Vinylmåndag

När året äntligen började visste jag att jag skulle vara ensam ett par dagar på jobbet. Så jag gick ner i källaren och tog en trave vinylskivor från en hög jag inte har koll på.

De flesta vinylskivor jag har har jag snott från mina föräldrar. Vissa delar av samlingen har jag aldrig ens lyssnat på. Detta var en sådan.

Väl på jobbet lade jag skivorna i en hög, och lyssnade träget igenom dem i den ordning de låg. Sedan plockade jag ut en bra låt (eller den bästa jag kunde hitta) från varje skiva och gjorde en lista. Det är högt och lågt, välkänt och ohört, och allt är rykande inaktuell musik.

Skivhögen var som synes tolv plattor hög, men bara elva fanns på spottan. Det är ju fortfarande ett smärre regelbrott, men jag kan inte plocka bort någon låt utan att göra våld på grundkonceptet.

Listan:
spotify:user:jiemm:playlist:5oJu9SPZIVGj8HhwF5H61r
https://open.spotify.com/user/jiemm/playlist/5oJu9SPZIVGj8HhwF5H61r



Josh White - Green Corn

Jag har ingen aning om vad detta är, men visst har det ett gött sound? Spottan verkar förväxla honom med en skäggig nutida hipster från Portland. Det är visserligen ganska förståeligt.

Skivan går i ungefär samma ton. Trevlig bekantskap.

Count Basie - Freckle Face

Jag har ju tidigare kommit ut som jazzhatare och det står jag för. Den här typen av storbandsjazz är ju dock rätt uthärdlig, och till och med trevlig i sina stunder. Inte så utmanande för öronen, men som hissmusik duger det fint. Jag plockade en låt här, men ärligt talat kan jag inte skilja på låtarna, de låter likadant allihopa.

Jack Bruce - Victoria Sage

Jack Bruce hade nog kunnat ha en framgångsrik karriär som Disney-sångare. Lite som Elton John som vi ska återkomma till senare. Jag tyckte väl kanske inte att detta var så bra, lite krångligt oslipad taktbytar-pop. Victoria Sage var dock inte helt dum.

Rod Stewart - Seems like a long time

Rod Stewart har jag sedan barnsben betraktat som höjden av töntighet, men jag håller på att revidera det. Han har en riktigt härlig röst och på den här skivan finns ett par guldkorn. Och visst är den snygg? Den har dessutom ett riktigt gött komplicerat sleeve-system framgår dåligt på bild.


Carole King - Way Over Yonder

Om du missbrukar gamla avsnitt av Gilmore Girls, eller om du som jag lever med en sådan missbrukare, skulle du också hajjat till när ledmotivet helt oväntat dök upp på den här skivan. Way Over Yonder var rätt skön. Möjligen var resten av skivan lite väl... tam.

Elton John - The Cage

Jag tycker verkligen inte om Elton John. Han låter före evigt lejonkungen för mig. Det är mest hans röst som ger mig bekymmer.

Således är min Elton-allmänbildning bristfällig och den här skivan ska man nog kunna. Här fanns många bra låtar, och The Cage har ett härligt driv. Lyssna särskilt efter de fantastiska synthljuden vid 1:30 som bryter av på ett nästan psykadeliskt sätt.

If - Upstairs

Ärligt talat, det här var mest krångel. Jazz-Rock är en jävligt dålig uppfinning. Men Upstairs har några riktigt sköna riff, helt värt en lyssning.

Bruce Springsteen - Downbound Train

Den här plattan är ju inte helt okänd. Faktum är att jag var med och inhandlade denna när den kom ut, och det är således mitt första skivköp. Att det mest var min pappa som var drivande är möjligt, då jag var sju år gammal.

Kommer man bara förbi Born in the USA så är detta en riktigt bra skiva. Och då är jag inte ens ett Bruce-fan.

Jeff Beck - Got the Feeling

Troligen har jag hamnat i jazz-rock-eran av skivsamlingen den här gången. Detta är en sjuk blandning av pretto-rock, jazz, åttiotalssaxofon och toner från loveboat. Bra på sitt sätt.

The Byrds - This Wheel's on Fire

Jag vet inte vad jag ska säga, så jag säger inget. Ni får lyssna.

Galghumor

Crosby, Stills, Nash & Young - Southern Man

Jag avslutar med en fullständigt episk 14 minuter lång version av Southern man. Detta är en live-dubbel så det saknades inte bra låtar.

Jag har möjligen nämnt tidigare att jag gillar långa episka låtar, så den här fastnade såklart.

Bilden på konvolutet visar artisterna tilsammans med 1976 års vinnare av mustasch-VM.



Bonus
Bonusen består i att ni slipper lyssna på den fruktansvärda skivan med det utsökt sjuttiotaliga omslaget, Coryell. Även detta jazz-rock och i det närmsta olyssningsbart. Finns varken på spottan eller youtube vad jag kan se. Entusiaster får gärna komma på besök.