Crate digging

När ni läser detta sitter jag i en bil på väg söderut för semestern. Hoppas schemaläggningen funkar.

Sedan vi sågs senast har jag köpt lite sköna vinylskivor. Dels rena chansningar, dels lite klassiker som kändes gött att ha i samlingen. Här kommer ett axplock.

Listan:
spotify:user:jiemm:playlist:7KqiJqjuSYmPJ03RMtMFde
https://open.spotify.com/user/jiemm/playlist/7KqiJqjuSYmPJ03RMtMFde?si=ypkRdowjSJOrmhNOe9Y9_g

Four Tops - Second Album

En klassiker, men då jag är rudis på området soul är allt nyheter för mig. Skivan har ett jämntjockt motown-sound. I can't help myself förtjänar verkligen sin plats i historien.

Paul Kelly - Don't Burn Me

Spännande skiva. Omslaget är så modernt att det skulle kunna vara gjort idag. Möjligen med undantag för polisongerna. Den är från 1973. Läckert.

Snyggt sound, men utan uppenbara hittar. Efter några varv framträder dock flera bra låtar. Jag är riktigt nöjd med det här köpet och lyssnar ofta.

George McCrae - Diamond Touch

Kul chansning. Jag skulle döda för att få den kostymen. Hela skivan är någon sorts långsam kåt-funk-disco. Kanske inte världens bästa rakt igenom, men lätt värt att lyssna på med ett öppet sinne. Jag tycker den har något rätt gött över sig, men så är jag också rätt svag för det här discosoundet.

George McCrae hade en hit med låten Rock Your Baby tidigt sjuttiotal, och han verkar ha levt på den sedan dess.

För den här listan valde jag ut låten I'm gonna stay with my baby tonight. Den som handlar om att ligga.

Elton John - Don't shoot me I'm only the piano player

Min hatkärlek mot Elton John fortsätter. Han låter ju alltid för mycket lejonkung-princess-diana, men han har verkligen jättebra låtar. Så av någon anledning köpte jag på mig ett sortiment av hans skivor. Den här har ju om inte annat ett jättesnyggt omslag. Och ett antal bra låtar.

Kate & Anna McGarrigle - Dancer with bruised knees

Jag har lyssnat på enstaka låtar av dessa systrar tidigare. Bland annat har de gjort en fin cover på Swimming Song (boktipset). Den här skivan blandar stilar hejvilt, men landar i någon sorts sjuttiotalsversion av First Aid Kit. Jag tycker dock att de använder sina röster mer spännande än First Aid Kit. Det är en massa franska snuskvisor med på skivan också. Men titelspåret sticker ut med sina tvära, märkliga taktbyten (väl?), och är jättebra.

Van Morrison - Astral Weeks

Jag jobbar på att ha alla Morrison-skivor från innan 80-talet. Här fick jag tag i en norsk pressning där ett skivbolag våldfört sig väldigt på omslaget (syns ej på bilden). Men den här skivan är dyr om man vill ha tag i ett bra ex, så jag fick nöja mig med denna. Nästan allt Van Morrison gjorde på 70-talet är snorbra.

Alla Van Morrisons omslag är skitfula. Otroligt märkligt. Men det får man leva med.

Rod Stewart - Blondes have more fun

Jag har ju alltid betraktat Rod Stewart som musikens motsvarighet till tantsnusk. Men ända sedan jag tvingade mig själv att lyssna igenom en av hans skivor inför den här listan har jag insett vilken fantastisk röst han har.

Slutligen köpte jag den tantsnuskigaste skivan av dem alla. Kompet i Da ya think I'm sexy är förföriskt bra, men för den här listan valde jag en annan låt.

Al Stewart - Year of the Cat

Pontus fantastiska lugna sjuttiotalslista introducerade mig för Al Stewart. Så otroligt smörigt jättebra.  Sedan dess har jag blivit mer intresserad av softa, svulstiga 80-talslåtar med mycket saxofon.

Den stora hitlåten här är såklart Year of the Cat som Pontus redan haft med. On the Border är också fin.

Bruce Springsteen - The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle

Jag vet inte varför jag fick för mig att bättra på samlingen med Bruce Springsteen. Jag tycker inte så mycket om honom. Men den här skivan har ett skönt blåsigt sound som skiljer sig från hans senare mer gubbrockiga alster.

Paul Kelly - Hooked, Hogtied & Collared

Jag var så nöjd med den förra Paul Kelly-skivan så jag köpte en till. Omslaget är inte längre så modernt. Faktiskt mest konstigt. Men jag sparade det här fantastiska öppningsspåret till sist i listan. Sjukt bra.



Bonus:

De bästa skivorna blev aldrig digitaliserade. (det är därför de är bäst) Här kommer lite smakprov.

Michael Parks - Blue

Favoritskådisen från alla Tarantino-filmer hade en karriär som musiker för länge sedan. Skivan är rätt släpig, men den här låten är fin.

LTG Exhange - Susie Heartbreaker

Omslaget som inte går att motstå! Skivan är... sådär. Men kul energi. Och jag blir så lycklig varje gång jag plockar fram omslaget.

Roxy Music - Mer än Avalon

Den stora Roxy-kuppen

Idag blir det en liten annorlunda lista då vi: Jonas, Anders L och Anders J samt undertecknad, Pontus, kuppar med en special-lista. Vi frångår alltså ordinarie schema (Dock med Roberts välsignelse) ;-)

Roxy Music: Inte bara Avalon

…Efter att avnjutit Hannes lista på temat låtar vid namn ’Avalon’,  vilken inkluderade ett spår av just Roxy Music, insåg vi att det fanns en stor lucka i vår populärmusikaliska allmänbildning.  Därför har vi, under dryga 3 veckor, noggrant lyssnat och analyserat samtliga 8 studioalbum under ordnade former. 

Det har inte varit en lätt uppgift - och inte alltid en njutbar lyssningsupplevlse heller. 

Ingen av plattorna är speciellt solida i sin helhet och under den 10-årsperiod dom var verksamma utforskas många genrer och sound. Anders L utryckte det som ”Fan, känns som att Roxy music är blandning av allt. Queen, Bowie, Lou Reed, osv, osv…" Sammanfattningsvis är det ett svårt band att sammanfatta.

Detta till trots har vi genom en demokratisk process enats om 10 låtar vi gillar och tycker är representativa för Roxy Music. För att göra bandet rättvisa och ge er en fullgod upplevelse är det åtminstone en låt från varje skiva. 

Ett bild som lite återspeglar bandets sound: En glammig Bryan Ferry, En urflippad Brian Eno, En rockig Phil Manzanera, en smörig Andy McKay. En nörd och en grottman.

Hursomhelst här är den: den ultimata Roxy Music Musikvecka-listan.

https://open.spotify.com/user/malignatius/playlist/2bScwcbqlbSsr6L7jwPB1u?si=PO0G74JpQ-iy2uXoK_yKTg

Om urvalet låtar:

For Your Pleasure - På bilden Bryan Ferrys flickvän modellen Amanda Lear, som senare skulle bli Salvador Dali's musa.

Do the Strand - For your Pleasure [1973]

Ett spår från den "svåra andra" skivan. Med undantag från den utvalda låten är detta en av skivorna som föll oss sammantaget minst i smaken. ”Jag hittar inget förlåtande på hela den här skivan. Möjligen var Do the Strand en helt ok inledning. Snyggt skivomslag också förresten. Det ger jag dem.” – Jonas. 

Om man bortser från Jonas var inledningspåret ’Do the Strand’ en av låtarna merparten av oss gillade;  Det är en lätt manisk och ösig låt, som nog hamnar mest i glam-rock facket? Den för nästan tankarna till Avant-garde akter som Devo och Sparks.

Ferrys dåvarande flickvänn Jerry Hall

She Sells - Siren [1975]

Från skiva nummer fem i ordningen. She Sells är en lättillgänglig poplåt som för tankarna till ELO (Pontus) med funkiga klavinett, tighta stråkarrangemang och snygga harmonier. Låten tilltalade kanske framförallt Jonas och Pontus.
”Känns som Franz Ferdinand har byggt hela sitt sound på vad som händer 2:20-2:40 på She Sells” - Anders L

På omslaget ,odellerna Aimee Stephenson och Shelley Mann

My Only Love -Flesh + Blood [1980]

Flesh and Blood är en skiva som splittrade Musikveckojuryn något. Jonas och Anders L håller det som en av favoriterna men Pontus tycker att den är deras sämsta och Ander J beskrev den som väldigt slätstruken. Detta till trots kunde vi komma överens om att den innehåller en del guldklimpar - så som den romantiska och känslosamma My Only Love.  "De kan det där med smöriga saxar! " – Anders J 

Country Life -Nummer 46 på Rolling Stones magasins bästa album skivomslag

Out of the Blue - Country Life [1974]

Skiva nummer fyra, Country Life, den med det ökända omslaget, är en av de rockigaste i katalogen. Out of the Blue är en låt som föll många i smaken. Den har ett gött driv och ett fantastisk fiolsolo signerat Eddie Jobson, killen som tog efter när Brian Eno lämnat bandet. ”Snygg bas och phasers. Lite ELO-känsla på stråkarna. Coolt mellanspel. Pretty Good!” - Pontus

Jaha tänker ni, ett omslag utan en modell? Nädå det är faktiskt Bryan Ferrys blivande fru utklädd till viking.

The Space Between - Avalon [1982]

Final skivan och Anders J’s favvo. En väldigt polerad och snyggt producerad skiva (Även om åsikterna om rätt mängd reverb gick isär) ”Bra grejjer! Kanske är lite påverkad av skäggdisco-remixerna jag hört av den här låten tidigare. Snygg drömsk sång, och luftigt producerad sen gillar jag ju delay och reverb också.  Låter betydligt modernare än 1982. Slåss i toppen med Love is the Drug som bästa Roxy låten!” -Anders J

Love is the Drug - Siren [1975]

En av Roxys kändaste melodier och den låt som faktiskt föll alla i smaken (Trots att Jonas dissade outrot).  Love is the Drug har en fantastisk disco-aktig basgång och en av de bästa hookarna i bandets discografi.  ”Gillar den där stela funken och den lite malplacerade shakern. Koklocka är såklart plus i kanten.” – Anders J 

 På omslaget modellen Kari-Ann Muller, sedemera gift med Mick Jaggers bror. 

If there’s Something - Roxy Music [1972]

Från den självbetitlade debutplattan. En skiva som faller under kategorin ”intressant”. Den är opolerad, ojämn, spretig som fan, men har bra energi och en många roliga ljud och idéer. If there’s something, som gillades framförallt av Pontus och Anders J, är ett mangifikt art-rock epos som lyckas pussla ihop allt från country-inspirerade gitarr-lick och saxofon-solon till trånande mellotronstråkar och allsång. 

Same Old Scene - Flesh + Blood [1980]

Ännu ett spår från Jonas Favvo skiva.  Same Old Scene föll alla i smaken med sin lite Duran-Duran aktiga discopop och riviga solo. ”Hoppla, Same Old Scene var en riktig dänga! Och med snygga saxofoner! Han vältrar sig verkligen i åttiotalssaxen…” - Jonas ”Fan jag älskar "saxofon i fjärran"-soundet de fått in på många låtar” Anders L

Det enda omslaget utan äkta damer.Vad ni beskådar är skyltdockor.

Ain’t that so - Manifesto [1979]

Manifesto är skiva nummer 7. Den var en platta som kanske var lite svår att ta till sig av vissa. Den saknar hits, men är å andra sidan rätt stabil och Pontus håller den tighta produktionen. bas-spelet specifikt, som den bästa i diskografin. ”Yacht-rock! Härligt slick och soulig produktion. Skitsnygga sång/körer.  Bra hook och snyggt munspelande. Kanske bästa låten på plattan!” – Pontus

Playmodellen Marilyn Cole poserade för omslaget

A Song For Europe - Stranded [1973]

Från tredje skivan, den första utan Brian Eno, och en betydligt jämnare skiva än de föregående två. A song for Europe är en smäktande och minst sagt episk låt som föll de flesta av oss på smaken. ”Bombastisk och med franska inslag, såklart jag inte kan stå emot detta!” – Anders J. ”Fan vad snyggt ändå i Song for Europe. Han väntar ända till 3:50 innan crescendot med den efterlängtade saxofonen kommer. Sedan toppar han det med en två minuter lång fransk orgasm.” – Jonas 

På drift söder om Sahara

Hur många gånger har du hört någon säga "När du väl besökt Afrika så vill du alltid komma tillbaka"? Jag har aldrig fattat grejen. Nu har jag i och för sig inte varit i Afrika i någon större utsträckning (undantaget Sydafrika och Kap Verde och jag vågar påstå att det knappt räknas), men bara tanken på så mycket flygtid ger mig nervösa spasmer. Då är det bättre att stanna hemma, njuta av den närproducerade värmen, ta det lugnt. Och ta det lugnt, det är precis vad den här spellistan ska göra, för idag handlar det om musik från väl valda delar av Afrika.

Av någon anledning (troligtvis från Afrikabitna människor i min omgivning) har mina spellistor på senare tid börjat flockas av Ethiojazz, Afro Beats och modern musik från Mali, och av dessa har jag plockat några favoriter. I dagens lista finns det ingen större inbördes ordning vad gäller varken geografi eller tidsepok, så jag presenterar helt enkelt artisterna nedan och låter rytmerna tala för sig. Smaklig lyssning!

Dagens lista


Fatoumata Diawara
Född 1982 och kommer från Elfenbenskusten med föräldrar från Mali. Hennes kreativa värv startades som skådespelare men började några år efter det nya årtusendet spela gitarr. Skivdebuterade 2011 men hade redan innan dess hunnit slå igenom stort. Fortsätter dock spela in filmer, bland annat Timbuktu som fick en Oskarsnominering 2014.


Akalé Wubé
Tekniskt sett inte en afrikansk akt (startades i Frankrike 2009) men förbannat skickliga musiker som tar ett nytt grepp på Ethiojazzen långt efter de gyllene åren på 70-talet.


Francis Bebey
Författare och musiker från Kamerun som från sena 60-talet och framåt producerade över 20 album i sin egen genre som blandar Kamerunsk Makossa-musik med jazz, pop och trams. Jag tänker mig Francis Bebey som en Kamerunsk Frank Zappa, även om dagens lista håller tillbaka på de mest fjantiga inslagen. För högkvalitativt trams rekommenderas varmt New Track från plattan med samma namn.


Mulatu Astatke
Självklart skulle denna listan inte kunna existera utan Ethiojazzens fader. Mulatu Astatke (ursprungligen från Etiopien då alltså) har varit och doppat sina fingrar i alla möjliga kakburkar och utan att säga för mycket så tenderar hans musik att ha inslag från traditionell Etiopisk musik, jazz, (Afro-)funk, reggae, klassisk musik och latinomusik. En nestor som på senare år fortsätter producera genom projekten Black Jesus Experience och The Heliocentrics.


Fela Kuti
Ännu en artist som är svår att hålla utanför denna lista. Född i Nigeria och i Nigeria levde han ett helt osannolikt liv fram tills sin tidiga död vid 58 års ålder. Under dessa år hann han med att både i princip skapa Afrobeatgenren, få sin studio Kalakuta Republic stormad av militär, försöka ställa upp i presidentvalet och efter sin död bli "hyllad" av den statsmakt han bekämpade i form av en Lit de parade.


Karthala 72
Ingen aning vem eller vilka det här är (förutom att musikerna bakom eventuellt heter Vincent Tendaji, James Mtondoo & Colin Moyo-shan), och det verkar ingen annan heller riktigt veta. Det jag vet är dock att det är riktigt svängigt.


Amandou & Mariam
Gift par från Mali. De träffades i unga år på en skola för blinda, och är således båda... blinda. De har öppnat för både U2 och fotbolls-VM i Sydafrika med sin musik som har kallats för Afroblues. Särskilt bluesigt vet jag dock inte, kanske mer åt discohållet, men det verkar onekligen funka oavsett.


Samba Touré
Gitarrist från Mali som enligt egen uppgift är starkt påverkad av Ali Farka Touré – "The African John Lee Hooker". Förutom Samba Tourés stundtals hypnotiska musik är jag mest fascinerad över att så oerhört många musiker verkar heta Touré i efternamn utan att till min kännedom vara släkt.


En liten efterrätt
Sist men inte minst på listan kommer den kanske vitaste låten som någonsin har producerats, men det är inte så konstigt egentligen. Enligt uppgift (ja, Wikipedia då alltså) ligger följande idé bakom låten: "a white boy is trying to write a song on Africa, but since he's never been there, he can only tell what he's seen on TV or remembers in the past." Snacka om att helgardera sig. Det kan ju dock förklara varför geografin inte är klockren (Kilimanjaro ligger ju inte direkt supernära Serengeti), men visst håller låten än!

Min sommarmusik

Went with my current mood...

Playlist