Har du någonsin förlorat musik? Har du någonsin haft ett sound som stundom ringer i dina öron, år ut och år in, men där du aldrig riktigt kan komma på vad låten eller artisten heter?
Kring år 2002 fick jag en bergsprängare. Det var en sån där med rundade element – lite som en fralla – inte riktigt lika tuff som de lite äldre mer rektangulära men säkerligen något billigare. Kanske att jag köpte den för egna pengar och därmed valde en budgetvariant, mycket möjligt, men oavsett så uppfyllde den mitt främsta krav: den hade möjligheten att spela brända skivor. Otroligt.
Den som minns den minns. Och jag minns med värme när ungefär samtidigt byggde mig en stationär dator med CD-skrivare. Med värme när jag blev inbjuden till en privat torrent-tracker. Och med värme hur jag brände ut det bästa av musiken jag piratkopierat. Skrev deras namn med spritpenna på den blanka ovansidan. Vilken frihet! Både för mig med all världens musik framför mig (det här utspelade sig som sagt på tiden före Spotifys hegemoni), och för de där skivorna som tilläts fly ut från ett Winamp skinnat bortom igenkänlighet och som fick materialiseras för att spelas om och om igen. Jag skaffade mig till och med ett sånt härligt skivfodral med plats för säkert 50 skivor.
Åren gick och flyttlassen likaså. De flesta flyttlådorna blev uppackade men som bekant finns det alltid någon som liksom inte ville låta sig tömmas utan helt enkelt får stå kvar nere i källaren eller uppe på vinden eller i någon annan svårtillgänglig del av den fastigheten man för tillfället ockuperar. Och på något sätt försvann både min bergsprängare och skivfordralet. Sånt händer. Och med Spotifys intåg i mitt liv och den nya formen av oändlig tillgång var det inte riktigt något jag reflekterade över. Eller saknade.
I alla fall inte förrän jag långt senare fick nöjet att se på Dumma Mej 3. Någonstans i Pharell Williams soundtrack fanns det en stil, ett stråk, en syftning som slog an i mig. Det där bandet från den där skivan jag en gång hade, just det! Jag lyssnade på den skivan otroligt mycket, vad var det de hette? Jag kunde inte komma på det. Så jag började leta. Och leta. Och leta lite mer, över flera år. Idag får ni följa med mig på min jakt.
Listan
Prolog: Madeleinekaka
Listan utgår från Pharell Williams Dumma Mej 3-låt Fun, Fun, Fun. Det var denna låt som slog an ett minne. Eller, snarare en antydan till ett minne. För visst fanns det ett band från mitt förflutna som lät lite likt? Eller?
Första akten: Ett spår av supergrupper?
Jag hade inte mycket att gå på. Genre? Oklar. Nationalitet? Tja, de sjöng ju på engelska så det reducerar sökrymden... nästan ingenting alls.
Hade jag ett svagt minne av att det var en supergrupp? Troligen ingen känd supergrupp – då hade jag säkerligen hört låtarna igen - men kanske en lite mer okänd supergrupp. Kanske i någon obskyr genre eller med eventuellt lite mindre supergrupps-superiga medlemmar?
Jag plöjde artiklar över supergrupper på musikbloggar, lusläste wikipedias lista över supergrupper, lyssnade på allt som kanske skulle kunna passa.
Här trillade jag över A Perfect Circle, på listan med låten Judith. Jag visste att det inte var bandet jag letade efter, men kanske fanns det vissa likheter i delar av musiken? Eller? Nä, visst hade sångaren mer av en tenorstämma?
Jag halkade också över LSG, på listan med låten What About Me. Visserligen inte det minsta likt vad jag letade efter. Men hade inte mitt band också ett namn som var tre bokstäver?
Jag plöjde otaliga låtar av tvivelaktig karaktär och sökte av många grupper med oklar "super"status. Till slut fick jag ge upp: inget passade. Det var dags att gå vidare.
Andra akten: Tre små bokstäver
Jag sökte frenetiskt efter band som antingen hette eller förkortades till ett ord på tre bokstäver.
Här mötte jag ELP, på listan med låten Daddy. De måste vara för gamla för att stämma in på mitt mål: Skivan jag laddade ner måste ha kommit 2002 eller 2003, varför skulle den annars ha legat på en torrent-tracker där det framför allt dök upp nya releaser? Men nog finns det något progressivt i ELP som passar in. Mitt band hade garanterat progressiva inslag.
Kunde det ha varit Yes, på listan med Magnification? Nä, de är för stora, för kända. Och för gamla. Men ändå, det är den ljusa nästan tenor-stämman som slår an något. Och Yes är ju för bra ändå. Men inte riktigt rätt.
Det finns många band på tre bokstäver, och även om jag lyssnade av många fann jag inte riktigt vad jag letade efter. Kanske att det var dags att hitta något annat att gå på? Men vad? Jag fick släppa det hela tills vidare...
Tredje akten: Bluegrass fast... progressivt?
Det gick några... år? Jag minns inte riktigt, det var inte direkt som jag fört dagbok över denna sporadiska jakt. Hur som helst snubblade jag in på Punch Brothers efter att inte lyssnat på dem på ett ganska bra tag, och där var den: känslan av att det fanns ett element som slog an till min gamla jakt. Inte för att bandet lät exakt som Punch Brothers (på listan med Church Street Blues), men fanns det kanske något annat halvprogressivt bluegrassband med en gäll manlig sångare jag missat? Var det ett bluegrassband jag ens letade efter? Jag plöjde igenom listor av bluegrassband och lyssnade av så mycket som möjligt.
Under denna period blev jag bekant med The Avett Brothers, på listan med Ten Thousand Words. Fan vad bra det är, men absolut inte vad jag letade efter.
Eftersom jag i mitt sökande utgick från Punch Brothers sound blev jag såklart också infållad på Nickel Creek, på listan med Smoothie Song: Inte heller detta var vad jag sökte, men inte alls dumt.
Jag började få slut på spår. Och jag började ge upp hoppet. Kanske att jag skulle kunna ta ett nytt tag i att kolla i de ouppackade flyttkartongerna ännu en gång och hoppas att jag bara missat det gamla skivfordralet som jag trodde mig ha tappat bort. Kanske om ett tag, kanske till hösten.
Sista akten: Desperation, glädje och nostalgins falskhet
Jag åkte bil hem från skidsemester nu i februari. Det finns musik som bara spelas i bilar. Ni vet de där plattorna som liksom inte går i sina egna hörlurar, men som kan komma på bilstereon genom en kombination av trallvänlighet, minsta gemensamma nämnare med andra familjemedlemmar och en allmänt körvänlig ljudbild.
Således: Mika, på listan med låten Relax, Take It Easy. Ungen är glad, frugan är glad, underskriven (tillika föraren) håller sig pigg. Och visst fan fanns den där igen: strimman av likhet till mitt nu säkerligen rejält förvanskade minne av den gamla skivan.
Jag började återigen leta, läsa gamla listor, kolla igenom supergrupper, och till slut vända mig till tidens främsta avgud: ChatGPT.
Efter åtskilliga promptar över flertalet timmar fanns det helt plötsligt en rad som såg bekant ut: A.C.T. Synnerligen bekant. Och visst var det så, A.C.T, Malmöbandet med några ynka hundratusen spelningar på Spotify. Skivan: Imaginary Friends. Ingen supergrupp, ingen bluegrass, dock ett trebokstavsband och ändå lite progressivt. Otroligt mycket rockigare, och kanske lite mer oslipad (billigare?) ljudbild än jag mindes (men det är klart att allt låter billigare än Punch Brothers.) Ja, helt klart lite billigare med billig synth och med mycket mer typ power metal-stuk än jag mindes.
Kanske var det så att Punch Brothers efter alla turer tagit över för mycket av mitt minne för att göra A.C.T rättvisa. Men det var A.C.T som snurrade i min bergsprängare 2003.
Epilog
Jag känner mig glad. Och lite tom. Inte direkt snuvad på konfekten även om jag efter ett par genomlyssningar inte tror att A.C.T kommer göra come back in i min mer permanenta repertoar. Kanske var låtarna bättre i mitt minne. Men jag är tillfreds, myggbettet har blivit kliat för sista gången.
