Ni kanske tycker att jag är gammal. Då skulle ni se min pappa. Han är nästan dubbelt så gammal.
Han var i den perfekta skivköparåldern när musik var som allra bäst. Innan åttiotalet, som Rikard så elegant uttryckte det, kom och förstörde allt. Överhuvudtaget gjordes det ganska lite musik efter 1974 som är värd att minnas.
Pappas skivor har jag ärvt, eller kanske stulit, och avnjuter fortfarande på min vackra vinylspelare. Många av hans skivor försvann i en brand när jag var liten, tänk vilken skatt jag hade haft annars! Nu är det bara någon hyllmeter vinyl kvar.
Vinyl och småbarn är en riktigt dålig kombo så jag har en svacka just nu, men jag kommer tillbaka. Tills dess får jag lyssna på spottan. Och nu får ni det också. Ta en titt på de vackra omslagen nedan och lev er tillbaka till en bättre tid.
Efter Rikards zeppelin-extravaganza blev jag riktigt taggad, men sanningen är att den här listan var planerad långt innan dess. Mina föräldrars exemplar av den här skivan var täckt av ett julreaklistermärke från Åhléns som inte gick att få bort utan en fullständig massaker av omslaget. Skivan är hackig och eländig.
Kanske det knarkigast omslaget i världen. Rätt släpig skiva, men den har sina stunder.
Ett av världens snyggaste skivomslag, och ett tidigt smakprov av Eric Clapton. Den här skivan är grym, och en juvel i pappas ögon. Så mycket att han bytte den mot en CD en gång i tiden, så detta är den enda jag faktiskt inte har på LP. Sist jag såg John Mayall på KB fick han själv stå och sälja sin merch efter konserten. Ovärdigt.
Mountain tävlar också om knarkiga omslag i den högre ligan. Lite ojämnt band, men fantastiska i sina bästa stunder. Vilken röst! Ni får två stycken, jag bryter helt flagrant mot regeln om antal låtar.
Jag har aldrig fastnat helt för The Who, men öppningsspåret här är ju jättebra.
Även Neil young är ojämn, men här finns många fina bitar.
Stones! Uttjatade javisst, men deras tidiga verk är väldigt väldigt bra.
Deep Purple hade jag länge som sjuttiotalsfavorit. Jag har ju till och med gjort en hel purple-lista en gång. Vilket praktexemplar till framtidsomslag!
Jefferson Ariplane kom jag aldrig helt överens med, de är lite för flöjtflummiga för min smak, så jag fick lyssna in mig och hitta ett guldkorn inför den här listan.
Bonus!
Två låtar som inte fanns på spottan men borde fått komma med.
Någon som hatar musik äger rättigheterna till Beatles verk. Helter Skelter från the white album är underbar och inte helt i linje med vad Beatles brukar låta som. Vissa säger att det är världens första punklåt. Det säger nog inte jag.
Van Morrissons skiva Tupelo Honey är grym! Han har fått oförtjänt dåligt rykte som rödvin-och-manchersterbyxor-mysare, men den här skivan lyssnade jag ofta på när inte spelaren stod i flyttkartongen.
Med risk för att för evigt stämplas som gubbe (av tex Mandus och Jälevik) så måste jag säga att du lyckats riktigt bra med den här listan.
ReplyDelete