8 plattor.
7 (-1) ivriga spisare.
0 låtar kvar.
...förutom 10 favoriter + ett wildcard.
Det var vårt mission. Vi lyssnade på Talking Heads samtliga fullängdsalbum under åtta veckor och röstade fram en lista innehållande 16 låtar. 10 av dem utgör de som fått flest poäng, 6 av dem är wildcards som spisarna skickat in för att garantera plats för udda favoriter.
Lite summerat kan man säga att många var överrens om att bandet inledde sin karriär lite omoget men experimentellt för att hastigt växa i skorna och peaka runt 4-5 plattan för att sedan blir lite för mainstream och helt enkelt tråkiga.
LISTAN
Ett litet axplock från kommentarer på skivorna.
Talking Heads '77
Anders L: inte massa visuell design och sånt tjaffs
Rikard: Psycho Killer - Trevligt riff, catchy melodi och sång. Kanske lite överskattad låt ändå med tanke på att den har flest lyssningar av alla låtar. Men den är ganska bra. Växer lite när man lyssnar på den fler gånger. Bra energi i slutet.
Anders J: Jag är förvånad över hur lättlyssnat och välproducerat det var, hade förväntat mig något i stil med The Residents knaserier
More Songs About Buildings and Food
Vi inleder med en fade-in/fade-out diskussion:
Pontus: Hittils bra på att göra ordentliga slut på (de flesta) låtarna. Det ska dom ha cred för
Rikard: pontus. de gör en fade in på skiva 3
Pontus: Har inget emot fade-ins. Jag accepterar även fade-out om dom görs med en artistisk avsikt. (Och bara inte för att man inte pallade)
Rikard: där ser man. Fade ins tycker jag känns helt meningslösa. Blir så märkligt tyst också om det inte görs på första låten.
Pontus: Fast har man den i början kan det bli en schysst dramatisk effekt och bygga dynamik. Space Oddity är väl ett bra exempel
Nu till den övriga o-fadade musiken:
Pontus: En klar förbättring produktions och melodimässigt. Känns mycket mindre slarvigt, men lika spretigt. Jag gillar många grejer på skivan, den saknar en hit av Psycho Killer’s kaliber, men är annars mycket jämnare. Tycker att man hör massa olika band i låtarna, så man fattar att TH har varit väldigt inflytelserika.
Gugge: With Our Love - snygg övergång till guttig hackegura. Gillar denna låten även om Byrnes sång blir lite väl crazy ibland
Jonas: Undrar hur Talking Heads sångare kom på att just det skulle bli hans karriär. Hans föräldrar måste ha ljugit mycket för honom.
Fear of Music
Rikard: Mind – Talking heads styrka är enligt mig att göra ett sjukt tjusigt intro till en låt och sätta sjukt höga förväntningar som aldrig infrias. Gång på gång. Den här något som jag gillar men vet inte vad det är riktigt.
Anders L: Jag tyckte detta var en bra platta. Inte fantastisk, men många ganska schyssta bitar. Gillade att soundet börjar lättas upp lite med lite oväntade instrument. Börjar lukta “världsmusik”-lite.
Emil: Oväntat bra! Jag sa senast tidigare idag att jag inte ser fram emot behöva jobba mig igenom en skiva till, men efter att ha lyssnat genom denna så ska det bli spännande att höra var det här tar vägen. Nu börjar sången bli dålig på ett bra sätt och maskeras med fördel av körer och liknande på sina håll.
Remain in Light
Gugge: Crosseyed and painless - gillar den mer jammiga karaktären på musse som de visar upp på denna skivan! Tydliga Fela Kuti influenser med :thumbsup
Rikard: Once in a lifetime - Klassiker. Skönt gung. Härlig refräng, skön hook liksom. Inte så förtjust i pratsång så har svårt för att gilla hela verket, men ser definitivt storheten om man bortser från det.
Jonas: Det är dags för mig att inse att jag inte är kompatibel med er andra, eller med Talking Heads, här. Jag anstränger mig [...gjorde du...]för att inte vara tråk-neggo, men de gör det fan inte lätt för mig.
Jonas:
Crosseyed and painless - Samma gamla mög som vanligt.
The great curve - Samma gamla mög som vanligt.
Once in a lifetime - Samma gamla mög som vanligt.
Houses in motion - Samma gamla mög som vanligt.
Seen and not seen - Samma gamla mög som vanligt.
Listening wind - Samma gamla mög som vanligt.
The overload - Samma gamla mög som vanligt.
Speaking in Tongues
Jonas: Knas-vibrato-synth-ljudet i refrängen i Girlfriend is Better är både skitstörigt och riktigt fett. Synthbasen framåt slutet är dock enbart coolt
Anders L: Speaking in tongues gör mig rätt förbannad - vissa låtar är ju egentligen grymma så jädra fint ihopsnickrade grooves - rytmer, instrumentering, etc och så doppas allt i David Byrnes statiska trista sång, kom igen - kan han hålla käft nån gång
Anders J: I Get Wild / Wild Gravity - Inte illa för att vara 80tals-reggae. Skönt jammande, lite tidiga depeche mode vibbar på synt-delarna.
Pontus: Klart mer 80-tals sound än tidigare. Tycker att det blir lite för mycket funk och saknar lite world-soundet från föregående platta. Den är dock ganska jämn i kvalitet och har en del starka låtar och är väldigt lättlyssnad för att vara TH.
Little Creatures
Gugge: The lady don't mind - shit vad jag föredrog syntvalen på den förra skivan. Gulle-elpiano och syntblås från helvetet också en fadeout i ansiktet på Pontus ovanpå det
Anders J: Precis lyssnat igenom en första gång, herregud vilket tråkigt album, inget driv, inget artsy-fartsy knas och trist ljudbild. Lätt sämsta albumet hittils.
Rikard: And she was – Kusligt vad snabbt det gick från ett utpräglat 80-tals sound till ett nästan 90-taligt indie sound. Kunde varit en låt till soundtracket från dum och dummare känns det som. Jag gillar den. Catchy. Melodin i bryggan till refrengen påminner om 'the 59th street' med simon and garfunkel. Bra.
True Stories
Rikard: True stories känns som 9 dåliga försök att göra en ny Road to nowhere.
Pontus: Precis som med Bowie och Prince, ju senare på 80-talet destå sämre. Förstår mig inte på ljudproduktionen. För mycket reverb, grötigt sound, för stora trummor. Gated snares, kan vara rikigt gött, men i tycker inte det funkar i denna typen av musik. Det funkar bättre idag med modern tech. Överlag tycker jag mastering låter skit på många plattor inklusive denna, under andra halvan av 80 talet.
Gugge: People like us - haha, pedalsteel frälser inte detta alstret direkt.. Om jag switchar direkt till "Born under punches" från detta är det sorgligt att bevittna utvecklingen från ett band som levererar tveklöst sväng och tryck till musik som jag inte har något positivt alls att säga om
Jonas: haha detta blir komiskt. hur kan man börja på en så låg nivå och sedan bara bli sämre och sämre
Rikard: Kan fatta kritiken lite bättre av Little Creatures efter ha lyssnat på denna, den är inne lite på samma tama spår som Little Creatures men ännu mer, och det blir ju rejält slätstruket på många spår. Vanlig sketen pop liksom.
Anders L: Remain in the Light och Speaking in Tongues är fan rätt stabila skivor så här i retrospekt
Naked
Jonas: Om man ska vara positiv, och det vet ni ju att jag gärna vill vara, så tycker jag att Blind har någon loungigt suggestiv kvalitet över sig som funkar rätt bra som öppningsspår.
Pontus: Blind: Funk-attack! Okej, skönt med en låt som svänger lite igen! Gillar percussionen och blåset på denna. Och sågnen och produktionen låter bra. Låten i sig är kanske inte den starkaste i diskografin, något tjatig och i längsta laget - men har bra tight slut, bra groove och på det hela klart godkänd!
Gugge: Cool water - de valde att sluta sin karriär i något deppiga färger. De har helt klart tappat gnistan och gjorde rätt i att lägga av
