadelic och Parliament. Ja och dessutom utan Atomic Dog hade det aldrig funnits någon Snoop Dogg, och det hade ju varit trist.

Antingen bandet Dazz eller den enda vita killen i Harlem, tillsammans med sina polare på sitt eget bröllop, antar jag.

The Dazz Band – Let it Whip [1982]

En stark funk-disco-popdänga, med minimoog och bas i kombo. Dazz, är ett sk. teleskopord: En sammansättning av Dancable och Jazz, så nu vet ni det. Bandet har spelat sedan '77 och är fortarande aktiva.

Tro det eller ej, Keytaren var en gång ett av de funkigaste instrumenten…innan tyskarna fick tag på det.

George Duke – Son of Reach for it [1982]

En legend verksam i alla genrer som spelat med alla från Zappa till Miles Davies och dessutom samplats av Daft Punk. George är också känd för att populariserat keytaren.   

Lilla Carl, du är en riktigt karl nu.

Carl Carlton – She’s a bad mama Jama [1982]

Carl lansereade först som ”Little-Carl Carlton” i ett försök på att rida på ”Little" Stevie Wonders tidigare framgång.  Kanske gav epitetet ”Little”, Carl lite komplex? Se skivomslaget ovan. Sången i fråga verkar också handla om någon form av body builder?  ”She's Built, She's Stacked.” En bra refräng är det i alla fall. Lite Michael Jackson vibbar.

Fatback band och deras revisor, gissningsvis. 

Fatback Band - Is this the future [1983]

I likhet med många andra samtida band som var aktiva i genren blev det många låtar på temat datorer, rymden och framtiden. Den här tunga låten har dock ett litet mer samhällskritiskt perspektiv. Fatback band har också den första kommersiellt lanserade hip-hop låten på sin meritlista! (King Tim III som faktiskt gavs mer än ett halvår före Rappers Delight) 

Är det självdistans eller bristen på densamma som ligger bakom omslaget? Det får vi nog aldrig veta.

Michael Henderson - In it for the goodies [1981]

Ärligt talat tog jag mest med den här låten pga. av det episka skivomslaget. 

Michael spelade först bas för Stevie Wonder, men enligt legenden gick Miles Davies fram till Stevie efter en spelning och proklamerade ”I’m taking your bass player” - och så blev det. Man muckar inte med Miles. 

Cameo i väldigt tidslösa frisyrer och utstyrslar. 

Cameo – Freaky Dancing  [1981]

Cameo verkar vara ett band med rätt mycket självdistans och visst får man nästan lite ’Flight of the conchords’ vibbar av denna? Om Chromeo snudde soundet av Zapp snodde dom definitvt loggan från Cameo. 

Stålmannen och talkbox-mästaren. Inte det vackraste instrumentet att framföra, men kanske det coolaste.

Superman - Roger [1981]

Vi avslutar med ett blytugnt spår från ett av Roger Troutmans soloplattor med en överdos talkbox. För att vara från ’81 låter det förvånansvärt fräscht. Roger spelade även med Funcadelic och det är han som hörs (och syns i videon) på 2-Pacs klassiska California Love. Sagan om Roger Troutman har dock tyvärr ett trist slut, då han sköts till döds av sin bror, tillika bandkollega, Larry som sedan tog sitt eget liv med samma vapen. RIP Roger.

Bonusvideor

Roger Troutman Demonstrerar Talkboxen

Vilken otroligt skön snubbe. Un-fun fact: En tråkig bi-effekt av att köra mycket Talk-box var att Roger ofta åkte på en massa udda mag-virusar. (P.g.a. bakterier från gammal saliv som samlats i plaströret) 

The Gap Band – Early in the Morning

Vad ska man säga, energin, outfitsen, soundet, dans-movesen. Så många rätt på samma gång!

Billy Preston – Dance all

The one and only Billy, av vissa ansedd den 5:e Beatlen och som dessutom turnerade och spelade flitigt med Stones under 70-talet. Nä detta är inte jätte bra, men det är ganska kul. 80-talet verkade ganska sköj, men ärligt talat lyssna på hans 70-tals grejer nån gång, det svänger jäkligt fett.

Eddie Murphy – Party all the Time

Apropå synthbas. The Eddie Murphy. På toppen av karriären, precis efter Beverly Hills cop, tog Eddie tillfället i akt och lyckades leverera en monster-hit med hjälp av Funk-legenden Rick James. Det är lite svårt att ta den på allvar men den är härligt cheesy och dansant dänga. En riktigt Earworm.