Jag upptäckte Ani DiFranco iom hennes album "Dilate" som kom 1996. Jag köpte den av misstag, letade egentligen efter triphop, men fick på något sätt för mig att hon sysslade med det.
Hur som helst, jag började snabbt gräva mig tillbaka i hennes diskografi och följde hennes kommande skivsläpp några år.
Hennes karriär, som jag inte följt ordentligt sedan 2000-talet, är ganska mångfacetterad, från ganska aggressiv och politisk singer/songwriter, till poppigare nummer, folk och country, funk, jazz och poesi. Om man måste placera henne någonstans skulle jag nog ändå placera henne i folkfacket och det är även dit hennes karriär graviterat mot senaste åren.
Här är en genomgång av Ani DiFrancos 90-tal. Som ni ser var hon väldigt produktiv, 10 studioalbum (+ 2 i samarbete med folksångaren och anarkisten Utah Philips) samt några live-plattor. Värt att notera är att alla hennes plattor är utgivna på hennes eget bolag "Righteous Babe Records". I mitt första urval till denna lista hade jag över 50 låtar, så det finns mycket, mycket mer att gräva fram.
https://open.spotify.com/user/andershaverdal/playlist/4AemXqHJSrE5cPwq0sfIFf
1. Out of Habit (Ani Difranco, 1990)
Från hennes debut har jag plockat en av mina absoluta favoritlåtar, alla kategorier. Här hör man Anis karakteristiska gitarrkomp och en väldigt typisk text om livet som ung outsider i New York. Texten är fyndig och målande, ("The coffee is just water dressed in black").
2. Fire Door (Like I said, 1991)
En annan typisk tidigt DiFranco-sång om livet som fattig, vilsen musiker i New York med relationsproblem.
3. What If No One's Watching (Imperfectly 1992)
Detta är en lite mer filosofisk sida av Ani DiFranco. Återigen mycket fyndig komposition och det typiska frenetiska gitarrkompet.
4. Willin To Fight (Puddle Dive 1993)
Ani DiFranco blev tidigt en ikon bland feminister och lesbiska (hon är bisexuell och gifter sig senare med en man). Detta är ett exempel på hennes lite mer arga protestlåtar.
5. Building and Bridges (Out of range, 1994)
I och med "out of range"-albumet började Ani få en ganska lojal fanbase. Det har lite mer påkostad produktion och är en ganska helgjuten platta.
6. Shy (Not a pretty girl, 1995)
Även "Not a pretty girl" är väldigt bra mestadels akustisk gitarrfolk. Det sätter punkt för hennes akustiskt fokuserade, outsider-feminist-folk-period.
7. Untouchable Face (Dilate 1996)
Dilate var den första skivan jag köpte och skiljer sig från tidigare plattor i att den är mer experimentel i produktionen. Den innehåller en del elektriska och elektroniska komponenter. Nu hade Ani fått ihop ett stabilt band och var mer än bara en arg, excentrisk gitarrist.
Jag gillar "untouchable face". Ganska minimalistisk melodi, med en poetisk text som fastnar i skallen.
8. Gravel (Little Plastic Castle 1998)
Skivorna blir nu spretigare och spretigare, på gott och ont, men nog mest på gott. Little Plastic Castle har ett horribelt skivomslag men innehåller många bra låtar. Gravel är en revival av Anis excentriska akustiska gitarr och texter om struliga relationer.
9. Up Up Up Up Up Up (Up Up Up Up Up Up, 1999)
Denna skiva är ännu spretigare, med jazzinslag, country, konstiga samplingar och effekter, och 13-minuter långa nonsenslåtar. Jag gillade till en början inte den alls, men tillhör numera favoriterna.
Up Up Up Up Up Up, är ganska konventionell, men visar ett mycket mognare låtskrivande, som inte bara bygger på arga gitarrkomp.
10. Soft Shoulder (To the Teeth, 1999)
Den sista skivan från 90-talet Soft Shoulder är även den ganska spretig. Ganska mycket politisk modern folk (som "Soft Shoulder"), men även gästspel från funklegenden Maceo Parker. Även To The Teeth förlikade jag mig med efter en lite tung start.
Bonus track - Out of Habit, Live (Living in Clip - 1997)
Jag har aldrig sett Ani Difranco live, men hennes liveskivor ger en föraning om att det nog är ganska bra.
Sedan 1999 har Ani släppt ytterligare 8 studioalbum, som jag egentligen inte lyssnat alls på. Tror säkert det finns en del guldkorn även där. Kanske gräver jag ner mig i dem någon dag...
