Lista 500

Världens bästa gitarrsolon

Kollaborativ superlista över de bästa gitarrsolona. 

OBS: Denna lista innehåller en quiz. Ni ska få gissa vem som har lagt upp vilken låt. Deltagarna är Anders J, Anders L, Pontus, Jonas, Isak, Rikard, Robert, Gugge, Gustav.

Skicka rätt tipsrad till Jonas.

spotify:user:jiemm:playlist:3ctvyAgx4MdwSSOgz6EpmA

Jimi Hendrix - All along the watchtower

Okej. Detta var svårt. Generellt föredrar jag korta expressiva framför långa ekvilibristiska  solon. Men skulle jag kora världens bästa gitarrsolo skulle det blivit Hendrix -All Along The Watchtower. Förutsägbart? Ja, kanske. Men ingen har kunnat utrycka sig så naturligt och fulländat på en gitarr. Gitarren är lika mycket Jimis röst som hans riktiga röst.

Genesis - Firth of Fifth

Jag är inte så glad för tekniska gitarrsolon (brukar skämmas när jag måste berätta att jag inte tycker om metal-solon), jag föredrar dom melodiska. Här kommer ett av dom bästa av dom som jag känner till.

Genesis var välidigt proggiga en gång i tiden (med tidigt 70-tals mått mätt ska ju tilläggas), även om de senare hitsen på 80-talet inte direkt vittnar om det.

Långa medleys förekom, speciellt live. Firth of Fifth brukade ingå i en del live-medleys, bl.a tillsammans med The Lamb Lies Down on Broadway. Albumet Selling England by the Pound kom 1973. Peter Gabriel var fortfarande ledsångare här, men sedan ett par år är det Phil Collins man hör vid pukorna, och ibland som backup vocals.

Kanske ett av listans längsta bidrag, men avslutas med ett minst sagt smäktande solo på runt 3 minuter, där Phil och Steve Hackett samarbetar exemplariskt för att försöka skapa lite musikhistoria.

Lagwagon - May 16

"Haha, skate-punk! Det är där man hittar de bästa-gitarr-solosarna!! - Sa ingen någonsin. Men om någon någonsin hade sagt det så hade haft ganska fel men också lite rätt. En gång i tiden lyssnade jag mycket på skate-punk och det finns ett gitarr-solo som alltid fick mig att le lite extra och det var i låten May 16 av Lagwagon. Det är kort utan krusiduller, ungefär så som man kan förvänta sig av några skate-punkare. Men på något märkligt sätt är det ändå så himla rätt. Vet inte om det är melodin eller lite abrupta riffet som inleder solot, eller att det så oväntat avslutar låten som gör det, men jag gillar det fast jag inte längre borde göra det... eller borde jag?"

Funkadelic - Maggot Brain

“I have tasted the maggots in the mind of Funkadelic. I was not offended...”

...istället var jag alldeles till mig. Hörde talas om bandet med tusen medlemmar i mina tonår och har fallit in och ur lyssning sedan dess. Maggot Brain är titelspåret på Funkadelics tredje platta, daterat 1971. Enligt internet lär fyra medlemmar ha lämnat projektet efter plattan släpptes, och av musiken att döma kan det ha att göra med hur orimligt löst allting är, allting förutom fingerfärdigheten hos musikerna. Med ett lugnt arpeggio i vänsterörat och rivande gitarronani i det högra är den här låten inte så mycket mer än ett gitarrsolo. Men den är ett gitarrsolo, i ungefär nio av totalt tio minuter. Flummigt, haschklösigt och riktigt gött. Tidernas bästa, eller i alla fall någonstans i samma krokarna.

Lynyrd Skynyrd - Free Bird

Solot upptar en stor del av låten men blir trots detta inte tjatigt eller enformigt; istället skiftar karaktären mycket klädsamt till låten.

Funkadelic - Butt to Buttresucitation

Tar med P-funkens sixstring-knekt Eddie Hazels solo på låten Butt to Buttresucitation. Såg George Clinton på Vega i Köpenhamn 1997. Konserten började med att en mindre begåvad efterträdare till mannen ifråga vägrade sluta spela solo på en annan Funkadelic-låt (Maggot Brain). Även om det är en tacksam låt att shredda loss på blev det lite tröttsamt efter ett tag. Ngn dansk i publiken tröttnade o huttade ett plastglas öl i huvet på honom. Gitarristen stod resten av giget på balkongen med en ficklampa och letade efter dansken utan framgång. Övriga giget var sjukt fett.

Junior Brown - Freedom Machine

Mitt val faller på Junior Brown, en country gitarr-virtuos som jag haft med åtminstone en gång i nån lista. Gillar hur han kombinerar steel guitar/surfgitarr. Finns ett stort urval av låtar från hans reportoar som platsar, men till slut enades jag (med mig själv) om "Freedom Machine" som har ett riktigt fett gitarrsolo men också är en jädra tung "köra snabbt på motorvägen i cabriolet"-countrylåt med massa gitarr i. Gitarren skriker skönt i slutet av solot, lagom till han börjar sjunga igen.

Junior Brown har en kombinerad gitarr/steel guitar, som man kan se tex i denna videon med en otroligt välsminkad countrypublik. https://www.youtube.com/watch?v=_M9zO_i-mow

Eller här https://www.youtube.com/watch?v=CgZnNz4quHA - kvinnan som tittar på honom med sug i blicken är hans fru har jag förstått

Dick Dale and his Del-Tones - A Run For Life

Ok, here goes, kanske mer en hyllning till ett specific gitarrsound snarare än gitarrsolo.

Nuförtiden är kanske surfrock lite av en kliché med sitt väldigt satta definition men tänk vad coolt det måste ha varit när första vågen slog igenom i början på 60-talet. Ett helt nytt sound, oftast helt Instrumentalt med stehårt gitarrsound dränkt i reverb och rullnde trummor.

Frank Zappa - Muffin Man

Jag föredrar solon som liksom åker med av bara farten, typiska i rocknroll som med Hellacopters, Turbonegro och även gamla Deep Purple. Men de brukar vara ganska subtila, explosiva och liksom i bakgrunden, en del av låten. De blir aldrig episka nog att skicka med till en sån här lista. Det var nära att det blev Deep Purple - Burn, men jag landade till slut på Muffin Man. Den finns enbart i live-version, och är upplagd ungefär på följande sätt:

1. Girl, you thought he was a man, but he was a muffin.
2. [fyra minuter gitarrsolo]
3. You thought he was a man, but he was a muffin.

Låten har funnits med mig sedan jag var väldigt ung och jag har alltid älskat den. Solot får liksom bära hela låten, hela melodin och hela riffet. Jag tycker det är briljant, fast det är nog högst improviserat, rätt smutsigt och inte särskilt elegant.

Fotstamp och sittdans

Helt enkelt en samling låtar som jag iaf har svårt att inte stampa takten till. Alternativa rörelser innefattar att gunga med huvudet eller svaja sådär gubbigt i stolen, allt efter förmåga och tillfälle.

Lista

Stevie-far

Plockat ihop lite godbitar från den gode Stevland Hardaway Morris katalog. Ja, vi snackar Stevie Wonder. Jag skippade "I just called to say I love" you samt allt från Jungle Fever soundtracket efter att ha lyssnat igenom det igen för första gången på länge.

Istället kan ni förbereda er på en hel del klavinett, talkbox, fender rhodes, moog och munspelslir utan like. Tillika deepa wailningar som ingen annan kan matcha. Enjoy! Steveland

Den barocka poppen

P.g.a. av en näst intill obefintlig internetuppkoppling, får ni klara er utan bildstöd till veckans lista. 

Veckans lista är dedikerad genren (Om man nu kan kalla den det) barockpop AKA kammarpop. Egentligen handlar stilen mest om en typ of arrangemang eller sound. Den kännetecknas av att poplåtar smyckats med klassiska instrument som cello, fioler, orglar, harpa, tvärflöjt, körer och i synnerhet cembalo (AKA hapsichord). 

Den dök upp i mitten av 60-talet och är också förknippad med den psykedeliska rocken, då det finns ett ganska stort ’overlap’ både musikaliskt och bland artisterna. Men tematiskt, där den psykedeliska rocken oftare handlade sinnesvidgande upplevelser är barque-poppen upplever jag nog Barockpoppen betydligt mer snäll, romantisk och lite nostalgisk. Låtarna var också generellt mycket mindre gitarr och blues-baserad än samtida 60-tals rock/pop och utan har mer gemensamt med pop, folkrock och i viss mån schlager(?)

Det är svårt att hitta en artist som ensam skapare av soundet. Snarare växte det fram och populariserades av producenter som Burt Bacharach, Phil Spector och George Martin - samt skivor som Beach Boys’ Pet Sounds, och Beatles Rubber Soul. 

Många artister i olika genrer har tagit till sig soundet och särskilt under peaken,  var det inte ovanligt att man har en eller två barockpop låt på en skiva. 

Listan här <-------

For No One - The Beatles [1966]

Inte den första Beatles-låten med barockpopkänsla. (”In my life” är kanske den första Beatles-låten i denna stil) men en favorit och ett väldigt tydligt exempel. Kompet spelas på ett Klavikord (en typ av enklare Cembalo) och toppas sedan av ett tjusigt valthornssolo. Lite kul att även modet var inspirerat av barocken med mycket kråsskjortor, sammet och dyl. 

Windy - The Association [1967]

Ett litet bortglömt Amerikanskt popband som ändå hade en del hits i USA i mitten på 60-talet. Just denna låten ligger mig varmt om hjärtat, även om egentligen Astrud GIlbertos version slår högre (båda är covers). The Association är också ett av få mer renodlade barockpopbanden. Starkt blockflöjtsolo! 

Both Sides Now - Frank Sinatra [1968]

Ett annat exempel på hur Barockpoppen var lite av ett fenomen i mitten av 60-talet . Cronerkungen Frank Sinatras skiva Cycles från ’67 har flera låtar som skulle tillskrivas stilen. Den fantastiska Both Sides Now är en Joni Mitchell cover och originalet, som också fantastisk, är mer av en folk-låt. Låten gjordes först populär av Judy Collins året innan med ett liknande arr - en artist som verkligen populariserade barockpop soundet.

Fly - Nick Drake [1970]

Mest förknippad med folkrock och akustiska gitarrer, men många låtar på de två första skivarna är ren barockpop. En vacker men hjärtsmärtande låt med Velvet Undergrounds John Cale på Cembalo. Under 70-talet falnade trenden och dom finstämda arrangemangen kom att ersattas av keyboards och disco-stråkar. 

Army Dreamers - Kate Bush [1980]

Såklart att jag inte kan motstå att slänga in en Kate Bush låt i listan. Särskilt eftersom just denna inte fick plats i min Kate Bush lista!  Det känns som på 80-talet var inte barockpoppen speciellt inne men Kate är ju en tjej som alltid gått sin egen väg. Låten som är en vals, har inte något Cembalo, men Mandolinen och Fairlight synthen påminner ju om soundet. 

Clover over Dover - Blur [1994]

Britpoppen kan ibland få lite oförtjänt kritik och just Blur är ett band med många guldkorn som jag ibland återkommer till. På den här låten flörtar dom friskt med band som Kinks (Ett annat 60-tals band vars skiva Village Green Preservation Society är ett typexempel på Barockpop). Som med mycket annat på 90-talet började man snegla åt 60-70 talet för inspiration…

Never anyone but you - The Clientelle [1997]

Ett Londonband jag nyligen upptäckt och som fortfarande är aktivt med en skiva som kom ut förra året. Clientelle har ett distinkt retro-sound och påminner väldigt mycket om ett obskyrt 60-tals barockpop band vid namn the Millenium som jag gillar och faller inom genren. 

The Model - Belle & Sebastian [2000]

Skottarna Belle & Sebastian har många gånger använt sig av barockpop arrangemang och twee-poppen käns generellt nära besläktad, med sin harmlösa och melodiösa framtoning. The Model har just den där typiska cembalon, ett delikat stråkar och finstämt blås. Ett band med många bra låttexter, detta är i min mening inget undantag.

M79 - Vampire Weekend [2008]

Jag minns det som att det var en sommar då Vampire Weekend var väldigt hypat. Men jag förknippar deras deras sound framför allt med afro-pop, som t.ex. i hitten A-Punk. Men här finns såklart också klara influenser av barockpop. M79 har ett grymt stråkarrangemang och det där typiska cembalot igen.
 

Closer Everywhere - Beach Fossils [2017]

Ett indiepop band från New York på samma skivbolag som MacDeMarco, som bevisar att barockpoppen fortfarande är aktuell. Den här låten har alla klassiska barockpop elementen. Jag gillar speciellt pizzicato-fiolerna.  

 Bonusvideos

Rolling Stone - Ruby Tuesday [1967]

Offa Rex - Queen of Hearts [2017]