Dags för distade gitarrer, spandex-braller, nitar, långa kalufser och uppochner-vända kors. Knyt näven, veckla upp pek- och lillfinger och dra upp volymen till 11-an!
När jag gick med i den här bloggen var Anders (Jälevik) på mig direkt och undrade om det blir hårdrock för hela slanten.
Så har det ju inte riktigt blivit eftersom jag numera faktiskt ganska sällan lyssnar på den genren. Det händer liksom inte så mycket där.
Men…det är en stor del av mitt musikarv. Så, without further ado, här är:
Ice Cream Man - Van Halen (1978)
En julafton, tidigt åttiotal hade min faster fått nys på att jag lyssnade på hårdrock. Hon var gift med en rocksångare och hade helt klart mer koll på kvalitet än jag och gav mig Van Halens självbetitlade platta. Jag hade aldrig hört talas om dom och var lite misstänksam. Dom hade ju visserligen långt hår o så men såg inte riktigt ut som andra hårdrocksband. Dessutom hade skivan några år på nacken. Men det här är en sjuuuukt bra platta och lät/låter inte som något annat. Jag tycker fortfarande att det här är episkt bra. Vad Eddie van Halen har betytt för metalgenren går bara inte att överskatta.
Låten? En bluestolva som går över i gitarronani a la Fast Eddie.
Billion Dollar Babies - Alice Cooper (1973)
Alice Cooper är en artist jag har lite kluven bild av. Det har han nog själv för övrigt. Allt efter åttiotalet tycker jag är ganska medioker skvalmetal men dessförinnan hann han producera en hel del bra material. Plattor som DaDa och From the Inside (som gjordes efter att Vincent suttit på hispan) är experimentellt och inget som man nånsin hör på radio. Billion Dollar Babies är lite mer känd och fick vara med här för det var min första kontakt med Alice Cooper.
For whom the bell tolls - Metallica (1984)
Metallica behöver ju knappast nån introduktion. Dom har gjort mycket bra men i mina öron är den här låten det absolut bästa. Jag var först i klassen att köpa plattan och kassettbandspelarens record-funktion fick arbeta hårt. Skivan har något rått och hårt kvar innan dom bliv lite väl polerade. Riktigt bra!
Heavy duty/Defenders of faith - Judas Priest (1984)
Ja, det är två låtar men dom hör ihop :p
Priest är ett gäng jag inte lyssnade så mycket på från början men med Turbo-plattan kom var det nåt extra dom hittat på med ljudet. Deras experimenterande med midi-gitarrer gjorde att dom kunde laborera med tidigare ohörda ljud (nåja, men i hårdrocksgenren var det iaf nyskapande). Sen är ju Rob Halford en så udda figur inom hårdrocken att bara det är värt lite extra omnämnande.
Perfect strangers - Deep Purple (1984)
1984 gjorde Deep Purple comeback efter att ha fallit i glömska en del år. Dom ansågs vara over the hill sen länge men med den här skivan visade dom att dom hade en del kvar. Bandet är egentligen inga större favoriter men den här låten är så fantastiskt bra att den inte går att hålla undan denna lista. Ian Gillans röst har nåt speciellt.
The last in line - DIO (1984)
Här hade jag kunnat ta Black Sabbath eller Rainbow eller vad som helst men Ronnie James Dio fick platsen. Han gjorde några plattor som fortfarande får håret att resa sig på armarna. Klassisk pompös-metal.
The sun goes down - Thin Lizzy (1983)
Phil Lynott. Ett unikum i hårdrocksvärlden med en makalös röst. Den här skivan tillhör mina favoriter och spelas med jämna mellanrum fortfarande. Den här låten speciellt. Det är så magiskt bra att man kan gråta. En gåta att det nästan alltid är boys are back in town man hör på radion. Tillhör tillsammans med Pink Floyds Division Bell en av dom där konserterna man hade velat se.
Kickstart my heart - Mötley Crüe (1989)
Under en hel del år var det puderrock som gällde och vilka representerar den eran bättre än Mötley Crüe. Det är en musikalisk period jag gärna glömmer men den här låten får mig fortfarande att bara vilja ösa. Oklart hur dock.
Melt - Monster Magnet (2000)
Nu. Det här är nog det band jag idag tänker på som det bästa med metal och hårdrock. Albumen God says no och Powertrip är helt enkelt fulländade i mitt tycke. Makalös produktion, gitarrer, låtar och en sångare med en riktigt bra röst. Det enda man kanske kan fundera om är väl texterna. Fast vadå…metal är metal och då är mycket förlåtet...
6:36 - Mustasch (2004)
Så jäkla bra. Axlar Monster Magnets arv och för det vidare. Ralf Gyllenhammar gjorde dessutom mig en stor tjänst när han dök upp i mellon så att jag ett år faktiskt hade nåt att heja på. Bara en sån sak!
No comments:
Post a Comment