A Little Bit of Kurt (1995 till 2020)
Tjena kompis! Du, kom hit. Slå dig ner, sätt dig här en sekund. Säg mig: När lyssnade du på Post-Bop senast? Kan du svara på det? Vocalese? Lite mysig Contemporary Jazz Vocals? Då är det dags. Nu ska det tamigfan bli en Kurt Elling-lista.
Jag snubblade över Kurt Elling första gången fredagen den 28:e januari 2011. Skavlan satt och gaggade på tjock-tv:n i det kombinerade köket och umgängesutrymmet i en studentkorridor på Vildanden i Lund. Det där köket alltså, jeesus. Om väggar kunde tala så skulle hela byggnaden gå i psykoterapi: flertalet gånger såg jag ostyckade, råa kycklingkroppar ligga framme på köksbänken under en hel helg och jäsa i väntan på att tillagas. Det fanns åtminstone ett frysfack (typ 20 cm högt, oklart djup) som var helt och hållet igenfrostat med bara ett litet plastpåsehörn som stack fram och vittnade om att livsmedel eventuellt fanns inkapslade i permafrosten. Knivarna var så slöa att det inte längre gick att urskilja vilken sida som var avsedd att skära med. Hur som helst, skit i det där köket. Eller, alltså, det besöktes ändå bara på grund av en gammal flickvän till mig. Nåja: Skavlan stod på. Någon amerikansk kille satt med i ringen av samtalare i en konversation som uppenbarligen inte var lika minnesvärd som det som skulle komma härnäst: Amerikanen reste sig upp och makade sig bort till scenen. Tillsammans med den danska institutionen Klüvers Big Band rev han av en jazzig, post-bopig (vad det nu innebär, det verkar vara en oerhört bred genre, men säkert) cover på Norweigan Wood. Jag var absolut mållös. Ett av de där oskattbara ögonblicken då man golvats av en musikupplevelse. Och namnet på musikern var därmed tatuerad på hjärnbarken: Kurt. Elling.
Kurt Ellings stämband har bredd. Han växlar mellan ömmaste mjukhet och öronbedövande styrka, mellan utdragna toner och tjackad staccato, mellan fyra oktaver. Det är egenskriven text till nykomponerade arrangemang. Jazziga covers på gamla och nya klassiker. Text framförd över improvisationer, med andra ord det som kallas vocalese om jag förstår saken rätt. Just vocalesen är kännetecknande för Kurt. På många sådana spår krävs stundom en tungvrickande fart i uttalet för att hinna få in alla stavelser till en melodi som inte primärt är ämnad att härbärgera sång. Jag kan misstänka att somliga hatar det eftersom det nästan låter som en parodi på jazz. Själv ryser jag av njutning.
Till den här listan har jag valt ut ett spår vardera från tio Kurt Elling-plattor i kronologisk ordning, från hans skivdebut 1995 (Close Your Eyes) till den nyaste skivan från april i år (Secrets Are the Best Stories). Redan 1995 skrevs recensioner kring vilken lovande men ännu ofullbordad artist Kurt var. Med The Messenger (1997) fullbordade han sitt öde och albumet blev besjunget av en bred hyllningskör. Flera plattor har därefter lovprisats såsom Man in the Air (2003), Nightmoves (2007) och The Gate (2011). På de två senaste plattorna The Question (2018) och tidigare nämnda Secrets Are the Best Stories har Kurt anlagt mer av en samhällskritisk och politisk ton vilket givetvis har upprört en beskärd skara lyssnare. Själv hade jag nog uppskattat greppet om det inte varit så pass vagt och löst sammansatt. Men musiken är det inget fel på. Så njut nu: kanske inte alltid Easy Listening men alltid av riktigt hög kvalitet.
No comments:
Post a Comment