Personerna på bilden har inte nödvändigtvis med uttalandet att göra
En källa nära kärnan i den exklusiva musikälskarkretsen "musikveckor" släppte vid deras förra sammankomst en bomb:
"Jag har inte så bra koll på nu metal."
Källan önskar av naturliga skäl vara anonym.
Allmänheten rasar efter avslöjandet. En musikgenre som definerat en era av ungdomskultur har alltså gått tongivande delar i det beryktade sällskapet förbi.
Sällskapet har nu genom sin presstalesperson låtit meddela att man vidtagit åtgärder för att återställa allmänhetens förtroende. Bland åtgärderna finner man ett försök att utbilda sina medlemmar.
"Vi tycker helt klart att världen förtjänar våra tycken och åsikter angående nu metal. Extra bra då om vi har hört några låtar", säger en medlem.
Utbildningen har utformats som en spellista där både kännare, artificiella intelligenser, och okända tyckare på internet kunnat bidra. Spellistan ska sammanfatta genrens kärna samt någorlunda spegla dess utveckling över tid.
"Här kan vi följa nu metal från dess födelse som en obskyr alternativscen vidare till stor framgång på de största scenerna och slutligen tillbaka till något slags mer nischad tillvaro.", säger Emil som varit delaktig i gruppen som sammanställt listan.
Enligt gruppen är receptet på nu metal följande:
I en behållare med heavy metall, tillsätt:
En dos samplingar
Några nävar skrikig "sång" varvat med sång
1-3 göddigt synkoperade, men hyffsat otekniska riff
Tillsätt influenser från hiphop, pop eller industri efter smak
För två veckor sedan såg jag en legend leverera på KB hallen i Köpenhamn. Det var 30 år sedan han debuterade med vad många anser vara "one of the greatest and most influential hip hop albums of all time". Nas var på scen med en DJ och en trummis och körde HELA Illmatic. Denna jätte bland album. Publiken skrek hela första versen på N.Y. State of Mind. Sjukt med tanke på att den är 40(!) bars lång :). Nas var nöjd. Bjöd på sig själv och syntes trivas bland fulla och fjuttade danskar. Tog en paus mitt i gig på 10 minuter då han signerade vilyner, t-shirts och timberlandkängor från scenkanten. En intermission. Nas lovade "I am done soon I promise". Sedan fortsatt gig. Trots den bedövande, tjocka gräsdimman (hey it's Denmark) var publiken sjukt peppad och skrek efter mer under hela den fortsatta hitkavalkad som levererades bestående av många andra nerhopp i hans imponerande katalog.
Plattan Illmatic är stjärnspäckad produktionsmässigt. Storheter som DJ Premier, Large Professor, Q-Tip och Pete Rock gnuggar armbågar i studion för att vara med. Som DJ Premier sa "You'd be stupid to pass that up even if it wasn't payin' no money". Det är väldigt typiskt mid-90s soundmässigt. För att inte helt enkelt dela plattan "as is" valde jag ut några spår som jag även parat ihop med andra låtar från samma tid som tycker de påminner om.
Noterar att jag har 10-års jubileum som musikveckomedlem den här veckan! Hipp hipp!
Jag lyssnar väldigt lite på Svensk musik överlag. Ännu mer sällan på låtar med svenska texter. Det är lite som med Svensk kontra utländsk film: pratas det på ett främmande språk så är det lättare att förbise halvdana dialoger och brister i framförandet: På svenska blir allt mer naket och känns ofta mer pretto och lite banalt.
Men då och då dyker det faktiskt upp svenskspråkiga artister som talar till mig. Och när det gör det så kan musiken träffa mig rätt hårt. Lustigt nog drar jag mig oftast till sångare och sångerskor som inte sjunger traditionellt bra, men som har väldigt eget uttryck. Vokalister som Thomas Öberg, Alf Robertson, Olle Ljungström, DiLeva – eller varför inte Håkan Hellström, attraherar mina öron mer än någon med perfekt pitch och sångteknik.
Så, idag blir det alltså en lista med låtar på svenska. Och triggervarning: vissa röster kanske skaver lite på sina ställen och jag ber isåfall om ursäkt för det. Det är lite det som är grejen. Ibland är det bara en aquired taste. Ibland inte.
Piccolo och altblockflöjt. Eller som dom också kallas laserföljt och basflöjt.
Laser & bas - Hot Dang
Carl Lundgren AKA Vit Päls släppte en av förra årets bästa skivor enl. mig. Älskar hans totalt oskolade tafatta röst och jordnära texter som ibland inte alls går ihop varken rytmiskt eller med rimmen. I hans andra band, duon Laser & Bas blir det lite mer tjo och tjim än med Vit Päls. Men framförallt är det jäkligt bra popmelodier och många roliga och ösiga dängor. Det var svårt att välja en låt efter som dom har så många bra. Den här melodin målar upp många fina bilder om ungdomssynder. Älskar slut-refrängen och kören på denna som kommer lite oväntat. Det är melankoli och dansant på samma gång.
Tro det eller ej men en gång i tiden använde man telefoner för att med sin röst prata med varandra över avstånd snarare än att tvångsmässigt evighetsscrolla igenom reklam. Den här listan är en hyllning till dessa långdistanskonversationer.
Vi startar listan med en av skivbolaget Stax många hittar där Shirley Brown använder sig av telefonen för att sätta Barbra på plats. Jag älskar uttrycket "Whether you be cool or come out with a bag on me".
Sam Dees - Mess On Your Hands
Vi fortsätter temat från föregående låt. Sam Dees skrev låten till Millie Jackson men frågan är om hans egna avskalade och råa version inte är snäppet bättre.
Harold Melvin & The Blue Notes - I Miss You
Ok ok, den här har jag haft med tidigare men den tål en repris eller två!
Här är det den snubben som drog som står för ett ångerfyllt samtal, snyggt avdelat av Teddy Pendergrass i sitt esse, vilken röst!
Joan Baez - Diamonds and Rust
En klassisk låt som jag märkligt nog hörde för första gången för några månader sen. Fantastisk melodi, ljuvligt glimrande rhodes(?) och en grym sånginsats. Tydligen var det exet Dylan som ringde men Joan har fått nog av honom, rätt åt han!
Gunnar Wiklund - Han måste gå
Vidare till Sveriges crooner nr 1, Gunnar Wiklund, här med en svensk tolkning av Kim Reeves gamla goding He'll have to go. Smäktande värre och ruskigt snyggt intro med ringskiva och allt.
Jo Stafford & Johnny Mercer - Thank you for calling
Mer hjärta och smärta när Jo Stafford tolkar denna countrypärla. En jävla typ som dumpar över telefon tycker jag och nog kunde hon sagt något grövre än "Thank you for calling goodbye" till svar?
Rah Band - Clouds across the moon
Vi fortsätter med multiinstrumentalisten Richard A. Hewson enmansprojektet Rah Band. Han har här har tagit hjälp av sin fru på sång i denna åttiotals-doftande funk-jazziga popdänga. Textmässigt har vi flyttats långt in i framtiden, mitt i ett pågående rymdkrig där kommunikationsmöjligheterna via telefon är väldigt begränsade. Plus i kanten för att huvudpersonen i låten sjunger refrängen en extra gång trots att förbindelsen brutits.
Ken Laszlo - Hey Hey Guy
Även Ken Laszlo gillar att prata i telefon. I sann italodisco-anda är texten minst sagt kryptisk:
Ken: "Oh dear, you have phone",
French guy: "Yeah, hey guy, tell me about your manicure"
Ken: "I love you and feel the groove"
French guy: "Tell me about it, is it the true"
Ken: "It's true, yes, it's true"
French guy: "Don't fool out, it's dangerous"
The Fall - Telephone Thing
Mark E Smith var övertygad om att telefonbolaget avlyssnade hans telefon så han gjorde en låt för att tala dem tillrätta. Bra där!
"One time, I was using the phone a lot and I dialled a number and I could hear people munching sandwiches and talking about my last phone call. I actually rang up the operator and said 'Lookl I'm trying to dial a fucking number here and I can't get through because people are talking about my phone calls! Have you got a bleedin' license to do this?"
Department S - Is Vic There
Detta var en av de få bra telefonrelaterade låtarna som chat-gpt lyckades vaska fram. Blue Öyster Cult möter Joy division? Hoppas han fick tag på Vic tillslut, han är iallafall ganska enträgen.
Leeds stolthet Gang of Four som annars är mest känt för sin New Wave-klassiker “Damaged Goods”. Från samma rätt punkiga skiva kommer dessa två pärlor.
Echo and the Bunnymen - Nocturnal Me
Echo and the Bunnymen - The Yo Yo Man
Albumet “Ocean Rain” är ett av de bästa 80-talsalbumen i min bok. Otroligt stämningsfullt, ecklektist och varierat. Detta är två av många fantastiska spår där nog “The Killing Moon” är hitten.
The B52s - 52 Girls
The B52s - Dance this mess around
The B52s - Dirty Back Road
När New Wave i England oftast var deppigt, gärna med ett tillhörande självmord, så var det desto glättigare på andra sidan atlanten. The B52s underliga 60-tals-pastisch blandat med punkattityd genererade två riktigt bra skivor. Från första skivan kommer den kraut-luktande 52 Girls, samt partylåten Dance this mess around. Från andra skivan, även den lite krautig “Dirty Back Road”
Devo - Puppet Boy
Som sagt i USA var New Wave mycket mer konceptuellt och avantgarde, något som Devo speciellt tog fasta på. Puppet Boy har något i all sin konstighet.
Tom Tom Club - L’Elephant
Ytterligare ett exempel på hur konstig amerikanska New Wave var. Varför gör man en sån här låt?
Oingo Boingo - Just Another Day
Avslutar med riktigt fläskig pop från Danny Elfmans Oingo Boingo.
Visst är det najs när man har en illustration på lager som passar som omslag till listan? Första grejen jag ritade på min platta som jag blev nöjd med.
Ni kanske minns min lista om/med Fleetwood Mac, med fokus på Stevie Nicks och Lindsey Buckinghams musikaliska kärlekshistoria, Silversprings. Då kanske ni också minns att bandets 3e sångare och låtskrivare Christine McVie avled precis veckan innan publicering. Detta fick mig att överväga att byta fokus på listan där och då, men bestämde mig istället för att göra det till en listserie. Del två i "The Fleetwood mac chronicles" blir således "Songbird". Songbird va ju såklart Christine McVies smeknamn och också en av hennes mest populära låtar vilket vi kommer till senare. Fåglar är ju också lite förknippat med personer som gått bort av något anledning som jag inte kan sätta fingret på men som jag ändå håller med om.
Christine Perfect (Hennes flicknamn) föddes i England 1943. Hennes pappa var koncert-violinist och musiklärare och hennes mamma va ett så kallat "medium/faithhealer" aka con artist.
Hon tog pianolektioner mellan 11 och 15 års ålder innan hon tillslut valde att utbilda sig till skulptör. Under sin konstnärsutbildning så träffade hon blues-musikerna Stan Webb och Andy Silvester som ville att hon skulle ansluta som pianist till deras band "Sounds of Blue" vilket hon också gjorde. Och det va här Christines musikaliska resa börjar! HÄNG MED!
Det blev inte mycket av bandet "Sounds of Blue", men en kort tid efter studierna så fick hon nys om att Webb och Silvester skulle starta ett nytt band vid namn Chicken Shack. Eftersom hon hankade sig fram som skyltdock-stylist vid den här tiden så hörde hon av sig och hon blev åter igen bandets pianist/keyboardist samt andrastämma (ibland lead). Chicken Shack gjorde tvärt emot "Sounds of Blue" en hel del avtryck inom den brittiska blues scenen och blev signade till samma skivbolag som Fleetwood Mac, vilket senare kommer att bli väldigt betydelsefullt.
Deras första skiva med "Its ok with me baby" som både är skriven av och sjungs av McVie blev en liten hit och Christine McVie (Perfect) blev utsedd till årets bluessångerska (två år i rad faktiskt) av någon brittisk blaska. Habil blues-rock och snygga blues-lick av McVie på slutet.
2. I'd rather go blind - Chicken Shack
Året efter "It's ok with me baby" släpptes andra albumet. Albumet som helhet gick helt okej men saknade en hit. Därför bestämde sig bandet för att spela in en singel, en cover på "I'd rather go blind" med Etta James. Man kan, om man vill, lite skämtsamt säga att James va ETTA på bollen där. (haha som en smäck) Denna låten blev även den en succé, och blev i slutendan bandets största kommersiella hit.
Första gången jag hörde denna låten blev jag väldigt ställd. Anledningen är ju att "I'd rather go blind" har exakt samma melodi som superhiten "Tennessee Whiskey" med Chris Stapelton men en helt annan text. Så jag tänkte: "AHA!!! Tenessee whiskey är en cover eller plagiat, undra vilket?". Men när jag gjorde research så visade sig att Tenessee whiskey är en cover på en helt annan låt med samma namn, som inte ens har samma melodi av George Jones. "Hur är det möjligt?". Det visade sig, efter lite mer forskning, att Chris brukade sjunga texten til George Jones låt "Tennessee whiskey" med melodin från Etta James "I'd rather go blind" som en uppvärmning/soundcheck låt inför bandets samtliga gigg, innan han blev känd. Bandet gillade denna spontana "mashup" så mkt att de bestämde sig för att spela in den och släppa den som en singel till deras första platta. Ganska udda sätt att göra en cover på, men det funkar ju uppenbarligen. Jag försökte själv att sjunga Pippis sommarsång, med Idas sommarvisas melodi, men det va fan skitsvårt, nästan omöjligt.
Länkar till de inblandade låtarna i denna harvan i extramaterialet för den som vill fördjupa sig.
Aja, Chicken Shacks version är ju inte så dum alls. Hon har verkligen en bluesig röst, vilket senare blev en spännande kontrast till Fleetwood Macs mer och mer poppiga sound.
3. Morning Rain - Fleetwood Mac
Ja, det va vid denna tidpunkten som det så kallade ödet slog in. Christine Perfect blev kär i en annan bluesmusiker, en basist vid namn John McVie, vilket vi såklart känner igen som en av Fleetwood Mac's grundare. De båda banden va som sagt signade till samma skivbolag, Blue Horizon, och träffades titt som tätt mellan turnéerna och under studio-arbeten. Christine lånades dessutom in som studio-musiker (piano) på Fleetwoods skiva "Mr. Wonderful".
Perfect och McVie gifte sig och Christine kände sig orolig att de nyblivna makarna inte skulle träffa varandra alls om de turnerade i olika band (vilket hon har en liten poäng i) så hon slutade helt enkelt i Chicken Shack efter bandets andra album. Hon gav ut en soloplatta under denna tiden som jag inte hittar på spotify, men jag tror inte den va så värst mkt att hänga i julgranen ändå så det kanske inte gör nånting. Hon blev en officiell medlem i Fleetwood 1970 efter att ha spelat piano, ritat omslaget (helt i sin ordning) och sjungit backup på bandets nästkommande skiva "Kiln House" okredditerad (inte ok).
Omslaget som C.McVie ritade till Kiln House. Inte så pjåkigt.
Det va först nu, på skivan "Future games", som hon gjorde ett ordentligt avtryck i bandet med två egenkomponerade låtar. Den bästa av dem, enligt mig, är Morning Rain. Jag tycker det låter väldigt mkt southern rock över det. Kanske bör man nästan se på Fleetwood från denna perioden som tidig southern rock? Iaf McVies låtar har mycket av den kvalitén.
4. Remember Me - Fleetwood mac
Med tiden tar C.McVie allt större plats i bandet medan övriga musiker byts ut på löpande band. På skivan "Penguin" så är det just en Christine McVies låt som sticker ut som den bästa. "Remember me" är ytterligare en härlig southern rock doftande pärla skriven av just henne.
Pingviner va John McVies favoritdjur och han spenderade timmar på London Zoo för att studera deras beteende, under den tiden han och Christine bodde alldeles i närheten. Han va till och med medlem i det brittiska zoologiska institutet.
5. Songbird - Fleetwood Mac
Jag hoppar här över bandets första skiva med nya line-uppen, "Fleetwood Mac". Det känns som att Christine tog ett steg tillbaka på den skivan, kanske för att låta de nya medlemmarna få hitta sin plats i bandet. Hon skrev egentligen inte någon värst bra låt på den skivan enligt mig. "Say you love me" är väl okej iofs, men det är en ganska tråkigt arr på den tycker jag och känns överlag lite som en sämre version av Remember me.
Här hoppar vi istället fram till Rumours, och låten Songbird. Inte min favorit låt direkt med Fleetwood, hade nästan velat se den lite mer upptempo vilket också hade gjort plats för Silversprings. Aja. Detta är väl den låt som man förknippar mest med McVie om man bortser från superhitsen på "Tango in the night", så den platsar ju självklart på listan oavsett. Ja och som vi lärde oss på förra listan så är makarna McVie mitt upp i en skilsmässa när denna skivan spelas in. Det går snabbt i showbiz.
6. You make loving fun (live) - Fleetwood Mac
Att skilsmässan va ett faktum, och att C.McVie hade gått vidare från sin relation till John blev ju inte mindre tydligt efter att Fleetwood släpper "You make loving fun" tillägnad hennes nya pojkvän, bandets ljus-tekniker (ja ljus, inte ljud). Dock så låg ju paret McVie i skilsmässa just under tiden som låten skrevs och för att inte göra John upprörd sa hon att låten handlade om hennes hund, vilket jag tänker att John genomskådade ganska enkelt. Hur som är detta en av mina favoritlåtar skriven av McVie. Jag valde live-versionen från 90-talet istället för studioversionen. Tycker den är minst lika bra som originalet. Buckingham är fan ett geni på guran asså, skönt riff på el-pianot, och sen fint körandet på det. Helguten låt imo.
7. Oh Daddy - Fleetwood Mac.
Ytterligare en låt som förmodligen va skriven till C.McVie's nya pojkvän. Denna gång maskerade McVie tilltaget genom att hävda att låten va skriven till Mick Fleetwood, då han va den enda föräldern i bandet vid tidpunkten. Denna låten är riktigt underskattad och har ungefär samma kvalitéer som Crystal från förra listan. Fin melodi, mysig ljudbild, fantastiskt dramatiska körer, och fint piano/keyboard-lir av huvudpersonen själv.
Keyboardliret i slutet av låten va helt oplanerat och va bara något som McVie improviserat fram mellan tagningarna i väntan på att ljudteknikerna skulle bli redo med tekniken.
8. Love in store - Fleetwood Mac
Mirage är lite av ett underskattat album. Jag kan iofs förstå varför det inte slog. Det är liksom lite konstigt producerat, och det känns inte som att Fleetwood Mac har lyckats med att hitta sitt 80-tals sound ännu. De har liksom ena foten kvar i någon uråldrig 70-tals soft/yacht-rock sound. Just denna låten är inget undantag. Det är en bra låt, men låten skulle behöva ett mer svulstigt arr, det är liksom hälften så rivigt som den behöver, man bara sitter och väntar på att den ska ta fart, men det gör den aldrig. Bra låt ändå, och den växer med fler lyssningar.
9. Little Lies - Fleetwood Mac
McVie skrev två mega-hits och en annan riktigt bra låt till bandets stora 80-tals succée "Tango in the night". Hela skivan kan enligt mig ses lite som McVies stora mästerverk. Självklart va hela bandet involverade i skivan, men det är McVies låtar som gjorde den till en av de bästa plattorna på hela 80-talet. Samtidigt måste man ge jävligt mycket cred till Buckingham som inte bara övergav sin egen solo-platta i förmån för ett Fleetwood Mac album, utan också gjorde största delen av arbetet med få ihop materialet till låtarna, samt producerade hela skiten. Två av bandets medlemmar va vid denna tidpunkten så djupt nere i missbruk att de knappt gick att arbeta med (J.McVie och Stevie Nicks) och Buckingham lämnade bandet efter släppet av skivan för att han inte kunde stå ut med blotta tanken på att åka på turné med dessa vrak.
Vill man ha lite kul läsning så kan man läsa wikipedia artikeln om albumet. Särskilt avsnittet "Recording" är intressant.
Låten är ju bara för härlig. Det jag gillar bäst är ju när Nicks och Buckingham kommer in och typ svarar McVie med "Tell me lies" och "Tell me tell me lies". Lekfullt och snyggt. Sen är ju produktionen jävligt snygg också, Buckinghams lekfulla stil passar plattan och låtarna perfekt.
10. Behind the mask - Fleetwood Mac
Skivan behind the mask är ju det ultimata beviset på hur viktig Buckingham va för Fleetwoods framgångar. Inte nog med att gitarr-liret bitvis blev helt ointressant, produktionen blev ju också riktigt dålig stundtals och man antog ett väldigt trist vuxet soft rock sound med country-influencer som kändes väldigt daterat. Det kan iofs vara lite det tidiga 90-talets intåg som ligger bakom haveriet soundmässigt, men det ska inte ses som en ursäkt.
Trots att Buckingham inte längre är med i bandet togs han in för att lira gura på titelspåret som för övrigt är skriven av McVie. Den här låten är inte så pjåkig alls och har trots allt en ganska bra prod av någon anledning. Trots att det finns mycket att störa sig på med detta albumet är det samtidigt fyllt med riktigt bra låtar. "Save me" är en sådan låt, som är skriven av McVie men framför allt "Skies the limit" (också McVie) som jag övervägde till listan länge, men som jag sedan valde bort för att produktionen inte håller måttet, tyvärr. Annars kanske den bästa låten från skivan, och väl värd att lyssna på några gånger.
Länkar till låten/videon i extramaterialet. Några kanske minns att jag hintade till denna listan när Robert sa något med hög igenkänning. Känns ju nästan dumt nu när jag inte har kvar låten.
Vad som är klar däremot, är ju att McVie är den som bär gruppen i detta skedet. Nicks är ju en skugga av sitt forna jag och får inte alls till låtarna på samma sätt som under 70-talet och Buckingham har ju hoppat av. Det va av denna anledning inte så konstigt att framgångarna tog slut här.
Med det sagt tror jag att om detta album hade spelats in på mitten av 70-talet eller 80-talet med "original"-lineupen i sitt livs form så hade detta varit ett klassiskt album idag.
Av någon outgrundlig anledning så nominerades detta omslag till en Grammy för bästa paketering. Om någon kan förklara varför är jag tacksam. Man hade ju kunnat tänka sig att det hade varit bättre att ha bandet i fråga på omslaget men ingen på denna bilden har något med Fleetwood att göra, utan är bara modeller. Skitfult, men å andra sidan väldigt tidstypiskt.
Asså, formateringen på inlägget. OMG. Ser ju nästan ut som jag bryr mig!! Ge mig en high five nästa gång ni ser mig.
____________________________________________avgränsande linje för extramaterialet
Nästa oavsett var du är i världen, om du står och bläddrar i en begagnatback, gärna på golvet, i en skivaffär kommer du snart stöta på Mink DeVille.
Här är någon som rotat i 100kr-backen
Mink DeVille - de måste sålt rätt många skivor “back in the days” som ingen vill lyssna på längre. På sätt och vis kan man förstå det - jag skulle säga att det är riktigt ohipp musik. Om Mink DeVille skulle vara en by skulle den ligga i treriksröset i där Bruce Springsteen, Van Morrison och Rolling Stones möts. Stora artister visserligen, men sällan något man ser kidsen dansa till på TikTok.
Första gången jag kom i kontakt med Mink DeVille var Hederos & Hellbergs cover på “Heaven stood still”. Originalet hade Jonas med på sin Quiztime-lista som just hade med originalen. En riktig superlåt.
På den tiden var det inte så enkelt att leta fram en “originallåt” och jag ägnade inte originalartisten någon tanke då, utan det var inte förrän jag, ca 20 år senare, började gräva ner mig i punken för någon list här på musikveckor som Mink DeVille dök upp igen. Då i den ubercoola, Lou Reed och latino-luktande “Spanish Stroll”. Som fan kändes rätt hipp ändå.
Men Mink DeVille var inte punk alls. De bara råkade vara husband på CBGBs i NY där den amerikanska punken föddes och hamnade därför i lite olika 70s-punk-listor på Spotify där jag letade. De hängde med punkarna, men gjorde sin egen grej och blev ett band som kanske uppskattades mer av andra artister än av den allmänna publiken.
En artikel i Sonic Magazin hävdar att Mink DeVille "var med stilmedvetna än the Ramones, ... så genuint gatucoola att de skrämde vettet ur intellektuella punkband som Television, ...mer energi på scen än The Dead Boys, ... och starkare låtmaterial än Blondie". Under sin peak i slutet av 70-talet skall de ha varit brutala live. Men till skillnad från ovannämnda grupper var de kanske inte så innovativa och det är väl deras skivor ligger där i den undersparkade backen på golvet.
Bandet leddes av den excentriske Willy DeVille som verkligen levde upp till Rock'n'roll myten. Han kom från en liten håla där Connecticut men lämnade som 17-åring för att bli Rockartist. Det involverade såklart ett rejält heroinberoende men Willy lyckades bli drogfri några år för att istället dö i cancer 59 år gammal 2018. Som kuriosa kan nämnas att Willy då var gift med svenskättade Nina Lagerwall, dotter till den idag helt okände skådisen Sture Lagerwall.
Willy DeVille med en jycke i hans tycke
Jag köpte på mig ett par skivor när de dök upp i begagnatbackarna, efter att ha läst att det var ett av banden Bowie var intresserad av när punken hände.
Bowies handlingslista till Tony Visconti
I början tyckte jag att det var rätt trist - extremt klyschig R&B där typ varje text handlade om att vara kär i en jävligt snygg tjej eller hur jävla hård snubbe man är. Men nu diggar jag det starkt av exakt samma anledning. Det är något fint med någon som gör den grejen 100% och gör det utan att låtsas var något annat. Det hör man kanske extra mycket påunderbara "Can't do without it".
