Svenska klassiker

Tänk vilken skatt vi svenskar sitter inne på och kan vara stolta över från 50, 60 och 70-talet. Likt Jimmy Åkesson så tycker jag att vi ska värna om det som verkligen är svenskt. Alla dessa klassiker!! Ni kommer att få dem rakt upp och ner i deras originalversioner.

1. Monika Zetterlund - Sakta vi gå genom stan
2. Pugh Rogefeldt - Finns det lite stolthet kvar finns det också hopp om bättring.
3. Anna-Lena Löfgren - Lyckliga gatan
4. Fred Åkerström - Jag ger dig min morgon
5. Siw Malmkvist - Tunna skivor
6. Björn Afzelius - Sång till friheten
7. Lill Lindfors - En sån karl
8. Cornelis Vreeswijk - Brev från kolonien
9. Siw Malmkvist - Mamma är lik sin mamma

Listan

Brittisk 90-talsnoir

När man tänker tillbaka känns 90-talet ganska hårt. 80-talets glam, romantik och neon byts ut mot grunge, vardagsrealism och cancerogener. AIDS slog igenom och dödade Freddy Mercury. Att vara lite skönt romantiskt missförstådd och deppig a la Morrisey byttes ut mot att vara självmordsbenägen Kurt Cobain-style. Istället för mustiga Alphaville synthar bjöds det på skitig urban drum'n'bass. Och glöm inte alla hemska rave-partyn.

https://open.spotify.com/user/andershaverdal/playlist/2ptk8kkgAzfWMh1CQ2z4Aw

"Gazza" rensar ut 80-talet

Det återspeglas när jag går igenom min 90-tals-katalog, med speciellt fokus på England. Radiohead borde varit med på listan - de representerar perfekt den gnälliga, introverta och cyniska Zeitgeist som jag försöker representera i listan - men jag tål dem inte. Oasis kunde också varit med, med sin piller, alkohol och och "fuck you"-attityd, men dem orkar vi inte heller höra på.

Radiohead får inte vara med

Inte Oasis heller

Hur som helst här är de låtarna som kvalade in.

Videon till Kowalski bestod av två tjejer som körde fort och slog hårt

1. Primal Scream - Kowalski
Mörk låt, som tydligen är inspirerade av en gammal kultig 70-talsracingfilm. Primal Scream-medlemmarna Innes och Gillespie var (är?) en av alla brittiska popstjärnor som gillade syntetiska droger lite för mycket. De blandade friskt blues, sydstatsrock, dansmusik och dub.

Sneaker Pimps in action

2. Sneaker Pimps - Walking Zero
Sneaker Pimps blev aldrig kändare än sitt soundtrack för "Helgonet"-filmen, "Six underground". De var coola, urbana, cyniska. Deras album "Becoming X" var en av mina favoritplattor på 90-talet.



3. The Chemical Brothers - Piku

Inte samma genpool precis

Sällan har väl en grupp haft ett mer självbeskrivande namn än The Chemical Brothers. Ok, Tom Rowlands och Ed Simons var visserligen inte bröder, men de sysslade ganska hårt med kemi.
De dominerade dansgolven men känns ganska utdaterade idag. Hårda, riviga, syntetiska ljud, så långt ifrån Alphaville man kan komma.

Bristol är allvarligt

4. Portishead - All Mine
Portishead är stapelvara än idag. Jag skulle gissa att de spelas frekvent även om 10 år. De får representera den deprimerande, grubblande och uppgivna TripHop-genren som redan ältats några gånger i musikveckor.










5. The Prodigy - The Poison

Keith Flint's Tinder-profil

The Prodigy är det ultimata 90-talsfenomenet. De krälade upp ur Londons slummigaste slum (ok de var tydligen från Essex), deras mest framträdande bandmedlem (Keith Flint) var någon sorts bindgalen narr som tagen ur rollspelet Kult.
The Poison har nog en av musikhistoriens fetare inledningar. Ett ashårt elektriskt ljud följt av k-pist-trumma och ett samplat galet skrik. Och sedan en astung trumma. Ta er i röven Swedish House Mafia.

6. Björk - Play Dead

Björk spelar död och många instrument

I början av 90-talet hände Björk, kanske 90-talets största popikon? Innan hon började göra helt förvirrade skivor passade hon bra in i den urbana 90-talsnoiren. "Play Dead" gjordes i samarbete med filmmusikkompositören David Arnold som del i ett soundtrack.
Ja, Björk är ju isländska, men hon opererade ifrån London under denna tiden.




7. Pulp - This is Hardcore

Om denna bilden hade varit tagen
i Mellerud hade titeln
varit "Hårda bud i Mellerud"

Pulp var, liksom Suede, en lite mer sofistikerad och gayigare veriant på Oasis och Blur. "This is Hardcore" är helt klart fläskig och lånar lite estetik från 80-tals-synthen, men är ... lite mer hardcore.

Order Suede härstammar troligen
från ordet "Sverige" vilket Brett Anderson
verkar vara fullt medveten om på denna bilden

8. Suede - Animal Nitrate
Ja, vi tar med Suede också. Brett Andersons röst är ikonisk. Deras första album från 1992 skulle kunna vara ett 80-talsalbum, men på något sätt hör man att det är post Nirvana. Men lite glam och romantik finns nog ändå i hörnen.

PJ Harvey är förmodligen den största
kändisen från Yeovil

9. PJ Harvey - Bring you my love
Näst sist ut har vi PJ Harvey, brittiska svaret på Nirvana. Råa Steve Albini-doftande gitarrer (dock producerade han inte just detta albumet). Kurt Cobain var också ett stort PJ Harvey-fan, sades det.









10. Nightmares on Wax - Les Nuits
Tillbaka till electronican. Detta är sent 90-tal och det arga, kantiga och självmordsbenägna börjar nu bli lite softare och loungigare. Fortfarande urbant, mörkt. Slut på 90-talet!

Nu börjar det likna 2000-talet

Gissa temat

Dagens lista är inte bara väldigt bra, emellanåt rätt gammal musik. Den har också ett hemligt tema som vissa av er kommer knäcka på första tonen, och vissa kommer att få fundera rätt länge över. Vinnaren kommer att få en vinklad HDMI adapter (välj mellan nedåtvinklad och uppåtvinklad). Eventuell skatt betalas av vinnaren.

Skriv till mig när ni listat ut vad temat är. Använd gärna "sökmotorn" Google om det hjälper er.

https://open.spotify.com/user/jiemm/playlist/3EkUFzNhkpg2DxSN3pqca2
spotify:user:jiemm:playlist:3EkUFzNhkpg2DxSN3pqca2

Lite om låtarna:

The Ink Spots - I don't want to set the world on fire

Detta är en låt som dyker upp här och var i populärkulturen tack vare sin märkligt dystopiska titel. Den handlar såklart om kärlek, men Ink Spots med sin oskuldsfulla stämsång har alltid något lite... hotfullt över sig. De var aktiva på 40-talet och hade några hits, bla med Ella Fitzgerald. Jag gillar det skarpt. De återkommer lite senare i listan.

Billie Holiday - Crazy he calls me

Jag är ingen Billie-kännare, men hon lirar ju verkligen i en egen klass

I say I'll move the mountains
And I'll move the mountains, if he wants them out of the way

The Andrews Sisters - Civilization (Bongo, Bongo, Bongo)

Den här låten har en särskild plats i mitt hjärta. Den är någonstans mellan lätt rasistisk och bara naivt den-ädle-vilden-romantiserande, men den klatschiga texten och de fantastiska rimmen får mig att förlåta det mesta. Den är helt enkelt lite satirisk över vårt samhälle ur en djungelsnubbes synvinkel, som hävdar att han nog hellre stannar i djungeln.

They got things like the atom bom(b)
So I think I stay where I am

Ovan, fantastiskt rim.

Eller vad sägs om nedan, klatschig text

When they've got two weeks vacation, they hurry to vacation ground
They swim and they fish, but that's what I do all year round

Cole Porter - Anything goes

Bra, helt enkelt.

The Ink Spots - Maybe

Igen, en långsam kärlekshistoria. Lite mörk och hotfull på något sätt.

En lustig detalj är att musiken är i stort sett identisk mellan deras låtar. Jämför bara de inledande tonerna i de båda Ink Spots-låtarna i den här listan.

Peggy Lee - Johnny Guitar

Vi bryter av med lite modernare musik. Så nära i tiden som 1954. Skönt ödesmättad. Något mörkt har hänt här, men jag vet inte vad. Kanske får man en ledtråd i filmen "Johnny Guitar" där den här låten var filmmusik.

Frank Sinatra - Blue Moon

Ingen introduktion behövs. Klatschigt, lite drömmande sådär. Gött.

Helen Forest - Mad About the Boy

Från 1949 kommer denna pärlan. Så ledsen.

Dean Martin - Ain't that a kick in the head

Klassisk dänga, men återigen med en ganska mörk titel. Kan det vara en ledtråd till temat? Vem vet.

I'm as corny as Kansas in August

Man muckar inte med den öppningsfrasen.

Musik för solnedgångar

Jag vet inte om det finns något som heter solnedgångs-spotting.

När jag flyttade till havet trodde jag att jag skulle ägna mig åt båt-spotting, men upptäckte snabbt att jag tyckte mer om solnedgångar. Över hav/horisont är det verkligen något helt annat än bakom hus och trädkronor.

Efter ett tag är det dock nästan alltid bara en helt jädra vanlig solnedgång. Man kan tydligen bli hemmablind även på detta. Men ibland. Ibland börjar man ana molnformationer ett par timmar innan touchdown som bygger upp för en eventuellt särskild variant. Kanske lite dis i luften också som man vet kommer att blästra hela himlavalvet med röda kaskader.

Nåja, kommer inte försöka beskriva det mer än så med ord.

Dagens lista är i alla fall vad jag ibland kan tänka mig ha på i bakgrunden.

Listan