Brittisk 90-talsnoir

När man tänker tillbaka känns 90-talet ganska hårt. 80-talets glam, romantik och neon byts ut mot grunge, vardagsrealism och cancerogener. AIDS slog igenom och dödade Freddy Mercury. Att vara lite skönt romantiskt missförstådd och deppig a la Morrisey byttes ut mot att vara självmordsbenägen Kurt Cobain-style. Istället för mustiga Alphaville synthar bjöds det på skitig urban drum'n'bass. Och glöm inte alla hemska rave-partyn.

https://open.spotify.com/user/andershaverdal/playlist/2ptk8kkgAzfWMh1CQ2z4Aw

"Gazza" rensar ut 80-talet

Det återspeglas när jag går igenom min 90-tals-katalog, med speciellt fokus på England. Radiohead borde varit med på listan - de representerar perfekt den gnälliga, introverta och cyniska Zeitgeist som jag försöker representera i listan - men jag tål dem inte. Oasis kunde också varit med, med sin piller, alkohol och och "fuck you"-attityd, men dem orkar vi inte heller höra på.

Radiohead får inte vara med

Inte Oasis heller

Hur som helst här är de låtarna som kvalade in.

Videon till Kowalski bestod av två tjejer som körde fort och slog hårt

1. Primal Scream - Kowalski
Mörk låt, som tydligen är inspirerade av en gammal kultig 70-talsracingfilm. Primal Scream-medlemmarna Innes och Gillespie var (är?) en av alla brittiska popstjärnor som gillade syntetiska droger lite för mycket. De blandade friskt blues, sydstatsrock, dansmusik och dub.

Sneaker Pimps in action

2. Sneaker Pimps - Walking Zero
Sneaker Pimps blev aldrig kändare än sitt soundtrack för "Helgonet"-filmen, "Six underground". De var coola, urbana, cyniska. Deras album "Becoming X" var en av mina favoritplattor på 90-talet.



3. The Chemical Brothers - Piku

Inte samma genpool precis

Sällan har väl en grupp haft ett mer självbeskrivande namn än The Chemical Brothers. Ok, Tom Rowlands och Ed Simons var visserligen inte bröder, men de sysslade ganska hårt med kemi.
De dominerade dansgolven men känns ganska utdaterade idag. Hårda, riviga, syntetiska ljud, så långt ifrån Alphaville man kan komma.

Bristol är allvarligt

4. Portishead - All Mine
Portishead är stapelvara än idag. Jag skulle gissa att de spelas frekvent även om 10 år. De får representera den deprimerande, grubblande och uppgivna TripHop-genren som redan ältats några gånger i musikveckor.










5. The Prodigy - The Poison

Keith Flint's Tinder-profil

The Prodigy är det ultimata 90-talsfenomenet. De krälade upp ur Londons slummigaste slum (ok de var tydligen från Essex), deras mest framträdande bandmedlem (Keith Flint) var någon sorts bindgalen narr som tagen ur rollspelet Kult.
The Poison har nog en av musikhistoriens fetare inledningar. Ett ashårt elektriskt ljud följt av k-pist-trumma och ett samplat galet skrik. Och sedan en astung trumma. Ta er i röven Swedish House Mafia.

6. Björk - Play Dead

Björk spelar död och många instrument

I början av 90-talet hände Björk, kanske 90-talets största popikon? Innan hon började göra helt förvirrade skivor passade hon bra in i den urbana 90-talsnoiren. "Play Dead" gjordes i samarbete med filmmusikkompositören David Arnold som del i ett soundtrack.
Ja, Björk är ju isländska, men hon opererade ifrån London under denna tiden.




7. Pulp - This is Hardcore

Om denna bilden hade varit tagen
i Mellerud hade titeln
varit "Hårda bud i Mellerud"

Pulp var, liksom Suede, en lite mer sofistikerad och gayigare veriant på Oasis och Blur. "This is Hardcore" är helt klart fläskig och lånar lite estetik från 80-tals-synthen, men är ... lite mer hardcore.

Order Suede härstammar troligen
från ordet "Sverige" vilket Brett Anderson
verkar vara fullt medveten om på denna bilden

8. Suede - Animal Nitrate
Ja, vi tar med Suede också. Brett Andersons röst är ikonisk. Deras första album från 1992 skulle kunna vara ett 80-talsalbum, men på något sätt hör man att det är post Nirvana. Men lite glam och romantik finns nog ändå i hörnen.

PJ Harvey är förmodligen den största
kändisen från Yeovil

9. PJ Harvey - Bring you my love
Näst sist ut har vi PJ Harvey, brittiska svaret på Nirvana. Råa Steve Albini-doftande gitarrer (dock producerade han inte just detta albumet). Kurt Cobain var också ett stort PJ Harvey-fan, sades det.









10. Nightmares on Wax - Les Nuits
Tillbaka till electronican. Detta är sent 90-tal och det arga, kantiga och självmordsbenägna börjar nu bli lite softare och loungigare. Fortfarande urbant, mörkt. Slut på 90-talet!

Nu börjar det likna 2000-talet