Jag vet inte hur mycket jag vågar (eller vill) attribuera förändringen till just sinnesvidgande droger, men dom spelade definitivt en roll. Speciellt LSD gjorde ett enormt kulturellt avtryck. (drogen var laglig i USA fram till ’68). Ur detta föddes det en ny typ av uttryck "Psykedlika". Samtidigt hände det stora tekniska framsteg med inspelningstekniken, som t.ex. multi-track, vilket gav upphov till en helt ny värld av soniska möjligheter.
Som med ursprunget av alla genrer är det svårt att hitta en exakt startpunkt för den psykedeliska rocken och dess särarter. Den växte organsikt fram under första halvan av 60-talet. parallellt på båda sidan Atlanten, framför allt i London och San Fransisco. 13th Floor Elevators (Från Austin) var först med att benämna sin musik som psykedelisk
Det var framförallt med Beatles och Beach Boys och skivor som Revolver, Sgt. Pepper och Pet Sounds som psykedelisk-musik blev riktigt mainstream och poppis. Detta kulminerade runt 1966-68. Nästan över en natt byttes unisont mods-kostymerna mot paisley-mönstrade kråsskjortor. Och band som bara ett år tidigare hade spelat gullig tuggummi-pop med texter om att hålla tjejer i handen, lät håret växa och började plötsligt skriva experimentella låtar om universell kärlek, droger, spiritism och surrealistiska bilder.
Inte ens de mest välkammade och städade banden kunde värja sig. Såhär i efterhand kan man ju ifrågasätta hur trovärdiga dom var – och hur många av dom där artisterna som verkligen experimenterade med psykedeliska preparat. För detta var verkligen en trend – om så en kort och intensiv sådan.
Till saken: Den här listan är en samling med riktigt trippiga låtar av popband från de psykedeliska-guldåren. Men inte dom tuffaste banden eller pionjärerna – inte artister som Hendrix, The Who, The Doors eller Jefferson Airplane – utan de där andra, lite snällare, töntigare grabbarna som hakade på trenden. Ibland hel, ibland halvhjärtat.
Grejen är att även om dessa band varken var först eller coolast, så gjorde dom bra och nyskapande musik under just denna perioden. Kombon välskriven sunshine-pop + psykedelisk flum funkar oväntat bra.
Det är något kul med de där ganska snälla låtarna som ofta har intrikata melodier och harmonier, experimentella, ambitiösa produktionerna samt lite flummiga och “whimsical” texter.
Så tune In, turn on och drop out – här är lite välartad Tripp-pop
…Just ja. Den genomsnittliga låtlängden var så kort på 60-talet så jag tog mig frihet att överskrida 10-låts rekommendationen, för att på så sätt komma över 30-minuter, vilket jag tycker är undre gräns för en playlist. Sedvanlig varning för fade-outs, men det är å andra sidan mest jag som är känslig.
Om låtarna & artisterna i listan:
 |
| Organist är inget status-jobb. Keyboardisten fick kicken 1970. |
Pictures of Matchstick Men – Status Quo
[Picturesque Matchstickable Messages From The Status Quo -1968]Det är kanske svårt att tänka sig att dom denimklädda gubb-boogie-ikonerna Status Quo började som en färgglatt, flummigt popband. Men så här lät debutplattan och deras första hit. Det är något speciellt med denna låtens lite för sega tempo, flanger-effekter och enerverande enkla gitarr-hook som ändå gifter sig perfekt.
Status Quo var kanske lite sent på bollen – Runt ’69 hade redan psykedeliska trenden ebbat ut, men dom blev å andra sidan tidiga med anamma nästa trend tidigt, blues, boogie och hårdare rock. Personligen tycker jag dock detta är roligare än “Rocking Around The World” och “Whatever You Want”.
Incense And Peppermints – Strawberry Alarm Clock
[Incense And Peppermints -1967]Månhända one-hit-wonders men dom skulle kunna slåss om titeln det definitiva “Summer of love soundtracket” och det ultimata psykedeliska pop-bandet. En härligt trippig låt med fin vox-orgel och bossa-outro. För filmentusiasterna så blev bandet blev förevigat i kult-rullarna Psych-Out med bla. Jack Nicholson i en av huvudrollerna samt Russ Meyer’s Beyond The Vallley of the Dolls. (Låten var också med i Austin Powers samt avsnittet av the Simpsons där Homer blir hippie).
Förutom att bandet hade två bassister är det värt att nämna att gitarristen Ed King sedermera skulle bli medlem i Lynyrd Skynyrd, där han skrev Sweet Home Alabama. Dom hade föresten 3 gitarrister.
 |
| Från stilsäkra mods till …! Varför har Nash en liten duk runt halsen och what's up med den där hatten? |
Maker - The Hollies
[Butterfly - 1967]
The Hollies var en av många engelska 60-tals popband som gick i Beatles fotspår. Alla i bandet lär inte varit lika entusiastiska över den nya psykedeliska inriktningen, men Graham Nash, som var bandets andre-sångare och prima motor drev på för en mer experimentell linje.
Som på denna låten, som enligt mina egna efterforskningar är den första poplåten med Elektrisk Sitar (En Danelectro Coral). När det inte föll ut så väl kommersiellt ville bandet återgå till en mer traditionella pop. Nash lämnade då bandet och slog sig ihop med två amerikanska hippies David Crosby och Steven Stills och “the rest is history”.
Maker är skönt trippy med sina indiska George Harrison vibbar, men det som jag gillar mest är hur dom slänger in lite 3/4 vals på valda delar. Kul.
 |
| Vilka associationer ger denna bilden er? |
Pandora's Golden Heebie Jeebies – The Association
[Renaissance –1966]
Amerikanske popbandet the Association är lite bortglömt band idag men var framgångsrika då det begav sig. Med sin rätt harmlösa framtoning och fina stämsång hade dom en del hits: 2 st. Billboard-ettor och en 2:a placering är inte illa pinkat. Dessutom är det riktigt starka låtar.
Även om the Association aldrig gick “full psychedelica” var dom tidiga med att nosa på det. Just den här låten är i min mening ett psykedeliskt mästerverk. En jäkligt vacker poplåt med en melodi som går i oväntade riktningar.
 |
| Nirvana: Dave Growl, Kurt Cocaine, Kris Novalocolic, Pop Smear, Courtney Glove samt en snubbe som är bandets advokat och/eller seriemördare. |
Rainbow Chaser – Nirvana
[All of Us – 1968]
Detta rör sig såklart om ett annat gäng än de oborstade Seattle-pågarna, som lär blivit rätt förvånade när dom fick reda på att några Britter redan hade lagt beslag på namnet. Nirvana UK och Nirvana US kom dock överens och 60-tals bandet spelade tom in en cover på Lithium.
När man snackar konceptalbum finns det massa missuppfattningar. Sgt. Pepper var definitivt inte den första som vissa påstår (Idén kan spåras tillbaka till 40-talet)! Men när det gäller den första pop/rock plattan som hade en genomgående narrativ, kan faktiskt Nirvana varit först. Deras “The Story of Simon Simopath” släpptes ’67 och var alltså före tex. The Whos’ Tommy.
Låten Rainbow Chaser är ett fint exempel på tape-flanging (Som upptäcktes redan på 50-talet) men som blev en välanvänd psykadelsik effekt efter att Beatles hade använt den på Tomorrow Never Knows.
 |
| The Butcher and his boys. |
The Know It All – The Millennium
[Begin – 1968]
Curt Boettcher är en av mina favoritdoldisar. Han producerade bla. The Association och sjöng med band Saggitaturus & the Millenium. Dessutom lär han ha varit den som inspirerade Brian Wilson att göra Pet Sounds.
The Millenium släppte bara en skiva “Begin” och har blivit lite av en kultklassiker. Skivan är top-of-the-line vad det gäller produktion (för 1968) och lär vara en av de dyraste inspelade det året. Trots detta en total flopp. Men lyssna bara på denna låten: Som en sned-tripp eller feberdröm med sina baklängestrumpeter, ljudeffekterna, körer och maniska trummor. Bra trippiga grejer. Boettcher skrev mycket material - Björn & Benny var stora fan och Hep Stars gjorde åtminstone covers på fyra av hans låtar.
 |
| Braaaiinnns!(Obs Montage) |
Hung Up On A Dream – The Zombies
[Odessey & Oracle – 1968]
Inspelad på Abbey Road ungefär samtidigt som Beatles Sgt Pepper, the Hollies Butterfly och Pink Floyds debutskiva. En av mina absoluta favoritskivor från 60-talet. Fantastiska låtar och harmonier. Tråkigt nog han bandet redan splittras när deras låt “Time Of the Season” från skivan blev en hit. Värt att nämna att Odessey egentligen stavas Odyssey, men skivomslaget blev felstavat. Fint tidstypiskt psykedeslisk omslag föresten.
Det är snälla men otroligt välsnickrade låtar med mycket melotron och lite kammar-pop feel. Tycker att sångaren Colin Bluntstones röst är helt sammetslen och dessutom riktigt fina änglalika körer. Det är melankoliskt och drömlikt.
 |
| Det finns få bilder på bandet Gandalf, så här är en bild på Gandalf från TV-produktionen av Sagan Om Ringen med musik av Bo Hansson från 1971, såsom vi alla minns honom. |
Can You Travel In the Dark Alone – Gandalf
[Gandalf – 1969]
En till kultklassiker av ett obskyrt band med bara en skiva. Skivan spelades redan in 1967 men skivbolaget släppte den inte förrän 2 år senare och då med fel skiva i konvolutet - ingen vidare start på karriären. För er vinylsamlare kan en av de där orginalpressarna går för rätt mycket.
Plattan har en hel del bra låtar flera intressanta covers. Detta är dock en originalkomposition, med vibrafon och allt! Gillar den där halvtonsböjen som dom bygger låten på – jag gissar att dom har försökt imitera en sitar på en gitarr. Gandalf släppte bara en officiell platta och den präglas mycket av att dom använder mycket reverb och delay på ett sätt som nästan kan ses som föregångare till dream-pop.
 |
| Oklart vem Tages ger fingret åt. Kanske svenska musiketablisemanget som inte givit dom tillräckligt med cred? |
You’re Too Incomprehensible – Tages
[Contrast –1967]
Tages är ett sjukt underskattat Svenskt band. Det brukar mest vara Hep Stars och Hanson & Karlsson som får cred för att vara dom viktiga 60-tals banden. Men lyssna här: Ett svenskt band som gör sån här flippig och psykadelisk musik redan 1967! Altså en skiva som kom ut en månad innan Sgt. Pepper! Baklängeseffekter och cykelringklockor (Spelade av trummisen, tillika Lill-Babs brorsa) orkestrala-delar och tempoväxlingar. Dessutom ett riktigt flippigt outro. Tages hade en fin twist på psykedelikan och inkorperade gärna svensk folkmusik i arren. Knätofs + Syra = Ballt.
Är det en utombordare på slutet? Tages-medlemmen Tommy Blom skulle sedermera göra rösten till Herr Krabba till den svenska översättningen av Svampbob. Vet inte hur detta är relaterat.
 |
| Hunken Gary Usher: som en korsning mellan Danny Saucedo, Paul Newman & George Martin |
The Truth Is Not Real – Sagittarius
[Present Tense – 1967]
Gary Usher är en av de viktigaste amerikanska producenterna under 60-talet. Han jobbade bla. med The Byrds och Beach Boys och var en av moog-synthens pionjärer. Sagittarius var hans soloprojekt, men tidigare nämnda Curt Boettcher spelar, sjunger och bidrar med låtar på denna plattan. En riktigt solid sådan – och även uppföljaren är kanon.
Detta är klart den knarkigaste låten på skivan med sitt siraps-sega tempo, Keith Moon-inspirerade trummor, orgel-pads och phase-effekter.
 |
| Sorry kunde inte låta bli. |
Daily Nighly – The Monkees
[Pisces, Aquarius, Capricorn & Jones Ltd. -1967]
Monkees är utan tvivel det mest framgångsrika bandet på listan. Dom blev ihopsatta för en tv-serie och hade alltid svårt att hävda sig som ett “riktigt band” trots att dom faktiskt var – eller kanske snarare blev, rätt kompetenta musiker och låtskrivare. Denna skivan och den föregående (även den från ’67), var de första plattorna då dom faktiskt framförde instrumenten själva.
"Trummisen" Mickey Dolenz blev en av de första som införskaffade en Moog synth (Han ägde en av de första 20 instrumenten – färre än 30st. fanns i omsättning fram till 1970) och han använde bl.a. den på denna låten – som kanske är den första poplåten med Moog (The Doors låt Strange Days var tekniskt en månad före - men där används den “bara” för att filtrera Morrisons sång och spelas inte som en synth). Kanske hörs det att dom inte riktigt vet hur man hanterar den ännu, men det är lekfullt och en klart psykedelisk effekt.
No comments:
Post a Comment