Mike Patton

Mitt hittills längsta bidrag till denna blogg är ett försök till ett porträtt av en av mina stora hjältar - Mike Patton. En del känner honom främst som sångaren i Faith No More. Ni som känner till resten kan nog säkert instämma med mig i att FNM är toppen av ett väldigt stort Patton-isberg. Ett berg vi ska titta närmare på idag.

Musikmässigt blir det ett dock ett mini-porträtt. Förutom Faith No More har han även startat/drivit och/eller kollaborerat i Mr. Bungle, Tomahawks, Fantomas, Peeping Tom, Lovage, The Dillinger Escape Plan, John Zorn och har även hunnit med en rad solo-projekt, både fullständiga produktioner och mindre inhopp, samt gjort filmmusik. Denna lista har 10 platser.

Under high-school startade Mike bandet Mr. Bungle. Ett experimentellt metal-projekt kallades det. Alla försökte få grepp om denna musik. Vissa inkluderar 10-15 genre-betäckningar för att försöka ge en bild av soundet, vilket självklart helt motarbetar syftet med att beskriva något i termer om genre. Efterhand gav musik-pressen upp i sina ambitioner att kategorisera det hela (en skalp, villa jag gärna kalla det). Denna kännetecknande egenskap av att röra sig hungrigt och fritt mellan stilar och genrer är idag något som naturligt associeras med Mike Patton.

När ett kassett-demo från Mr. Bungle uppmärksammades av Faith No More blev Patton tillfrågad att bli bandets vokalist. Han accepterade på villkoret att han fick göra Mr. Bungle samtidigt.

Så blev det, och på två veckor skrev han allt textmaterial till The Real Thing, FNMs första grammy-nominerade album. Pattons extrema drivkraft/rastlöshet började visa sig. Parallellt med FNM fortsatte han med Mr. Bungle, och denna kreativa pik till projekt ser jag personligen som en central punkt och ger det följdaktligen störst utrymme i listan.

Spotify-Patton

Web-Patton

Mr. Bungle

En del jag visar det för kan inte acceptera det. Det är som om man hade dragit fram en häst med simfötter och betar. Något oheligt. Något som inte borde få finnas.

Vi börjar med två låtar från California, det tredje, sista och kanske mest lättillgängliga album dom gjorde. 

Första gången jag hörde The Air-Conditioned Nightmare skrattade jag rakt ut i ren förtjusning. Det är förundransvärt hur man kan lyckas med att så sömlöst sy ihop rock/metal, rockabilly och 60-tals bubblegum i ett eklektiskt frankenstein-monster som låter så här bra.

Ars Moriendi uppvisar samma typ av "meta"-karaktär. Stilar och genrer används som musikaliska grepp, snarare än att musiken har tillhörighet till dom.

Carousel är från det första självbetitlade debutalbumet "Mr. Bungle". Hela plattan har en doft av mörkt tivoli. För listan slets jag hårt mellan denna och Quote Unquote, så kolla in den också! Den hette Travolta från början, eftersom det är en hyllning. Man kan höra fragment av Grease svepa förbi.

Disco Volante är det svåraste albumet. En del spår skulle passa utmärkt för skumma konst-installationer. Chemical Marriage står ut med sin lättsamhet och framförallt som ett exempel på när Patton använder sin röst mer som ett instrument snarare än som text-orienterad vokalist. Något han ofta poängterar som sin ambition och som han utövar excessivt med Fantomas. Vissa envisas dock med att kalla detta lyrics.

Andra pärlor jag varmt rekommenderar att kolla in från Disco Volante är Desert Search For Techno Allah (!) och Backstrokin'.

Åter till California-plattan och Pink Cigarette. En lugn låt som får bli ett litet andetag innan vi fortsätter.

Mr. Bungle upplöstes efter California. Medlemmarna spriddes ut över världen på olika projekt. Något formellt förkunnande gjordes inte. Mike Patton själv har generellt varit ödmjuk kring det hela, men vid ett tillfälle kommenterade han uppbrottet med en, för honom, osedvanligt bitter ton:

"This band was poisoned by one person's petty jealousy and insecurity, and it led us to a slow, unnatural death."

Personen han pratar om är Anthony Kiedis (sångaren i Red Hot Chili Peppers). Kiedis tyckte att Mike försökte plagiera hans scen-stil, vilket blev grogrunden för en barnslig fars som bl.a innefattade att Kiedis fick Mr. Bungle petat från flertalet festivaler (genom att hota med deras avhopp), och att Mr. Bungle som svar började parodisera RHCP på scen. För den nyfikne finns det gott om info om hela denna småaktiga historia på nätet, den kommer inte att ges mer utrymme här.

Mike Patton verkar vara en oerhört driven person. När andra rock-stjärnor lever det liv man vanligtvis associerar med rock-stjärnor så jobbar han outtröttligt på med nya projekt och uppsättningar. Gärna parallellt. Skriver varje dag ny musik och hittar nya sätt att använda sin röst på.

Hans röstmässiga talang är något som växer fram mer och mer efterhand som man följer hans spår. Han ser sina stämband som en leksak han hela tiden utvecklar och testar nya gränser med. Något han t.ex verkar ha en fäbless för är att göra monster-ljud i datorspel och filmer. I filmen I Am Legend har han t.ex credit som "Creature Vocals".

Peeping Tom är kanske Pattons enda riktiga försök till att göra mainstream. Det har bara spelats in en platta än så länge. Det är riktigt bra och i sammanhanget väldigt lätt att ta in. Vart och ett av spåren är dessutom ett samarbete med andra väletablerade artister. På Kill the DJ jobbar han med Massive Attack.

Tomahawks är ett projekt som fortfarande är aktivt. Senaste singeln släpptes för några månader sedan. 101 North är från debutplattan.

Fantomas är en s.k. supergrupp som Patton startade upp strax efter att Faith No More upplöstes. Överlag skitsvår musik, men en av plattorna, The Director's Cut, är oerhört intressant; En uppsättning kända filmmotiv, bl.a Caper Fear, tolkas nästan till oigenkännlighet genom mörka och överdistade ljudbäddar ackompanjerade av Pattons olika röstlägen

Självklart får vi ha med något från Faith No More. Det har varit tufft hittills, men här plockar jag enkelt ut en av mina favoriter, King For A Day. FNM har ofta krediterats med att vara grundarna till "alternative metal". Var de fått dessa nytänkande influenser ifrån framstår för mig som ganska självklart. 

Sist men inte minst (verkligen, verkligen inte minst, bara mest avvikande) så tar vi ett axplock från ett av solo-projekten. När Mike gifte sig med Titi Zuccatosta och flyttade till Italien så fastnade han för landets pop/schlager-sound från 50- och 60-talet. Han bestämde sig för att göra en uppsättning med tolkningar av låtar från denna era. Han lärde sig (tydligen felfri) italienska för detta och gjorde uppsättningen Mondo Cane (en blodig biff, Anders, om du inte redan hört den). Patton står för hela arrangemanget. Albumet har ingen studio-verison som sådan. Det är inspelat medan han turnerade över världen med ett 15-manna band och en orkester på 40 personer.

Konserten finns på youtube i hög kvalitet. 
Missa för guds skull inte hans on-stage tolkning av Urlo Negro!

Mike Patton, 46 bast i skrivande stund, lär förhoppningsvis hinna göra många fler avtryck med sitt geni och sin drivkraft innan han drar sig tillbaka. Han är en auktoritet som redan hävdat sin plats som legend i musikhistorien, men hade det inte varit för den kommersiella framgången med Faith No More så hade han kanske aldrig haft chansen eller resurserna till att börja med. En oerhört skrämmande tanke.

Här följer en liten länksamling för den som vill ha mer:

Tomahawk - God Hates a Coward
Tänkte först ha denna i listan men ville gärna länka till live-videon.

Mr. Bungle - Goodbye Sober Day (live på Bizarre Festival)
En av mina favoriter från California-plattan.

Fantomas - Simply Beatiful
En märklig hybrid mellan blues-ish kärleksballad och... uhm.. thrash metal, eller?

Peeping Tom - Live in Paris
Blandning av låtar när Patton turnérar med bl.a Rahzel

Björk & Mike Patton
Ett par klipp med Mike och Björk i studion, hon kontrakterade honom som vocal artist för sin platta Medulla.

Intervju 1
En av dom bästa man hittar online.

Intervju 2
1.5 timme med en ung Mike Patton under inspelningen av Faith No More - Angel Dust. Väldigt ärligt och ofiltrerat, som om han satt och pratade med sin terapeut.