Friday, 29 January 2021

Proto grunge. Artisterna som inspirerade Pearl Jam och Nirvana.

Under loppet av två månader året 91 släpptes två album som skulle bli startskottet för grungen som fenomen. Först så släppte Pearl Jam albumet Ten. Albumet gick ganska obemärkt förbi. Grungen hade ju inte nått almenhetens ljus än. Sedan två månader senare så släppte Nirvana Nevermind och singeln Smells like teen spirit. Dundersuccen var ett faktum och alla ville ha en bit av kakan. Föga förvånande så började man dammsuga Seattle på liknande akter och det relativt nysläppta albumet Ten med pearl jam började sälja som smör. Det hela blev egentligen ganska uppblåst och media försökte klistra på en rivalitet mellan banden trotts att det egentligen inte fanns någon.

Anyway, ni var ju där så ni vet ju hur det fortskred. Det blev för mycket för Kurt och det slutade inte lyckligt.

Aja, nu till listan och låtarna.

För att komma till LISTAN så trycker ni på punkten i denna meningen.

1. The Stooges - Search and Destroy. Iggy Pop anses vara själva urfadern till proto-punken och iom det även grungen. Iggy pop var också en av Kurt Cobains stora förebilder och han anammade en del av hans destruktiva sett att leva på. 



2. Led Zeppelin - Ten years gone. Led Zeppelin är Pearl Jams stora inspirationskälla musikaliskt men även settet att agera på och utanför scenen. Även klädstilen och de långa håren har man ju till viss del snott av Led Zeppelin och förstås liknande band från samma tid som Aerosmith t.ex. Jag skulle vilja påstå att det var grungen som gjorde det långa håret gångbart på 90-talet men jag är ingen hår-historiker.

Just denna låten har så mkt Pearl Jam i sig att den nästan är löjligt. 

Det börjar ju med det lågmälda gitarriffet som man kan hitta en lite snabbare version av i Alive. 2:48 in i låten för att vara exakt. Se bifogad länk.


Sen har vi ju gitarrslingan som man kan höra 5:20 in i Ten years gone och i partiet kring 4:12 i Black av pearl jam. 


Även andra grungeakter har inspirerats av Zeppelin. Inledningen på Kashmir från Physical grafitti är väldigt lik inledningen på Plush av Stone temple pilots t.ex.

Lite kuriosa är ju att Pearl Jam har en låt, Given to fly som är så lik Led Zeppelins Going to California så att den anklagades för plagiat. När de konfronterades med detta så medgav de helt enkelt bara att det typ är samma låt och lät även Robert plant komma upp på scen vid en konsert för att köra Going to California / Given to fly medley tillsammans. 

Det är kul när man upptäcker att två av ens favoritband har så mkt gemensamt. Man förstår på något vis att det inte var en slump att man fastnade för båda.

3. Neil Young & Crazy horse - Hey hey, my my (Into the black).  Neil Young har en speciell koppling till grungen. Faktiskt till den grad att han har kallats för "The godfather of grunge". 

Inte nog med att han hans musik har inspirerat både Nirvana och Pearl Jam. Han har även fungerat som en mentor till Pearl Jam och stått på samma scen ett otal gånger. De har även spelan in någon låt ihop.

Neil har också en tragisk koppling till Kurt Cobains självmord. Kurts avskedsbrev innehåll en textrad ur just Hey hey, my my ("Better to burn out than to fade away") och enligt Neils egen utsago så hade han sett att Kurt mådde dåligt och försökt nå Kurt Cobain endast någon vecka innan självmordet för att säga "att det är okej att bara spela när man känner för det". Tyvärr hade han inte kommit fram. Oklart om Neil hade kunnat förändra något med det där samtalet men det är tänkvärt ändå. Han blev iaf så skakad av händelsen så att han dedikerade hela sitt nästa album "Sleeping with angels" till Cobain. 

Den här låten visade att en gitarr nästan kan låta hur som helst. Den extrema distorsionen bidrar till ett rått och säreget sound som inte hade hörts förut. 

4. Wipers - D-7. Post-punkarna Wipers var en Nirvanas favoritband och förebilder. Det finns en legendarisk lista som klottrades ner av Kurt som har titeln "Top 50 by Nirvana" som innehåller de 50 bästa albumen enligt gruppen. Wipers har med tre (mest av alla) skivor på den listan och när man hör deras musik så är det inte svårt att höra kopplingen. 

5. Meat Puppets - Aurora Borealis. Meat Puppets är en av banden som har dubbats som föregångare till grungen. Bandet startades av bröderna Chris och Curt och, (hmm vad har jag hört de namnen förut?) och någon snubbe som hette Derrick (han borde hetat Eddie) och de gjorde sina bästa grejer i mitten på 80-talet. De låter nästan lite som en blandning mellan Pearl Jam och Nirvana. Meat puppers är kända för att ha spelat tillsammans med Nirvana på deras MTV unplugged session där Nirvana körde två av deras låtar tillsammans med just Chris och Curt. Brukar försöka ha med en instrumental låt på alla mina listor och detta får bli denna listans bidrag.

6. Meat Puppets - Up on the sun. Kunde inte motstå denna låten. Så skön! Så Meat puppets fick vara med två gånger. Jäkligt otajt låt med närmast outhärdlig falsksång, men ändå är den bra. Fattar inte hur det går ihop, men det gör det.

7. Husker Du - Don't want to know if you are lonely 

Bandet stavas egentligen med sånadär tyska Y:n men palla copy pasta in sånna. Ja och du har gissat rätt, det är danska i bandnamnet (Kommer du ihåg). Namnet är tydligen taget från ett danskt brädspel men de verkar inte ha några kopplingar till Danmark i övrigt, viket hörs på musiken. Husker du är allmänt kända för att vara det bandet som Nirvana har modellerat sitt sound efter. När Nirvana blev frågade hur de kom fram till sitt sound i en intevju så svarade man: "Our sound is nothing new, Husker du did it before us"

Trots detta kan jag inte hjälpa att dra fler paraleller till Foo Fighters och Green day än nirvana rent musikaliskt, så man kan ju tänka sig att Dave Grohl var lite extra förtjust i detta bandet. Just denna låten låter ju som att det hade kunnat vara en Foo Fighters låt rakt av faktiskt. Inte så pjåkig.



8. Pixies - Gigantic


Äntligen en låt som handlar om mitt kön!! hahaha nää, skojja, den handlar inte om det. (den handlar om anders larssons mamma)

Den här låten är föregångaren till "Smells like teen spirit" enligt mig och är därmed indirekt ansvarig till att grungen fullkomligt exploderade i början av 90-talet. Pixies är en av Nirvanas stora förebilder och går med enkelhet att kategorisera som grunge. Just denna låten är otroligt lik "Smells like teen spirit" i sin uppbyggnad och innehåller många av de elementen som gjorde låten framgångsrik. Bas-slingan i den avskalade versen, bryggan (Hello, hello, hello, how low/ hey paul, paul paul, lets have a ball) och det ösiga riffet i refrängen, allt är på pricken likt. Ju mer man lyssnar på båda låtarna ju tydligare blir kopplingen. Det största skillnaden mellan låtarna är att Smells like teen spirit börjar med riffet för att sen gå in i vers medans Gigantic börjar direkt med versen. Smells like teen spirit har såklart ett bättre riff och mer tryck och känsla i framförandet. Det är på alla sätt en bättre låt, men visst är den lik. 

Pixies är ansvariga för att ha lärt Nirvana vikten av dynamik. Nirvanas sätt att varva lungna partier med  totalt ösiga har med stor sannolikhet växt fram genom att inspireras av Pixies.

Kurt har ju själv givetvis framhävt vikten av Pixies som band och dess inverkan på Nirvanas musik och deras karriär. Ett självklart val på listan.

9. Mudhoney - Sweet young thing aint sweet no more. Man skulle kunna kalla Mudhoney länken mellan Stooges och Nirvana. Dessa herrar fanns också med på Nirvana top 50. Ett av de viktigaste banden som föregick grungen. Inte mycket mer att säga egentligen. Börjar också bli lite trött på att skriva. Är detta mitt längsta inlägg? tror de faktiskt.



10. Neil Young - Don't cry. Freedom är ett av de album som har format grungen allra tydligast. Både Pearl Jam och Nirvana har nämt detta album som en stor inspirationskälla. Hitten "Rockin in the free world" som är med på samma skiva är med i Pearl Jams liverepertoar och bandet har kört låten mer än 100 gånger på scen. Låten "Don't cry" har många gemensamma nämnare med grungen, speciellt trummorna och basen och distorsionen på gitarren. Tycker också att detta är en av Neils bästa sånginsatser. Är annars inget fan av hans röst vanligtvis.

Om ni undrar var Jeff Ament fick iden till sin fula basker ifrån...

...look no further.


Thursday, 21 January 2021

Brittiska Punken: En ryckig transition

I början och mitten av 70-talet var rocken stor på brittiska öarna. Det både progressiv och glammig rock a-la Pink Floyd, Sweet, Slade, Thin Lizzy, etc, etc. Inget ont om den rocken (förutom Slade- fy helvete), men Englad var i allmänhet inte så himla glammigt. Gruvdöden, slutet för Englad som de-fakto stormakt, oljekris, etc, etc, det fanns mycket att vara arg över. Någonting låg och bubblade.

Vyvyan från "The young ones" - den mest ikoniska punkare
Vyvyan från "The Young Ones" - den mest ikoniska punkaren.


Listan!

spotify:playlist:4W6eE4XQqGmAkBgG2bUFHP


1. Dr Feelgood - Roxette (1974)

Det började kanske på ett vis med pubrock. Det är alltså inte egentlig punk ännu. Men det är skitigt, snuskigt, folkigt och ganska hårt ändå. Man ville bort från de stora arenorna och spela för fulla locals på rökiga och svettiga pubar, för det riktiga folket som bara ville dricka pilsner, käka flottig mat och höra högenergi-rock, inte något 12-minuters proggmög, gitarrorgie eller en teatralisk man i konståkningskostym.

Dr Feelgood var "the ultimate" pubrockare. Egentligen inga musikaliska ambitioner mer än att kunna rocka en pub. Men man hör fortfarande klassisk bluesrock med munspel så det är inte punk ännu. 

Sångaren Lee Brilleaux hade dock stor punkpotential. Han såg allmänt ovårdad och jävligt arg ut på scen.

Inte alla kan det här med ciggsång, men Lee kunde.

2. The Stranglers - No More Heroes (1977)

Ett annat band som föddes in i pubrockscenen var The Stranglers. De blev dock snabbt uppslukade av den exploderande punkscenen och räknas som ett av de stora brittiska punkbanden. De är dock långt ifrån ett renodlat punkband. De experimenterade med instrumentering och taktarter, och hade ofta komplicerade, tvetydiga texter. "No more heroes" släpptes mitt under punkens peak men låter allt annat än Sex Pistols. Noterbart med "No More Heroes" är också att britpopparna Elastica ansågs ha plagierat den i låten "Waking up".

Oh Happy Day!


3. The Damned - Neat, Neat, Neat (1977)

22 Okt 1976 släpptes världens första punksingel, "New Rose" med The Damned. Fem veckor innan "Anarchy in the UK" av Sex Pistols. Från samma album kommer denna låten, "Neat, Neat, Neat".

Nu är det äkta punk. Pubrocken var för komplicerad för punkarna, och för folklig. Här handlade det om att sjunga om elände, misär, politik och hur mycket man hatade överheten. The Damned var rakt igenom punkare och spelade mycket med Sex Pistols och The Clash under punkexplosionen 1977.

Någon tycks ha fått slut på Festis

4. Sham 69 - Hurry up Harry (1978)

Sham 69 var ett annat framgångsrikt punkband med flera hits, som sedan skulle underklassificeras till subgenren "Oi!". Om nu The Clash och The Stranglers var de sofistikerade, utbildade punkarna var Oi!-punk den riktigt stendumma punken som ibland mer liknade fotbolls-hymner än rockmusik. Oi!-punken var stor bland skinheads, och även om det fanns skinheads både till höger och vänster politiskt var en del Oi!-band djupt insyltade i högerextrema kretsar, men det fanns även Oi!-band med uttalad antirasistisk agenda.

Sham 69 formar en promille-gradient


5. Stiff Little Fingers - Alternative Ulster (1979)

Till skillnad från pubrocken som mestadels var ett Londonfenoment var punken utspridd över hela Storbritanien. Från Belfast kom Stiff Little Fingers som gör en klassisk punkdänga i "Alternative Ulster". Nordirland hade en rörig tid under 70-90-talet ("The Troubles") och Stiff Little Fingers var uppenbarligen inte helt till freds med det småskaliga religionskriget som pågick omkring dem.

Klassisk "händerna-i-fickorna"-bild


6. The Carpettes - Radio Wunderbar (1977)

Ett annat provinsband var The Carpettes från Houghton-le-Spring i norra England, så obetydligt att de inte ens har ett fotbollslag som varit uppe i högstaligan på 30-talet som i princip alla andra hålor i England tycks ha haft. The Carpettes var punkare men var också del i Mod-revivalen som drog igång i slutet av 70-talet. Punken imploderade ganska snabbt och blev snabbt en massa subgenrer, vilket inte var så konstigt eftersom det var en sån vild blandning av konststudernaden, rödvinsvänster, övervintrade mods, fotbollshuliganer, allmäna ligister, skinheads och nynazister. Mycket av brittiska tre-ackords-punken var också skit kan jag konstatera när jag grävt ner mig lite. Det kändes nästan som att amerikanerna klarade den bättre.

Gissningsvis såg två av The Carpettes bättre ut i profil än den tredje


7. The Jam - News of the World (1978)

Några andra ny-Moddare var Paul Weller och hans kompisar i The Jam. De är väl inte mest kända som ett punkband (Town Called Malice ~100M plays på Spotify betalar förmodligen bra pension) men jag tycker ex News of The World är en riktigt fin punklåt med ett jävla gitarrsolo i. Även The Jam var från landet, närmare bestämt Woking 

(Woking är som iofs är stort nog för att faktiskt ha slagit ut WBA ur FA-cupens fjärde omgång 90/91 och sedan bara förlorade med 1-0 mot Everton. )

"Sylten" rockar!

8. Wire - Three Girl Rumba (1977)

Sedan hände Postpunk, New Wave och hela den biten när 70-talet började ta slut. Några som hjälpte asfaltera vägen dit var Wire som tillhörde de lite mer artsy punkarna. Three Girl Rhumba har ett ikoniskt riff + trumkomp som samplats av... javisst är det Elastica, men det hade säkert alla ni Elastica-fans koll på. Jonas gillar säkert även likheterna med tidiga Talking Heads. Wire spanade också mycket på den amerikanska punken när de sökte sitt sound.

Ju svårare desto tunnare, en tumregel inom musik

Henry Rollins har Wire som sitt favoritband. Även REM skall också vara stora Wire-fans.

9. The Soft Boys - The Pigworker (1979)

The Soft Boys leddes av Roby Hitchcock som sedan haft en hyffsat fin solokarriär. En annan medlem, Kimberly Rew startade efter The Softboys Katrina and the Waves. Även detta är postpunkigt mer dragning åt artpop och låter nästan lite grungigt i omgångar.

Magnum P.I. tycks ha inspirerat både mustasch och skjortval

Kuriosa är att Softboys basist Matthew Seligman spelade senare i karriär med Bowie under live-aid,

10. Siouxsie and the Banshees - Happy House (1980)

En av de mest influensrika banden som ramlade ur på andra sidan punken var Siouxsie and the Banshees, anförda av ... Siouxsie, en Sex Pistol hangaround som plockade upp sin egen punk-identitet där hon blandade in sin S&M-peripheralia och läder som sedemera blev en del av allmäna punkmodet som senare bland annat förvandlades till Goth.

Så här coola ser inte kidsen ut idag (avd "det var bättre förr")

Siouxsie blev en kändis redan innan hennes band slog, när hon ingick som hangaround till Sex Pistols i en TV-intervju där ett tankat TV-ankare gjorde (ironiska?) verbala närmanden och blev kallad "You dirty bastard!" av gitarristen. Sex Pistols: The Grundy Show incident 1/12/1976 - YouTube Ett klipp som säger det mesta om England på den här tiden. Det hävdas att detta klippet var Sex Pistols - och punkens - stora publika genombrottt. Sex Pistols hade kommit in som ersättare till Queen som backat ur programmet i sista stund. TV-ankaret Ted Grundys karriär återhämtade sig aldrig.

Hur som helst fick Siouxie and the Banshees en egen karriär, egentligen aldrig som punkare utan som postpunkare. Bland annat var Robert Smith, senare i The Cure, gitarrist i bandet ett tag.

Skaran som håller Siouxsie and the Banshees som stora inspiratörer till sin musik, förutom The Cure då, innehåller bla Joy Division, Morrisey och Radiohead. Även triphopens Massive Attack och Tricky håller Siouxsie and the Bansees högt.

Själv tycker jag man hör mycket Björk i hennes röst.

Avslutningsvis, brittiska punken var på många sätt schleten, stökig och kortlivad men ur den kom ett helt nytt fint 80-tal full av nya musikstilar och subkulturer som inspirerat många av dagens giganter.

Friday, 15 January 2021

Vanor


Ett år av instängdhet. Dels fysiskt isolerad från resten av verkligheten, men också mentalt isolerad från nya intryck. Whamageddon blev en walk-over då man inte utsattes för ett enda oönskat ljud. Jag behöver komma ut, utmanas, höra dålig musik, höra bra musik.

Musikveckor är en starkt lysande fyr i mörkret för nya intryck. Vissa listor gillar man, vissa gillar man inte, men alla lär man sig något av. Men när det är dags att producera en lista själv, hur gör jag då för att bryta mig fri från gamla vanor, gamla inkörda spår? Kan jag få en lista att vara ett sätt att utmana inte bara er utan även mig? 

Kanske måste man ibland prova på något nytt, bara för sakens skull, så att det blir en resa vi gör tillsammans snarare än att jag bara tipsar er om låtar jag gillar.

Den här gången gav jag mig ut till min lokala skivhandlare för att få inspiration. Jag valde ut backen med etiketten "60s psych / avantgarde rock", och de tio första skivorna fick utgöra dagens lista.



Skivorna i bläddringen:

  1. The Hobbits - Men and Doors (Communicate)
  2. Lighthouse - Lighthouse
  3. Southwest F.O.B. ‎– Smell Of Incense
  4. The Animated Egg - The Animated Egg
  5. Rastus - Rastus
  6. Fat Mattress - Fat Mattress
  7. Ten Years After - Ssssh
  8. Tommy James And The Shondells ‎– Cellophane Symphony
  9. Armand Schaubroeck Steals ‎– Live At The Holiday Inn (fick inte vara med till slut, sjukt skränig skiva)
  10. Woody's Truck Stop ‎– Woody's Truck Stop
  11. Stoneground - Stoneground

(notera att ordningen i spellistan är annorlunda)

För att ytterligare prova något nytt (och för att vissa var svåra att hitta på spotify) mixade jag ihop dem till ett psykadeliskt sammelsurium på soundcloud.

Och de oundvikliga frågorna: Har jag verkligen brutit mig fri från något, eller har jag mer än någonsin grävt mig ner i mina gamla leriga hjulspår genom att låta 50 år gamla vinylskivor av skäggmumrikar diktera vad jag lyssnar på? Skulle jag istället bläddrat i detroit-techno-backen eller bland hip-hop-singlarna? 

Och stämmer min känsla att en lång mix inbjuder till en annan sorts lyssnande, mer flödande och fokuserat än en spotifylista, eller är det bara störigt? Det är första gången jag provar formatet. Är soundcloud lika kul som spottan? Det är min förhoppning att detta är en lista vi upptäcker och utforskar tillsammans. Jag ser fram emot diskussionen som följer. Diskussionen är allt!

Bonuspoäng till den som sätter filmcitaten som jag skohornat in här och var. Ingen lär ha sett filmerna, men kanske känner ni igen några röster?

Länk ifall ovan inte funkar

Tack för mig. Det är ett privilegium att få ha er uppmärksamhet och er dyrbara koncentration en stund var tionde vecka!


Friday, 8 January 2021

Åtta tungor


 Idag ska vi göra som man brukade göra på högstadiet. Vi ska åka på språkresa.

Jag är lite av en språknörd, inte för att jag kan så många, men skillnad i melodi, frasering, grammatik m.m. fascinerar mig, så jag tänkte inviga året med en lista som hyllar detta.

Håll till godo!


Listan


Italienska

Vi börjar med ett specimen ifrån Mike Pattons Mondo Cane. Ett väldigt intressant projekt där han omarbetat en drös med Italienska schlager och folk prylar, ibland nästan till oigenkännlighet.

Franska

Francoise Hardy, sångerska, gitarrist, författare, skådespelerska (och astrolog tror jag), är en av mina favoriter när det kommer till franska sångerskor.

Arabiska

(Detta märkliga språk)
Watcha Clan är egentligen från Frankrike, men nog något av de märkligaste eklektiska banden jag upptäckt på ett tag. Dom gör Folk, Dub, Reggae, DNB och säkert annat. Vokals till och från på allt ifrån Arabiska, Hebrew, till Spanska, Engelska m.fl.

Engelska

IAMX, en-manna pryl ifrån Chris Corner, tidigare en del av Sneaker Pimps.
Jag har alltid upplevt honom som en ganska glättig synth-producent. Men när sånt här börjar dyka upp så höjs ögonbrynen en aning i den positiva riktningen.

Ryska

Har inte så mycket att säga här. Svårt att hitta info om Zoya, men denna fastnade så fort jag hörde den.

Farsi

Ett av mina favoritspråk.
Kourosh Yaghmaei startade tidigt 70 tal och självfallet kommer då Iransk psychedelisk rock med i paketet, vilket han blev inhemskt väldigt känd för. Här är dock en mer folklig bit som jag älskar.

Svenska

Allas våran Lars Demian. Att väva in babels torn i en så redan vänster-tung text förtjänar en godispåse i sig.

Tyska

Vi avslutar med lite tyskt smör ifrån efterkrigs-verksamma Hildegar Knef. Väldigt maskulin stämma, och låten är väldigt mysig.