In the flesh

En spretigare lista får ni leta efter. Här kommer lite musik från artister jag upplevt live, in the flesh!



David Eugene Edwards

Dök upp på KB en gång i form av Woven Hand, uppföljaren till hans tidigare band 16 Horsepower. En suggestiv människa som trollbinder en omedelbart när han promenerar in på scen.
Smakprov: http://www.youtube.com/watch?v=TiLmVqQJwdI

Eftersom Woven Hand inte finns på spotify valde jag en av mina 16 Horsepower-favoriter till listan istället.

Red Snapper

90-talets storhetstid är sedan länge förbi för dessa briljanta musiker. Många recensenter har försökt kröka sina vokabulär kring deras musikaliska domäner utan att riktigt lyckas beskriva magin. Efter den nyliga återföreningen får Red Snapper dock nöja sig med små intima klubbar och kör nog på mest för att det är kul.

Kontrabassisten tillika frontmannen påpekade detta med lite komisk självdistans på Frannz Club i Berlin - "we sent out forty invitations, and you all came, so that's great". Grym spelning var det, och när det var dags för encore började folk i publiken ropa ut förslag till höger o vänster. Jag drog till med en av mina favoriter (The Last One) från en tidig platta. "LAST ONE!" tjöt jag. Varpå det tystnar en aning och folk omkring vänder sig om, surt blängande. Själv väntade jag mig en klapp på axeln och lite instämmande rop. Men så inser jag ju att det kanske lät lite trist taget ur sitt sammanhang, nästan som att be dom gå av scenen. Inte lönt att förklara tänkte jag, om dom spelar den kommer alla att fatta. Men det gjorde dom inte. Det blev Suckerpunch istället.

Fatboy

Rockabilly-träsket har sina ljusglimtar. En av dom heter Fatboy, en svensk sextett (!) bestående av hederliga lönnfeta gubbar som vid sidan av sina familjeliv lyckas bra med sin svängiga och melankoliska rock. Låter precis lika bra live som i studion.

Listlåten är titelspåret från deras tredje och senaste platta.


Lars Demian

Att se Lars Demian på Victoriateatern är som att se en fisk i sitt vatten. Hela publiken är på pickaluren och lapar i sig hans folkliga cabaret av visor och sigenar-riff. Temat är genomgående dekadens, alkohol, döden, och ibland en stor portion muntra rödstrumpefasoner. Lyssna bara på denna lilla trudelutt om hur han träffar sveriges kung på en krog i grekland och övertygar honom att monarkin bara e att skrota.

(intermission)
Tyckte det blev fint med en liten intermission här.


Jamie Lidell

Året var 2003. Av en händelse skickades jag till London på symbian-kurs, perfekt i tid för Warp records Monster Halloween Party. Artister som Plaid, Aphex Twin m.fl skulle spela och jag kände lite att jag vunnit på lotto. Föga anade jag att kvällen för evigt skulle markera mitt första möte med Jamie Lidell, som jag då aldrig hade hört talas om.

På en skrotig klubb i utkanten av Londons kärna, efter en rad sedvanligt laptop-dominerade "live"-sets av sedvanligt luvtröje-beklädda snubbar dyker den här figuren upp i blåglittrande smoking med en mössa av papier maché och en sequencer/sampler mojäng.
Vi stod som förstummade och iakttog när han byggde upp allt sitt material framför våra ögon genom att enbart sampla sig själv, lager på lager. Idag är den typen av one-man-band föreställningar relativt vanliga, men Jamie var nog allt lite pionjär, fick folk att inse hur intressant ett gig kan bli oavsett om du är skolad gitarrist eller sovrums-komponerande techno-dj.

Hittar inget riktigt bra, men iallafall som smakprov:
http://www.youtube.com/watch?v=mo5n3jvdQxk

Låten på listan är från hans senaste album Compass.

Tom Waits

Såhär 30-nånting ska man egentligen inte hålla sig med idoler längre, men det artistiska uttrycket i denna mannen förstummar mig. Jag lyckas aldrig bra med att rama in honom med ord så jag låter musiken visa vägen.
Det finns gott om live-klipp på youtube man kan söka efter, jag bjuder här istället på höjdpunkterna från den redan klassiska presskonferensen inför Glitter and Doom turnén jag såg honom på i Prag:
http://www.youtube.com/user/antirecords#p/search/5/EOrG1r3S6ZA

Weeping Willows

Vill man ha mycket romantik och hjärtesorg ska man kontakta dessa herrar omedelbart.

"Oj, vad många ni är.." sa han när dom kom ut på scen framför ett fullsatt stortorg. En bra spelning överlag, men höjdpunkten måste ha varit när kamerorna som sveper publiken till storbild lyckas fånga en 15-årig tjej framför scenen som fullständigt bryter ihop till "Blue and Alone", och hela stortorget utbrister "NAAAAWWW..".


Depeche Mode

Publiken går som på protokoll tillsammans med David Gahan, alla vet att händerna ska vevas i luften till crescendot i "Never Let me Down Again", och vi ska unisont utbrista "reach out and touch faith" 30 gånger i följd på Personal Jesus. Autopilot.
Trots långvarig fanatism måste jag erkänna att jag inte uppskattar Depeche Mode live särskillt mycket längre. Påminner om julafton, alla vet exakt hur det blir i förväg.

Men så kom det. Misstaget. 2010. Malmö Arena. Rytmen till Policy Of Truth dunkar igång, och en knapp minut senare får Dave för sig att för första gången på 20 år tappa greppet om denna klassiker och kommer in helt fel precis innan upptakten till refrängen. Han avbryter hela låten och ursäktar sig, till publikens stora jubel och lycka (bara det i sig är ju märkligt egentligen).
Det har spekulerats mycket om huruvida det var ett fejkat misstag för att bjuda på något extra (ännu märkligare tanke), men vi som var där på plats kände naturligtvis att vi var med om en genuin och historisk blooper.

Döm själva - http://www.youtube.com/watch?v=Dqm5cGXD3jc

Samtliga spår på albumet Violator som kom 1990 är idag helgonförklarade verk i syntkretsar. Till listan valde jag min favorit Halo.