Det är kallt ute. Det snöar frukostflingor, blåser från öst och som om det inte vore nog med frostskador bara för att slänga soporna så är det valår. Det finns få omständigheter som får mig att längta bort på samma sätt. Jag längtar till en annan plats, till en annan tid, till Västtyskland -68 till -71, där vädret måhända inte var så mycket att hänga i granen och den politiska situation kanske inte heller gjorde någon avundsjuk. Men det fanns den där rytmen, det där “Motorik”-fyrtaktskompet som fick en hel (halv?) nation att ställa sig upp bakom “Reclaim Kål”-parollen. Jodå: idag blir det Kraut på menyn. Och som på ett riktigt julbord så blir det lite gammalt, lite nytt, lite som ingen förstår hur det hamnade där, och ett evigt crescendo utan egentligt klimax tills man är på tok för mätt.
Krauten blev förmodligen aldrig stor nog för att riktigt dö. Inte heller kunde någon sätta fingret exakt på genren innebar, så dess uppenbarelse kan skönjas i lite allt möjligt. Klart är dock att det nu som då är japaner med en dragning till Tyskland som levererar de mest repetitiva och stegrande kompositionerna med Krautrytmer. Kul att också jänkare, sydamerikaner och svenskar har släppt sargen och kommit in i matchen på senare år.
No comments:
Post a Comment