Mother Nature

This Friday's mix is brought to you from across Sundet. The title of the mix is Mother Nature, a title that I encourage you to interpret in the widest sense.

Enjoy!

Mother Nature by Xholt

Polisiär Verksamhet

Police Academy

Det blev till slut fem rekryter (Gugge, Pontus, Jonas, Anders L och Emil) som gav sina 2 cents gällande the Police skivkatalog. Di tie bästa presenteras nedan med axplock av kommentarer.

So Lonely

Min favorit på skivan är okontroversiellt nog So Lonely. /Emil

Message In a Bottle

Klassiskt add9 komp - mkt start låt. /Gugge

Visst, message in a bottle är fin. /Anders L

Can't Stand Losing You

En annan favorit. Grymma refrängharmonier. Gillar hur den går mellan baktakt och lite mer punkigt. Onödig Fade out på slutet bara. Varför slutade dom inte bara tvärt efter en refrängfras? /Pontus

Next To You

Grymt snabb o energifylldlåt där Stings ljusa stämma levereras med kraft. /Gugge

Synchronicity I

Bra! Jag gillar det suggestiva åttiotalet. Och svängningarna i versen. /Jonas

Truth Hits Everybody

Väldigt skatepunkig, älskar hur bryggan övergår organiskt i refräng med samma sångmelodi. Coolt mellanspel med klockorna också. Bra slut på denna! Så ska det göras! Good stuff! /Pontus

Roxanne

Fan denna plattan gjorde inte mycket för mig, och jag vill inte välja Roxanne. Rävsax. /Robert

Driven To Tears

Driven to Tears har seglat upp som en ny favvo. Tänkte inte så mycket på den första gången, men den växte. /Pontus

King Of Pain

Denna gillar jag. Slår an en vemodsklang som jag har svårt att motstå. /Gugge

Synchronicity II

Rätt bra. Mustigt åttiotalsvrål i början, lite skräckigt tema. Bra fortsättning på ettan. /Jonas

Musik för muskelbilen

Photo by Max Langelott on Unsplash

I ett av alla parallella universum så äger du en korpsvart muskelbil med kromade detaljer. Den är såklart nästintill oduglig som fortskaffningsmedel. Det har de jättestora hjulen med lågprofildäck sett till. 

Ditt största nöje är att glida som en hök genom Berlinnätterna. Ofta låter du bilen sakta rulla fram och stanna jämte dina medmänniskor varpå du dramatiskt låter den tonade rutan glida ner, som en ridå, fast trotsigt tvärt om. Dina solglasögon är lika svarta som bilen och natten den lever i. Ljuset från neonskyltar och gula gatlyktor dansar försiktigt över de blanka ytorna.

Nu när rutan är nere och du givit dig tillkänna för världen smiter ljudet från något av det här ut:

L . I . S . T . A . N

The Shadows

Denna skiten växte jag upp med. The Shadows, eller även kända tidigare som The Drifters. Backade Cliff Richards och blev sen ett instrumentalt band.

Så mycket nostalgi för mig här. Farsan var helt galen i dom. Minns hur jag kom hem där varannan helg och det detta rullade i bakgrunden. Vi åt kyckling med pommes och ketchup. Han hade en gård mitt i skogen. Min skog. Du hade kunnat drop-shippa mig var som helst på alla hans 100 hektar och jag visste precis var jag var. Allt luktade hund, för han hade en hund. Han snusade och det fanns sånna där tejp-prylar hängande från fönstret fulla av flugor. Utanför köksfönstret hade han en inhängnad gris, köksgrisen "Hubbe", som man slängde ut potatisskal till och sånt. Det var alltid myror i sockerskålen.. nä, slutar här.

Anyway, fina gitarrister och fint sound. Åldrats sådär, vissa saker påminner obehagligt mycket om dansband idag, men vissa saker hade platsat riktigt bra i en Quentin-film.

Trevlig lyssning