Holmér no more!

Hårdrock! Som pappaledig saknar jag att lyssna på musik. Allra mest saknar jag den musik som måste spelas på hög volym för att komma till sin rätt. Den får jag ju nästan aldrig höra längre. Så nu ska ni få en spretig lista med bra hårdrock att sitta och headbanga till vid tangentborden.



Länk: Hårdrock

För copy-paste-människor: spotify:user:jiemm:playlist:5FlpcVGHZaiQNCWcH4xC0L


För säkerhets skull inleder jag med två Turbonegrolåtar. Fram till 1998 var detta världens bästa rocknrollband. Den mäktiga inledningsdängan Age of Pamparius handlar märkligt nog om en pizzeria, ägd av en av bandmedlemmarna. Illa dold reklam som inlett nästan varje konsert de gett sedan 1998. Selfdestructo bust hänger med av bara farten. Detta var killar i jeans som vet hur man hanterar en scen, fyrverkerier, läppstift och i viss utsträckning gitarrer.

Nashville Pussy, ett fenomenalt liveband, får fortsätta listan. Även de spinner vidare på rock'n'roll-myten, och jag går på det. Ingen annanstans är rock så vacker och så smutsig som på en Nashville Pussy-konsert. Den udda fågeln i sammanhanget är Ramones som smög sig in på fjärdeplatsen. Bra låt, inte en av de vanliga man brukar få höra när man handlar t-shirts på H&M.

Mustasch är inte bara en vacker ansiktsprydnad, utan även ett knudigt band från Göteborg. För knudiga för att vara bra säger du? Det säger inte jag. De har sina stunder, som till exempel i sommarplågan Double Nature.

Nu tar vi ett steg tillbaka i historien och lyssnar på den nyligen avlidna Dio. Hans röst är inte jämförbar med någon annans. Det sägs att han fick hålla någon halvmeters avstånd till mikrofonen på konserterna. Sant eller falskt? Vem kontrollerar rockmyter? Han hade grym känsla för texter om märkliga ljusfenomen, rainbow in the dark är bara ett exempel, vad sägs till exempel om "You can hide in the sun 'till you see the light"?

Glen följer. Men det är ingen Glenn från Göteborg. Mustasch får räcka. Detta är storheten Glen Danzig. Devils plaything är en klämmig ballad där hans helt fantastiska röst kommer till sin rätta.

Iron Maiden är jag normalt inget stort fan av, men låten Afraid to shoot strangers är en favorit. Kanske är det för att det är världens coolaste låttitel, kanske för att den är sådär lång och härlig som jag vill ha mina gamla rocklåtar.

Dimmu Borgir brukar stå för teatralisk djävuldyrkarmetal, men i denna Twisted Sisters-covern mjuknar de lite. Visst är där lite kraxande, så ni growl-haters får spetsa öronen extra mycket.

Slutligen får Kvelertak avsluta. Mitt absoluta favoritband just nu, som jag drar på så fort jag får en chans att spela högt. Kvelertak är en sex man stark dödsrocknaturkraft från Norge. Här sjunger de en hyllning till sig själva, och det gör de rätt i.