Leve Di Leva

Nån gång sent 80-tal, tidigt 90-tal, dvs för ungefär 30 år sedan, om någon undrade vem som var Sveriges sämsta artist så hade det varit jämt skägg mellan
- Stefan Borsch
- Anna Book
- Thomas DiLeva

Jag skulle vilja böra bot och hylla Di Leva lite med en playlist, nu när jag blivit äldre och visare. Jag lämnar som övning åt läsaren och hylla Stefan och Anna Book.
spotify:user:andershaverdal:playlist:5OKhwJRPwrZaCDhTYfyJoN

Faktum är att jag tycker Di Leva är en av de intressantaste artisterna vi har haft i Sverige på senare år. Varför hatade jag honom? Ja, han uppförde sig som en androgyn hippie, slängde sig med textrader som "Dansa din Djävul", flummade runt och och pratade om rymden, själen, fred på jorden och annat humbug. Och inte äter han sina vänner heller. Det är inte ok när man är typ 10-12 år gammal. Annat var det med Sha-Boom, det var äkta Rock'n'Roll!

Nu har jag lyssnat ikapp mig lite, framförallt på hans 80-90-talskatalog och det är till stor del Bra Skit (r).

"På Ett Fat"-skivan släpptes 1985 och är en riktigt bra 80-tals-skiva. Tydliga Brittisk New Wave, Bowie och The Smiths-influenser (om du frågar mig). "Goddag på er" är nog min favorit från skivan. Ett mycket fint skivomslag kan även tilläggas.

Året efter släpptes "Pussel". Åter igen habil alternativ 80-tals pop som luktar mycket Bowie. "Hänger i ett stup" är lite skönt småpunkig och representerar den.

"Vem skall jag tro på" kom 1987 och kan väl ses som en dundersuccé. Titelspåret är ikoniskt både i sound och i refräng. Även "Tycker om" tycker jag mycket om.

Singeln "Dansa Din Djävul" kom 1988 och är kanske hans mest kända låt. Den måste väl vara en av de konstigare hitsen i Sverige (kanske i konkurrens med Svullos "För fet för ett fuck". Konstig struktur, underliga ljud och samplingar, weird text. Men den håller!

"Rymdblomma" från 1989 har även den en dunderhit - "Vi har bara varandra". Även den omöjlig att glömma, med sitt progressiva trumkomp, laserljud och sin superflummiga text. Men faktum är att vi faktiskt har bara varandra. Jävligt bra låt. Skivan i övrigt känns lite mer Erasure / Depeche-influerad och i mitt tycke ingen fullträff.

"Noll" kom 1991 och är som helhet inte något superskiva heller, men den har kanske Sveriges bästa låt från 90-talet (i konkurrens med några TSOOL-låtar kanske), "Själens krigare".

Sista låten i listan kommer från skivan "Naked Number One" från 1993. Här försöker Di Leva göra engelsk karriär, och det funkade inte riktigt. Fast titelspåret var ändå en hyffsad hit och är fortfarande kul att lyssna på.

Jag har inte grävt så mycket längre men tycker att skivorna från 90-talet och framåt inte är så intressanta. Efter Irak-kriget och Kent hände känns det som att han blev lite irrelevant, men blir gärna motbevisad i chatten om någon känner annorlunda.

Hur som helst, det spelar ingen roll, jag tycker denna Di Leva-listan är mycket, mycket bra!

Vinyl

Som vanligt numera tog jag en hög med vinylskivor jag knappt hört från mina föräldrars förråd, lyssnade igenom dem och konstruerade en spellista av de bästa låtarna. Det fanns många guldkorn här tycker jag, håll till godo.

spotify:user:jiemm:playlist:0pYzng3B8gUrfdLqxIwhYi

9 skivor passar fint på en bild.

Dave Mason - Alone Together

Var den här skivan kommer ifrån begriper jag inte. Den ser inte ut att ha tillhört mina föräldrar och de vill inte kännas vid den. Det är en snygg fold-out och batikfärgad LP.

Skivan är rätt bra, klassisk sjuttiotalig folkrock. Tyvärr hade spottan bara en enda låt från skivan, så det får bli den. Jag gillade egentligen den här bättre:

Nazareth - Loud'n'proud

Jag minns den här skivan från min barndom. Den hade så härligt och lite läskigt omslag. Men jag har aldrig lyssnat på den förut. Den har ett ganska klassiskt heavy metal sound, låter nästan lite Kiss. Lite för orockigt för mig tyvärr. Hela skivan är lite påfrestande, men en och en funkar låtarna bra. Go down fighting och This flight tonight funkar fint.

Svårt att ogilla

Santana - Caravanserai

Santana har jag aldrig orkat skaffa mig en relation till. Det blir så långdraget och pretentiöst. Men den hår låten var jättefin.

Fleetwood Mac - Then Play On

Fanns inte på spottan. Det är också ett sådant band jag aldrig kommit igång med, känner mig lite vilsen. Men öppningsspåret (som jag här lyckade hitta på någon underlig samling) är härligt suggestivt.

Steve Miller Band - Rock Love

Det här var helt ärligt en rätt tråkig skiva. Liksom lite low-effort-finlandsfärje-blues-rock. Bästa låten var Harbor Lights.

Emerson, Lake & Palmer - Tarkus

Omslaget! <3

Klart frestande att ta med det 20 minuter korta öppningsspåret, men det fick vika. Den högtravande The Only Way (Hymn) var bäst, den kommer igång rejält en bit in.

Ekseption - 3

Superknasiga proggversioner av klassisk musik. What's not to like? tänker du. Mycket säger jag. Men den skönt lounge-gungande B612 dök upp där i mitten.

Omslaget har varningstexten

This modern record can be played with every modern light-weight pick-up. The stereo sound however, is reproduced only when stereo equipment is used.

Blood, Sweat and Tears - Blood, Sweat and Tears

Jätteknasig skiva. Mycket kaosigt blås, mycket jazz-rock, och mycket av en sångare som låter som Tom Jones. En snurrig cover på Sympathy for the devil sticker ut, inte bara på ett bra sätt. The Battle var harmonisk och fin, trots lite inslag av gycklar-folkrock.

Focus - Live at the Rainbow

Bonuslåten! Ander Larsson kom helt plötsligt och gav mig en skiva i present, och det passar ju bra som tionde låt.

Jag kände inte ens till Focus innan, men de visar sig vara ett youtube-fenomen. En ung Oprah Winfrey skymtas också.

Mycket joddel, progg och en del flöjt. Joddelsolot vid 4:24 bör inte missas. Episkt.

Syntetiskt sug

Var det inte hemskt längesen vi hade synthar på menyn?

Har haft så mycket fina gitarrer, innerliga sångare och konstnärliga experiment i öronen ett tag nu, så mitt inombords gör revolt.

Synth-suget kryper under huden på mig. Så dagens lista är en liten kompott av arpeggion och syntetiska rytmer. För det mesta.

Har inte så mycket att säga om artisterna. Men som bonus så bör man inte missa videon till Dead Living Things.

Blandband III

Mycket nöje!

Vi måste prata om kål

Det är kallt ute. Det snöar frukostflingor, blåser från öst och som om det inte vore nog med frostskador bara för att slänga soporna så är det valår. Det finns få omständigheter som får mig att längta bort på samma sätt. Jag längtar till en annan plats, till en annan tid, till Västtyskland -68 till -71, där vädret måhända inte var så mycket att hänga i granen och den politiska situation kanske inte heller gjorde någon avundsjuk. Men det fanns den där rytmen, det där “Motorik”-fyrtaktskompet som fick en hel (halv?) nation att ställa sig upp bakom “Reclaim Kål”-parollen. Jodå: idag blir det Kraut på menyn. Och som på ett riktigt julbord så blir det lite gammalt, lite nytt, lite som ingen förstår hur det hamnade där, och ett evigt crescendo utan egentligt klimax tills man är på tok för mätt.

Krauten blev förmodligen aldrig stor nog för att riktigt dö. Inte heller kunde någon sätta fingret exakt på genren innebar, så dess uppenbarelse kan skönjas i lite allt möjligt. Klart är dock att det nu som då är japaner med en dragning till Tyskland som levererar de mest repetitiva och stegrande kompositionerna med Krautrytmer. Kul att också jänkare, sydamerikaner och svenskar har släppt sargen och kommit in i matchen på senare år.

Smaklig spis i snålblåsten!