Asfalt?

Det blir ovanligt svårt att beskriva listans tema.
En trovärdig efterkonstruktion är att det handlar om låtar som på olika vis för tankarna till asfalt.
Det håller en bit in i listan i varje fall.
På samma gång verkar nästan temat vara en samling av låtar som jag egentligen inte gillar att jag gillar.
Let's go!

Första låten heter Streets of Paris.
Jag gillar egentligen inte den här typen av Robin-butler-och-anders-jälevik-musik, men just den här inkarnationen har något som griper tag i öronsnibbarna och aldrig riktigt släpper taget.

Lite samma känsla är det med nästa låt. Den låter lite som en tramsig version av Foals (som bara har gjort en bra låt - Spanish Sahara).
En trumpet är absolut ett tveeggat svärd, men Youth Lagoon klarar sig med alla lämmar oavhuggna.

En tredje låt som jag lite motsträvigt går och nynnar på lite då och då är Often.
Svårt att säga vad det är som är så himla bra med den, men bra är den. Gillar man inte den här versionen så finns det ett otal olika re-mixar på internetz.

Okej, Foals kanske inte är så dåliga ändå. Två bra låtar i sin repertoar? OK, check.

Som motvikt mot de här spralliga glöttarna slänger jag in ett "gammalt" spår av giganten Busdriver. Busdriver är lite som kaffe och feljäst öl i det att det krävs en viss exponeringen innan man lär sig att älska det. Men ge det en chans! (Eller ja, fem-sex stycken innan det sitter)

Om man tycker att Often inte var smörig nog så misströsta inte! Här kommer en musikalisk gräddkola inlindad i lätt smält vaniljglass i ett hav av brynt smör och vaselin.
Är man sugen på det är det riktigt bra annars inte riktigt bra.
Gramatik är för övrigt inne på något riktigt mysigt nu-soul funk grejs som blir bättre och bättre för varje ny låt. Eller så blir jag äldre och äldre.
(Soundcloud-länk-till-ett-Gramatik-album)

Tekno (norsk stavning) är av sin progressiva, repetitiva natur inget man lägger på minnet så ofta.
Precis så är det med Ashworth och Adder också. Men, det är något som gör att man måste hala upp spotify och kolla vad det är som spelas varje gång man hör den. Tre minuter in ialla fall.

Oj, nu hamnade vi vist lite ordentligt i elektro-land igen.
Lika bra att slänga in en ny låt från Two Fingers som är riktigt bra.
Tjo flöjt!

Vi avslutar med bästa låten på the Prodigy's "nya" skiva som kom i våras.