Svårsmält

Jag inser att många har något bättre för sig än att sitta i Musikveckor-chatten och vänta in listan på julafton. Ni sitter kanske och tittar på Kalle Anka, längtar efter Arne Weise eller skär bort fettkanten på skinkan. Själv har jag flytt landet, trycker cancel på julen.
Det är ändå ett bra tillfälle att få ut lite mer svårsmält musik ur systemet, in i en lista, eftersom få kommer lyssna på listan ändå. Jag presenterar för er en lite mer svårsmält lista. Kanske bör den sköljas ner med lite Gammeldans, Fernet Branca eller Akvavit.
Det är alls ingen extrem lista, full av norsk dödsmetall tex, men ändå inget man krämar på när man skall höja stämningen på jobbet. Inget folk normalt trallar med i.

Scott H Biram - I see the light/What's his name

Elektrisk blues med spår av gospel av det aggressivare slaget.

Miles Davis - Frelon Brun

Sen börjar lite tosigare jazz, först med Miles Davis. Detta är inget man plockar fram när man vill att folk skall klappa takten. Ja, hur ligger det egentligen till med takten i denna låten?
Jag gillar den trots allt, mycket pga det stressiga trumkompet.

Erik Dolphy - Hat and Beard och Gazzelloni

Något så ovanligt som en tvärflöjtist på Musikveckor. "Out to lunch" höll jag länge som min konstigaste skiva. Tyvärr gör Spotify att jag mer och mer sällan lyssnar på mina konstiga skivor. Skön xylofon också för den delen.

Charles Mingus - Original Faubus Fables

Inte så svårsmält faktiskt. Låten är skriven för att skymfa guvernören och rasisten Orval Faubus som styrde i Arkansas på 60-talet.

John Coltrane - A Love Supreme Part II, Resolution

Saxparty++. Egentligen inte så svårlyssnat. "A love supreme" är säkert någonstans topp 5 mest mainsteram jazzalbum, strax under "a kind of blue/Miles Davis" och "Getz/Gilberto".

Astor Piazzolla - Chique/Concerto para Quinteto

Lite tango med Jazz-influenser. Nästan omöjligt att dansa till, men Piazzollas jazzigare stycken är de tangos som är mest spelade utanför tangosalongerna.

Primal Scream - Wise Blood

Från skivan "Echo Dek", en dub-remix av deras Vanishing Point-skiva, producerad av Adrian Sherwood, dub-guru. Jag kommer inte ihåg varför jag köpte denna skivan, tror jag egentligen ville köpa Vanishing Point men Echo Dek var billigare. Hur som helst visade det sig vara ett storverk som går att lyssna på hur många gånger som helst.

Why does it hurt when I pee?

Efter förra gångens uppskattade Captain Beefheart-epos tänker jag toppa upp med en regelvidrig tolvtaggare signerad Frank Zappa.

Listan: Why does it hurt when I pee?

Frank Zappa började spela i ett band som hette The Mothers of invention, ett namn som de hittade på då orginalnamnet "The Mothers" enligt skivbolaget lät för mycket som "The Motherfuckers". Zappa ändrade senare tillbaka namnet till The Mothers.

Zappa var som människa troligen fullständigt outhärdlig. Han var en perfektionist som inte tålde några misstag av sina medmusiker, eller för den delen sig själv. Han betraktade alla runt omkring sig idioter. I sin självbiografi skriver han att alla bandmedlemmar vill bara bli gitarrister för de tror att gitarristerna får flest avsugningar. Zappa var själv gitarrist och vad detta säger om honom vet jag inte. Han betraktade sig dock aldrig som mer än medioker trots att han tillhör de stora i genren.

Efter bandets första skiva "Freak out!" var Zappa nära att bli sparkad av bandet för att han vägrade knarka, något som övriga bandlmedlemmar gillade att göra. Zappa rörde enligt sig själv aldrig illegala droger. Däremot missbrukade han kaffe och cigaretter på elitnivå.

Zappa var en stark motståndare till märkning av skivor med "explicit lyrics" och annan censur. Han debatterade flitigt och talade även inför senaten i frågan. Precis som alla andra moralfrågor i USA på den tiden så drevs musikcensuren av den mäktiga kategorin människor som kallas senatorfruar. Senatorfruarna hade (och har?) väldigt stor makt över vilka frågor som förs i senaten. Senatorfrun som drev frågan om musikcensur, och som alltså sedan satte de berömda svartvita "explicit lyrics"-klistermärkena på alla coola skivor, var Tipper Gore, fru till den numera hjälteförklarade Al Gore. Zappa och Fru Gore kom aldrig bra överens. Al Gore däremot sade sig under senatförhören vara ett Zappa-fan.

Tipper och Al Gore lever inte längre ihop.

Första skivan "Freak Out!" är ganska normal, om än psykadelisk sextiotalsrock. Zappa började senare i karriären göra lättillgänglig rock enbart för att finansiera sina seriösa skivor med symfoniorkestrar och annat. De kräver en del av sin lyssnare om vi säger så.

Själv gillar jag de tidigare skivorna bäst. Freak Out är bra, men favoriterna är Over-nite sensation och liveplattan Bongo Fury (där alltså även Beefheart är med). Överlag är Zappa ganska kaosig och ojämn, ungefär som Beefheart, men när det väl gäller är han briljant.

Jag avslutar med den kraftfulla "Why does it hurt when I pee?" som Zappa, troligen med viss humor, skrev 15 år innan han dog av prostatacancer.

Sverige tar sig

Eftersom svenska hiphop-scenen har vaknat något djuriskt på sistone känns det oerhört befogat att skapa en svennelista. Enjoy Svenska Modellen

Minns ni 2013? v2

Här kommer ytterligare ett gäng kandidater till en 2013 Top 100-lista.

Julia Holter - Maxim's I
Mutual Benefit - "Let's Play" / Statue of a Man
Angel Olsen - Forgiven / Forgotten
Arcade Fire - Afterlife
The War On Drugs - Red Eyes
Darkside - Papertrails
Kelela - Bank Head
Movement - Us
The Range - Metal Swing
Danny Brown - Kush Coma

Klicka här.

IrishPleaser

Förra gången jag gjorde en lista blev Martin "Irish" Eriksson ytterst besviken på min lista.

"[10/22/2013 9:10:58 AM] Martin Eriksson: Office Rage!
[10/22/2013 9:11:50 AM] Martin Eriksson: Här kommer man in och förväntar sig en episk lista av krebefar. Denna juvel bland småstenar som alltid levererar kvalitativa listor.."

Så kan vi ju inte ha det, så här kommer en lista dedikerad till Martin ;)

IrishPleaser  - http

IrishPleaser -  spotify url