Strax före Willie Nelson Lifetime Achievement Award skulle delas ut (av 86 årige Willie Nelson i egen hög person, ordvits avsiktlig) steg fjolårsnominerade Luke Combs upp på scenen och rev av "Beer Never Broke My Heart". Helsicke. Min ironi vred sig skadskjuten i bröstet. Det var något så oerhört fascinerande över att denne fetlagde man i flanell och truckerkeps fick taket att lyfta genom en lovsång till bärs. Kaninhålet hade öppnat sig och dess lockrop var svept i mansröster, slidegitarr och raka baslinjer.
Snabbspolning till dags dato. Titt som tätt fastnar jag i utforskandet av denna märkliga konstart som på något sätt förkroppsligar både maskulint gråtande och Donald Trumps kärnväljare. Mycket låter likadant och tematiken kretsar mest kring rätten till vapen och bränslegurglande pickups, brustna hjärtan och berusning. Men det gör ingenting. Det hemtama och bekanta i varje låt låter små variationer få stor betydelse och självaste genren mer känns som en folkrörelse än en musikstil.
Och ja, jag vet: Visst finns det fincountry, sådär stämningsfullt och vibrerande. Och sen finns det Ta-Ford-Rangern-till-baren-för-att-supa-med-sitt-vapen-country. Älska-gud-och-hata-staten-country. Dricka-burköl-i-en-leasad-trailer-country. Listan innehåller lite av varje, allt producerat efter år 2000 mig veterligen och med vissa spår som klockar in väl över 100 000 000 strömningar på Spotify.
Även om alla spår inte är för alla och de musikaliska aspekterna stundtals inte tilltalar så bjuder den måhända på en antropologisk resa in i delar av den moderna amerikanska folksjälen. Kanske, bara kanske, kan man för ett ögonblick nästan känna det tilldragande med den anti-etablissemangs-röstande MAGA-rörelsen och den klimatförnekande neo-konservatismen. Eller i alla fall vältra sig i den uppenbara tjusningen med billig bensin och en rejäl ranch. Och en sak är klar: banjo- och lap steel-gitarr-industrins glada dagar är ännu ej förbi.
Mycket nöje!
Listan
No comments:
Post a Comment