Tack Ola för att du påminnde mig.
Lite random från någon av mina listor. Inget långt och uttömmande att säga.
sista sekunden igen
Tuesday 20 December 2011
Friday 16 December 2011
Vinter
Inget direkt tema mer än låtar som jag tyckte var passande för säsongen. Kort och gott, min vinterlista.Tuesday 13 December 2011
Thursday 8 December 2011
Elektromelodiskt
Temat denna gång är instrumental elektronisk musik med fokus på melodier och harmonier. Inom matlagning pratar man gärna om comfort food, detta är nog min musikaliska motsvarighet. Trygg och välkänd musik att återvända till när resten av världen känns kall och hopplös.
Tyvärr saknades många av låtar jag ville ha med på Spotify så det får bli en youtube-lista den här gången (minimera gärna browsern, vissa låtar kan ha fula fanvideos etc.)
Listan:
Om låtarna:
1. Kettel - Church
Sakrala harmonier, finurliga slingor och en sagolik vacker ljudbild blandas samman i Reimer Eisings häxkittel.
2. Moderat - Seamonkey
Ett av 2000 talets bästa album och en av de bästa låtarna från det albumet. Det börjar lite neutralt men byggs lager för lager upp till ett stort, melankoliskt och drivande mästerverk.
3. Isolée - Beau Mot Plage
En tidlös electronica-klassiker från 2000 med luftig ljudbild och fragmenterade harmonier som jag inte kan lyssna mig trött på.
4. The Aztec Mystic (a.k.a DJ Rolando) - Knights of the Jaguar
Bakom listans töntigaste artistnamn gömmer sig Rolando Ray Rocha, en av de ljusskygga individerna i kollektivet Underground Resistance.
UR ger i vanliga fall ut - en inte alltid så lättlyssnad - electro/detroittechno så när det här dansanta publikfrieriet dök upp var det många som höjde på ögonbrynen. Finare syntstråkar får man leta efter!
5. Lindstrøm - I feel space
Kungen av skäggdisco har gjort en del bra, en del dåliga och en hel del alldeles för långa låtar. Här är han dock i sitt esse och levererar retro-futuristisk disco minst lika bra som hans läromästare Giorgio Moroder.
6. Nathan Fake - The Sky Was Pink
Genren "progressive house" brukar oftast innebära lite plastiga ibiza-dängor men när Nathan Fake och James Holden skapar sin säregna variant av genren med fina melodier, underfundiga ljud och märkliga effekter brukar det oftast låta väldigt bra.
7. Aphex Twin - Alberto Balsam
Självkart måste herr Richard D James vara med på listan. En lugn och vacker skapelse men som alltid när det gäller Aphex Twins melodier finns det något skevt och lite oroväckande under ytan.
8. Autechre - Clipper
I mitten av nittiotalet var det på skivbolaget Warp som var det nya svarta. Och det nya svarta på Warp var Autechre.
9. Freak Electrique - Symphony Electrique (long)
Det finns en nederlänsk internetradio (intergalactic.fm) som specialiserar sig på elektronisk musik med förkärlek för retrofuturism, disco och robotar. Den här låten är från en av deras mytomspunna top 100 listor. Jag vet inte så mycket om Freak Electrique, endast att den här låten är utgiven 2005 men låter som om den vore från 1979 med sin blandning av "riktiga" trummor och analogsyntar.
10. Plaid - Android
Samma år och skivbolag som Autechre. Plaid var alltid lite mjukare och mer melodiska än sin storebror. Just den här låten har en lång startsträcka men sen så lägger sig stråkarna som en mjuk pläd runt öronen och melodierna smygs försiktigt in.
Tuesday 6 December 2011
Friday 2 December 2011
In the flesh
En spretigare lista får ni leta efter. Här kommer lite musik från artister jag upplevt live, in the flesh!
David Eugene Edwards
Dök upp på KB en gång i form av Woven Hand, uppföljaren till hans tidigare band 16 Horsepower. En suggestiv människa som trollbinder en omedelbart när han promenerar in på scen.
Smakprov: http://www.youtube.com/watch?v=TiLmVqQJwdI
Eftersom Woven Hand inte finns på spotify valde jag en av mina 16 Horsepower-favoriter till listan istället.
Red Snapper
90-talets storhetstid är sedan länge förbi för dessa briljanta musiker. Många recensenter har försökt kröka sina vokabulär kring deras musikaliska domäner utan att riktigt lyckas beskriva magin. Efter den nyliga återföreningen får Red Snapper dock nöja sig med små intima klubbar och kör nog på mest för att det är kul.
Kontrabassisten tillika frontmannen påpekade detta med lite komisk självdistans på Frannz Club i Berlin - "we sent out forty invitations, and you all came, so that's great". Grym spelning var det, och när det var dags för encore började folk i publiken ropa ut förslag till höger o vänster. Jag drog till med en av mina favoriter (The Last One) från en tidig platta. "LAST ONE!" tjöt jag. Varpå det tystnar en aning och folk omkring vänder sig om, surt blängande. Själv väntade jag mig en klapp på axeln och lite instämmande rop. Men så inser jag ju att det kanske lät lite trist taget ur sitt sammanhang, nästan som att be dom gå av scenen. Inte lönt att förklara tänkte jag, om dom spelar den kommer alla att fatta. Men det gjorde dom inte. Det blev Suckerpunch istället.
Fatboy
Rockabilly-träsket har sina ljusglimtar. En av dom heter Fatboy, en svensk sextett (!) bestående av hederliga lönnfeta gubbar som vid sidan av sina familjeliv lyckas bra med sin svängiga och melankoliska rock. Låter precis lika bra live som i studion.
Listlåten är titelspåret från deras tredje och senaste platta.
Lars Demian
Att se Lars Demian på Victoriateatern är som att se en fisk i sitt vatten. Hela publiken är på pickaluren och lapar i sig hans folkliga cabaret av visor och sigenar-riff. Temat är genomgående dekadens, alkohol, döden, och ibland en stor portion muntra rödstrumpefasoner. Lyssna bara på denna lilla trudelutt om hur han träffar sveriges kung på en krog i grekland och övertygar honom att monarkin bara e att skrota.
(intermission)
Tyckte det blev fint med en liten intermission här.
Jamie Lidell
Året var 2003. Av en händelse skickades jag till London på symbian-kurs, perfekt i tid för Warp records Monster Halloween Party. Artister som Plaid, Aphex Twin m.fl skulle spela och jag kände lite att jag vunnit på lotto. Föga anade jag att kvällen för evigt skulle markera mitt första möte med Jamie Lidell, som jag då aldrig hade hört talas om.
På en skrotig klubb i utkanten av Londons kärna, efter en rad sedvanligt laptop-dominerade "live"-sets av sedvanligt luvtröje-beklädda snubbar dyker den här figuren upp i blåglittrande smoking med en mössa av papier maché och en sequencer/sampler mojäng.
Vi stod som förstummade och iakttog när han byggde upp allt sitt material framför våra ögon genom att enbart sampla sig själv, lager på lager. Idag är den typen av one-man-band föreställningar relativt vanliga, men Jamie var nog allt lite pionjär, fick folk att inse hur intressant ett gig kan bli oavsett om du är skolad gitarrist eller sovrums-komponerande techno-dj.
Hittar inget riktigt bra, men iallafall som smakprov:
http://www.youtube.com/watch?v=mo5n3jvdQxk
Låten på listan är från hans senaste album Compass.
Tom Waits
Såhär 30-nånting ska man egentligen inte hålla sig med idoler längre, men det artistiska uttrycket i denna mannen förstummar mig. Jag lyckas aldrig bra med att rama in honom med ord så jag låter musiken visa vägen.
Det finns gott om live-klipp på youtube man kan söka efter, jag bjuder här istället på höjdpunkterna från den redan klassiska presskonferensen inför Glitter and Doom turnén jag såg honom på i Prag:
http://www.youtube.com/user/antirecords#p/search/5/EOrG1r3S6ZA
Weeping Willows
Vill man ha mycket romantik och hjärtesorg ska man kontakta dessa herrar omedelbart.
"Oj, vad många ni är.." sa han när dom kom ut på scen framför ett fullsatt stortorg. En bra spelning överlag, men höjdpunkten måste ha varit när kamerorna som sveper publiken till storbild lyckas fånga en 15-årig tjej framför scenen som fullständigt bryter ihop till "Blue and Alone", och hela stortorget utbrister "NAAAAWWW..".
Depeche Mode
Publiken går som på protokoll tillsammans med David Gahan, alla vet att händerna ska vevas i luften till crescendot i "Never Let me Down Again", och vi ska unisont utbrista "reach out and touch faith" 30 gånger i följd på Personal Jesus. Autopilot.
Trots långvarig fanatism måste jag erkänna att jag inte uppskattar Depeche Mode live särskillt mycket längre. Påminner om julafton, alla vet exakt hur det blir i förväg.
Men så kom det. Misstaget. 2010. Malmö Arena. Rytmen till Policy Of Truth dunkar igång, och en knapp minut senare får Dave för sig att för första gången på 20 år tappa greppet om denna klassiker och kommer in helt fel precis innan upptakten till refrängen. Han avbryter hela låten och ursäktar sig, till publikens stora jubel och lycka (bara det i sig är ju märkligt egentligen).
Det har spekulerats mycket om huruvida det var ett fejkat misstag för att bjuda på något extra (ännu märkligare tanke), men vi som var där på plats kände naturligtvis att vi var med om en genuin och historisk blooper.
Döm själva - http://www.youtube.com/watch?v=Dqm5cGXD3jc
Samtliga spår på albumet Violator som kom 1990 är idag helgonförklarade verk i syntkretsar. Till listan valde jag min favorit Halo.
David Eugene Edwards
Dök upp på KB en gång i form av Woven Hand, uppföljaren till hans tidigare band 16 Horsepower. En suggestiv människa som trollbinder en omedelbart när han promenerar in på scen.
Smakprov: http://www.youtube.com/watch?v=TiLmVqQJwdI
Eftersom Woven Hand inte finns på spotify valde jag en av mina 16 Horsepower-favoriter till listan istället.
Red Snapper
90-talets storhetstid är sedan länge förbi för dessa briljanta musiker. Många recensenter har försökt kröka sina vokabulär kring deras musikaliska domäner utan att riktigt lyckas beskriva magin. Efter den nyliga återföreningen får Red Snapper dock nöja sig med små intima klubbar och kör nog på mest för att det är kul.
Kontrabassisten tillika frontmannen påpekade detta med lite komisk självdistans på Frannz Club i Berlin - "we sent out forty invitations, and you all came, so that's great". Grym spelning var det, och när det var dags för encore började folk i publiken ropa ut förslag till höger o vänster. Jag drog till med en av mina favoriter (The Last One) från en tidig platta. "LAST ONE!" tjöt jag. Varpå det tystnar en aning och folk omkring vänder sig om, surt blängande. Själv väntade jag mig en klapp på axeln och lite instämmande rop. Men så inser jag ju att det kanske lät lite trist taget ur sitt sammanhang, nästan som att be dom gå av scenen. Inte lönt att förklara tänkte jag, om dom spelar den kommer alla att fatta. Men det gjorde dom inte. Det blev Suckerpunch istället.
Fatboy
Rockabilly-träsket har sina ljusglimtar. En av dom heter Fatboy, en svensk sextett (!) bestående av hederliga lönnfeta gubbar som vid sidan av sina familjeliv lyckas bra med sin svängiga och melankoliska rock. Låter precis lika bra live som i studion.
Listlåten är titelspåret från deras tredje och senaste platta.
Lars Demian
Att se Lars Demian på Victoriateatern är som att se en fisk i sitt vatten. Hela publiken är på pickaluren och lapar i sig hans folkliga cabaret av visor och sigenar-riff. Temat är genomgående dekadens, alkohol, döden, och ibland en stor portion muntra rödstrumpefasoner. Lyssna bara på denna lilla trudelutt om hur han träffar sveriges kung på en krog i grekland och övertygar honom att monarkin bara e att skrota.
(intermission)
Tyckte det blev fint med en liten intermission här.
Jamie Lidell
Året var 2003. Av en händelse skickades jag till London på symbian-kurs, perfekt i tid för Warp records Monster Halloween Party. Artister som Plaid, Aphex Twin m.fl skulle spela och jag kände lite att jag vunnit på lotto. Föga anade jag att kvällen för evigt skulle markera mitt första möte med Jamie Lidell, som jag då aldrig hade hört talas om.
På en skrotig klubb i utkanten av Londons kärna, efter en rad sedvanligt laptop-dominerade "live"-sets av sedvanligt luvtröje-beklädda snubbar dyker den här figuren upp i blåglittrande smoking med en mössa av papier maché och en sequencer/sampler mojäng.
Vi stod som förstummade och iakttog när han byggde upp allt sitt material framför våra ögon genom att enbart sampla sig själv, lager på lager. Idag är den typen av one-man-band föreställningar relativt vanliga, men Jamie var nog allt lite pionjär, fick folk att inse hur intressant ett gig kan bli oavsett om du är skolad gitarrist eller sovrums-komponerande techno-dj.
Hittar inget riktigt bra, men iallafall som smakprov:
http://www.youtube.com/watch?v=mo5n3jvdQxk
Låten på listan är från hans senaste album Compass.
Tom Waits
Såhär 30-nånting ska man egentligen inte hålla sig med idoler längre, men det artistiska uttrycket i denna mannen förstummar mig. Jag lyckas aldrig bra med att rama in honom med ord så jag låter musiken visa vägen.
Det finns gott om live-klipp på youtube man kan söka efter, jag bjuder här istället på höjdpunkterna från den redan klassiska presskonferensen inför Glitter and Doom turnén jag såg honom på i Prag:
http://www.youtube.com/user/antirecords#p/search/5/EOrG1r3S6ZA
Weeping Willows
Vill man ha mycket romantik och hjärtesorg ska man kontakta dessa herrar omedelbart.
"Oj, vad många ni är.." sa han när dom kom ut på scen framför ett fullsatt stortorg. En bra spelning överlag, men höjdpunkten måste ha varit när kamerorna som sveper publiken till storbild lyckas fånga en 15-årig tjej framför scenen som fullständigt bryter ihop till "Blue and Alone", och hela stortorget utbrister "NAAAAWWW..".
Depeche Mode
Publiken går som på protokoll tillsammans med David Gahan, alla vet att händerna ska vevas i luften till crescendot i "Never Let me Down Again", och vi ska unisont utbrista "reach out and touch faith" 30 gånger i följd på Personal Jesus. Autopilot.
Trots långvarig fanatism måste jag erkänna att jag inte uppskattar Depeche Mode live särskillt mycket längre. Påminner om julafton, alla vet exakt hur det blir i förväg.
Men så kom det. Misstaget. 2010. Malmö Arena. Rytmen till Policy Of Truth dunkar igång, och en knapp minut senare får Dave för sig att för första gången på 20 år tappa greppet om denna klassiker och kommer in helt fel precis innan upptakten till refrängen. Han avbryter hela låten och ursäktar sig, till publikens stora jubel och lycka (bara det i sig är ju märkligt egentligen).
Det har spekulerats mycket om huruvida det var ett fejkat misstag för att bjuda på något extra (ännu märkligare tanke), men vi som var där på plats kände naturligtvis att vi var med om en genuin och historisk blooper.
Döm själva - http://www.youtube.com/watch?v=Dqm5cGXD3jc
Samtliga spår på albumet Violator som kom 1990 är idag helgonförklarade verk i syntkretsar. Till listan valde jag min favorit Halo.
Subscribe to:
Posts (Atom)