Tjena kompis! Du, kom hit. Slå dig ner, sätt dig här en sekund. Säg mig: När lyssnade du på Post-Bop senast? Kan du svara på det? Vocalese? Lite mysig Contemporary Jazz Vocals? Då är det dags. Nu ska det tamigfan bli en Kurt Elling-lista.
Jag snubblade över Kurt Elling första gången fredagen den 28:e januari 2011. Skavlan satt och gaggade på tjock-tv:n i det kombinerade köket och umgängesutrymmet i en studentkorridor på Vildanden i Lund. Det där köket alltså, jeesus. Om väggar kunde tala så skulle hela byggnaden gå i psykoterapi: flertalet gånger såg jag ostyckade, råa kycklingkroppar ligga framme på köksbänken under en hel helg och jäsa i väntan på att tillagas. Det fanns åtminstone ett frysfack (typ 20 cm högt, oklart djup) som var helt och hållet igenfrostat med bara ett litet plastpåsehörn som stack fram och vittnade om att livsmedel eventuellt fanns inkapslade i permafrosten. Knivarna var så slöa att det inte längre gick att urskilja vilken sida som var avsedd att skära med. Hur som helst, skit i det där köket. Eller, alltså, det besöktes ändå bara på grund av en gammal flickvän till mig. Nåja: Skavlan stod på. Någon amerikansk kille satt med i ringen av samtalare i en konversation som uppenbarligen inte var lika minnesvärd som det som skulle komma härnäst: Amerikanen reste sig upp och makade sig bort till scenen. Tillsammans med den danska institutionen Klüvers Big Band rev han av en jazzig, post-bopig (vad det nu innebär, det verkar vara en oerhört bred genre, men säkert) cover på Norweigan Wood. Jag var absolut mållös. Ett av de där oskattbara ögonblicken då man golvats av en musikupplevelse. Och namnet på musikern var därmed tatuerad på hjärnbarken: Kurt. Elling.
Kurt Ellings stämband har bredd. Han växlar mellan ömmaste mjukhet och öronbedövande styrka, mellan utdragna toner och tjackad staccato, mellan fyra oktaver. Det är egenskriven text till nykomponerade arrangemang. Jazziga covers på gamla och nya klassiker. Text framförd över improvisationer, med andra ord det som kallas vocalese om jag förstår saken rätt. Just vocalesen är kännetecknande för Kurt. På många sådana spår krävs stundom en tungvrickande fart i uttalet för att hinna få in alla stavelser till en melodi som inte primärt är ämnad att härbärgera sång. Jag kan misstänka att somliga hatar det eftersom det nästan låter som en parodi på jazz. Själv ryser jag av njutning.
Till den här listan har jag valt ut ett spår vardera från tio Kurt Elling-plattor i kronologisk ordning, från hans skivdebut 1995 (Close Your Eyes) till den nyaste skivan från april i år (Secrets Are the Best Stories). Redan 1995 skrevs recensioner kring vilken lovande men ännu ofullbordad artist Kurt var. Med The Messenger (1997) fullbordade han sitt öde och albumet blev besjunget av en bred hyllningskör. Flera plattor har därefter lovprisats såsom Man in the Air (2003), Nightmoves (2007) och The Gate (2011). På de två senaste plattorna The Question (2018) och tidigare nämnda Secrets Are the Best Stories har Kurt anlagt mer av en samhällskritisk och politisk ton vilket givetvis har upprört en beskärd skara lyssnare. Själv hade jag nog uppskattat greppet om det inte varit så pass vagt och löst sammansatt. Men musiken är det inget fel på. Så njut nu: kanske inte alltid Easy Listening men alltid av riktigt hög kvalitet.
Börjar med ett citat av Martha Hipley om att skala upp med hjälp av teknik (som i en startup):
"but scale these days doesn’t really happen without inflated investments, and aggressive hiring, and neglecting things like user safety and customer service in favor of cranking out new features ... I’ve been thinking a lot about how to un-scale technology. are there creative ways to make things that are accessible and that matter deeply to a few people? can that be as “worth it” as reaching millions?"
Såklart! Om de få människorna är musikveckobloggens lyssnare! Så denna fredag tar jag mitt ansvar och oskalar! Visserligen är listan som mina flesta andra listor skulle jag nog säga. Noga utvalda låtar (nåja) utan något annat semantiskt sammanhang än att de alla faller mig i smaken och som jag tror att ni också gillar eller hatar. Det blir i stort sett per automatik electro, men genren är användbart vag i sådana här sammanhang.
Ok kort varsel men jag hittade en påbörjad lista i mina gömmor som jag hastigt och lustigt fyllde på till att täcka minimikraven. Inte helt nöjd men valde hel och halvballader från nittytalets uvesa. Inleder och avslutar med mina dåtida favoriter The Posies och mittemellan lite skön grungesörja.
Denna veckan blir det axplock från en liten udda fågel, bandet Dirty Projectors.
Om det finns något jag gillar så är det eklektiska artister: Band som inte begränsar sig till en stil eller genre, utan vågar experimentera, byta spår och blanda influenser vilt. Dirty Projectors är ett sådant band: Dom har rört sig obehindrat mellan artsy indie, progg-rock, folk, pop och R&B. Men trots att bandet konstant utvecklas och att dom nyttjat många vokalister och medlemmar över åren är det ändå omisskännligt samma band.
…Sannolikt för att bandet framförallt är frontmannens, producenten och geniet David Longstreth projekt. Det som är lite roligt är dock att han låter de andra i bandet få ta mycket plats och även sjunga lead. Trots detta finns det i min mening ingen annan som låter som Dirty Projectors. Dom har ett odistinkt men ändå genomgående sound. Något jag tror attribuerar mycket till melodierna och sång-arrangemangen som ofta är väldigt komplexa och unika. Ska man likna bandet vid något annat så blir det nog Talking Heads. Inte för att dom låter så lika utan för att jag kan se likheter mellan Longtsreth och Byrne. Det finns en stor dos avant-gardism och experimentlusta. Båda David:arna har dessutom rätt udda unika sångröster och gitarrstil (fast Longstreth är mer träff och tonsäker). Dom har sammarbetat vid ett tillfälle.
Dirty Projectors är inte alltid lättlyssnade och gränsar ofta till det pretentiösa, men ge det lite tid, det här är ett kul och originellt band om man ger dom chansen.
Kanske var det så att David kände sig lite splittrad efter uppbrottet?
1. Up In Hudson [2017]
En låt som avhandlar break-uppen med Amber Coffman, som var Davids partner, tillika sångerska och gitarrist i bandet 2006-2013.Den självbetitlade skivan där låten återfinns på är mer eller mindre en solo-insats där David lär har varit inspirerad av bl.a elektronisk musik. Även hip hop och Kanye West, som också är namedroppad i texten. Älskar framförallt introt med körsången och blåset på den här låten, som är helt utsökt. Lyssna gärna på Song Exploder avsnittet om denna låten.
Dirty Projectors såg precis ut som man förväntar sig ett indie-band skulle se ut 2009, anno 2009.
2. Cannibal Resource [2009]
Från Bitte Orca, skivan jag först hörde med bandet. Det som först attraherade mig var Longstreths väldigt o-ortodoxa gitarrspel och det komplexa körharmonierna som här sjungs av exet Amber Coffman och Angel Deradoorian (Vilka även spelade gitarr resp. bas i bandet). Amber och Angel pryder öven skivomslaget. Det är spretigt och lite udda och jag älskar det.
When in doubt konsultera Maos lilla röda.
3. Overlord [2020]
En ganska ny singel med nya bandmedlemmen Maia Friedman på leadsång. Här är en mer akustisk och organisk sida av Dirty Projectors, med ståbas och akke-guror. Ändå hör man klart dom harmonier som är är unika för bandet. Tycker att sångmelodin är väldigt vacker och den 3-stämmiga körsången är löjligt snygg. På de 2 EP:n som släppts i år är det hitills tjejerna i bandet som står för sången – och vad jag hört är det tanken att alla 5 bandmedlemmar ska få en ”egen” EP under det gemensamma bandnamnet. Kul demokratiskt (?) koncept.
Om ditt handeldvapen sakar avtryckare går det ganska lätt att hitta reservdelar. Tex. på Ebay. Detta är en avtryckare som passar till en Colt 1911.
4. Gun Has No Trigger [2012]
Körerna bygger upp en härlig dynamik i denna låten. Vid första öronkastet (ett begrepp jag myntar nu) kan man få för sig att Longstreth sjunger lite ”Håkan Hellström-illa”. Jag är 100% säker på att det är medvetet och han låter sin röst brista med mening för att skapa spänning och friktion. Den här snubben lämnar inget åt slumpen. Diggar den minst sagt intrikata sångmelodin, men även basspelet är väldigt skönt på detta spåret.
Kööörigt värre med så många begåvade sångerskor i samma band.
5. Lose Your Love [2020]
En till låt från i år, nu med Felicia Douglass på leadsång. En mer Soul-poppig låt, men som fortfarande låter Dirty Projectors. Mycket tack vare kör-harmonierna. En genre jag normalt inte är så intresserad av men tycker detta är väldigt snyggt och välproducerat. Och tycker att man lyckas effektiv undvika musikaliska klyschor som jag normalt förknippar med modern R&B.
Det vore väl inte fel med en egen liten bubbla eller två? Detta är framtiden, mark my words.
6. Little Bubble [2017]
En till låt från det självbetitlade ”göra-slut-albumet”. En rätt sentimental och emotionell R&B ballad med full-on stråkar och piano som dominerar. Fint och en helt annan sida som visas upp. Tycker speciellt om den intima refrängen och sparsmakade och härligt släpiga rytmen.
Dave bär Amber. Det är Nat som bär Deradoorian.
7. Useful Chamber [2009]
En rätt udda låt som är lite svårt att genrébestämma – vilket gör den så intressant. Här blandas friskt pop med folkig akustisk gura, nästan rap-liknande stick, körer och en stenhård och totalt kaotisk indierock refräng. Är det progg-rock? Isåfall låter det inte som något annat i den genren. Förstår om man tycker att det är för knasigt, men hejsan, vilken dynamik. Jag uppskattar lite tuggmotstånd.
Amber sjunger om dom tjusiga Socitetsdamerna. Jag fattar liksom check out those asses!
8. The Socialites [2012]
En låt med exet Amber Coffman på sång. En helt fantastisk sångerska som även jobbat med Snoop och Major Lazer. En tjusig och väldigt intrikat sångmelodi. Tycker att det mycket man hör på radion nuförtiden lider av Rihanna–atononal sång: sångmelodier som är typ 2 toner. Detta är rena rama motsatsen. Försök sjunga med så fattar ni.
Den kvinnliga motsvarigheten till Hanson – Syrrorna Haim, står för körerna på That's a Lifestyle.
9. That’s A Lifestyle [2018]
Skivan Lamp Lit Prose var lite av en återkomst till indie band-soundet med mer körsång. Som gitarrist är jag djupt fascinerad på hur man skriver en vers som denna. Känns så oförutsägbar. Även sång-arrangemanget på refrängen är klart udda. Lamp Lit Prose har många fina samarbeten på den här låten är det Haim och på skivan hörs bla. också gästspel av Robin Pecknold från Fleet Foxes.
Man vet att man står högt i indie-kurs när Björk vill jobba med en.
10. When the World Comes to End [2011]
Från en EP där bandet samarbetat med Björk. Låten som har ett väldigt enkelt arrangemang är en av flera som inkluderar den gamla sång-tekniken ’hocketing’ från 1400-talet. I princip är det när tonerna i en melodi eller ackord distribueras över flera instrument eller röster. Även använt flitigt av mitt gamla favvo-prog band Gentle Giant.
BONUS VIDEOS:
En live-hemmifrån video från i år. Innehåller en jättefin version av Lose Your Love med akustiskt gitarr och demonstrerar fint tonsäkerheten hos tjejerna i bandet.
NPR Tiny Desk spelning från 2018 med mer fokus på David Longstreth. Rekommenderar verkligen Tiny Desk, finns många bra artister att kolla in.
Kortfilmen ”Hi Custodian” - En lätt surrealistisk musikvideosamling från Swing Lo Magellan [2012] med det ”gamla bandet”. Pretto-artsy, men snyggt och många bra låtar!
