Vokala Bedrifter

Idag får vi avnjuta en brokig samling vokala bedrifter.

Listan

Darryl Pandy - Love Can't Turn Around (long mix)

Det är lätt att avfärda house som den slätstrukna formstöpta bakgrundsmusik man får genomlida på espressohouse. Ganska långt ifrån den råa urkraft som föddes i The Warehouse i Chicago. Här i form av Farley Jackmaster Funk’s klassiker “Love Can’t Turn Around” från 1986 med Darryl Pandy gormandes med rå och ofiltrerad kraft, en sann vokal bedrift!
Som grädde på moset inkluderas lite extra whailande i slutet på denna extended version.
Work your body!


Elvis Presley - Way Down

Elvis “ikonskap” överskuggar lite vilken grym sångare han var och jag tycker faktiskt på sätt och vis att han har blivit lite bortglömd! Elvis storhet ligger mycket i leveransen av orden, timingen och känslan i rösten – trots att han sällan är upphovsman bakom sångerna - är han alltid trovärdig. Den enda manliga artist som jag kan komma på som kan konkurrera på detta området är Frank Sinatra.
Men anledningen att jag valde just denna låten är inte bara Elvis utan  J.D. Sumner, en kille i gospelkören (The Stamps) som vid ett tillfälle höll världsrekordet för den lägsta basnoten som sjungits. J.D. hörs i flera Elvis låtar, påpassligt är ändå Way Down, hans mest klockrena bidrag, lyssna (om era öran kan uppfatta det) på den sista tonen i låten! Mäktigt muller!


Donny Hathaway - A Song for you

Detta är en låt jag alltid återkommer till. Främsta anledningen är helt klart Donne Hathaways röst som berör mig mer än andra.


Queen - The Show Must Go On

Inte nog med att det är en av världens bästa låtar, med ett tema som dom flesta nog har kunnat relatera till någon gång i livet. Så är det ju då även Freddy Mercury, en av tidernas skarpaste vokalister, i sin Prime.
Detta är min favorit, och man hade kunnat tro att detta till största delen är studio-magi. Men för den tvivlande finns det gott om live-klipp att kolla in. Det låter likadant. Hela bandet skulle i princip kunna stämma sina instrument efter hans röst.
När han pratar normalt känns det som en helt annan människa, ganska grovhuggen.
Men när han lyfter mic:en så händer något.


Elvis Presley - If I Can Dream (live)

Stabil sånginsats.


Philip Glass - Ahknaten, Act 1, Scene 3

En aria från operan Ahknaten av Philip Glass. Huvudrollsinnehavaren spelas av en (manlig) kontratenor med en helt osannolik pipa. Arian är först solo, blir sedan en duett och till slut en tri.. triople… tripple… ja tre stycken. Det är gåshudsvarning på de höga tonerna och otroligt fräckt hur de manliga och kvinnliga sångrösterna blandas till en svulstig massa. Jag har lyssnat på den här i 20 år nu och blir aldrig trött på den.


Stina Nordenstam - Murder in the Mairyland Park

Kanske Sveriges mest gåtfulla artist och mest unika röst. Hennes röst kryper in under huden som mest på denna låten tycker jag.

New Wave, Postpunk, New Romantic, Synth Pop, osv

New Wave är kanske den mest odefinierade genren någonsin. "Typ inte ren punk, eller rock, eller pop från 70/80-talet och förresten lite olika om man kommer från USA eller England" är den exakta definitionen.

Den delas snabbt upp i subgenrer som sedan blir renodlade genrer när de börjar vandra ut från kärnan.

Jag skall vara ärlig, det är mycket som inte åldrats speciellt bra och som säkert var skit redan när det släpptes. Men jag fortsätter hitta eller återupptäcka guldkorn hela tiden när jag gräver. Jag har samlat de senaste i denna listan.


1. Devo  - Whip It
Devo är formulär 1C i Amerikansk New Wave (1A är Talking Heads, 1B är the B-52s). Så sjukt ikonisk låt där plojigheten för en gångs skull faktiskt fungerar för Devo.

2. Orange Juice - Rip it up
Detta Skotska band innehöll bland annat Edwyn Collins ("A girl like you"). Älskar det loja gitarrkompet och saxofonsolot.

3. Oingo Boingo - Not my slave
Så jädra schysst låt som jag sprang på för några månader sedan. Fantastisk typisk New Waveig-sång. Oingo Bongo sattes från början ihop för att ingå i en film ("Forbidden Zone") och hade bla Danny Elfman som medlem, kanske är mest känd för att ha skrivit Simpson-signaturen. Det var hans brors film.
Introt lovar mycket https://www.youtube.com/watch?v=7UvQLo58gY4

4. The Stranglers - Hanging Around
Tillbaka till fula Thatcher-England och halvpunkarna The Stranglers som låter och förmodligen är ganska arga.

5. David Bowie - Modern Love
David Bowie var både inspiratör för och copycat i genren. Detta är definitivt åt det mer poppiga hållet av genren.
Klassisk Bowie - jag fattar inte varför låten är så sjukt bra, och träffar mig rakt i hjärtat. Den är ju egentligen rätt generisk.

6. Missing Persons - Walking in LA
Ett mycket udda band från MTVs barndom. Inte årets sånginsats men jag tycker det ett spännande sound.

7. Tom Tom Club - On On On On
Tom Tom Club var ett Talking Heads-sidoprojekt. Jag tycker det är en unikt band som gjort ett par helt otroliga låtar. Älskar naiviteten och hur okonstlad hela låten känns.

8. Spandau Ballet - The Freeze
Klassisk brittisk New Wave-teatralisk röst och synthar.

9. Naked Eyes - Promises, Promises
Ett annat bortglömt band från New Wave/New Romantic-rörelsen i England.
S Man tänker lite Madonna/Papa Don't Preach när man hör låten, men denna släpptes redan 1983.
oundet är så daterat att det känns fräscht. Gillar den noiriga, Miami Vice-känslan.

10. Ultravox - Vienna
En gammal favorit som får avsluta listan. Bättre exempel på svulstig New Romantic finns inte. Patetiskt bra.

Balla Baslinjer

Hehe det blev ett mycket roligt blandband av detta. Enjoy Balla Baslinjer!

Daft Punk - Around The World

Denna gjordes när voicebox fortfarande var coolt. En jädra fet låt där hela koceptet tycks bygga på en basgång. En av musikhistoriens bästa musikvideor också. I övrigt vill jag tacka Daft Punk för att de fick oss att lämna Eurodiscon bakom oss på 90-talet, ett mycket viktigt steg för oss i Europa. Jag hoppas Brexit inte blir en tillbakagång även på det planet.

Gorillaz - Kids With Guns

Det här är en låt med signifikant bossa-standard, full kontra i både komp och solo. Rimligt som main act, även om kanadapressningen inte är nånting för Audiofiler.

Frankie Valli - The Night

Ingen lång utläggning den här gången, bara en grym låt som vilar på en ännu grymmare basgång. Älskar när basisten går ut på äventyr mellan 1:50 - 2:16, sen vet jag inte om det är en miss eller beräknad paus vid 2:06, men det gör nästan det hela än mer levande. Enda felet är att låten fade:ar bort på tok för tidigt.

Sly and the family stone - In time

Sjukt nog inte Larry Graham som spelar bas på denna guldklimp utan hans efterträdare Rustee Allen. Ljuv blandning av fräna synkoper och härligt basljud helt enkelt.

Primus - Tommy The Cat

Primus är ett av mina favorit-band. Les Claypool, frontman/vokalist och inte minst bandets bassist, är en excentrisk fröjd. Det är skitmycket bas-profil i deras låtar. Och något jag älskar är att trots alla balla baslinjer och galna historier så förstår jag inte en enda text jag hört från dom. Men det är jäkligt fet musik.

Gossip - Standing In the Way of Control

Jag har alltid lyssnat mest på Gossip för den fantastiska sångröstens skull. Låten är 100% basdriven utan att köra på speciellt djupa toner. Det är full punkvibb med noll pardon, samtidigt som det på något sätt är en djupt harmonisk låt med full kraft.

Gene Clark - No Other

Jag kunde inte låta bli att välja Byrdsmedlemmens Gene Clarks No Other från skivan med samma namn - Äkta bas-bonanza i Spinal Tap anda! Här hörs det åtminstone tre överdubbade och fuzziga basar spelade av den Gandalf-liknande studiolegenden Leland “Lee” Sklar. (Enligt legenden var även Sly Stone närvarande i studion vilket kanske påverkade valet av sound?) Väldigt proggigt och t.om. provokativt för sin tid. Särskilt med tanke att Gene Clark rörde sig inom den konservativa country/bluegrass/folkrock sfären. När skivan släptes floppade den och kritiserades för att vara överproducerad. Numera är skivan ansedd som ett “lost masterpiece”. Vad Gene (och Lee Sklar) faktiskt lyckades med var att skapa ett väldigt unik och genre-utmanande sound – som enligt mig och många andra, håller än.
Lee Sklar, en skön snubbe:
https://www.youtube.com/watch?v=dKHvRHp9h0U
Så vitt jag vet lyckades aldrig Gene Clark återskapa soundet live, men vid skivans 40-års jubileum drog ett gäng yngre indieartister från bl.a. band som Grizzly Bear, Fleet Foxes och Beach House ihop en mini-turné där skivan spelades i sin helhet.
Så vill man höra 3-basars-låten live kan den åtnjutas här:
https://www.youtube.com/watch?v=LHoZr0cXO68

Lite fest, lite vinyl

Idag blir det en lite blandad kompott. Här är en samling låtar som jag lyssnat mycket på på sistone, många av dem för att jag råkat köpa dem på vinyl.

Det sammanhållande temat är att hälften drar åt soul som får en att vilja sprätta runt i pälsrock med för stora slag, och hälften är medryckande gubbrock. Lite festlista kan jag tycka.

Blandad kompott

The Chi-Lites - Are you my woman (Tell me so)

Det är sjuttiotal, det är Chicago, det är mikrofonfrillor så det sjunger om det. Det är en tid då man kan uppfinna världens fetaste riff utan att tjäna pengar på det, för att låta någon bli stormrik på det 30 år senare. En härlig tid.

The Heavy, The Dap-King Horns

Va fan är detta? Jag tyckte det lät rätt gött.

Major Harris - Sweet Tomorrow

Ny strategi: Låt min 6-åriga son välja skivor i skivaffären. Jag fattar varför han plockade denna, omslaget håller världsklass. Den här låten är ju också grym!

Bobby Womack - Across the 110th Street

Ett tag lyssnade jag enbart på den här låten. Tror det varade någon månad. Den är så jävla bra.

Den inleder otroligt snyggt Tarantinos underskattade mästerverk Jackie Brown. Den kommer ursprungligen från en bra gammal sjuttiotalsrulle som har samma namn, men där har låten inte en så framträdande roll. Det har däremot översnutskådisen Yaphet Kotto, en av mina favoriter från den tiden. Rekommenderas!

The Doors - Touch Me

Från en senare och lite mer städad platta. Fast det är mycket fint blås här. Riktigt bra, fick den på vinyl för ett tag sedan i present.

David Bowie - Moonage Daydream

Även denna plockade jag upp på vinyl. Jag blev jätteglad när jag hittade den för ett överkomligt pris, detta är helt klart min favoritera med Bowie. 

Santana - Shades of Time

Så sjukt snygg skiva! Jag köpte den nyligen, det är Santanas första. Den här låten är ju jättebra.

The Byrds - Mr. Spaceman

Det låter säkert som att jag inte gör annat än att köpa skivor. Det gör jag. Men den här var så vacker att jag bara var tvungen, även om jag inte har någon superstark relation till bandet. 

Bobby Blue Bland - Ain't no love in the heart of the city

Var kommer denna ifrån? Har någon av er haft med den? Den låg bland mina låtar och jag tycker den är grym. 

The Inkspots - Whispering Grass

Totalt stilbrott i slutet. Detta var en kandidat till ståpälslistan. Det ryser i hela mig av välbehag varje gång jag hör den höga tonen han prickar vid 2:04. Spetsa öronen! 

Ink spots är roliga för att alla deras låtar är nästan identiska, det som skiljer dem är toner som den ovan. De flesta har exakt samma intro, så på en hel skiva kan man inte höra vilken låt det är som börjar spela.

Detta är för övrigt typisk Fallout-musik.

Ja okej då, jag köpte nyligen skivan.

Tack och hej.

Ståpäls & Gåshud

Det har blivit dags för lista nummer 3 från Fokus-Pocus gruppen. Denna gången var temat alltså Ståpäls & Gåshud (samt andra hudåkommor). Deltagare denna gång: Anders J, Anders L, Emil, Gugge, Jonas, Pontus och  Robert. Men vem bidrog med vilket bidrag… och vilken låt gav mest utslag? 

Ståpäls & Gåshud

1. Pray For Rain – Massive Attack

Denna oerhört stämningsfulla låt ger mig gåspäls varenda gång jag hör den. Gillar hur den vandrar från en låtfas till en annan i en okonventionell form och är en sucker för den blandning av organiska och digitala element som uppvisas.

2. Imala Je Lijepu Rupicu Na Bradi – Oliver Dragojevic

Jag satt i bilen och fick in någon kroatisk lokalstation som körde den här ypperliga syntetiska schlager-dängan! Jag hade aldrig hört låten förut men fastnade omedelbart för den stela basen, stenhårda clapsen och synt-toms:en. Lite som om att blanda DAF med dansband. Grymt!
När jag så googlade titeln fick jag följande översättning, en minst sagt allvarlig hudåkomma!

3. Symphony No. 7 in A Major, Op. 92: II. Allegretto – Ludwig van Beethoven, Minnesota Orchestra, Osmo Vänskä

En sak som ger upphov till rysningar, eufori och/eller kanske fysiskt obehag är en omständig och dramatisk uppbyggnad som sedan får en tillfredsställande lösgörelse. Det är förmodligen hur Beethoven komponerade detta verk; "Nej, men om man skulle skriva en trudelutt som enbart består av omständiga dramatiska uppbyggnader och tillfredsställande lösgörelser". Fast på tyska då såklart.

4. Cantara (Live Remastered) – Dead Can Dance

Lisa Gerrard är nog en av dom som mest skjuter rakt in i mitt hjärta och får håren på mina armar att stå upp. Många solo-projekt, men främst erkänd för Dead Can Dance, tillsammans med Brendan Perry. Även känd för insatser som underbar backdrop i t.ex. Gladiator

Hon är en Contrallto men klarar även mezzo-sopran. En intressant aspekt med henne är att hon sedan barnsben utvecklat en s.k "idioglossia", dvs ett påhittat språk. Vanligt mellan tvillingar när dom är barn.
Många tror att det är någon form av Gaeliska. Men det är bara hennes eget språk. Under åren har hon använt detta i sina sångtexter. Hur fint som helst. Bara tanken får håren på mina armar att resa sig."

5. Child In Time - Live From Osaka,Japan/1972  – Deep Purple

Denna klassiska live-inspelning av Deep Purples Child In Time dokumenterar ett band på sin absoluta topp. Alla 5 musiker spelar fantastiskt - men just att det är inte felfritt och opolerat, gör inspelningen extra autentisk och ger den grym nerv. (Lyssna tex. på Blackmoore's gitarr som måste stämmas mitt i solot vid ca 4:20!) Det som som gör låten fantastisk är det otroliga dynamiken: tempot, volymen, intensiteten - något man nästan aldrig får uppleva i dagens komprimerade, korrigerade och kvantiserade musik.

Centralt för låten är, kanske världens bästa rock-sångare på topp: Ian Gillian. En kille som lär ha imponerat på självaste Pavarotti. I den nästan textlösa refrängen, börjar Gillian med yla i en väldigt hög falsettstämma. Sedan lägger han in en växel och sången övergår nu till regelrätta, men kontrollerade, plågade skrik, fast i huvudklang…några toner högre! Redan där tänker man, shit - hur gick det till? Men Gillian slutar inte där. Han pressar sin röst till bristningsgränsen och höjer melodin ytterligare, nu med fullt blås från resten av orkestern i ryggen! Helt utan autotune eller omtagningar. Gåshud.

6. Juditha Triumphans, R.644 / Pars altera: "Armatae face"

Då och då får jag ståpäls av musik. Ofta är det pga minnen jag har kopplat till musiken som ger extra mening men mycket projicerad av mig själv. Men ibland bara för att det är så storartad konst, något som går rakt igenom alla lager av bedömning, jämförelser, kontexter och logik som annars filtrerar det man hör.

Här är ett av mina favoritklipp på YouTube, som gör precis det. Cecilia Bartoli sjunger ett parti ur Vivaldis Juditha Triumphans, den enda bevarade av Vivaldis fyra oratorier. Han skrev den för att hylla Venedigs seger över Ottomanerna vid belägringen av Corfu 1716.
Storylinen är från Bibeln, då den heoriska Judith förför Nebukanezzars general, för att mörda honom och rädda Israel från Assyrierna.

Kombinationen av Vivaldis musik, orkesterns frenesi och Bartolis fantastiska inlevelse och sång gör att det omöjligt att inte få gåshud. Total inlevelse och underkastelse till musiken och konsten.
Tyvärr finns inte någon inspelning av stycket med Bartoli på Spotify, så jag skickar med en ersättningsversion med Elly Ameling: Inget fel på den, men ingen ståpäls.

7. Right Where It Belongs – Nine Inch Nails

Många låtar jag gillar har ett enda ögonblick som gör hela låten. Ett sånt där ögonblick då nackhåren reser sig. För mig är det oftast en tonartshöjning, taktbyte, tempoväxling eller när en sångröst träffar en hög ton.

Den här låten börjar som en ganska suggestiv, släpig, typisk dystopisk Nine Inch Nails-låt. Men 3 minuter in i låten är det som att ljudbilden öppnar upp sig och det känns som att han sjungit inne i en burk hela tiden fram tills dess. Häftigt.

Snyggt nog kryddar han det med publikljud inmixat med kirurgisk precision. Ett säkert kort i min bok.

Beastie Boys

Så efter en fokus-lista fylld av underbar romantik så slängdes jag rakt in i en Beastie Boys period.

Så här kommer ett litet axplock ur katalogen från ett av världens bästa band. Jag är personligen väldigt dragen till artister som uttrycker sig starkt och som bryr sig om sitt hantverk (som t.ex inte får sina texter skrivna åt dom). Här får ni en munfull av detta. Och i en skog av rap/hiphop så står dessa fina herrar ut med råge.

Ill Communication är lite överreprsenterad efter som jag tycker den är bäst. Annars det lite blandat och har försökt undvika radio-dängorna.

Listan

Lite om bandet för dom som inte vet:

Bildades 1981, strök med 2014

Medlemmar:

Micahel Diamond (har faktiskt en insane lookalike där jag brukar hänga)

Adam Horovitz (har träffat honom! Världens finaste kille)

Adam Yauch (nån kille, men fan vad han kan skrika)

Bandet är generellt ansett som legender och ledare inom genren. Vet inte vad jag ska skriva mer. Ingen bryr sig. På riktigt så bryr dom inte sig!

Bonus, en av dom bästa live-spelningar jag någonsin sett (på youtube). Lika tighta som ett jazz-band. Men street, och inte för alla, kommer nog inte att tilltala alla här, men håll til godo (låter redan som något dom skrivit)